WIDJESKOG - WISTBACKA HEMMAN

Romantik och tragedi går ofta i varandras kölvatten, ena gången går den ena före en annan gång den andra. Ibland står de i ett visst förhållande till varandra, ibland kommer de helt oberoen­de av varandra.

När Bottniska viken lossade på istäcket våren 1730, vandrar en grupp män från Terjärv by till hamnen i Pedersörenejden för att erhålla arbete. Första dagsmarschen slutade vid Mård hemman i Ytteresse, upplandsbornas vanliga kvarteringsställe.       

I följet var med en 18 årig yngling, välfrejdad, stark och kanske något framfusig, Johan Andersson från Widjeskog hemman långt uppe i Terjärv. Han dristade sig att i skämtsam ton tilltala och in­leda samtal med gårdens tjänarinna och gårdsdottern Anna, vilka i Stejset tillredde foder åt korna. När flickorna skulle lyfta en vattenså från brunnen och hälla i stejsgrytan, knyckte Johan sån ifrån dem och bar den på rak arm och hällde vattnet i grytan. Flickorna neg och tackad i förundran över en sådan ynglingastyrka, som inte lämnade deras känslor helt oberörda.

Trots bekantskapen med flickorna somnade Johan genast när han la­de sig bredvid kamraterna på loftsskullen. Men han vaknade snart, och gårdsdottern Anna fick en välment flyktig tanke. Men samtidigt tänkte han på det avlägsna hemmet, och mera klart än tidigare gick allt revy för honom: Modern var äldst bland tre syskon på Widjeskog hemman. Fadern flyttade som måg till gården, som var i stort behov av arbetskraft. Morfar blev gammal och hade svag häl­sa. I tjugo år hade far och mor skött hemmanet och nu såg det ut som om det odelat skulle gå till sonen, morbrodern Anders. Hans morfar hade givit vaga löften om, att om gården inte kunde delas, så skulle de anhålla om att få inregistrera ett nytt hemman syd­ost om Widjeskog. Morfadern lät bygga åt dem en egen stuga just där gränslinjen var utstakad för Widjeskog hemman. Stugan låg på en hög lummig och vacker kulle med god utsikt till morfars stuga och de längre bort belägna gårdarna i byn. Där bodde hans far, Anders Olofsson och mor Lisa Johansdotter Widjeskog med tre söner och två döttrar. Johan var äldst i kullen och kände därför ett visst ansvar för familjens utkomst.

Morfars hälsa avtog och han blev alltmer likgiltig för de jordiska tingen. Men mormor var ihärdig att påpeka, att det inte var klokt att bilda skilt hemman blott en knapp kilometer från deras tomt. Då deras hemman, Widjeskog, var blott 1/4 mantal, vore det bättre att försöka få gamla hemmanet förstorat, som då kunde ge arbete och utkomst åt flera familjer. Allt vad tiden gick visade det sig att hans mor och far inte skulle, få något skilt hemman eller skilt hem­man i sitt namn. Och just därför var han, Johan nu på färd för att söka förtjänstarbete för sommaren, medan föräldrar och syskon arbetade på morfars hemman, varifrån den sju personer stora familjen hade hela sitt uppehälle.                                                      

Det var över midnatt. Han borde sova och vila. Men han hade svår att få tankarna bort från gårdsdottern Anna och händelsen med vattensån på kvällen.   

När terjärvborna följande morgon bröt upp, kunde Johan inte motstå önskan att gå via ladugården och säga något till avsked åt flick­orna. Vad han hade lust att säga, blev dock osagt, men för att  inte visa sig alltför tafatt, tog han stöd av humorn och yttrade på skämt att ''kanske jag stannar här på förtjänstarbete, eftersom arbete tycks finnas tillräckligt."

- Ja, åt en så stark pojke har vi nog alltid arbete, var Annas käcka replik till farväl. Hoppas vi ses igen.

På arbetsplatsen gick Johans tankar ofta till det kära hemmet, till far, mor och syskonen. Men förrän han somnade hade han alltid Anna och hennes avskedsreplik i sina tankar.

När och under vilka former romantiken fortsatte kan man inte från urkunderna läsa ens mellan raderna. Blott slutresultatet är angivet: Samma höst, 1730, vigdes på Mård hemman i kristligt äktenskap obesuttne bondemåg-sonen, omyndige Johan Andersson från Widjeskog skattehemman i Kronoby socken, Terjärv by och besuttne bondedottern jungfrun, omyndiga Anna Påhlsdotter på Mård hemman i Pedersöre socken, Ytteresse by.

Liksom ödet redan tidigare utstakat vem som skulle få vara lyck­lig ägare till hemman, eller ha del i arvshemman, så var det ock­så avgjort, att Johan Andersson från Widjeskog skulle flytta — först som måg, sedan som självaägande storbonde - till Mård hemman i Ytteresse.  

Att bli självägande bonde, fastän bara via hustrun, var mer än Jo­han någonsin vågat tänka sig.  Far och mor däremot hade släpat hela sitt liv på morfars hemman, Widjeskogs, och får se sina för­hoppningar grusade ifråga om att få del i hemmanet. Tillika ha­de de i materiell knapphet gett kristlig uppfostran åt sina fem barn. Skall nu Johan, äldsta sonen, lämna föräldrarna och syskonen just nu när de skulle ha behövt hans hjälp. Johan grubblar  på denna sak och då han framlägger bekymren för sin unga hustru, An­na Påhlsdotter, kommer lösningen ganska klart: - Tag hit dem alla, säger hon. - Mård hemman ger nog arbete och härifrån är det dess­utom inte lång väg till förtjänstarbete om så önskas.

Adventsöndagen 1730 infann sig Johan Andersson med tre hästar vid föräldrahemmet - som numera kallas ”Gambäl-Vistä” - för att föräldrarna och syskonen med all egendom skulle bryta upp och flytta till Mård i Ytteresse. Vid uppbrottet var Johan själv 18 år, fadern Anders Olofsson (ej utrett ännu varifrån han var hemma) 45 år, moderna Lisa Johansdotter Widjeskog 37 år, sonen Gab­riel 15 år, dottern Anna 11 år, sonen Jakob 7 år och lillasyster Vendela 4 år.

Johan stängde dörren till det gamla hemmet och vred om nyckeln med ett strävt gnissel. Vid morfars, bonden Johan Johansson Widjeskogs, stannade flyttningskaravanen och han gick in med den sto­ra nyckel och även för att ta farväl.

- Ja, stugan är tom nu, här är nyckeln, säger han. - Morfar har  ju byggt stugan.

- Jag byggde stugan åt min äldsta dotter Lisa, din mor, och hennes familj, säger morfar. - Stugan är er och vem av er som vill är väl­kommen tillbaka. Ingen annan får bo i den.

Avskedet var vemodigt. Det var i alla fall dottern Lisa och må­gen, som hade arbetat upp hemmanet - vilket var ödelagt - när de småningom vågade komma fram ur sina gömställen under Stora ofre­den. Nu blir dottern i alla fall lottlös till förmån för sonen Anders, ännu omyndig.

Hur den utflyttade familjen acklimatiserade sig i Ytteresse vet vi inte. Av vad som senare hände får vi dock anta att pojkarna Gabriel och Jakob på somrarna gästade sin morfar och bodde i den kära stugan på Gambäl-Vistä. Småflickorna växte lättare in i ung­domslivet i Ytteresse och gifte sig där så snart åldern detta tilllät.  

Modern Lisa dog år 1744, blott 50 år gammal, och dödsfallet kom att få stor inverkan på den övriga familjen. Mannen tröstade sig snart i sin änklingesorg genom att ta sig en ny livsledsagare på Hummelholm i Överesse och flytta dit. Nu kände sig pojkarna Gabriel och Jakob rotlösa på Mård, fastän stora bror Jo­han var husbonde.

Längtan till födelsebygden, till stugan i ödemarken, från vars farstutrappa man hade den mest härliga utsikt, blev allt mera påträngande.

Följande år, 1745, bryter Gabriel och Jakob upp från Mård och flyt­tar till stugan på Gambäl-Vistä. Gabriel var 31 år och gift, Jakob 22 är och ännu ogift. Morbror Anders på Widjeskog hade blivit en aktad storbonde och före flyttningen hade underhandlingar säkert förts med denne om möjligheterna av att få bilda ett särskilt hemman på det åt deras mor och far redan tidigare utlovade områ­det, numera Wistbacka.

Det ter sig som om en överenskommelse skulle ha träffats, att tomtplatsen skulle flyttas cirka 1/2 km öster om Widjeskogs ut­stakade mark, då gamla stugan var just på rån, och att ängarna och svedjemarkerna skulle bli över om Vistforsen och öster om backen, Svinryggen kallad. Bonden på Widjeskog hade fått klart för sig, att han inte får överta dessa marker och i så fall var det bätt­re att få dit någon av den närmaste släkten än att få någon helt främmande.

Ungefär 10 år efter återflyttningen var så mycket åker uppgräftad och så mycket svedje- och ängsmark iståndsatt som behövdes för att man skulle få inregistrerat ett skilt skattehemman. År 1756 inregistrerades hemmanet som det 48:de hemmanet i Terjärv by.

Då tidigare åborna på den gamla, övergivna tomtplatsen hade tillnamnet Vist eller Visti, ett namn som förekommer i flera finska grannkommuner, så är det närmast till hands att skif­tesingenjören föreslår Wistbacka som registernamn för det nya hemmanet. Hemmanet blev på det minsta tillåtna mantal 1/8 men har mycket jord i förhållande till mantalet.

Bröderna Gabriel och Jakob Andersson var således de första skattebönderna på Wistbacka.  Gabriel hade inga barn, som blev vid liv, varför alla på Vistbacka härstammar från Jakob An­dersson. Hans mor Lisa var från Widjeskog, fadern Johan Johan­son Widjeskog, f.1682, död 1741, var således stamfar för både Widjeskog och Wistbacka släkterna. 

Johan Johansson hade även en dotter, Vendela, f'.1703, som gifte sig med enda innehavaren till Storbacka hemman Simon Jakobs­son, varför hela Storbacka släkten även härstammar från samma stamfar som Wistbacka och Widjeskog.

De nämnda utflyttade terjärvborna har nu en vittförgrenad släkt i Pedersörebygden. Aktiva släktforskare har utrett att mån­gens rötter går till denna Anders Olofsson och han hustru Lisa Johansdotter f .Widjeskog. Varifrån den, av allt att döma, duktiga mågen Anders Olofsson var vet vi inte ännu. Han anges vara född år 1685.

Enligt släktforskaren J.A. Strömsnäs skall år 1912 Alexander Wistbacka - som då redan var en gammal man - ha berättat, att en­ligt en tradition skall den första åbon på Wistbacka ha varit en tiggargubbe, som år 1754 kom från Lappajärvi och att han het­te Jakob Anderson. Legenden tycks blanda händelser som skett un­der olika tider med olika personer litet om varandra. Första bon­den var nog Jakob Andersson, men han kom inte som någon främman­de tiggargubbe som vi vet. Men huru hans far Anders Olofsson kom som måg till Widjeskog, om han eller redan hans far kommit med kont på ryggen och sökt arbete och slagit sig ned, är ännu inte utrett. Antagligen går legenden om tiggargubben tillbaka ända till dem. Högst antagligen har vi de första åborna på Gambäl-Vistä att söka på den linjen.

Samma sagesman framhåller, att Johan Andersson Svartsjö, född på -50-60-talet, berättat, att hans farfars far, som kallades Stor-Ant, var den första bonden på Wistbacka. Men denne Stor-Ant var antagligen son till ovannämnda Jakob och således Anders Jakobs­son. I varje fall härstammar även de flesta på Svartsjö från tidigare nämnda Johan Johansson Widjeskog. Senare går Furu-släk­ten i sidoled ihop med Widjeskog så att nästan hela Småbönders by härstammar från Johan Johansson Widjeskog.

En släktutredning visar, att denna Johan Johansson även var måg på Widjeskog. Hustrun hette Brita och svärfadern var skattebonden Jakob Hansson Widjeskog. Dennes ende son Matts blev år 1714, som 15-åring, bortförd av ryssarna. Därför kom dottern Brita med sin man, mågen Johan, att få hemmanet. Deras barn och släktförgre­ningar är följande:

1. Sonen Anders Johansson, gift med Brita Mattsdotter Furu. Dessa över­tog det odelade hemmanet Widjeskog.

2. Dottern Lisa, gift med Anders Olofsson, arbetade som måg, flyttade senare med familj till Mård i Ytteresse där sonen Johan blev måg.

3. Dottern Vendela, gift med Simon Johansson Storbacka. Stamfäder på Storbacka.

4. Dottern Brita, gift med Anders Johansson-Granö, död 8.1.1752.

5. Dottern Kierstin, gift med en Johan Mattsson (Släkten ännu ej utredd)                                                                                                            

6. Dottern Anna, gift med en Göstaf Johansson (Släkten icke utredd)

De här omnämnda utflyttarna från Widjeskog-Wistbacka till Mård i Ytteresse har, som redan nämnts, ett stort antal ättlingar även i Pedersörebygden. Och tillsammans med släktingarna i Terjärv har de alla Brita Jakobsdotter Widjeskog och hennes man Johan Johansson till stamföräldrar.

Den till Ytteresse flyttade familjefadern Anders Olofsson, vars son Johan blev måg och husbonde på Mård hemman, hade med sig även minderåriga döttrarna Anna f.1719 och Vendela f .1725. Dottern Anna gifte sig med Erik Mattsson Hummelholm (De hade bl.a. tre söner: Matts f.20.8.1748, Anders f.31.10.1764 och Jakob f. 7.6.1765 (tydligen något fel i födelsedata).

Huvudpersonen i denna artikel, mågen Johan Andersson var född den 25.12.1712 på Widjeskog i Terjärv. Hustrun Anna Påhlsdotter Mård föddes år 1710. De vigdes hösten 1730, Johan var således en­dast 18 år.                                                

Deras barn:

1. Dottern Brita f.1733, gift med Johan Mattsson. De bosatte sig på Mård.

2. Dottern Lisa f .1734, gift med Christian Markus son.

3. Dottern Carin f.1736, gift med Erik Persson Lillkung  

4. Sonen Anders f.1738

5. Dottern Anna f. 1748, gift med Johan Andersson Värnå. Även han bo­satte sig på Mård.     

Fadern, Anders Olofsson, torde inte ha haft barn i sitt andra äktenskap på Hummelholm.

Immanuel Widjeskog

Släkt och Hävd 7/1964 

Källor:

1. Läns arkivet
2. Svenska Litteratursällskapets historiska sägner.
3. J.A.Strömsnäs m.f1, Jakobstads släktforskares utrednin­gar.
4. Widjeskog hemmanspapper.