ANDERS SVEDBERG

TIDNINGSMANNEN (2)

JOURNALISTISKT  FÖRVÄRVS­ARBETE.
 

För nöjets och den goda sakens skull arbetade Svedberg i folktidningarna och Barnvännen, men någon materiell vinst gåvo de icke. Däremot blev det goda honorar i andra tidningar, och med dem höll Svedberg sina blad uppe.

På hösten 1865 hade Aug. Schauman inbjudit honom att bli korresponderande medarbetare i Hufvudstadsbladet. Ersättningen beräknades efter 4 mark spalten, men som gammal tingsskrivare kunde Svedberg kons­ten att tänja ut texten, så att årshonoraret vanligen gick upp till 500 mark. Någon gång hände det att tillfälliga sommarredaktörer återsände ett bidrag med påskriften »intresselöst prat»; då blev författaren stött och avbröt leveransen, tills Schauman kom tillbaka och ställde allt till rätta. För lekfullheter, dem han inte ville påföra sitt journalistiska konto, an­vände han signaturen Ndrs (Anders), annars märket A. S—g. Han ha­de ett känsligt öga för bristande redbarhet och maktmissbruk i det all­männa   och  höll  det  för sin journalistiska plikt att påtala sådant, innan det onda slagit för djupa rötter. Då han t.ex. 1866 fann att en post­mästare idkade laxhandel per post och rekvirerade gästgi­varhästar för de tunga »postfororna», gjorde han därom en uddig anmärkning och sände samtidigt till Schauman en förbindelse att själv svara för möjliga påföljder — »ehuru detta torde vara överflödigt, då det naturligtvis aldrig kan falla mig in att ställa redaktionen i mellanhand för vad jag skriver» —. En enda gång fick Svedberg ett pressåtal, men författaren frikändes, medan den kärande länsmannen pliktade för rättegångsmissbruk. Vid denna tid hade Hufvudstadsbladet ännu ingen nämnvärd spridning utanför Helsingfors. Svedberg uppmanade Schauman att ge ut en halvveckoupplaga för landsorten, utan annonser, och för­säkrade att många nya tidningsläsare därigenom skulle vinnas, många gamla kanske också överflytta från det dyra Dagbladet. Schauman lovade beakta hans uppslag.

Emellertid såldes Hufvudstadsbladet 1885 till magister A. R. Frenckell. Svedberg förmodade att det nu skulle »bli viking» och sökte hos Helsingfors Dagblad marknad för sina österbottniska korrespondenser. En tid kände han sig även där någorlunda tillfreds, men länge varade det ej. I sitt sista brev till Aug. Schauman klagade han över vantrivseln i Dbl. Hans demokratiska åsikter och mänskliga öppenhjärtighet passade inte i detta granntyckta herrskapsorgan, därför återvände han snart till Hbl. och förblev där till sin död.

Klockarkärleken till Hbl. hindrade honom emellertid inte att dansa  extraturer på annat håll. Då kanslirådet J. A. von Essen övertog Åbo Underrättelser, lockades han till medverkan i detta blad; förbindelsen vid­makthölls under åren 1867—1868.

Under resan till Örebro knöt han förbindelse med Allmogebladet, ett kristligt månadsblad, som först utgavs i Stockholm, sedan i Örebro. Där var han en flitig skribent under åren 1869—1872. Han presenterade den svenska bosättningen i Österbotten, skeppstimmermänner, vasarågen, väckelserna och folkbildningen, lämnade noti­ser om vårt politiska liv samt redogjorde för nya kyrko­lagen och »den älsklige, sant kristlige skalden» Lars Stenbäcks psalmboksförslag. Svedbergs tidning »Öster­botten» fick i Allmogebladet kraftiga lovord och rekom­menderades åt de svenska läsare, som önskade få direkta underrättelser från Finland.

På folkskolemötet i Jyväskylä anmodade S. A. Hedlund honom att bli Göteborgs Handels- och Sjö­fartstidnings korrespondent i Finland. Mellan dessa män rådde i själsläggning, åsikter och intressen en överensstämmelse, som näppeligen kunnat vara större. Hedlund hade ideell håg, en vidsynt vakenhet och rea­listisk driftighet. Han ivrade för liberala reformer, för näringsfrihet och frihandel, för samvetsfrihet och kvinno­emancipation, för folkskolan som bottenskola, för folk­högskolan och för utvidgad rösträtt. Efter lantmanna­partiets uppkomst och böndernas ståndpunktstagande i försvars- och grundskattefrågorna, slöto sig ämbetsmän och akademiker tillsammans i ett intelligensparti, dit stör­re delen av de gamla liberalerna övergick. Men Hedlund gjorde det icke. Han bibehöll förbindelsen med bönderna, och tillsammans med vännen och medarbetaren Viktor Rydberg utövade han på dem ett omätligt kultiverande och fosterländskt inflytande. Besynnerligt nog sade Svedberg nej till Hedlunds anbud. Kanske besinnade han det orim­liga i att en stor utländsk tidning skulle ha sin finlands­korrespondent i en sockenperiferi 60 mil från huvudsta­den. Kanske berodde det endast på en misstämning, som framkallats av Hedlunds drastiska utmålning av de ambulatoriska skolorna; en misstämning, som Svedberg långt senare skrev sig fri från genom ett kraftigt för­svar för ambulatoriska sko­lor. Men 1878, då F. Heikel återsänt ett manuskript för Hufvudstadsbladet och Svedberg såsom lantdagsman fått en starkare självkänsla, antog han med nöje Hedlunds för­nyade anbud. I sju år, 1879—1885, varade denna anställ­ning, som gav Svedberg icke endast ett ansenligt kronhonorar utan även nöje och ära. Svedbergs finlandskorres­pondenser placerades på första sidan med artikelhuvud och innehållsförteckning över två spalter.

Att tilldragelserna inom hans landsortshorisont ibland tillmättes större betydelse än de ägde, skall icke förnekas. En baptistledare, som tidtals var något vriden, »befaras bli en ny Johan av Leyden», vargar förekomma påfallande mycket, och den österbottniska vildheten fyller både mark­nads- och vardagslivet med en hårresande spänning. Mor­gonbladet anmärkte en gång, att Svedberg i sina utlands­korrespondenser gav en skev bild av livet i Finland, sär­skilt i fråga om Österbottens vildhet. Sådant är emellertid en skötesynd hos all journalistik, och den har gunås icke minskats efter Svedbergs tid. Svårare torde det ha legat ho­nom i fatet, att han icke såg var gränsen gick kring det ab­solut obetydliga. Om en knapphandlare gör konkurs i Nykarleby eller en bondpojke sätter livet till under akroba­tiska övningar i Pelat, så är detta utan tvivel stora hän­delser i Nykarleby och Pelat, men dimensionerna krympa, innan nyheten når Göteborg, där man också gör konkurs eller på annat sätt bryter nacken av sig. I stort sett gav Svedberg dock nödiga upplysningar även om de centrala händelserna i vårt land, och när Hedlund 1883 meddelade att tidningen icke alltid hade utrymme för lokala smånotiser från Finland, bad han  Svedberg  fortfarande lämna underrättelser om viktigare företeelser såsom värnplikten, emigrationen och dylikt.

På återresan från Jyväskylä 1872 infångades Svedberg i Borgå av Rafael Schauman, Max af Schultén och andra »Vikingen» närstående personer. Under en festmiddags upprymda stämning gav han löfte om bidrag till deras tid­ning; några statistiska uppgifter om befolkningsförhållan­dena vid Österbottens språkgräns lämnade han samma år till bladet.

År 1877 grundade seminarieadjunkten Albrekt Segerstedt i Karlstad facktidningen Weckoblad för Folkundervisning. För att få förbindelser med skolvärl­den i Finland vände han sig till rektor Laurén i Vasa, och denne utpekade Svedberg såsom den i folkbildningsfrå­gor sakkunnigaste. Enligt denna anvisning erbjöds Svedberg en plats såsom medarbetare i tidningen, och han mot­tog villigt uppdraget. Ungefär samtidigt begynte han läm­na bidrag till den populära tidskriften »Förr och nu», där han skrev om krigsminnen, hungerhemsökelser och annat mörkt och spännande i Finlands historia.

Till nordiska skolmötet i Stockholm 1880 for Svedberg över Gävle. Där inledde han ett mångårigt samarbete med G. J. Lundeberg, Arbetarbladets redaktör. Bladet fick i Finland rätt stor spridning i de kretsar, där man saknade »Österbotten». Till Munsala kom det ännu 1883, sedan man fått eget lokalblad, i tio exemplar. Törhända får saken till dels förklaras så, att Lundeberg, som alltid led av svag ekonomi och slutligen gjorde konkurs, erlade Svedbergs författararvode i friexemplar, vilka funno väg till vänner av Svedbergs penna.

Omkring 1880 började Svedbergs signatur framträda även i Norsk luthersk Kirketidende och Bernkopfs Missionsblad for Israel, bägge ut­kommande i Kristiania. I den illustrerade Stockholms-tid­skriften Tu1e öppnade han ett bildgalleri med porträtt av framstående lantdagsmän; åtminstone ståndskamraterna Meurman, Avellan, Duncker och Costiander hade till Svedberg sänt självbiografiska anteckningar för detta ändamål. Svedbergs egen levnadsteckning ingår i dubbel­häftet 10—11 1882, med helsidesporträtt på första sidan; uppsatsen är signerad G. L(undeberg?), men bygger själv­fallet på Svedbergs egna meddelanden. I samma nummer har Svedberg en livfull skildring av sina två gästbesök i Sverge.

Av rätt stor betydelse var Svedbergs medverkan i Svenska Tribunen, Amerika. Tidningen hade sprid­ning bland emigranterna och deras anhöriga i hemlandet. Svedberg sände ett hemlandsbrev varje månad, och hans årshonorar utgjorde 144 mk.

Bland dem som tackat för bidrag eller löfte om sådant kunde ytterligare nämnas A. M. Åkermarck för tidningen »Framåt» i Göteborg, kalendern Frideborg, pastor H. H. Snellman för »Sjömansvännen», A. Ridderstad för Östgöta-Correspondenten, Norsk Maanedsskrift, A. F. Granfelt för Folkupplys­ningssällskapets kalender och Toini Topelius för Finsk Kvinnoförenings kalender »Excelsior».

Förteckningen är kanske ej fullständig. Men i varje fall ger den en föreställning om Svedbergs oerhörda arbetsförmåga. Varje resa han företog ledde till utvidgade för­bindelser och nya uppgifter. Självfallet hann han icke be­handla denna massproduktion med kastskovel, där var vete och agnar i blandning. För pastor Favorins maning att mindre tänka på mängden än på kvaliteten hade han icke synnerligt gehör. Men finbagarna voro ju icke heller hans kunder. Han tänkte på dem, vilkas andliga kost un­der sex dagar i veckan var den oblandade barken. I de­ras kosthållning åstadkom han en omväxling, som av över­gångstidens släktled med tacksamhet ihågkommits.

Svedberg mottog ofta beställning på folkskrifter för nå­got särskilt ändamål. Sålunda skrev han på telegrafver­kets uppmaning en broschyr mot det ständiga målskyttet på ledningsisolatorerna. Av Åbo köpmansförening prisbelönades hans broschyr om nödbrödsämnen, tryckt 1868.

Nyländska studentavdelningen gav honom, uppdraget att skriva en Finlands historia för folkskolor; på grund av anmärkta brister blev manuskriptet icke till tryck beford­rat. För nykterhetsföreningen Kohtuuden Ystäväts räkning skrev han »Dryckenskapens rysliga följder». En rättstav­ningslära utkom i två upplagor. En skrift »Om emigratio­nen» trycktes på Svenska Folkskolans vänners förlag i 5,000 exemplar och en skrift om Finlands styrelsesätt, »Lag och rätt», i lika stor upplaga på Folkupplysnings­sällskapets förlag. I Finska Hushållningssällskapets skrift­serie ingår hans framställning av sytningsväsendets olägen­heter såsom första nummer.

ÄMNESVAL  OCH  SKRIVSÄTT.

Svedberg ville vara en tidningsskrivare för folket, och vad han i denna egenskap åstadkom, efter det bör hans pennas alstring bedömas.

 Det faller genast i ögonen, att han även som tidnings­man var folkuppfostrare och lärare. Dagskrönikan, som utgör de moderna tidningarnas huvudsakliga innehåll, sammanpressades i »Österbotten» i en enda spalt, vilken dock gav en verklig överblick av händelserna, med sam­manhang, förklaringar och värdering. Men det väsentliga låg i artiklarna, de många präktiga artiklarna, som voro upplysande, moraliskt vägledande och medborgerligt väc­kande. Religiösa uppbyggelseskrifter ville Svedbergs folk­blad däremot icke vara, beroende på att hans religiösa ut­veckling egentligen var avslutad, innan han blev journalist. Men på kristlig grund ville de uppbygga en folklig bild­ningsform, som gåve allmogen en större trivsel även i den­na världen.

Svedbergs håg för historiska och humanistiska studier var utpräglad. Nödd och tvungen hade han som skolmästare satt sig djupt in i matematiken. För statsekonomiska och juridiska spörsmål fick han med åren ett allt livligare intresse. Men för naturvetenskaperna saknade han fallen­het. Dock läste han mycket och förvärvade också i dessa ämnen ett betydande kunskapsmått. Han ägde således goda förutsättningar för en mångsidig tidningsmannaverksamhet. Besynnerligt nog rörde han sig till en början mest på det område, där han var minst hemma, nämligen naturvetenskapernas. Sannolikt var det Fredrik Cygnaeus' programuttalande om att en svensk folktidning främst bör innehålla geografiska och naturhistoriska artiklar, som ledde Svedbergs penna åt detta håll. Han företog vid­sträckta »Vandringar igenom naturen» och redogjorde där­vid för planetsystemens uppkomst, jordens daning till ett hem för människor, naturkrafternas samspel, instinkternas ledning. Han tog läsaren med på rundresor kring jorden, lärde honom känna fornfädernas villkor på Island, ny­byggarliv i Amerika och Australien, straffångarnas öden i Sibirien och samtidsförhållanden i det heliga landet. Han talade till bönderna enfaldeligen; utgående från deras föreställningar bevisade han att jorden trots allt är rund, att blixten kan ledas, och att även naturtingen äro Guds ord, vilkas mening vi böra sträva att fatta. Ofta utmynnar hans naturbetraktelser i Skaparens lov: »Allt haver han väl beställt». »Det är minst som vi se av hans verk, ty mycket är oss ännu fördolt.»

Synnerligen värdefulla äro hans ekonomiska utrednin­gar. De vila på en väl genomtänkt åskådnings grund, samma frisinnade åskådning, vilken han längre fram påträf­fade hos den snillrike Anders Chydenius och igenkände som sin egen. Redan 1860 skrev han i Vasabladet några varningsord mot den sorglösa skuldsättningen. »Man dröm­mer om att Österbotten inom några år skall vara förvand­lat till en trädgård, och varigenom? Jo, genom de tusenden och miljoner silverrublar, som, upplånade av Hypoteksföreningen, skola tillströmma jordbruket. Vi tro ej på en sådan trollkraft hos penningen. Tvärtom är det vår tanke, att österbottningen, saknande insikter i ett rationellt jord­bruk, skall komma att använda en stor del, kanske största delen av de genom Hypoteksföreningen upplånade medlen på ett ändamålslöst sätt till handel, ståt och bekvämlig­heter, helst man tycker sig få pengarna nästan till skänks. Man säger, att jordbrukaren behöver kapitaler, men oss synes, att jordbrukaren först borde lära sig att använda kapitaler på sin jord, förrän han för sådant ändamål pantsätter densamma.» Uttalandet gav anledning till en skarp meningsstrid. Några kvevlaxare utgöto sig i bittra ord över att Svedberg visat sig »missunnsam» mot bönder­na. Svedberg utredde ytterligare, att jordbruket i allmän­het icke orkar bära alltför stora räntor, och att i synnerhet de svaga jordbrukare, som nu rusade till Hypoteksföreningens kassakistor, vid första fattigår skulle gå över ända och Hypoteksföreningen få så många lägenheter på halsen, att den själv icke hade någon anledning att rosa markna­den. Förutsägelsen slog till alla delar in. Samma tankar utvecklade han även senare; så i »Missväxt och undsätt­ning», i »Skuldsättningssystemets fördärvlighet» in. fl. ar­tiklar. Bonden kan ej bära räntorna, jorden överintecknas, hemmansprisen stå ej i proportion till avkastningen. För att den skötsamme ej måtte dragas med i de lättsinnigas ekonomiska undergång, yrkade han på avskaffande av proprieborgen.

I en annan uppsats gendriver han de obesuttnas rop på förbud mot spannmålsutförsel. Han på­visar att förhållandet mellan dagsverkslön och spannmåls­pris varit oföränderligt genom tiderna, dagsverkets pris = V12 av spannmålstunnans pris. Icke genom reglementering kan billigare bröd erhållas, utan genom sänkning av jordskatten. Ofta vänder han sig mot jordbrukets ona­turligt höga beskattning, 34 procent; vad han i detta avseende påbörjat i pressen, fullföljer han i olika samman­hang vid lantdagen — grundskatten, vakansavgiften, hållskjutsningen m.m. — »Finns det några medel till av­hjälpande av den tryckande nöden bland de fattigaste folkklasserna på våra orter?» frågar Svedberg i en artikel år 1865. Han förordar billiga lån, 3 %, eller premier åt jordbrukare, mot att de ta arbetslösa i sin tjänst och upp­arbeta jord — ett tillvägagångssätt, som tidigare försökts i Sverge och som när detta skrives har en betydande aktualitet i Tyskland. — »Varigenom kan för den lösa befolkningen en säkrare framtid beredas, så att den skulle bli en mindre tunga för den arbetande befolkningen?» frå­gar han, och svaret blir: De kringresande timmermännen borde fästas vid jorden. Men den österbottniska torpinstitutionen vidlådes av väsentliga fel. Arrendesumman skall på en gång betalas, vilket är ruinerande för torparen och fördärvligt även för jordbrukaren. Det borde, enligt författarens mening, vara som i Åboland, där torparen gör dagsverke men ej skuld. För båda parterna vore en sådan överenskommelse nyttigast. »Varför trycker man ej mera pengar»? frågades det under 60-talets krisår, alldeles som nu. Svedberg förklarade, hurusom penningen är en bytes­vara med föränderligt värde, alldeles som andra varor, och att ingenting vinnes genom förstöring av denna varas an­seende genom utspädning. Mot den tidens yrkande på räntelagstiftning höll Svedberg på den fria räntan. Han påvisade huru mången under nödåren uppsade lånen och uppköpte spannmål. Genom denna spekulation kunde kapitalisten erhålla 20 à 30 procent på sina pengar, medan gäldenärerna ruinerades. En fri ränta skulle hindra rän­tan att bli orimlig. Priset blir rättvisast, när det får be­stämmas enbart av tillgång och efterfrågan. Och orätt­vist är att spararen icke får bestämma priset på penningen, då lanthushållaren fritt får bestämma priset på råg och smör. Han ivrade för sparbanker och andra kapitalbild­ningsanstalter, men motsatte sig lotterier, även sådana för välgörande ändamål. Spelpassionen är osund. Lotterierna äro förkastliga, emedan de länka intresset åt ett håll, där verklig framgång icke står att vinna. Och följderna bli desamma, om spelet sker för egen vinning eller för väl­görande ändamål. De små lotterierna för folkbildningsanstalter och annat gott väcka spelintresset. I detta int­resse skola de tyska lotterikollektörerna finna en tack­nämlig jordmån för sitt geschäft. Och när tillräckligt mycket pengar på denna väg strömmat ut ur landet, skall lagstiftaren finna det fördelaktigast att locka speldjävulen över i vår egen båt. — Anledningen till detta uttalande var närmast ett planlagt lotteri till förmån för Folkupplys­ningssällskapet: och att Svedbergs analys var riktig, be­höver näppeligen framhållas.

Outtröttligt inskärpte Svedberg plikten att i vårt fattiga land arbeta och spara. Det stora nödårets bistra lärdom var denna: Människor kunna dö hungerdö­den, utan att regering och lyckligt lottade landsmän äro i stånd att hindra det. Lärdomen lades också på sinnet. Timmermanshustrur, som förr suttit med händerna i kors, väntande matpengar från Helsingfors eller Kronstadt och, om sådana uteblivit, slagit sig på tiggeri, de blevo efter 1867 förtänksamma och flitiga. »Det är otroligt huru mycken jord, som i Munsala kommun under sistledne sommar upparbetats av fattiga kvinnor och barn», skrev Svedberg i »Österbotten», oktober 1869, »således ha nöd­åren skapat en arbetsstyrka, som orten förut ej ägt, och om förhållandet fortgår, skall denna arbetspersonal inom en kort tid avvinna jorden mer än vad frosten fråntagit ortens befolkning. Börjar däremot fattigvårdsstyrelsen av pjunkig omsorg utdela understöd, där nöden icke är verk­lig, skola nödens hälsosamma verkningar snart vara utplånade, pch den gamla slöheten återinträder.» Bland de besuttna åstadkom prövningen rentav en revolution inom jordbruket. Plogen kom i gång, smörproduktionen leve­rerade på ett år mera till avsalu än förr på ett decennium, Vasa län betalade sin under missväxtåren åsamkade skuld så hastigt, att saken väckte myndigheternas förvåning. Likväl voro skördarna icke rikliga; förklaringen låg i all­mogens försakelse  och sparsamhet.

Otaliga äro de artiklar, i vilka Svedberg ger vänliga an­visningar om huru störningar i mänsklig samlevnad kunde övervinnas eller avlägsnas. I Vasabladet skrev han 1860 första gången om »Förhållandet mellan herre- och bonde­klasserna i Österbotten», och ämnet behandlades seder­mera både på vers och prosa i folkbladen. Att allmogens sinnesstämning var fientlig mot herrarna stod utom allt tvivel. »Försättom oss till ett allmogens samlingsställe, där kommunala frågor behandlas, t.ex. ett byaråd. A. be­rättar där att handelsman N. N. prejat honom; B. att kronofogden tagit mer spannmål än förra året; C. att läns­mannen framställt för honom ett förslag om ett nytt brand­stodsbolag, vilket kanske ej vore så oävet, blott det icke skulle ombestyras av herremännerne; D. hade fått mycket fördelaktiga tankar om den nya banken (Hypoteksföreningen), men man får ej tro löften av herrar; E. hade sig bekant, att ibland församlingens ståndspersoner fråga bli­vit väckt om inrättande av ett lånebibliotek, vilket väl torde vara en nyttig inrättning, om icke herrarna hade sitt finger med i spelet—.    Sådana utlåtelser får man dagligen höra.» Huruvida förhållandet vore enahanda ibland den finska allmogen, sade författaren sig icke kän­na, dock förmodade han att det måste vara betydligt bättre. Orsakerna till den svenska allmogens ovilja ansåg Svedberg — bero på: l:o kränkt ambition — bonden har ofta bemötts med hån och förakt av en del ståndspersoner, men han tycker inte om att benämnas »åsna», »fähund», utan önskar tillerkännas det människovärde han verkligen äger; 2:o oredlighet i affärer; 3:o brist på uppriktighet från herrarnas sida — de framställa ibland kommunala önske­mål i ett falskt ljus, framläggande de ljusa sidorna och förtigande riskerna. Sådant kan också göras i ren väl­mening: allmogen, obenägen för allt nytt, har ofta genom ett oskyldigt bedrägeri förts bakom ljuset till egna för­delar. Men det verkar menligt på sinnesstämningen, ty en skälig anledning till misstanke kan lägga grunden till tio oskäliga misstankar.

En pinsam anledning till rivning mellan fäder och söner var enligt Svedberg sytningsväsendet. Han har i flere tidningsuttalanden berört denna olägenhet, men mest ut­tömmande i Finska Hushållningssällskapets första folkskrift, tryckt 1868. — Redan vid 40 à 50 år har bonden "fullvuxna barn. Då kan han sätta sig i undantagsstugan, lägga armarna i kors och likgiltigt åse, huru den nya hus­bonden förlyfter sig på den dubbla bördan av undantag och utlösen. Detta kan leda till, att husbonden börjar hata sina föräldrar och önskar dem döden. Sytningsgubben sitter ensam i sin vrå, klagande över oginhet och hårdhet, och späda barn läras av sina föräldrar att förakta ålderdomen. Någon invänder kanske, att han inte kom till rätta med sina fullvuxna barn, innan han avstod ifrån hemmanet. Ack, illa står det då till med barnauppfostran! utbrister författaren och ställer på folkskolan ett hopp om förbättring.

Även »prästsäcken» betraktade Svedberg som en anled­ning till olust i församlingsgemenskapen. Men då han söker botemedel, råkar han in på verklighetsfrämmande vägar. Han vill reglera prästerskapets avlöning enligt Pauli uttalande i Apostlagärningarna 20 :33—35, sålunda att prästerna skulle leva av frivilliga gåvor. Man torde invända, säger han, att församlingens frivilliga gåvor knappt skulle förslå ens till ett par stövlar. Men om präs­ten visade mer kärlek till själarna än till tunnorna, skulle genkärleken växa och herden hava ymnigt till nödtorft. Någon finner det kanske orättvist, att endast de kristliga skola betala prästens underhåll. Men på det viset underhålles hednamissionen, och den har aldrig lidit brist på glada givare. Bleve det inte ändå prästbrist? Kanske i någon mån, men kvaliteten bleve bättre. Sökandet hit och dit efter feta pastorat skulle försvinna.

Folkbildningens sedligt höjande värde betonas i många artiklar. »Hållstugan», skrev han 1866, »sprider omkring sig förförelse och fördärv såsom en pestsmitta. Sysslo­löshet, kortspel, öldrickande, tobaksrökning och all sortens lättsinnighet blir så att säga hopsummerad i hållstugan.» Kunde något göras för dess förbättring? Han rekommenderar god litteratur, t.ex. Schuberts skildringar ur livet. Senare drog han försorg om att tidningen Österbotten anskaffades till alla svenska gästgiverier i landet. Mycket har han skrivit om barnauppfostran, om folksko­lan, om nyttan av lånebibliotek, om kunskaper såsom befordrare av välstånd o. s. v.

Synnerligen omtyckta voro hans hembygdsgeografiska och lokalhistoriska berättelser. Under rubriken »Blickar uti förgångna tider» förtäljde han anfadern Johan Harjux' öden under stora ofreden. Minnena från 1808—09 års krig återgav han livfullt enligt den då ännu levande folktradi­tionen. Någon skapande fantasi ägde Svedberg icke, men hans skildringar ur österbottniskt almogeliv ha dock en viss torftighetens poesi, i släkt med Pietari Päivärintas, och det moraliskt folkuppfostrande syftet är omisskänne­ligt. Såsom porträttmålare uppnådde han en aktningsvärd skicklighet. Mångmördaren Karl Granroths bottenlösa hyckleri, Matti Porris fjäskiga bestyrsamhet som de hungrandes advokat i Petersburg, patriarkerna Johan Stor­sveds och Johan Elieson Edesbackas levnadssaga, folk­skalden Hans Björk i Karleby och fattigkamrer Bränder i Vasa äro utmärkt tecknade. Stoffet tog han till en bör­jan ur tingsprotokollen, men när krafterna växte, flyttade han staffliet ut i fria luften och målade »hembygdens red­liga män» efter levande modell. Hans hembygdsskildrin­gar äro alltigenom måttfullt hållna, utan spår av skryt­samhet. Men när författaren talar för sig själv, kommer det nogsamt fram, att Österbotten var »det bästa rakt som fanns». I reseboken av 1860 är antecknad följande be­kännelse: »Då vi passerade gränsen mellan Åbo och.Vasa län, var det med en obeskrivlig glädje vi hälsade de första bygderna av Österbotten. Gårdar, åkrar och ängar fingo sin egna österbottniska prägel. Också nationallynnet var nu å gästgivargårdarna ett annat än förut. Under det finnarna alltid behövt någon halv timme för att eftertänka, om det var vår verkliga  mening att få häst, anskaffades sådan ögonblickligen av svenskarna. Även själva hästarna blevo större och muntrare.»

Dessa hurtiga svenskar, som med säker hand byggt upp sin enskilda ekonomi, sågo ringaktande mot »finnmarken» och voro likgiltiga för det som där försiggick. Foster­landet förekom näppeligen i deras ordförråd, och om det någon gång nämndes, var det ett föremål utan bestämd kontur. Men nu tog Svedberg fram pekstickan och visade tydligt upp fosterlandets gränser. »Vi behöva icke fara över havet för att söka det, ty vi hava det här. Våra för­fäder hava odlat dess kuster, för Finland ha vi tillsam­mans med finnarna gjutit vårt blod. Även vi äro Finlands barn, avkomlingar av de gamla kämpar, som stritt och dött för Finlands ära och väl. Vi kunna med trygghet säga: Vårt land, vårt land, vårt fosterland». — Ur gruppens snäva kollektivkänsla frigjorde sig en högre uppfattning, då han blev en offentlig man med ansvar för vad han för­kunnade.

Kunde vi känna en full trygghet i vårt fosterland? De funnos, som predikade att svenskan i Finland var ett språk utan framtid, ja att man till och med borde på­skynda tillkomsten av den tid, då »en finsk nation på ett gemensamt språk giver uttryck åt det högsta människo­anden förmår skapa.» Det föreföll Svedberg ofattligt, att någon på allvar kunde vilja beröva en medmänniska hop­pet om en framtid. Var icke detta ett tillfälligt utslag av lärdomsraseri? Senare nödgades han dock erkänna, att språkfanatismen gripit även den finska allmogen, eftersom den gynnade de blad, som hetsade mest. För egen del föresatte han sig att icke blanda sin röst i den trätan. Att även nationalismen var en rörelse, som skulle frigöra krafter till fosterlandets tjänst, och att dess sjukliga av­arter måste genomlidas, ville han icke inse. Då han ut­talade sig i hithörande frågor, gjorde han det med saklig­het och oväld. Gärna understödde han sådant, som var ägnat att minska rivningen mellan svenskt och finskt. Så föreslog han t. ex. att det på Jyväskylä folkskolemöte 1872 planlagda folkupplysningssällskapet icke skulle uppdelas i en finsk och en svensk sektion, utan att två av varandra oberoende sällskap skulle bildas. Lika söker lika, skrev han, medan onaturliga unioner endast vålla kraftsplittring och bitterhet; en nyttig samverkan uppnås bäst om var och en sköter sitt.

Svedberg lyckades småningom övervinna den svenska trögheten i fråga om skriveri, och bidrag började inströmma även från läsekretsen. Givetvis röjde dessa insändare merendels ett i trånga förhållanden inklämt omdöme och en ofärdig form. Men Svedberg tillvaratog allt användbart och strök eller tillrättalade missuppfattningar i noter och svansar, förståelsefullt och vänligt. I detta sätt att »pole­misera» var Svedberg en mästare. Den moraliska förut­sättningen för ett sådant mästerskap är att man icke dri­ves av rätthaveri och fåfänga utan av kärlek till en hälso­sam sanning. Även i sina sedelärande berättelser väjde Svedberg inte för ömtåliga ämnen, men han behandlade dem på ett grannlaga sätt. Intet kan slå rot i ett för­härdat hjärta, därför borde, skrev han till Fr. Cygnaeus, Folkvännen så mycket som möjligt undvika klander i tonfallet. Efter detta recept sade Svedberg själv vad som borde sägas om missförhållanden i familjelivet, elän­dig barnavård, vidskepelse, dryckenskap, onödiga rätte­gångar, bristande redbarhet i handel och vandel och mera sådant.

Utomordentligt väl anpassad efter läsekretsen var Sved­bergs stil. Allt blev så åskådligt, klart och lättfattligt. Den episka bredd, som otränade hjärnor ha behov av för att hinna smälta innehållet, gjorde han rikligen bruk av. Ofta begagnar han samtalsformen: under påståenden och motstötar skrider åsiktsbildningen fram mot det avsedda målet. Han skriver »brev till en vän i landsorten» om lantdagsarbetet, »brev till en timmerman» om brödtullar och frihandel, »brev från en skolmästare till en bonde» om rätt barnauppfostran. Mången läsare får av dessa grepp illusionen att författaren har ett personligt intresse just för honom. Självinvändningen brukar han ideligen för att genast kunna slå hornen av en väntad motståndare. Med exempel och målande berättelser åskådliggör han svårfattliga sanningar. Alltid lägger han tjänligt agn på kroken, när det gäller att uppfånga intresset. Genom resor och en omfattande korrespondens står han i förbindelse både med läsekretsen och kunskapskällornas vårdare. Han införde pressreferat och diskuterade sakligt tidsspörsmålen med andra tidningar. Med rätta framhåller Axel Lille, att inga senare pressalster kunnat fylla tomrummet efter Svedbergs folkblad. De förstördes icke som andra pres­sens dagsländor, utan bundos in och förvarades bland de bokklenoder, vilka allmogen skattade högst som följe­slagare på sin väg.

Fylligast till innehållet och varmast i tonen var hans folkliga skriftställen under 60-talet. Senare fick juristen i honom överhand, spalterna fylldes mest med juridiska ut­redningar och långods av ett och annat. Han lade ej märke till förändringen hos sig själv, utan trodde att det var publikens intresse som svalnat; 1878 nedlade han pennan, »eftersom nu varken lantdag eller krig stimulera läslusten.» Med 80-tälet kom en efterblomstring. Lagfrågor stodo fortfarande i förgrunden, men med den åldrande mannens tillbakablickande intresse kunde han också berätta de mest underhållande saker »ur minnets gömmor».

J.J.Huldén

Ur ”Anders Svedberg” - 1932

*) Åbo-bornas protestskrivelse, föredragen vid S. F. V:s extra möte den 28/9 1882, var av följande lydelse:

Undertecknade, medlemmar av Svenska Folkskolans Vänner, an­hålla härmed att-------få framföra vår bestämda protest mot det inom föreningen väckta förslaget om övertagande av tidningen Folkvännen såsom föreningens affär. Då Folkvännen är föga spridd utom land­skapet Nylands gränser, skall otvivelaktigt användandet av en betyd­lig del av föreningens årsinkomst på nämnda tidnings innehåll giva anledning till ett missnöje hos föreningens medlemmar inom andra landskap, vilket kan bliva allt annat än välsignelsebringande för före­ningens fortsatta verksamhet. Däremot bifalla vi gärna, i enlighet med bestyrelsens förslag en bestämd årlig subvention åt både Folk­vännen och det tilltänkta folkbladet »Nya Österbotten». Med känne­dom om att åsikter likartade med de här uttalade hysas av det allra största antalet föreningsmedlemmar i Åbo och dess omnejder hava vi ansett  oss böra sålunda  underrätta mötet  om detta förhållande.

Åbo den 26 sept.1882.       

C. J. Arrhenius     Sally Aminoff   Fr. Elfving   Johan Julin     Karl K. Tigerstedt    

Gustaf Cygnaeus       Teodor Uschakoff     Emil Amnell     Joel Moberg    

Arthur   Hammaren     Ernst Rönnbäck     Werner Sallingre     Viktor Schwela    

Carl Armfelt     Ernst Dahlström     Hugo Siren     Ferd. Juselius     F. Edv. Stenvik