Psykisk hälsa vid livets mitt

Stress, ensamhet och passivitet är några faktorer som kan leda till ohälsa, för att inte tala om svag självkänsla, trassliga mänskliga relationer och eko­nomiska bekymmer. Det påpekades som ett problem vid livets mitt, som var tema för ett seminarium som hölls vid Barnträdgårdslärarutbildningen i Jakobstad. Som föreläsare ver­kade Kerstin Lillhannus-Wikman, psykolog vid Norrvalla Rehab Center i Vörå.

Detta var det fjärde och sista tillfället i serien om hälsa. Tidi­gare har seminarium hållits om fysisk, andlig och kulturell häl­sa. Vid senaste tillfället tog man itu med den psykiska hälsan vid livets mitt. Stort intresse fanns för ämnet, auditoriet var nästan fullsatt med ca 60 åhörare.

—  Det är en ganska modern företeelse att studera männis­kans utveckling i medelåldern, berättar psykolog Kerstin Lillhannus-Wikman. Det beror främst på att människans lev­nadsålder är mycket högre idag än den var tidigare.

— Medelåldern är en psyko­logisk process och inte en kro­nologisk. Tiden får nämligen utvisa när människan är i detta skede. Men påpekas bör även att man är en medelålders män­niska allt mellan 35-65 års ål­dern. Många människor lever ett mycket passivt liv.  Livet kunde definieras som en roman. Vid livets början har boken en­dast fått sin inledning och si­dorna skrivs i samband med att livet levs. Men bara få männis­kor är med aktivt och skriver si­na böcker. Istället låter de andra styra och ställa sina liv.

—  Människor som lever ett sådant liv inser först i livets slutskede, när bokens sista ka­pitel skrivs, vad livet egentligen handlade om. En förändring borde fås till stånd. Det är näm­ligen mycket viktigt att männis­kan själv är författare till sin egen bok, menar Lillhannus-Wikman.

När vi föds blir vi uppfostrade av våra föräldrar, som ger oss bilder eller s.k. linser av verkligheten. Vi lever ett provi­soriskt liv ända tills vi tar av oss dessa "linser" föräldrarna har försett oss med. Vi ges nu möj­lighet att se verkligheten med egna ögon. Att se verkligheten innebär inte enbart att se om­världen omkring oss, utan även att våga se in i oss själva vem vi innerst inne är som person.

—Kanske är frigörelsen från föräldra-auktoriteten, oberoen­de om föräldrarna ännu lever eller redan är döda, medelålderns viktigaste uppgift?

När människan inte längre kan erfara sina föräldrar som li­vets stöttepelare , upplever hon en känsla som kallas "den exi­stentiella ångestens kalla ande­dräkt".

Äktenskapet i vår kultur belas­tas ofta med gigantiska och även orealistiska förväntningar:

— Jag räknar med att du ska kunna läsa mina tankar och du ska göra mig hel och kompen­sera mina brister.

I samband med medelålders kriser kan flera olika problem uppstå. Många män och kvin­nor har idealbilder av sina part­ners och efter 20-års äktenskap märker den ena att "du är inte alls den person jag gifte mig med".

—  Men sådant är inte fallet, utan partnern kan tyvärr inte le­va upp till dessa bilder och för­väntningar den andra har gett upphov till.

— Många kvinnor lever sitt liv som Askungen för de väntar ännu att något yttre eller någon annan ska förändra deras liv, sä­ger Lillhannus-Wikman. Men inte många finner sin prins eller prinsessa, utan de flesta inser till slut att det är grodan de har bredvid sig i sängen varje natt.

 Trots att människan vet om att förändringar till det bättre borde ske i hennes liv, vågar hon sällan göra någonting åt det. Hon kommer ut ur skalet, men inser ganska snabbt att förändringar kan medföra smärta. Hon är rädd för smärta och förändringar. Hon går snabbt in i sitt skal och somnar om. Hennes tillstånd förblir oförändrat.

Mina barn

Problem kan även dyka upp när det är dags för de egna barnen att flytta hemifrån.

— Våra barn är vår rättighet och denna rättighet vill vi ogär­na släppa taget om, säger Lill­hannus-Wikman. Medan hon ännu säger något mycket poe­tiskt om våra barn, de är nämli­gen resenärer som passerar våra liv på väg till sina egna liv.

När barnen växer och blir allt större, kan föräldrar eventuellt uppleva en känsla av ångest. De vill inte att deras barn ska mis­sa något i livet som de själv in­te hade möjlighet att få uppleva.

Mitt yrke = min identi­tet?

När vi är yngre är det främst våra föräldrar och vänner som formar oss, men senare i vuxen­livet är det kanske vårt yrke som ger oss en bild av oss själ­va. Har man ett jobb, känns li­vet oftast meningsfullt och tillfredsställande.

Den arbetslösa människan känner ibland att hon inte har ett värde, hon tror sig inte vara behövd i samhället. Ofta kan dessa tankar leda till att perso­nen i fråga börjar isolera sig från sina medmänniskor. Slutli­gen kan hon hamna i en ond cir­kel av dåliga vanor, som hon se­nare kan ha svårigheter att komma bort från.

Det är viktigt att föräldrar uppmuntrar sina barn att stude­ra flitigt, med tanke på dagens situation. Men det är även oer­hört viktigt att uppskatta en människa för hennes personlig­het. Det är ju personligheten som gör att hon är den unika person hon är. Det är den som ger henne ett mänskligt värde i sig.

Mina höga krav

Kerstin Lillhannus-Wikman har som psykolog märkt att män­niskan har för höga krav på sig själv och andra, utan att hon själv är medveten om det. Man lyckades inte nå toppen inom karriären, vilket man som ung och utexaminerad hade hoppats på.

—Varje individ borde lära känna sig själv och sina möjlig­heter och begränsningar. Det är alltid lika viktigt att komma ihåg att ha en realistisk syn på livet och på vad man klarar av att utföra.

— Ofta leder dessa orealistis­ka förhoppningar till ett antal besvikelser senare i livet, po­ängterar Lillhannus-Wikman.

En grov förenkling av vad modern stress forskning har kommit fram till är att männis­kan skapar s.k. fantasibilder om vem eller vad hon tror hon bor­de vara eller förväntas vara. Hon börjar tyvärr också leva enligt dessa fantasibilder.

Mitt lidande

Föreläsaren påpekade att män­niskan genom lidande lär känna sig själv grundligare än vad hon hade gjort om hennes liv hade varit en dans på rosor.

Om man mister någon nära människa, lider av en svår sjuk­dom eller är tvungen att byta jobb då och då, kan man säga att personen genomgår en s.k. kris. Genom kampen ur krisen lär människan sig hur hon fun­gerar och hur hon hanterar olika situationer.

— Man lär sig en typ av "livs­kompetens", vilket leder till att man kan känna sig tryggare med sig själv och sin livssitua­tion.

Vad göra?

Om man vill komma under skinnet på sig själv och lära känna kärnan längst inom sig, finns det flera olika metoder in­dividen kan använda sig av, be­rättar psykolog Kerstin Lillhan­nus-Wikman.

Genom att skriva ner sina in­nersta tankar och känslor lär in­dividen känna sig själv bättre. Man kan även läsa skönlittera­tur och känna igen sig själv i de olika karaktärstyperna i boken. Att överhuvudtaget syssla med något kreativt och inspirerande bidrar till en bättre självkänne­dom. Enklast vore förstås att fråga sig själv rakt på sak "vem är jag egentligen?"

Det väsentliga är reflekteran­det att föra en form av inre dia­log med sig själv.

Att lära känna sig själv, är att växa som människa.

—Men att växa som männis­ka kan också medföra en hel del smärta, menar Lillhannus-Wik­man.

När Karin Boye skrev sin dikt "... visst gör det ont när knoppar brister...", då visste hon verkli­gen vad hon pratade om.

Malin Granholm

Öb 16.04.1998