Festen i Granöby blev en lyckad tilldragelse. Nabba byahem besöktes också och där fick jag käns­lan av att åldras. Jan-Ole Björkbacka höll ett intres­sant föredrag och mindes gångna tider. Jag har haft den kanske snedvridna atti­tyden att då man börjar minnas — då har man blivit gammal. I detta fall skall det inte tolkas som så att Jan-Ole blivit gammal för han är lika ung i som jag. Högnabba byahem hade också en glad tillställning för bybor och andra utbö­lingar som jag. Kolamfesten blev sedan höjdpunkten på de många byafesterna. Kolamborna har blivit både proffsiga och kommersiel­la, men så har de också lyc­kats väl med att dra folk till sin gamla skola.

Emet folkpart har också besökts ett par gånger och här vill jag kritisera en sak. Men enbart mot den riks­svenska orkesterns upp­trädande. Att man kommit längre i Sverige vad gäller systematisk avkristning vid alla tillfällen visade orkes­tern Tonix som utan anled­ning, först spelade "kyrko­musik" åtföljt av ett ut­draget "Aamen". Sedan säger en av orkestermed­lemmarna att nu börjar det tyvärr låta som i Svenska kyrkan, och så får det inte låta på dans. "För nu skall vi synda! Eller hur?" Först några trevande "ja" från danspubliken, som med­lemmarna tyckte lät något förläget, varför en| stor del av danspubliken med "munnens bekännelse" fick dra till med ett rungan­de "ja" både för att visa samhörighet med orkestern och visa att de är världsva­na. Detta som parentes, men det visar vilken väg samhället styrs idag. Man vill inte enbart lämna kris­tendomen, utan den skall arbetas bort och förlöjligas.

Jag tror inte att någon av de närvarande accepterade att dans var synd, så däför tyder allt på att dans inte är synd, utan att det är dan­sarna som är syndiga. För det bekräftade en stor del med en mun — säkert också utan att tänka på vad det hela innebar. Så det så. För några år sedan fick man dan­sa till tonerna och texten av Pelle Karlssons "När du går över floden", som hade ett innehåll om en person som gått bort och lämnat allt ba­kom sig. Verkligen roman­tiskt att trycka en annans fru till sin kalhuggna bringa, och samtidigt  spekulera i det hur man skall tolka texten och vem månne saken gäller.

Sedan man friköpts (som många andra) av sin tidiga­re arbetsgivare och hamnat på samhällets skuggsida har man mött både skadeglädje och förståelse. Det har varit intressant att lägga märke till skiftande attitydföränd­ringar i olika personrelatio­ner. För den arbetslöse är det viktigt att behålla sitt människovärde och inte känna sig som obehövlig och stämplad av samhället som en andra klassens med­borgare. Den tiden kommer — men jag tror inte att den indelningen gäller nuvaran­de arbetslösa. Diskussioner och utbyte av tankar är vik­tiga i dessa tider. Även ett telefonsamtal arbetslösa emellan hjälper. Det har man fått erfara den senaste tiden, och linjen är fortfa­rande öppen. Men eftersom detta inte skall stå under rubriken "Terjärv — tre perioder", vill jag i andra sammanhang ta fram det som jag noterat — både av gott och ont.

Det är inte så ofta man får vara med på auktioner numera, men på måndags­kvällen den 26 oktober svingas klubban på försam­lingshemmet i Terjärv. Det är Kyrkans Ungdom som anordnar sin återkomman­de auktion och allmänheten inbjudes vänligen övervara — men också att bjuda. Auktionen börjar vid hal­våttatiden.

LOFFE