På tisdagsförmiddagen blev det ett premiärbesök vid det paradisliknande simkomplexet i stan. Eftersom det var så många ringförsedda barn i klorbassängen hade jag inte kurage att flåsa upp min ring. Det är för bedröv­ligt att ha ett simkomplex i ett simkomplex. Så i stället återupptog jag bowlandet som jag påbörjade för 17 år sedan. Tack och lov så var hallen övergiven förutom av två 12-åriga töser som fasci­nerades av mina vevstaksliknande glidsteg fram mot av­stampet. För det mesta ham­nade klotet "i floora", men några gånger blev det strike (alla käglor omkull), något som t.o.m. fick biljettförsäljerskan och banpoleraren att utväxla bronkitliknande locktoner. Efter en timme klottrillning var jag 25 cm längre på vänster hand och högra nacksenan stod ut som framaxeln på en utmärglad indisk ko.

Att vara vänsterhänt - lik­som att inte kunna simma - kan vara handikapp för många. Kanske inte för dem som är vänsterhänta, utan för dem som frågar sig varför man använder fel hand. Själv har jag den kroppsfunktionsfördelning att jag gör grov­jobbet med vänster hand, och precisionsarbeten med höger hand. Ibland går det att an­vända båda på samma gång och då bär det både vänsterut bakfram och högerut rätt­fram. Jag har inte lidit av att "ibland" vara vänstervriden i detta opolitiska samman­hang för jag är i gott säll­skap.

Tänk att få höra till Vänsterhandsklubben till­sammans med Charlie Chaplin, Jimmy Connors, Leonardo da Vinci, Gerald Ford, Judy Garland, Harry S. Tru­man, George II, Cole Porter, Rex Harrison, Harpo Marx, Paul McCartney, Michelangelo, Kim Novak, Horatio Nelson (sedan högra handen for), James A. Garfield (USA president), Arto Här­könen, Kejsar Tiberius, Dan­ny Kay, Martina Navratilova, John McEnroe, Babe Ruth (baseballstjärna), men tyvärr också Jack Uppskära­ren (brittisk massmördare) m.fl. Det är inget dåligt säll­skap man hamnat i. Så nästa gång du vänsterhänte råkar ut för nedvärderande åsikter — räck över medlemsmatri­keln från Vänsterhandsklub­ben.

Men det gällde ju bowling och från den ovannämnda snedvridningen har jag nu re­pat mig så pass att inte ärmen mera släpar i vägsaltet. Dag­en efter blev det störtlopp i Lappo. Den utförslöpan för­orsakade genast samma svin­deleffekter som jag brukade få varje gång arbetsplatshäl­sovården påtalar ett blod­trycksprov. Verkningarna minskade något efter det jag kom upp på skidorna, men den första timmen av tre möjliga, blev ett mera sittan­de och tittande. Sedan blev mitt stillastående allt för välbekant för de övriga utförs­åkarna, och min förstelnade person tycktes bli något av ett landmärke och spårfördelare till liftarna. Under den andra timmen blev det några uppåkningar, men det bumerangliknande gumpstödet rå­kade oturligt nog fastna i mi­na något överdimensionerade Black Horse, vilket resul­terade i att jag vid den plane­rade avstigningen snurrade runt och på nytt var på väg nedåt. En förfärad liftopera­tör tryckte sin rödsprängda nos mot den immiga kabinru­tan och tycktes vara redo att slänga sig på storspaken, men min 360 gradiga piruett gjor­de att jag till slut slungades upp på Simpsiötoppen till operatörens förtjusning. Därifrån fick jag sedan skåda det vad vår Herre menat med Lappo.

Det var verkligen vackert där nere, så jag kun­de inte förstå varför jag for upp. Den tredje timmen blev nog den bästa för då satt jag i min guttaperka Volvo och läste Det bästa. Dagen efter var jag helt förstörd.

Men dagarna därefter blev det fria skidövningar på den snöfattiga Heimsjön. Mina eldröda högspetsade skidor från Falun 74 hade inte fått smörj sedan jag senast be­skrev mina skideskapader och det var i mitten på 80-talet. Men vädret är ju nästan det samma varje vår. Något som däremot gjorde mig en aning buskablyg var mina brednosade skidskor. Tån på skon liknar den främre kofångaren på en Volvo. Jag vet inte vad det var för fel på min skidåkning, men pimplarna fick inget napp de da­garna. Min framåtlutande plogstil lär dock ha tilltalat några sparkstöttingsförsedda damer.

På fredagen hade jag som städad hemmaman ackord att städa och i en timme och 49 minuter släpade jag en moj efter mig från rum till rum. En grej som hade en viss likhet med Ruud Gullit, men med något grövre hårväxt och med apelsinfärgad hårbotten. En verkligen fi­nurlig grej, då man vill byta skit i rummen. Då man sedan blöter denna kalufs i hinken och försöker trycka bort en del vatten på ställningen då rinner allt på golvet. Sedan blev det igen att vila den and­ra weekenden. Ja det var verkligen ett tungt sportlov.

Så till sist ett upprop från Terjärv-TV. Som vi alla vet så finns det i Terjärv många personer som kan de sköna konsterna att kunna sjunga och spela, både enskilt och i grupp. Dessa personer fram­för sina sånger och musik­stycken vid olika tillställ­ningar, men allt detta borde fås på videoband. Därför har Terjärv-TV planer på att nå­gon dag göra en massbandning i skolan, församlings­hemmet eller sparbankens klubblokal, där de upp­trädande på bestämda tider gör sina framträdanden. På så sätt spar man tid och ingen behöver vänta. Man får spela och sjunga den repertoar man har, och detta blir sedan "lagervara" som sedan sänds ut vid olika kvällsprogram.

Detta gäller också talpro­gram såsom diktläsning, kor­ta andaktsstunder och lik­nande. Eller om man har nå­gon annan färdighet. Det hindrar inte heller om du bor i Kronoby eller Nedervetil. Sång och musik har inga gränser. Så hör av dig anting­en till Christer, Göran eller till undertecknad. Berätta vad du gör och vi tar kontakt på nytt med närmare hållti­der.

LOFFE