Då man nu i efterskott “kuckar” bakåt på sommaren och det man varit med om får man en känsla av att man för egen del gjort det sämsta tänkbara med dessa få sommardagar. De sommarevenemang man varit med om att belasta sig själv och ortsborna med, har man inbillat sig själv att ha varit skojiga och trevliga att sätta sina timmar på, men nu då man återgått till ”dagordningen” inser man sin egen dåraktighet. Alltid är man lika efterklok, men man får skylla sig själv. Efter varje “överaktiv’ sommar säger förståsigpåare att det igen blev för mycket för en själv och för dem som var engagerade — och även för dem som skulle komma.

 Andra åter väntar sig hela tiden någonting nytt. Ena tillställningen är inte ens “bortstädad” innan vissa frågar sig när nästa “bjudning” blir. Då börjar man nog “snubbla” mellan gårdagen och morgondagen och blir lätt frustrerad. Nu med åren har medaljens baksida blivit mera framträdande. Det börjar stämma som grannen Lalle (inte han med yxan på Kjulo sjö, utan turbomannen) sade - och det ganska träffande, om det nu är så att “humorn inte mera räcker till”. Tyvärr gör den inte det. Före en tillställning arbetar man lätt i ett visst “berusat” tillstånd och trots att mycket skall göras, tänker man inte så mycket på det då, utan mera på vad som komma skall. På tillställningen är det roligt, men så kommer “dagen efter” och då hamnar man enbart att tänka på vad man håller på med den dagen, Då har man redan glömt allt vad folk tyckt och tidningarna skrivit.

Det är då man saknar en sådan som Gunnar Nyman — som ännu hade humor dagen efter och hela tiden kunde uppehålla “festandan” levande från det som var tills allt var undanstökat. Nu blir det för lätt att man för snabbt återgår till vardagen och tror att allt skall ordna upp sig av sig självt.

 De tre tillställningarna — kronbröllopet, konserten och turbotävlingen — som Vi i Terjärv arrangerat, har hängt med i den dagliga “tankegången” under vintern och våren och det teoretiska planerandet har inte varit betungande eftersom man varit tänd på idéerna. Men då stämmer det också som förståsigpåarna säger att inte andra behöver vara tända på en sak fastän man själv är det. Och det har varit det som fördröjt det praktiska genomförandet. Men så är det alltid. Hur som helst så har dessa evenemang genomförts till de flestas belåtenhet och det är huvudsaken. Konserten och turbotävlingen gick ekonomiskt igenom, medan kronbröllopet säkert kommer att uppvisa en förlust. Antingen var gästerna för få eller inträdet för lågt. Trots att en tackannons har ingått i Öb, vill jag ännu en gång tacka “arrendatorn” Viola Fors som nu i flera är upplåtit sin mark — och nu även i år sin bostad — till dessa storevenemang. Tack får man ännu rikta till många talkoarbetare som är ut och år in på “egen begäran” - och utan att man ber om det -  infinner sig med hammare och såg. Ingen nämnd och ingen glömd.

Trots att det mesta av det ovannämnda kan tolkas som något negativt, finns det ändå mycket positivt. Men ändå har man efter denna sommar — äntligen — lärt sig hur man skall “avnjuta” en sommar. Och en sådan hoppas man det får bli nästa gång och framöver. Alltså en sommar utan dessa fysiska och psykiska belastningar. Trots att det till en viss del tar emot, så kommer undertecknad inte att inför nästa sommar engagera varken sig själv eller andra med något evenemang. Evenemangens tid är förbi — och trots att det låter egoistiskt måste man mer börja “leva för sig själv’ och familjen.

Vill ännu lite återkomma till turbotävlingen som enligt många tävlingsmässigt blev rolig och underhållande, men som av misstag råkade få ett något beklagligt slut genom turbomännens något överraskande försök att lätt doppa undertecknad i Heimsjöns böljor. Något som för många säkert var en naturlig följd av den annars “blöta” tillställningen. Ovetande om mina bedrövliga simkunskaper åsåg turbomännen och publiken mina desperata försök att “hålla vatten”, något som jag inte gjorde. Något som en simkunnig inte kanske tänker sig är den stora chock man råkar ut för när man som vuxen icke-simkunnig person hamnar under vattnet och inte vet var i vattnet man hamnat. Det var det värsta man varit med om. Nu efteråt får man vara evigt tacksam att min Skapare och att turbomannen Torolf räddade mig den gången. Kanske man inte drunknat, men något nöje var det inte precis. Man får förlåta turbomännen för de handlade i “god tro” och trodde offret var “normalt” och simkunnigt. Men det var ett “undantag” som hamnade i det blöta. Efter denna episod utanför protokollet fick  kanske inte prisutdelningen den högtidlighet den var värd och det var beklagligt. Turbomännen och amasonerna var verkligen värda publikens hurrarop. Efter detta är det “negativa” glömt och det “positiva” gömt.

Inte enbart jordbrukarna klagar på det regniga vädret, nu får också Terjärv TV klaga. Studion är nämligen dränkt i vatten efter regnet, därför har inte sändningarna kommit igång tidigare. Men i kväll torsdag blir det några timmar lokalprogram från sommarens evenemang. Programmet finns på annan plats i tidningen.

 
LOFFE