Historik över Bredbacka hemman i Terjärv 2 (3)

Skrivet av Karl Johan Berg

2007-06-22 17:36

Historik
över Bredbacka hemman i Terjärv 2 (3)

Prosten Karl Johan Berg 27.11.1861 - 02.06.1957

Historiken är skriven av sonen till Matts Andersson Bredbacka och hustru Lisa Greta, prosten Karl Johan Berg, död 2.6.1957 i Kronoby.

DEN STORA BRANDEN

Vid "den stora branden" den 30 mars 1856 lades hela den gamla karaktärsbyggnaden i aska. Det var en söndag och elden utbröt klockan 15.30 i de gamlas klädkammare i övre våningen. Högst sannolikt hade husbonden själv vållat eldsvådan, då han vid hemkomsten från kyrkan enligt vana genast bar upp kyrkkläderna. Han hade troligen med pipan i munnen fällt något av dess innehåll, möjligen i en kista, där han förvarade sitt krutförråd. Ute rådde snöväder med stark blåst och det var ingen möjlighet att med den totala brist på eldsläckningsredskap, som den tiden rådde, bli herre över elden.

Byggnaden nedbrann till grunden och endast från nedre våningen räddades det mesta av lösöret. I övre våningen blev allt lågornas rov. Därtill 30 rubel silver och 11 kannor brännvin. Av det dyrbara skåpet räddades endast den övre delen och likaså härvbrädet.

Att ovanbeskrivna mindre nybyggnaden kunde räddas väcker förundran, ty avståndet var endast två-tre famnar. Hade den fattat eld, hade stallsbyggnaden också strukit med, ty där var mellanrummet ännu mindre. Erkännande måste ges åt de i gården inkvarterade kosackerna, genom vilkas rådighet och mod lillstugan kunde räddas. Genom förmedling av deras befäl torde också någon belöning ha utverkats åt dem.

I stället för den nedbrunna karaktärsbyggnaden inköptes från Nybacka (Nykis) i Vetil en därstädes nyss uppförd tvåvåningsbyggnad med ändkamrar. Denna uppfördes på den förras ställe, men vändes med framstugan ända mot sjön. I två års tid nödgades gårdsfolket bo i lillstugan, innan den nya byggnaden ficks i beboeligt skick.

Huvudbyggnaden på Bredbacka

Stallet och bodarna på Bredbacka

Den stora branden blev för de gamla ett väldigt slag. De såg sig plötsligt berövade alla de skatter, som förvisso legat deras hjärtan mycket nära. Detta verkade förödmjukande och förde dem till eftertanke. Den påfallande strävhet, som hade utmärkt deras förhållande till dottern och svärsonen, fick vika för mildare känslor. När mågen vid upptimrandet och inredningen av den nya bostaden fick tillfälle att visa vad han kunde i den vägen, var också detta ägnat att stämma svärfaderns sinne till mågens förmån.

Även en annan mindre eldsvåda timade på gården något år senare. Då den redan nämnda Blind-Ant härvid spelade en viss roll, må några minnesord ägnas även honom. Såsom varande oförmögen att livnära sig själv, hade han fått sytning i gården. Som sytningsstuga hade en liten stuga uppförts vid Stampas tåget. Denna användes emellertid endast som bagarstuga, medan Blind-Ant bodde med de övriga och åt gårdens kost. Det enda Ant kunde utföra var att tälja tobakspinnar och dessa gjorde han bättre än någon seende. De såldes till Kyntzells tobaksfabrik i Gamlakarleby. Ant spelade fiol så bra att han anlitades som spelman vid danstillställningar och bröllop. Även han hade fått smak för brännvin och när stundom både han och gubben Johan hade tittat för djupt i flaskan, då var det slut med sämjan de förra svågrarna emellan. Slutligen ville man skiljas. Ant skulle ha ut sin sytning och flytta till en supkamrat på Bråttbacka. Johan lovade sytning, men höll envist fast vid att Ant skulle bo i stugan invid tåget. Denne gav sig igen hin i våld att aldrig flytta dit. Så höll man på och grälade, tills en vacker höstnatt sytningsstugan stod i ljusan låga. Det var alldeles påtagligt att Blind-Ant legt en supkamrat Torp-Ant från Hässjebacka att antända stugan. Dessutom fällde de invigda ovarsamma yttranden härom, men när Johan lät stämma mordbrännaren, sade sig vittnena ingenting veta. Johan fick genstämning för falsk angivelse och nödgades göra avbön för Torp-Ant. Till denna oerhört påkostande förödmjukelse ledde Johans envishet i bostadsfrågan. Blind-Ant bodde sedan på Bråttbacka till sin död 16.4.1860.

Ännu må nämnas en person, som under tiden Johan var husbonde stod, gården nära och som jämväl blev orsak till en process. Det var svägerskan till Johan och gick under namnet Gustava. Hennes ursprungliga släktnamn var Fontell, dotter till Sven Abraham Fontell. Han var kapellan i Terjärv 1797 1819. Gustava Henriette Fontell f. 12.3.1783 lär nog ha haft giftermålsanbud av bildade personer, men hon hade sitt huvud för sig. Trots faderns energiska motstånd gifte hon sig med bondsonen Matts Johansson Fors (Fröjdö) eller Fröjdlund, som han sedermera kallade sig, en bror till Johan Bredbacka. Äktenskapet blev olyckligt, som ofta nog mellan personer med olika bildning och uppfostran. Gustava, envis och nyckfull, mannen åter brutal, började dricka och blev henne slutligen otrogen. Med de 500 riksdaler, som Gustava erhållit i hemgift, köpte sig Fröjdlund ett hemman på Fagernäs (då Keurkall), den gård, som nu kallas Byskata. Där bodde de en tid, men på grund av den tilltagande missämjan sökte Gustava boskillnad och fick ut sin hemgift ur boet. Hon bodde sedan i en egen liten stuga på Bredbacka vid vägkröken till Nygård. Johan var hennes kurator. När tillgångarna senare tog slut, flyttade Gustava till sin måg Anders Lytz, vilken det ålåg att försörja henne. Denne hittade på orådet att av Johan Bredbacka utsöka de 500 riksdalerna, men då Johan kunde bevisa, att han aldrig mottagit och förvaltat några penningmedel, gick han fri. Gustava dog på Lillbäck 1867.

Under den tid Gustava vistades på Bredbacka var hon helt naturligt mycket i Johans gård och skötte om dottern Lisa-Greta. Hon lärde flickan kalla sina föräldrar pappa och mamma, medan alla andra barn på orten ännu sade dadd'n och nänno. Gustava tillskar och sydde år sin niece en klänning, d.v.s. kjol och liv sammanhängande och det sista åtsittande. Alla andra flickor gick ännu klädda i kjol och tröja. Man får anta, att Gustava även i annat inverkade på flickans uppfostran och utveckling så att Lisa-Greta stod par steg framom sina jämnåriga.

Gubben Johan var under sina sista levnadsår svårt giktbruten, haltade och gick stödd på en krycka. Antagligen hade fiske- och jaktfärderna i någon mån vållat gikten, men helt säkert hade även alkoholen sin dryga skuld. På supfärderna utsatte han sig ofta för förkylningar. Sålunda hände en gång, att gubben icke orkade eller hittade hem på kvällen, utan tillbringade hela den kyliga vårnatten ute i det fria, sittande tidtals på någon sten vid vägen. När hans sedan på morgonen kom hem, huttrande av köld och styv i alla leder och lemmar ända upp till tungan berättade han: - I natt ha ja viri i kaldkamarn. Det kan väl kallas galghumor. Johan Johansson Bredbacka avled den 5 juni 1864.

Hustrun Lisa Gustavsdotter överlevde honom närmare sex år, men största delen av denna tid bunden vid sängen. Hos henne skedde nu en fullständig förvandling och hon dog i levande tro på sin frälsare den 22 februari 1870. Under sjukdomstiden blev det ett hjärtligt förhållande mellan henne och styvdottern. Den sistnämnde läste varje dag något stycke Guds ord för gumman och skötte henne med dotterlig omsorg.

Johan och Lisa hade något år före gubbens död i form av försäljning överlåtit hemmanet åt mågen Matts Andersson och dottern Lisa-Greta. Vi kommer således nu till dem och deras styrelse på gården.

Då Lisa-Greta, som gubben Johans enda kvarlevande barn, var den enda arvingen till gården, må henne först ägnas några ord. Hon föddes den 22 juli 1831. Av sin far hade hon ärvt en väldig kroppskonstitution och var en av de största kvinnorna på orten, Under sin välmakts dagar hade hon en järnhälsa, en strykande aptit och en väldig korpulens. Något av faderns lynne hade hon också ärvt. Hon var en härskarnatur, frimodig och rättfram. Att flyga henne på näsan var oj värt, men gick man henne villigt tillhanda, var hon rätt foglig och godmodig. Tjänstefolket fann sig alltid väl under hennes spira. Oftast såg man henne glad och skämtsam. Om hon ansåg det nödvändigt, gav hon en tillrättavisning men hon ville icke leva i osämja med någon. Hennes egenvilja visade sig bl.a. i valet av make. Redan vid 17 års ålder hade hon fullt klart för sig, att det skulle bli Stålas-Matt, han och ingen annan. "Herre ske Din vilja, men Matt ska ja ha!" lär flickan ha bett. Och hon drev sin vilja igenom, trots sin faders envisa motstånd. Hon behövde heller aldrig ångra sitt val. Det rådde ett innerligt och gott förhållanden mellan de två under hela deras 54-åriga äktenskap.

Något som Lisa-Greta Bredbacka, också ärvt av sin far var en utpräglad rätts- och pliktkänsla, en sträng sanningskärlek samt en god sångröst. Hon kom redan i unga år till religiös väckelse, men det dröjde en tid innan hon fick klarhet i själslivets viktigaste frågor. Det fanns ingen vid denna tid, som kunde ge en sant biblisk ledning åt en sökande mänska. Andlig slöhet och likgiltighet var allmäntrådande i församlingen. Av de ordinarie präster, som under förra hälften av 1800-talet tjänstgjorde i kapellet, torde knappast någon utmärkts av varmare religiositet. Om Lars Schalin har jag endast hört nämnas hans flit i skötseln av bostället. Omtanken om en stor familj drev väl honom därtill. I något fall var han ej anhängare av pietismen, vilken hade endast ett fåtal anhängare i socknen. Likväl hölls i Terjärv prästgård år 1841 ett större pietistmöte i samband med ett bröllop.

Ruotsalainen i "helgebadet"

Det var kapellansadjunkten i Suonenjoki, Nils Henrik Bergh, som gifte sig med en släkting till änkepastorskan Granlund, som åtnjöt nådar efter sin man J.R. Granlund. Bland deltagarna var även Paavo Ruotsalainen, som blev föremål för en viss uppmärksamhet på orten men icke av bestående värde. Man berättade allehanda illvilliga historier om honom och då Ruotsalainen jämte några andra bröllopsgäster skulle ha finsk bastu, kallades detta smädefullt "helgebadet". Det vore förstås någonslags mystisk invigningsceremoni med magisk helgande verkan.

Schalins efterträdare i kapellanstjänsten Karl Josef Häggström 1851 - 1863, var en barsk och otillgänglig herre och torde ha utövat föga inflytande på det andliga livet. Han litade mest till tvångsmedel och bl.a. skulle kyrkdörrarna tillbommas, att ingen skulle komma ut under pågående gudstjänst.

Det var först när Josef Wilhelm Fontell, 1863 - 1871, blev kapellan, som en allmännare religiös livaktighet förmärktes. Fontell var en väldig predikant, väl av Hedbergs evangeliska åskådning, men det var både väckelse och tröst i hans förkunnelse. Med sträng logisk skärpa skall han ha drivit såväl lagens som evangelii sanningar till sin spets. Åhörarna kände sig ofta djupt gripna. Häggströms tvångsmedel, tunga lod och riglar, behövdes ej mer. Folket kom självmant i store skaror till kyrkan både från när och fjärran. Även Lisa Greta Bredbacka omfattade evangelii sanningar och kom till frid med Gud. Hon bevarade intill sin levnads slut sin evangeliska trosvisshet, liksom sin lärofader "gubben Fontell" som han ofta kallades till åtskillnad från sonen Fontell, som åren 1890 - 1900 var kyrkoherde i Terjärv.

Såsom redan blivit nämnt ingick Greta Lisa Bredbacka äktenskap med bondesonen

Matts Andersson Sandkulla(Bredbacka)

Dennes hemgård kallas även Stålas, då farfadern till Matts, bonden Jakob Eriksson Stål, från det så benämnda hemmanet i Påras by av Kronoby socken flyttat hit och köpt hemmanet på Sandkulla, antagligen på 1780-talet. Matts far, Anders Jakobsson Sandkulla, f. 1786, d. 1859, hade tre söner av vilka den äldsta Jakob erhöll hemmanet, som han dock sålde och köpte ett annat på Granvik i Kortjärvi by. Den andra sonen Anders ägde ett annat mindre hemman på Sandkulla nummer. Matt var född 21.9.1826 var den yngste av bröderna, men den mest begåvade.

. . . snickare och smed.. ,

Som skicklig snickare tillverkade han allehanda husgerådssaker, körredskap och möbler. Sådana arbeten utförde han flitigt de långa vinterkvällarna. Det hände aldrig att han sysslolös skulle ha pratat bort sin afton i någon granngård, gjorde aldrig ett besök hos grannarna utan något särskilt ärende. Han trivdes bäst hemma där han dock ofta uppsöktes av husbönder från granngårdarna, som gärna underhöll sig med honom medan han sysslade med sitt handarbete. Matts förstod sig även på smide till husbehov och med denna sin konst fick han ofta betjäna sina grannar. Med betalningen var han särskilt liberal.

läskarl,

Matts Andersson Bredbacka; så skrev han efter tidens sed sitt namn sedan han blivit bofast, var icke endast en skicklig arbetare utan också betydligt framom sina jämnåriga i bokligt avseende. Sin bibel kände han rätt väl och ägde en i allmänhet grundlig religionskunskap. Dessutom ägde han någon kännedom i geografi och världskartan var honom icke alldeles främmande. Daniel Djurbergs geografi tryckt år 1815 fanns i huset som ett arv av Myngils sexman och något senare en lärobok i Finlands historia. Ur företalet till Luthers kyrkopostilla hade han inhämtat en viss kännedom i reformationens historia. Vad han läst kom han ihåg, ty gubben hade ett fenomenalt minne. Mycket av det som är antecknat i denna berättelse meddelades av honom, även årtal och data, vid närmare 90 års ålder. Matts Bredbacka ägde även ett musikaliskt öra. I unga år spelade han fiol, kände de flesta koraler ur 1695-års psalmbok. Fiolen lades dock helt åsido efter giftermålet och kyrksam.

Redan vid 27 års ålder eller 1853 utsågs han till sexman i sitt "nattbol" (läslag) och gick därefter mest under benämningen Breidback sexman. Han var också mycket kyrkligt sinnad och varm prästvän. Det hände nästan aldrig att han, så länge krafterna medgav och hörseln var i behåll, skulle ha försummat den allmänna gudstjänsten, hur kallt det mången vinterdag än kunde vara. Till en stor del var väl detta förestavat av en kristlig pliktkänsla, senare av ingrodd vana, mera än av ett levande andligt behov.

Till något avgjort kristendomsliv torde gubben knappast kommit före hustruns död - så mycket nu en annan mänska kan bedöma en annans andliga tillstånd. I varje fall hade han intresse och stor vördnad för kristendomen ända från ungdomen. En allt igenom, rättsinnig man var han livet igenom, samvetsgrann och plikttrogen. All slags lösaktighet i seder, skryt och flärd var honom en styggelse. Själv var han typen för en enkel, flärdfri öppet trohjärtad och rättfram odalman. Sparsam till det yttersta var han dock alltid redo att räcka en hjälpande hand, där hans bistånd påkallades och så långt hans tillgångar medgav. Till sin natur var han foglig och medgörlig. Det var därför hans viljestarka hustru, som hade ett avgörande inflytande vid styrandet av gården och familjen.

Storbonde och . . .

Hemmanet skötte han med ytterlig omsorg och ordentlighet. Alla arbeten skulle göras i rätt tid, redskap åbyggnader, gärdesgårdar och dylikt skulle omsorgsfullt vidmakthållas. Alla redskap och andra föremål skulle förvaras på sina rätta platser. Gubben var dock icke vidare företagsam, nyodlingar upparbetades icke och hans sparsamhet gick stundom så långt, att han drog sig för att lägga ut pengar t.o.m. för produktiva ändamål. När familjen senare växte var det därför ofta knogigt med ekonomin. År I868 blev Matts Bredbacka ägare jämväl till sitt fädernehemman på Sandkulla. Den person, som hade köpt detsamma av brodern Jakob, blev under detta nödår tvungen att sälja, varvid Matts och hans hustru Lisa Greta beslöt ta risken och köpte hemmanet på skuld. Det sköttes sedan som "kallrök" från Bredbacka, till år l888 då äldsta dottern med man och en stor barnskar, överflyttade dit.

kommunalman.

Matts Bredbacka var mycket anlitad i kommunala värv. När vårt lands första förordning av 6.2.1865, angående kommunalförvaltningen på landet, år 1868 begynte tillämpas, blev Matts B vald till den första kommunalnämndsordföranden i Terjärv. Arbetet var svårt, nöden stor under vintern 1868 och fattigvården krävde ett oerhört arbete. Gott stöd hade han i kommunalstämmoordförande kapellanen J.V. Fontell och kommunalsekreterare K.J.Bergman. Matts orkade dock ej längre än första perioden med ordförandeskapet till 1871, men han var kommunalkassör från 1871 till -96. Ordförandeskapet i kommunalstämman åvälvdes honom på nytt i tvenne perioder 1880 -1886. Även denna post blev tung, ty processer fördes i folkskolefrågan och ordföranden nödgades avgiva långa förklaringar och medla mellan de tvistande. Vidare var B med i direktionen för lånemagasinet, satt ett flertal gånger i skattenämnden, var 17 gånger elektor för val av lantdagsmän och ombud för kyrkomöten m.fl. uppdrag.

Stor barnskara.

Åt Matts och Lisa Greta föddes en lång rad barn, av vilka fem dog vid alldeles tidig ålder. Följande nådde vuxen ålder:

Anna, f. 4.9.1849, d. 6.2.1936
Helena Sofia, f. 25.9.1850, d. 2. 2.1904
Matts, f.15.11.1852, d. 5.9.1910
Earl Johan, f. 27.11.1861, d. 2.6.1957
Matilda, f. 26.11.1863, d. i Gamlakarleby
Edla Johanna, f.23.2.1866, d. 25.8.1945
Josefina, f.16.2.1868, d. 29.12.1933
Maria Alina, f.22.6.l870, fl. i Kovjoki
Viktor Herman, f. 7.3.1876, d. i USA

Modern till så många barn var förvisso i behov av den järnhälsa hon ägde. Det krävdes fysisk kraft, starka nerver, tålamod, pedagogisk fallenhet och organisationsförmåga. Mor Lisa-Greta ägde dessa egenskaper i varierande grad. Barnen uppfostrades i tukt och Herrans förmaning. Man skulle lyda utan prut, annars vankades aga. Varje givet uppdrag skulle utföras prompt och utan tredska. "He ska vara strax" var det vanliga kommandot. Någon ömhet kom i vardagslivet inte till uttryck, men nog älskade hon sina barn och alla lika. Några later tåldes icke vare sig i tal eller skick. Söndagen hölls i helgd, de äldre barnen skulle gå i kyrkan eller läsa något gudsord. Att då springa i byn kom aldrig ifråga och även på eftermiddagarna var barnen ända till skriftskoleåldern underkastade föräldrarnas noggranna kontroll. Mor Lisa-Greta lärde själv sina barn de första grunderna varefter de fick besöka, klockarskolan, en art lägre folkskola, som hölls av klockaren. Här lärdes katekes, biblisk historia, skrivning och räkning.

Bråket och släpet med barn inskränkte sig icke endast till de egna. År 1875 gifte sig älsta dottern Anna, stannade på Bredbacka och fick nära nog varje år ett barn. År 1877 hemförde även Matts en hustru och innan han vintern 1881 reste till Amerika, där han dröjde c. åtta år, hade även den familjen två barn. Sådana invecklade förhållanden i ett hem avlöpte självfallet icke utan slitningar och svårigheter av olika slag. Varken svärdottern eller mågen var så beskaffade, som svär- föräldrarna hade önskat dem. Isynnerhet den sistnämnda fann sig Mor Lisa-Greta, som var den mera rättframma och aggressiva, mången gång föranlåten att ta i upptuktelse och ge moderliga förmaningar, dock oftast med klent resultat. Hon måste dock härvidlag vinnlägga sig om en hel del resignation, ty det var hon, som mot sin mans och sonen Matts vilja, fått dottern att som gift stanna hemma.

Förhållandena lättade mycket, då dotterfamiljen år 1888 flyttade till Sandkulla ( Stålas ).

Del 3 >

Senast uppdaterad 2007-06-23 09:55