Så har vi igen vintersemester och sportlovs­tider och den lycklige som hade möjlighet att nju­ta av dylika dagar, försökte göra det bästa tänk­bara. En del söker sig till snö för att kunna skida och andra reser till Lappland eller söderut för snö eller sol. Själv tillbringade jag ett förkortat men urmysigt sportlov i hemknutarna.

Första dagen låg jag i tim­tal och läste, men det blev tröttsamt och en aning stres­sigt. Andra dagen låg jag lik­som en av våra stora förfat­tare och tittade på småfåglar­na. Tredje dagen blötte jag ner mig med att bistå vid till­verkandet av en snövit ardennerhäst med svankrygg. Så kom den minnesrika fjärde dagen. Dagen som jag skulle tillbringa mellan spisen och diskbordet. Jag skulle tillre­da dagens meny inför en hän­förd och beundrande barna­skara. Det var något sejaktigt som skulle flamberas, och den styckade firren skulle brynas enligt ett nedskrivet husmorsprotokoll. Tyvärr hade ordet "smör" fallit bort ur manuset, och eftersom jag tog det bokstavligt, blev det ett verkligt slit att steka fis­ken på en torr teflonbotten. Mjöl skulle den ha på sig, så nog gick det trögt — fisken skälvde till som en darrål i brunsttider och mjöldammet yrde runt Matti och Maja.

Fisken blev en aning brunhyad, och jag började tvivla en aning på mina kulinariska konster, sedan hälften av fiskbeståndet föll på golvet och vår snabbfotade katt ru­sade till och sniffade på de utspridda munsbitarna. Det bådade inte gott för oss ut­svultna som snart skulle ligga till bords den dagen, för "kisso" - som annars hade bra bordsvett — sniffade en gång till, vinglade några varv med ögongloberna, men sprang sedan och gömde sig.

Bättre blev det inte heller då såsen skulle beredas. Allt gick bra tills jag skulle slå på vatten. Händelseförloppet kunde gott jämföras med de laboratorieexperiment som gjordes av Dr. Jekyll på den tiden. Då vattnet slog i teflonbottnen, smällde det till som vid en mindre atomspräng­ning, och så försvann den re­dan obefintliga såsen upp för skorstensröret, och en seg och brunaktig hinna lade sig som ett sönderrivet trum­skinn över bottnen. Min äld­re arvinge som var bevandrad i marthakokboken och hade avlagt intensiv matlagnings­studier vid lågstadiet och högstadiet, kunde då kallt konstatera att allt for "ti väders" och att det inte skulle bli någon sås den dagen. Vi åt i skift av vad som fanns kvar och vi kände oss som fisken på torra land. Det gick bra att äta, men det gällde att va­ra snabba med mjölkglasen. Ännu idag är vi friska.De återstående dagarna gjorde jag ingenting märk­värdigt, och sedan gick jag tillbaka till jobbet trots att jag hade en vecka kvar. Säkrast så.

Då jag nu råkade komma in på kokkonstens framgång­ar och bakslag, passar det bra att berätta lite om marthorna och deras verksamhet. Nu in­kommande torsdagskväll, den 16 mars, anordnar kyrkobymarthorna en auktion på församlingshemmet i Terjärv. Allt till förmån för den egna verksamheten. Ännu finns det möjlighet att kom­ma in med "auktionsföre­mål", såsom hembakat, stickade, sydda eller vävda artiklar, eller vad som helst som kan tänkas ha värde och åtgång. Den som inte kan gö­ra det kan i stället komma och bjuda över. Så kommer också kyrkobymarthorna att anordna en resa till Åland under tiden 26—28 maj. Ännu finns det platser kvar i Widjeskogs buss, och den som vill med, bör så fort som möjligt kon­takta Maj-Britt Björk.

I kommunens infoblad frå­gar sig ännu en gång vårt näringsombud Keurulainen vilken symbol kommunen skall ha. I sitt stora symbol­sortiment bjuder hon på träd, blommor, bär och djur. Hon önskar sig en symbol med historisk bakgrund som bör vara bekant från tidigare, som bör vara unik och typisk för vår kommun, den bör vara gemensam för alla kom­mundelar och väcka positiva tankar. Bra så långt.

De nämnda trädslagen finns tyvärr överallt i vårt land och har använts i tid och otid, och som symboler - historiskt sett - har träden vanligtvis varit helgade åt vis­sa asagudar, men annars haft sina "goda egenskaper". Som exempel kan nämnas att björken var för fruktbarhe­ten och ljuset, skyddade mot häxor och onda andar och var helgad åt asen Tor och Frigga. Förr piskade man också missdådare och gal­ningar med björkris. Tallen symboliserade integritet och tålamod. Rönnen betydde visdom, stod emot älvor och häxkonst och var helgad åt Tor. Enen stod för beskydd, tillit och initiativkraft, och var helgad åt Hermes/Merkurius. Tyvärr är också an­vändningsområdet för träd begränsat - förutom i tryck­alster.

De nämnda blomarterna finns också överallt, och säven som finns med i utbu­det, har redan en lång tid spe­lat en viktig roll i gamla Kro­noby. Klövern som nämns är redan utnyttjad. Treklövern som finns symboliserar den gudomliga treenigheten samt livets tre aspekter: kropp, själ och ande. Fyrklövern som är mera svårfunnen, används redan av 4H som symbol. Så fantasilös kan vi inte vara att vi efterapar en klöversymbol som är känd över stora delar av världen. Näckrosens släk­tingar finns överallt, och strömkarlen eller näcken som Keurulainen ser i Kronoby å, har inte heller en alltför tillta­lande bakgrund. De nämnda bären finns också överallt, dess historia och utspridning är svåra att härleda, och se­dan är den symboliska an­vändningsmöjligheten be­gränsad.

Sedan djuren. Av för­slagen är alla vanliga - utom bisam. Bisam är ett "ungt" djur och har inte en "för­störd" och utnyttjad bak­grund. Den är unik för våra vattendrag, bisam "föddes" i Kronoby, bisam var före­gångare till pälsdjursnäring­en, bisam är en samhällsbyggare, bisam är ett fult djur, bisam kan göras i många for­mer (undertecknad kan vid behov ge 100 förslag på bisamartiklar).

Tillverkningen av bisamar­tiklar kunde skapa arbets­platser i form av enskilda "konstutövare" som kunde göra bisamartiklar i nästan vilket material som helst och i vilka former som helst. Symbolen skulle vara något man skulle se överallt. Denna artikel skall vara något som man inte "bara gör" och så är det hela över. Trots att jag är mycket jävig i denna fråga - och många gånger tänkt sluta tala för saken - vill jag ännu konstatera att kommunen och kommuninnevånarna missar en "fin grej" om bi­sam inte väljs. Redan har för­frågningar kommit av föreningar, om de fick använda bisam i sina emblem, men vad säger man när allting stampar på stället - eller går bakåt. Tom Tiainen som gjorde prototypen och Helen Johansson som gjorde de för­sta färdiga artiklarna har vi­sat i praktiken att det skulle vara någonting att satsa på. Modeller kan bl.a. beses i Terjärv Sparbank och vid Maggies. Även vid kommun­kansliet i Kronoby finns mo­deller.

Det var beklagligt att bisamprojektet inföll vid en olämplig tidpunkt då turist­nämnden slopades och kom­munen fick en ny näringsom­budsman som helt överrump­lades av bisamtanken (eller kanske bisamstanken). Jag hoppas -  och gamla turist­nämnden och säkert en del andra - att kommuninnevå­narna väljer en sådan artikel som är unik. Som kunde ska­pa sysselsättning för en del personer. Artiklar som man sedan kunde se på hyllor i af­färer, i firmors styrelserum och i kommuninvånarnas vardagsrum. Låt oss inte dela en symbol med någon annan - låt oss ha en EGEN SYM­BOL!

På tal om konst kan det nämnas att konstutställ­ningen i Terjärv Sparbank fortsätter. Under några vec­kor framöver kommer Gun­hild Emet att ha sina tavlor utställda i banksalen. Hon är en av de många lokala för­mågorna som hållit på i någ­ra år och nu visar vad hon skapat. Konstutställningen fortsätter så länge det finns "dolda" konstnärer som inte ännu presenterat sig för orts­borna.

LOFFE