HISTORIK
över Bredbacka hemman i Terjärv 1 (3)

Prosten Karl Johan Berg 27.11.1861 - 02.06.1957

Historiken är skriven av sonen till Matts Andersson Bredbacka och hustru Lisa Greta,  prosten Karl Johan Berg, död 2.6.1957 i Kronoby.

De tre artiklarna finns i Släkt och Hävd nr 9-11 

Läge och natur

Terjärv (tidigare Teerijärvi) ligger i mellersta Österbotten, men har ej genuin österbottnisk natur. Med sina höjder och da­lar, sina talrika små insjöar, liknar det mera Tavastland än det österbottniska slättlandet. Vid Heimsjöns norra strand bygg­des den första kyrkan år 1669 och där står densamma allt ännu, utvidgad 1774 till korskyrka och ombyggd 1877, då dess utseen­de betydligt förändrades.    

Snett emot kyrkan invid Heimsjöns sydvästra strand ligger Bredbacka hemmansnummer. Ursprungligen hörde dessa marker till Rank, senare Lillrank nummer, men såsom bebyggda och med egne åboer blev de sedermera, några årtionden före Stora ofreden, av­skilda till ett självständigt nummer.

Heimsjön kransas av flera brant sluttande kullar: Petas-backen på östra, Nabba på sydöstra och södra och Hässjebacken på nordvästra stranden. Kyrkbacken och prästgårdsbacken är i bredd med de nämnda mera långsluttande. Bredbacka ter sig från kyrkan sett knappt som en backe och likväl är namnet icke valt utan skäl.

Bredbacka har mot öster en naturlig gräns i Heimsjön, li­kaså mot väster i Sågslamp lilla sjö, Kronoby å och en mellan dessa flytande bäck. Ett stycke från ån höjer sig ansenligt en ås, som sträcker sig längs stranden av sagda sjö, mot vilken den stupar brant. De härå belägna gårdarna kallas även Ås-gårdarna. Från Hässjebacka sträcker sig en annan lantrygg längs stranden av Heimsjön. Mellan dessa åsar och skild från dem genom dalsänkningar ligger det egentliga Bredbacka. Från kyrkan leder vägen dit över Hässjebacka branta kulle. Däri­från bär det nedåt och vid Pada brink lämnas dalsänkningen och vägen leder upp till den breda backe, som gett stället dess namn.

Vid dess södra krön ligger gårdarna Stampars och Nygård. Så bär det sakta nedåt för att åter stiga vid Högsved,  där berggrunden blir synlig, Högsveden sammanhänger med Lillbac­ka på södra stranden av Heimsjön.

I tiden grävde gubbarna ett dike (bäck) från Heimsjön genom dalgången mellan gårdarna och vidare genom Nerängen till ån, för att på våren bevattna sina ängar efter den tidens brukningsmetoder. I en senare tid har man torrlagt Nerängen och låtit vändplogen utföra sitt verk. Tätt invid vä­gen över bäcken uppväxte på 1840-talet en egendomlig gran, en sevärdhet på Bredbacka. Dess tättsittande grenar hade runtom samma längd, upptill något kortare än nedtill, vilket gjorde att trädet i sin helhet liknade ett smalt torn. Med all sanno­likhet finns det ej mera till.

Bredbacka blir bebott.

Stamgård till Bredbacka utgjorde, såsom tidigare nämnts, Rank, senare delat i Lill- och Storrank. Denna var belägen på motsatta sidan av Heimsjön. Härifrån utflyttade vid medlet av 1700-talet Matts Johansson Rank, f.16.12.1703, och hustru Malen Johansdotter, f.1714, till Bredbacka och uppslog sina bopålar på det ställe, som senare kallades Stampars.

Huru såg denna trakt då ut?

De låglänta ställena bärgades antagligen som naturli­ga ängar, de torrare bildade högmarker eller skogsbackar. Som­martid hölls korna här på bete och för dem hade även fähus uppförts. Öppen åker skall då icke funnits mera än Hässjebacka åkern. Därnäst lär Stampars "Stordjälo" ha blivit uppbru­ten, antagligen strax efter bosättningen. Vidare berättas, att av Rank hemman ett åkerstycke avståtts åt prästbolet och att kapellboerne till vederlag uppgräftat den åker, som sedermera under namn av ''Boddjälo" lytt under Nygård. Det allra mesta av den övriga åkern torde gubben Rank och hans söner med hjälp av döttrarna ha uppbrutit. Ett respektabelt arbete. Att det inte varit så alldeles lätt, därom vittnar de ansen­liga stenmurar, som nästan över allt omger åkrarna.  Senare generationer har all orsak att välsigna och tacksamt minnas dessa banbrytare.

Matts Rank och hans Malen hade icke mindre än åtta söner och fyra döttrar, vilka nådde en mognare ålder: Malen, f.1734, Johan, Elsa, Anders, Hans, Matts, Per, Anna Carl, Jakob, Sven och Margareta, f.1759.   

Sonen Per eller Pell, f.1746 hade fått Sven Dufvas dåliga huvud, men han liknade den av Runeberg besjung­ne hjälten även däri, att han ”bröt upp skog och mark”. Hans förstånd räckte ej längre än att han kunde svänga den tunga gräftan, men det gjorde han från bittida till sent. Att be­gripa vilken tid på dagen torrhöet skulle bäras in, det räckte inte förståndet till. Kommenderad en dag att sköta om ett mindre parti hö, medan det övriga folket var längre bor­ta i arbete, ville han ta in det genast på morgonen. När en kvinnsperson, som skulle vara honom behjälplig, icke an­såg tiden vara inne, uttryckte Pell sin förtrytelse över slik konstighet och gick till sitt gräftland. På gräftlan­det fann man honom också död en vacker dag. Det var på Stampars s.k.gräftlandsåker. Han använde troget det pund han fått, sina kraftiga armar, och det är troheten, som en dag skall belönas (Matt.25:21,23).

Åbyggnaderna

Det förefaller som om nybyggarna icke hade kommit så alldeles tomhänt från ”Ranko”. Åtminstone byggde man rätt storståtligt, vilket vittnar om ett visst välstånd. Inom ett par årtionden uppfördes tre gårdar med nödiga åbyggnader och samtliga karaktärsbyggnader hade två våningar. Även stallbyggnaderna fick sin övre våning, loftrum med stora fönster. Ändkamrar byggdes ej den tiden, endast stuga, farstu med kammare invid och framstuga, antingen över hela bredden eller tudelad. Man byggde ej heller s.k. sidkamrar vid någon av Bredbacka gårdarna. Endast den ena av de gamla Ås gårdarna hade såda­na. Bottenritningen till den äldsta byggnaden på Stampars var föl­jande:

Ett stycke från Stampars och ställd i vinkel mot den stod Borgarstugan. Nygård byggdes sist på något längre avstånd. Första huvudbyggnaden härstädes hade fasaden mot sjön. Till mellantak i framstugan, som ha­de husets hela bredd, inköptes sakristitaket, då kyrkan år 1774, ombyggdes. Man kunde läsa den gamla inskriptionens "Denna kyrka är byggd 1664” och namnet "Vår Frälsares Jesu Kristi kyrka".

Vid Bjonforsens lilla vattenfall, ung. en kilometer från gårdarna, fanns redan innan Bredbacka bebyggdes en vattenkvarn. Den tillhörde bönderna på Sågslamp och Emas (Granvik), av vilka nybyggarna på Bredbacka inköpte densamma. Dessutom byggde man på motsatta stranden eller Sågfors sidan ett valkverk, s.k. stampkvarn. Därav erhöll stamgården sitt namn Stampars. Stampen torde en tid ha varit en inbringande binäring på gården, men förstördes på 1860-talet. Mjölkvarnen stod kvar in på 1890-talet.

Huru och när Åsgårdarna byggdes är ej närmare bekant. Den sydligare av dem, kallad Eirikas, senare Simis, fick troligen sina åbyggnader ung. samtidigt som Nygård byggdes, eftersom en måg till Matts Johansson uppgives vid den tiden ha flyttat dit ut. Det nordligare boningshuset, Mattas senare Hansas, raserades först 1904.

Fördelning av hemmanen

Sedan de olika gårdarna blivit byggda och stamfadern Matts Johansson tröttnat att föra spiran, fördelades hemmanet om 5/8 mantal mellan tre av hans söner och en måg.

I.  Äldste sonen Johan Mattsson, f.17.4.1736 och hans hustru Margareta Johansdotter, f.16.1.1738 fick stamgården Stampars. Denna har allt sedan bevarats i släktens ägo. Johan lämnade gården i sin äldste sons besittning, nämligen till Anders Johansson, f. 17.10.1763 och hans hustru Brita Johansdr. f. 6.4.1766.  Denne Anders gick senare på orten allmänt under namnet Gambel stamparn. Också han överlämnade hemmanet åt sin äldste son Anders Andersson, f. 29.3.1792 och dennes hustru Maria Mattsdotter, f. 4. 11.1789. Då deras barn dog vid unga år övergick hemmanet till Anders Gustaf Mattsson, f. på Svartsjö 9.8.1828, d. 20.5.1891 och gift med Anna Jakobsdotter Skytte f. 3.9.1830, d. 5.3.1903. Anders Gustaf Bredbacka var son till Matts Andersson Svartsjö och dennes hustru Anna Maria Andersdr. f. 10.2.1802, vilken var Gambel Stamparns dotter och således syster till Anders. Sedan 1891 innehades hälften av Stampars gård av Anders Eriks­son f. 16.8.1859 och dennes hustru Anna Sofia Gustafsdr. f. 23.9.1862, äldsta dotter till Anders Gustaf Mattsson. Den sistnämnde hade ingen son, utan fyra döttrar, av vilka den äldsta och den yngsta fick varsin hälft av hemmanet. Yngsta dottern Hilma Ju­lia, gift med Matts Paasila, sålde dock snart sin andel, vilken sedan dess varit i olika händer.

II.   Borgarstu tillföll sonen Matts Mattsson f. 15.12.1745 och hans hustru Brita Johansdr. f. 6.5.1748. Detta hemman blev snart sålt och fördelat i tre lika delar, som införlivades med Stamparns, Nygård och Ås ( Eirikas). 

III.   Nygård, den nyaste gården, åtråddes av alla tre bröderna. Lot­ten avgjorde och Karl blev den lyckliga ägaren.

Nygård och dess åboer.

Första innehavaren till  denna gård blev, såsom redan blivit nämnt genom lottkastning Karl Mattsson,   f. 29.11.1751, d. 7.5.1837 och hans hustru Anna Johansdotter f. 10.1.1751.  Deras äktenskap var barnlöst.  Därför tog de till medåbo en brorsson till Karl vid namn Johan Andersson f . 2.6.1770, d. 30.5.1822. Dennes första hustru hette Kajsa Jakobsdotter f. 20.9.1767, d. 26.6.1821. Medels gå­vobrev överlämnade Karl-gubben hemmanet åt Johan och Kajsa. Dessa hade två barn. Sonen Anders f. 18.3.1802. d. 16.4.1860 förlorade sy­nen i koppor vid sex års ålder och gick under namnet Blind-Ant. Han hade sig tillförsäkrad sytning på gården. Dottern Anna f. 24.10.1798 blev gift med Johan Johansson, f. 22.12.1793.

Denne Johan var född på Fröjdö (Fors) hemman vid stran­den av Kaitajärvi. Modern var hemma från Lappajärvi och finskta­lande. Johan Anderssons andra hustru Anna Johansdr. Fröjdö (Fors) var Johan Johanssons faster och därför togs gossen som drängpojke till gården vid 14 års ålder, där han sedan kom att stanna till sin död. Bliven först måg i huset, övertog han efter svär­faderns död hemmanet som dess husbonde. Hustrun Anna avled redan 1819 i barnsäng. Johan ingick nytt äktenskap med Brita Matsdotter Gistö, f. 16.9.1807 och hade med henne följande barn:

Johannes, f. 12.6.1826, d.2.9.1834
Anna, f. 25.5.1828, d. 23.8.1834
Matts, f. 15.5.1830, d. 29.9.1830
Lisa Greta, f.22.7.1831, som levde till vuxen ålder. 

Året 1834 var för Johan ett sorgeår. Då förlorade han sin andra hustru den 7 jan. och senare tvenne barn, även den ende kvarlevande sonen Johannes. Även den andra hustrun dog i barnsäng. När han skulle gifta sig en tredje gång, föll hans val på änkan ef­ter mekanikern Anders Andersson Widjeskog (Myngils sexman) Lisa f. 25.4.1786 å Raval i Hästbacka by.

Johan Johansson Bredbacka var en högväxt och kraftigt bygga men. I längd mätte han en dryg famn (l m 78 cm) och kring hans väldiga midja räckte ett vanligt glansbälte, sådant  som såldes i stadsbutikerna, icke alls till. Han var arbetsam och hushållsaktig och tredje hustrun delade dessa egenskaper. Ordning och skick skulle det vara i hans hus. Även dottern Lisa Greta, ehuru enda barnet, hölls noggrant i tukt och förmaning. Hon skulle hålla sig i allt till sanningen och vara anständig i tal och uppträdande. En gång hände det, så brukade hon berätta., att hon i sitt tal inflikade en svordom. Hon visste ej, att fa­dern var i närheten, men plötsligt luggade han henne ordentligt, så stora flickan hon var. I sådan anda gick i allmänhet hennes uppfostran.

Gubben Johan var en ivrig jägare och fiskare. Dessa yrken hade dock sina besvärligheter. När han stundom kom hem från strapatserna i skog och mark, trött och hungrig, kunde han  nog knota över ''svältsticko" (bössan). Fisket i Heimsjön kunde stun­dom vara rätt givande - men kunde få bl.a. braxen i rätt stor mängd. Att gubben Johan uppskattade denna lilla binäring framgår av följande lilla historia. Vid den första dottersonens födelse tog gubben i arla morgonstunden en rundlig styrketår i anledning av den glada tilldragelsen, vandrade till Stampars gnolande: "- Ett barn är oss fött, en son är oss given - och han ska vaal till en fiskargubb".

Dottern Lisa Greta hade 9 juni 1849, således vid ännu ej fyllda 18 år ingått äktenskap med Matts Andersson Sandkulla, f. 21.9.1826, d. 29.7.1919. Deras tredje barn var en gosse och det var vid dennes födelse det sagda hände.   

Matts Andersson Sandkulla (Bredbacka),
hustrun Lisa Greta Bredbacka och yngsta
sonen Viktor.

I dessa hembränningens tider var det alltför många män, t.o.m. kvinnor, som hemföll åt dryckenskapen. Så var också tyvärr fallet med Johan Bredbacka och det med åren i allt högre grad. Under ruset gjorde sig hans även annars styva och hänsyns­lösa natur gällande. Lyckligtvis förstod mor Lisa, så bestämd hon annars var, att i dylika fall visa tillbörlig undfallenhet. Mågen Matts Andersson, som från början icke åtnjöt svärfaderns bevågenhet - han hade icke önskat se honom som sin enda dotters man - hade mången gång rätt svårt att vara gubben till lags. Han hade väl av naturen ett böjligt och tålmodigt sinnelag, men då det gällde att hemföra gubben från hans irrfärder eller få honom till sängs, ville nog all diplomati komma till korta. "Tu ska int komister me mi" (kommendera mig) kunde det heta med stort efter­tryck även vid en försiktig påtryckning.

Som prov på Johans hänsynslöshet må anföras följande episod. Han hade vid en enklare begravning vid kyrkan (kyrkgravöl) fått sig en högre lyftning och begav sig på hemväg kring Heimsjön längs den s.k. Lyttsbackasidan. Kommen till Wikfolk (Tolvmans) gick han in. Då man undrade  över att Bredback-Juck så här oväntat kom på besök, svarade han: "-Ja vila nu koma hi ti fatipera a skåda ejn gäng". - Bönderna här var knappast fattigare än Johan själv.

Som rederi antytts var Johan och Lisa sparsamma och trägna ordningsmänniskor. De kunde vara det ända till överdrift. Såle­des fick ingen tillträde till vindskammaren ovanför framstugan, där de gamla förvarade sina gång- och sängkläder samt andra värdeföre­mål. Även dottern och svärsonen, måste smyga sig dit dem ovetande, för att få en inblick i skattkammaren. De såg med undran att alla väggar var fullhängda med till största delen obegagnade kläder. Vid skiljoväggen till sidorummet  stod fem kistor fyllda av allehanda värdesaker. Vid en annan vägg stod en rikligt uppbäddad säng. En stor del av dessa persedlar hade mor Lisa troligen hämtat med sig från sitt tidigare förmögna hem. Det kom aldrig på frågan att  av­stå en enda flik ens åt barnbarnen. Allt skulle sparas åt malen - och lågorna. 

Utom kläderna och varjehanda saker, som förvarades i kistorna, hade mor Lisa medfört även allehanda husgerådssaker, som hennes förre man hade tillverkat. Exempelvis må nämnas ett härvträ i form av ett litet skåp med er urtavla på vardera sidan. På den ena sidan gick visaren runt för en pasma och så ringde en klocka. På den andra sidan gick visaren ett varv runt efter att ha visat 20 pasmar d.v.s. en härva. I skåpets undre del fanns en liten bälj, som under vevandet lät höra ett näpet kucku - kucku. Denna mekanism må anföras som prov på gubben Widjeskogs beaktansvärda uppfinningsförmåga.

Samma man hade vid en auktion på ortens prästgård eller möjligen i någon stad inropat ett stort, dyrbart skåp av massiv ek och överdraget med svart fanér, antagligen ebenholts. Skåpets fötter bestod av utsnidade lejontassar och lejonhuvud prydde skåpets övre del. Även detta skåp hämtades av Lisa till Bredbacka, där dess öv­re del i skadat skick stod ända in på 1900-talets början, då det såldes till en jude. Han torde ha fört pjäsen till Stockholm, vari­från det troligen i tiden hämtats till Finland.

Johan Bredbacka lät utöver de redan förefintliga åbyggnaderna mellan huvudbyggnaden och stallbyggnaden och i vinkel mot dem uppföra ett mindre boningshus, bestående av tvenne lika stora rum över byggnadens hela bredd, ett i vardera ändan och mellan dessa en liten kammare och förstuga. Denna lillstuga kom väl till pass som boningsrum för familjen efter Den stora branden.

                                                                                                                              Del 2 >