Förlåtelse del 1:

Kan man förlåta vad som helst?

Hon förlät honom aldrig att han lämnade henne efter nästan 25 års äktenskap och några år senare gifte sig med en yngre kvinna. Oförsonligheten och det som följde i oförsonlighetens spår: hat, bitterhet, självmed­ömkan, präglade henne till li­vets slut. Hon dog ensam - utan vänner.

Kristina har haft en jobbig barndom och uppväxt, saknat kärlek och blivit negativt programmerad. I 40-årsåldern hinner allt ifatt henne och hon kommer in i en djup kris. Hon får hjälp att ta itu med mycket som bidragit till krisen, men när det yttre ordnats upp inser hon att huvudorsaken till krisen finns inom henne. Relationen till föräldrarna är näst intill bruten. De vill inte kännas vid det som varit - orkar inte.

Det som till slut förlöser Kristina ur krisen är insikten att hon måste förlåta för att kunna gå vidare — förlåta utan att någon har bett om hennes förlåtelse. Länge vägrar hon förlåta eftersom hon me­nar att föräldrarna gott kan lida få för det de gjort. Varför ska de bara bli förlåtna? Men så inser hon att de inre alls lider av den uteblivna förlåtelsen. " De är inte ens medvetna om att de behöver förlåtelse. Det är hon som lider. Den enda hon skadar genom att inte förlåta är sig själv. Det är inte lätt men hon väljer att förlåta.

Dörren till ett rikt liv

Kan man förlåta vad som helst? Svaret är inte enkelt. Frå­gan är hur alternativet ser ut. Hur blir livet om man inte förlå­ter?

Jag har levt ett antal år i ett land och en kultur utan förlå­telse. Man får helt enkelt inte misslyckas. Om man ändå misslyckas får man ta konse­kvenserna av det som skett. Det finns ingen nåd och finns det ingen nåd finns det ingen förlåtelse - att ge och ta emot.

Har man gjort ett felsteg finns det två alternativ. Antingen förnekar man det som skett, hävdar att det hela är en miss­uppfattning, ger någon annan skulden. Andra alternativet är att försvinna ut i kulisserna. Man får bara en chans. Kanske är det bristen på nåd och förlå­telse som gör att man upplever så mycket av formalitet och så li­tet av äkta hjärtlighet och värme i Japan.

- Också mellan nära vänner finns det formaliteter, säger ett japanskt ordspråk.

Om man absolut inte får göra fel, om det inte finns någon förlåtelse är det viktigt med klara riktlinjer för vad som är tillåtet och otillåtet - riktlinjer in i minsta detalj, riktlinjer som inte kan misstolkas. För den enskilde blir det livsviktigt att leva enligt regelboken och det ligger nära till att vakta på va­randra.

Där det finns förlåtelse går det lättare att vara generös. Bara vetskapen att man får misslyckas och göra fel gör att människor slappnar av. Rela­tionerna blir inte så ansträngda. Klimatet blir mjukare. Barmhärtigheten större.

Vad är förlåtelse?

-  Det var väl inget, säger vi ibland när något gått snett och menar att det som hänt inte är värt att prata om.

- Jag ska min­sann visa hen­ne att jag inte tar åt mig, sä­ger väninnan, sträcker på ryggen och rä­tar till anletsdragen för att inte visa hur sårad hon är. Man har väl litet stolthet. - Tänk så no­bel han  är!  Han vill inte ens prata om det, säger omgivningen och beundrar kollegan som har så lätt att förlåta när det i själva verket handlar om att han för­tränger alltsammans.

-  FÖRLÅTELSE, skriver Magnus Malm, kan aldrig bygga på att jag vägrar se vad du gjort, att jag tränger   undan smärtan, skyddar mig för dig. Förträngning är förlåtelsens gif­tiga avart. Förlåtelse kan bara ges med öppna ögon.

Att förlåta handlar inte om att se mellan fingrarna, låtsas som om inget hänt, skyla över och gå vidare utan om att se sanningen i vitögat och när man sett och känt vidden av det som skett ändå välja att uttrycka att man inte är ond eller ledsen på den som gjort en illa. Och mena vad man säger! Men vad gör man då när den som felat aldrig ber om förlåtelse? Väntar? Hur länge? Vissa människor har väntat förgäves år efter år och inte kunnat lämna det som skett. Andra har valt att förlåta, lagt det som hänt bakom sig och fortsatt framåt i livet.

Att förlåta är svårt men inte omöjligt och det blir något min­dre svårt om man då och då på­minner sig sanningen att den som inte förlåter inte straffar den som handlat fel utan bara sig själv.

En dag kom några självgoda män till Jesus med en kvinna som begått äktenskapsbrott. Enligt gällande lag kunde hon dömas till döden genom stening för sitt brott. Nu undrade män­nen vad Jesus ansåg om situa­tionen. För honom var det ute­slutet att döda någon, men han visste mycket väl vad lagen sa. Han förstod att det var en fälla. De som inte gillade honom ville ha något att anklaga honom för. Han såg sig omkring på män­nen och sa:

- Den av er som är utan synd ska kasta första stenen på kvin­nan. Med andra ord: Den som själv är perfekt har rätt   att döma. Andra gör bäst i att förlå­ta.

En efter en lämnade de plat­sen utan att säga något. Till slut var det bara Jesus och kvinnan kvar.

-  Var är dom? sa Jesus. Har ingen dömt dig? Jag dömer dig inte heller. Gå men synda inte mer. Med andra ord: Det du har gjort är fel, men det finns förlå­telse.

- Bara Gud kan kasta första stenen - men det gör han inte. (Albert M Wells)

Kristna borde vara proffs på att förlåta

Kristendomen bygger på för­låtelse. Gud förlåter. Människor får ta emot förlåtelse... gång på gång. Förlåtelse kan aldrig krä­vas. Man kan bara be om det och ta emot som gåva. Vem borde ha lättare att ge förlåtelse än den som själv fått ta emot förlåtelse. Orden om förlåtelse i den bön Jesus lärde sina lär­jungar är en utmaning:

"FÖRLÅT oss våra skulder liksom ock vi FÖRLÅTA dem oss skyldiga äro..."

Kan man förlåta vad som helst? Jag vet inte... men jag hoppas det. När det gäller Guds förlåtelse till oss finns det inga undantag. Han kan - om han får. Jag tror vi kan - om vi vill.

Gudrun Dalid

Hemmets Vän 18.02.1999