SVENSK BYGD I ÖSTERBOTTEN  3 (3)

SPRÅKLIGA VITTNESBÖRD

T.E.Karsten

Jag frånser härvid de hos en del äldre (och även yngre) historiker förekom­mande samlingarna av spridda exempel ur våra kustlandskaps (särskilt Österbottens) finska namn­förråd och deras därur dragna etnografiska slutsat­ser, om vilkas innebörd jag redan givit en antydan. Förtjänsten av att från språkvetenskaplig ståndpunkt till först hava framhållit språk- och framför allt ort­namnsforskningens stora betydelse för upplysningen av våra äldsta bebyggelsetider tillkommer som bekant prof. A. O. Freudenthal, som i sina åren 1867 och 1868 utgivna trenne undersökningar: ,Om svenska ortnamn i Nyland", ,,Om svenska ortnamn i Egentliga Finland, med en sidoblick på dem som förekomma i Satakunda och Österbotten" samt ,,Om Ålands ort­namn" 1) söker en lösning av frågan om den svenska kolonisationens ålder i vårt land. Resultatet av dessa namnforskningar blev, att Åland och Nyland mot­tagit sin svenska befolkning tidigare än andra delar av landet eller redan under heden tid. I Egentliga Finland vore den svenska bosättningen, bl. a. av de talrika finska ortnamnen i numera svenska socknar att döma, vida yngre än den i Nyland, och i Vasa läns kustsocknar äntligen skulle svenskarne undan­trängt förut där bosatta finnar i en tid, som jämförd med den svenska invandringen till Nyland kunde med skäl kallas ny. Med samma uppfattning be­handlar förf. ämnet i en populär uppsats av år 1880: ,,Om svenskarnes inflyttningar till Finland" (kalendern „Odalmannen"). Om svenskarne i Österbotten namnes här uttryckligen, att de skulle undanträngt den finska befolkningen först ,,långt efter det kristen­domen införts i Finland och landet lagts under Sveriges krona". Vad särskilt bosättningen i Satakunda och Österbotten angår, grundar Freudenthal denna sin mening därpå, att ,,åtminstone fem sjettedelar af dessa trakters i äldre jordeböcker upptagna byanamn äro finska eller förvrängda finska benäm­ningar". Då han det oaktat vill kasta en ,,sidoblick" (om par trycksidor) på det svenska namnskicket i dessa landskap, sker detta ,,mera för fullständighetens skuld samt för att icke med tystnad förbigå dem och derigenom kanhända lemna rum för oriktiga före­ställningar om deras beskaffenhet, än därföre att dessa namn skulle erbjuda den svenska språk- eller fornforskaren något af intresse". I vilken mån denna karakteristik är träffande, må läsaren för Öster­bottens vidkommande bedöma med ledning av nedan följande undersökning. Uttalandet var emellertid egnat att än ytterligare stärka den redan hävdvunna läran om Österbottens uppodling. I Sv. Landsm. I, s. 711 yttrar J. A. Lundell, (i en resumé av sin undersökning ,,Om de svenska folkmålens frändskaper och etnologiska betydelse") 0 med hänvisning till Freudenthals sagda broskyr, att Vasa län av folkmålet att döma skulle fått sin svenska befolkning från den mittöver liggande svenska sidan och detta genom enstaka inflyttningar under kristen tid, enär svenska ortnamn här vore sällsynta.

I denna riktning går jämväl en del andra ur språklig synpunkt gjorda senare uttalanden i ämnet. I ett åren 1895—98 utgivet arbete ,,Finska lånord i östsvenska dialekter" (Sv. Landsm. XI, 3) söker R. Saxån besvara spörsmålet i fråga på grundval av de ljudförändringar de i våra östsvenska landsmål upptagna finska ortnamnen undergått. Av dessa ljud­förhållanden sluter han, att enstaka svenska kolonier skulle bosatt sig i de södra och sydvästra delarna av landet (norra Satakunda däri inberäknat) redan under vikingatiden, men att en allmännare inflyttning vidtagit först efter denna tid eller tidigast vid slutet av densamma. — Till ungefär samma slutsats ledde Saxens år 1901 publicerade undersökning ,,Den svenska befolkningens ålder i Finland, belyst af ort­namnen" (Finska Fornminnesföreningens tidskr. XXI, N:o 3). Till en början gendriver han Freudenthals av Montelius biträdda mening, att hedniska guda­namn inginge i vissa sydfinländska svenska gårdnamn. Vid tiden för svenskarnes inflyttning till landet skulle den gamla hedniska gudatron (enligt Saxen) åtminstone i huvudsak varit en övervunnen ståndpunkt. Detsamma blir resultatet av arbetets hu­vuddel, som utgör en undersökning av våra svenska gårdnamn med hänsyn till de större grupper de bilda. Av allt att döma skulle svenskarne hitflyttat tidigast under 900-talet. Undantag utgjorde befolkningen i Åbo-trakten och Åland, som vore något äldre. I fråga om Österbotten hänvisar Saxen till ,,det allmänt er­kända faktum", att den svenska befolkningen i Öster­botten vore yngre än den i övriga delar av landet, även den i Satakunda (s. 22), något som även inty­gades av ,,den ytterst stora fattigdom på namn­bildningselement [senare kompositionsled]", som vore karakteristisk för de österbottniska namnen i bredd med dem i södra och sydvästra Finland. Detta sammanställer han med ,,det allmänt kända faktum, att det svenska Österbottens ortnamn till mycket stor del äro af finsk upprinnelse". Det vore därför wen bevisad sak, att traktens uppodling redan måste hava varit ganska långt framskriden, då de svenska kolonisterna började bosätta sig här" (s. 31).

Utförligare och med något modifierad uppfattning dryftar Saxen samma fråga i sitt arbete »Språkliga bidrag till den svenska bosättningens historia i Finland I" (H:fors 1905), vilket är egnat en under­sökning av den svenska befolkningens äldre geogra­fiska utbredning i Egentliga Finland, Satakunda och södra Österbotten. Den yngre svenska inflytt­ningen till Eg. Finland förlägger han här till tiden c. 1000—1200, men antager tillika, att rester av en förhistorisk befolkning av samma skandinaviska stam vid sagda tid ännu skulle kvarlevat å orten och sedan delvis sammansmultit med de nya kolonisterna. Även i Satakunda skulle svenskar och finnar redan i urnordisk tid bott sida vid sida. Men på grund av fornfynden från yngre järnåldern nödgades man antaga, att finnarna här liksom i Eg. Finland redan under ifrågavarande tid varit de bestämmande i kulturellt avseende och att de äldre skandinaverna vid tiden för den nya svenska inflyttningen redan „till stor del sammansmultit med finnarna". Även vidkommande Österbotten åberopar Saxen de av arkeologerna uppdagade spåren av en germansk bosättning under förhistorisk tid. Men då fynden från yngre järnåldern icke med bestämdhet kunde sägas härröra av skandinaver, skulle den tidigare germanska befolkningen varit så svag i bredd med de inflyttade finnarna, att dessa snart blivit ,,tongifvande" i kulturellt avseende och småningom med sig assimilerat traktens äldre befolkning. Denna sammansmältning skulle enligt Saxens ortnamns­undersökning skett så hastigt, att den varit nästan avslutad då sedermera (troligen c. 1100—1200) den svenska inflyttningen började. På grund av ortnamnen vågar Saxen ej antaga, ,,att ens några svaga rester [af dessa germaner] skulle hafva behållit sin nationalitet och sitt språk, tills den nya inflyttningen vidtog". Denna fullständiga denationalisering skulle berott därpå, att de äldre skandinaverna här varit fåtaligare och därigenom mindre motståndskraftiga än deras blodsförvandter i sydvästra Finland.

Dessa resultat av Saxens namnforskning står vad Österbotten angår emellertid delvis i skarp strid med arkeologiska fakta. Ty redan Aspelin hade ådagalagt, att de förhistoriska ,,germanerna", tyärtemot vad Saxens ortnamn föregivas intyga, bevarat sin nationalitet längre i Österbotten (intill c. 700) än i landets sydvästra del, där assimileringen skulle avslutats ett par århundraden tidigare. Och Hack­man (Eisenzeit I, s. 317 not 2) framhåller uttryckligen, att Saxens hypotes om de gamla germanernas rela­tiva fåtalighet i Österbotten och därav betingade relativt ringa motståndskraft gentemot den finska invasionen, svårligen låter förena sig med det faktum, (,,Tatsache"), att fynd av skandinaviska föremål från folkvandringstiden äro rätt talrika i Österbottens kulturcentrum.

Blott i förbigående beröras dessa frågor i ett senare arbete av samme författare: ,,Finländska vattendragsnamn" i Studier i nordisk filologi bd I, utg. av Svenska Litteratursällskapet i Finland (Hel­singfors 1910). Saxen undersöker här vattendrags­namnen i södra och västra Finland i syfte att i dem finna spår av de »skandinaver", som vår fornforskning antar hava varit bosatta här under sten-, brons- och äldre järnåldern. Han vidhåller här ej mer så bestämt sitt tidigare antagande av en mer eller mindre skarp gräns mellan ,,den äldre" och ,,den yngre" svenska bosättningen, utan förutsätter nu möjligheten av att vi överhuvud ej alls få tala om en yngre svensk inflyttning. Materialet omfattar ej så få av de älv- och ånamn, som ingå i mina år 1906 utgivna „Österbottniska ortnamn I", men i följd av den utsträckning han givit sitt ämne har de enskilda namnens behandling blivit mindre ingående.

Svenske språkforskaren K. B. Wiklund hade redan år 1901 uttalat en uppfattning i frågan, som stod i full överensstämmelse med den av Montelius förfäktade. Hans då utgivna skrift ,,När kommo svenskarne till Finland?" är en kritisk granskning av Saxens därförinnan utgivna tvenne avhandlingar i ämnet (se ovan) ävensom avi?. K Setäläs från ungefär samma ståndpunkt avfattade uppsats ,,När kommo svenskarne till Finland?"3) Wiklund söker här bl. a. på allmänt språkliga grunder gendriva påståendet, att den Monteliuska hypotesen låge ,,utom gränserna för de allmänna möjligheter, som med stöd af den språkliga utvecklingens allmänna gång kunna upp­ställas" 4). Bosättningen i Österbotten lämnar han emellertid »alldeles ur räkningen", enär det till buds stående materialet för bedömandet av frågan vore väl litet.5)

På enbart onomatologisk grund beröres frågan av E. Norrby i hans anmälan av Saxens ovannämda skrift ,,Den svenska befolkningens ålder i Finland, belyst af ortnamnen" (Finsk Tidskr., 1902, s. 406—16). Enligt N:s mening skulle ortnamnen i Finland, försåvitt de genom Saxens arbeten voro honom bekanta, alldeles icke motsäga den mening i frågan, som om­fattats av Montelius och Wiklund. 6)

Jag nämner slutligen en del egna bidrag till dessa frågor. I en i ,,Joukahainen, album utgifvet af österbottniska afdelningen, XII" (H:fors 1904) in­gående uppsats ,,Några bidrag till Österbottens upp­odlingshistoria", har jag på grundval av egna forsk­ningar över landskapets gärdnamn främst sökt påvisa den svenska bosättningens ursprungliga utbredning i Kyroälvdalens urgamla kulturbygd. Av gransk­ningen torde framgå, att svensk befolkning i äldre tider förekommit icke blott i Lillkyro och Laihela, vilka gränsa till det svenskspråkiga Mustaarari, utan även i de längre österut belägna Storkyro, Ylistaro och Ilmola, alla i Kyro älvs floddal — en slutsats vars riktighet snart skulle bekräftas (se Saxen, Svenska gårdnamn i finska Österbotten, Finskt Mus. 1904 N:o 1, Den svenska bosättningens hist. I, s. 215 ff.). Tillika framhöll jag den anmärkningsvärda, men där­förinnan obeaktade överensstämmelse i namnskicket, som råder mellan dessa i våra dagar rent finsk­språkiga orter och landskapets nutida svenskbygder. Blott i färre fall sakna dessa svensk-finska gård­namn motsvarigheter i det svenska Österbotten. I detta förhållande såg jag ett bevis för nära stamförvantskap mellan de bägge kolonisationerna. Men gårdnamnen i fråga tillåta även en kronologisk slutsats, angående vilken jag i omförmälda uppsats kunde giva endast en antydan. Deras ålder synes nämligen högst varierande. En del av dessa namn äro rent av nysvenska — och till denna grupp synes flertalet höra —, andra åter otvivelaktigt urnordiska. Då denna urnordiska namnkategori blott företrädes å orter i det inre kustlandet, vilka enligt arkeologiska vittnesbörd utgjort säten för en förhistorisk odling, och samma urnordiska namnformer i ett avsevärt antal fall äga yngre (nysvenska) paralleller å den motsva­rande kuststräckan, kan detta enligt mitt förmenande knappast bero på ren tillfällighet. Förhållandet an­tyder fastmer, att den relativt sentida koloniseringen av de svenska kustbygderna vid Kyro älvs nedersta lopp och av dess omgivningar i norr och söder till en väsentlig del — tvärtemot vad man hittills antagit — gått i riktning från O mot W, från de gamla kultur­härdarna i landskapets inre delar (Kyro socknarna jämte Vörå, Laihela och Övermalaks) mot havet.

Senare har jag behandlat Österbottens och andra finlandssvenska landsdelars ortnamn och bosättningsförhållanden i ,,Österbottniska ortnamn. Språkhistorisk och etnografisk undersökning I" (H:fors 1906), »Äldre germansk kultur i Finland belyst av ortnam­nen" (Studier i nordisk filologi II, H:fors 1910), »Svenskarnas bosättningar i Finland" (Svenska litte­ratursällskapets förhandlingar och uppsatser XXVII, H:fors 1914), ,,De nordiska ortnamnen som historiska minnesmärken med särskild hänsyn till Finland" (Historisk tidskrift för Finland, årg. 1917) samt i »Ortnamnens vittnesbörd om germaner i Finland" (Det svenska Finland, del II, H:fors 1920).

De slutsatser, jag i dessa avhandlingar antydningsvis framfört, innebära främst, att den från historisk tid kända svenska kolonisationen i södra och mellersta Österbottens kustbygder äger ett direkt samband med landskapets av arkeologien förutsatta germanska urbebyggelse, som dock legat å nu helt eller väsentligen förfinskad språkmark. Enskildheterna i denna bebyggelses utveckling skola samman­fattas i arbetets II del, som kommer att egnas de s. k. bebyggelsenamnen.

De namnstudier jag här nedlagt utgå således ej blott från ett språkligt intresse, utan även ett etno­grafiskt, och denna senare synpunkt har fått be­stämma arbetets planläggning. Med hänsyn härtill avser undersökningens nu utgivna del I främst en granskning av landskapets svenska naturnamn d. ä. beteckningar för naturtopografiska begrepp såsom floder, vikar, öar, halvöar o. s. v., vare sig de före­komma i bygder, som ännu i vår tid äro svenska, eller i finska bygder, vilka i äldre tid ägt en svensk­finsk blandbefolkning. Därnäst ges här en översikt av de finska naturnamnen i landsdelens nutida svenskbygder. Inom vardera kategorien ha smärre namnsamlingar redan härförinnan offentliggjorts, men de äro från synpunkten av vår tids namnforsk­ning otillfredsställande. På absolut fullständighet kunna dock ej heller de uppteckningar göra anspråk, som ligga till grund för denna undersökning. Men de meddela dock ett forskningsmaterial, som kvali­tativt sett i allt väsentligt torde vara tillförlitligt och som tillika — alla luckor till trots — skänker en samlad bild av det svenska namnskicket i Österbotten.

I de arbeten, som hittills sett dagen på området, har den ledande synpunkten vid själva namnsamlingsarbetet varit i hög grad ensidig. I äldre (histo­risk) litteratur grundade man sina etnografiska före­ställningar om landskapets svenska kustbygder uteslutande på där förekommande finska naturnamn. I vilken omfattning där kunde anträffas svenska naturnamn och den etnografiska betydelse man möjligen kunde tillägga dessa, ansåg man sig icke behöva undersöka.

I de nyare bidragen till denna forskning har man åter enbart utgått från s.k. kulturnamn, d.ä. namn angivande bebyggelse och uppodling. Ännu i Saxens arbete ,,Den svenska bosättningens historia I" vilar undersökningen (se dess inl. s. 4) huvudsakli­gen" på ,,socken-, bya- och hemmansnamn". Därjämte har han även försökt insamla naturnamn, ,,så godt detta låtit sig göra ur tillbuds stående källor". ,,Men då insamlandet af sådana namn naturligtvis mötes af större svårigheter, och då jag (Saxen) ej varit i tillfälle att personligen göra sådana insamlingar å stora delar af det nu behandlade området, så är det naturligt, att detta material är än bristfälligare än gårdnamnen."

För att erhålla en fast utgångspunkt för frågans lösning är det emellertid just naturnamnen, som enligt min mening främst påkalla en undersökning. Ty det har bland ortnamnsforskare redan länge varit erkänt, att de äldsta namnen i allmänhet böra sökas inom denna klass. Då man nämligen har all anledning förmoda, att den äldsta fasta bosättningen i Finlands kustbygder, lika väl som den i historisk tid försiggångna fasta bebyggelsen i de inre öde­markerna, föregåtts av åtminstone någon tids noma­diserande eller vad man med R. Norrby 7) kunde kalla 'flyttarelif', så vore det i hög grad förvånande, om dessa kringströvande jagar- och fiskarföljen — ty av sådana måste denna urbefolkning tänkas hava utgjorts — icke hade avsatt några minnen i land­skapets ortnamn. Men om sådana minnen över­huvud finnas bevarade, så böra de klarligen sökas bland naturbeteckningarna. Då nu fornfynden med evidens synas ådagalägga, att våra västliga kust­landskaps äldsta kolonisation huvudsakligen varit germansk, är det helt naturligt, att huvudintresset vid denna namnutredning koncentrerar sig kring de svenska elementen.

Men också den behandling man egnat våra svenska ,,bebyggelsenamn" visar sig, åtminstone vad Österbotten vidkommer, vara i hög grad brist­fällig. Att det hittills sammanbragta gårdnamnsmaterialet icke kan tjäna som fast grundval för ut­redningen av vår svenska bosättnings äldsta historia, framgår med allsköns tydlighet redan av de inbör­des skarpt avvikande meningar, som med stöd av denna namnforskning blivit uttalade i ämnet. 8) Sär­skilt märkbara äro dessa luckor i namnmaterialet för bosättningens äldsta skede. Det var från etno­grafisk synpunkt påtagligen ett metodiskt felgrepp i Saxens f.ö. förtjänstfulla namnforskning att, såsom fallet är i hans tvenne bidrag till frågan: ,,Den svenska befolkningens ålder i Finland, belyst af ort­namnen" och ,,Den svenska bosättningens historia I", på grundlighetens bekostnad med ens utsträcka sin undersökning över ett så vidsträckt fält som Egent­liga Finland, Satakunda, södra Österbotten och (i först nämnda arbete) Nyland, ty detta geografiska namnområde kunde med de ringa förarbeten som voro undangjorda även med den bästa vilja och för­måga icke ens närmelsevis uttömmande behandlas av en forskare. Man värjer sig icke för misstanken, att de på sådan grundval uppbyggda etnografiska teorierna äro otillförlitliga. 9)

I fråga om Österbotten bekräftar sig denna för­modan genom mina egna undersökningar i ämnet. Om jag frånser de svenska (och finska) naturnamnen, vilka väsentligen falla utom planen för Saxens arbe­ten, lämnar även hans behandling av gårdnamnen åtskilligt övrigt att önska, framför allt med avseende å arkivaliska källstudier. 1500-talets jordeböcker — äldre urkunder för studiet av österbottniska ortnamn förekomma blott undantagsvis — hava anlitats endast för socken- och byanamnens vidkommande; i fråga om äldre gårdnamnsformer inskränker förf. sina efterforskningar till kyrkoböckerna, av vilka icke ens de äldsta sträcka sig längre nedåt än till 1720-talet En närmare granskning av personnamnen i våra äldsta jordeböcker (från och med 1540-talet) visar sig emel­lertid i hög grad lönande för namnforskaren. Dessa våra äldsta namnlängder upptaga visserligen icke egentliga gårdnamn — sådana framträda först från och med 1700-talet — utan meddela blott namnen på hem­manens dåtida ägare, personnamn av typen Mörten Biörson, Oleff Elefsson, Jöns Tordson, Ingeborg enkia (1546 i Vörå) o. s. v. Men i dessa namnförteckningar anträffar man icke dess mindre syn­nerligen ofta det nutida hemmansnamnet använt i egenskap av hemmansägarens tillnamn, såsom — för att nämna endast några enskilda fall — Grers Hertogh (1543 Vörå): nu Härtus, Oluff Erfuingh (1543 Laihela): nu Ervinki, Oluf Garp (1544 Kyro): nu Karpi, Bertil Småråd (1544 Vörå): nu Smårus, Anders Fante (1544 Mustasaari): nu Fant, Nils Mä­tning (o. Flaming, 1546 Kyro): nu Flaaminki, Jören, Jåp och Oluff Konungh (1549 Vörå): nu försvunnet (jfr gårdn. Kung i Esse). Genom en närmare gransk­ning av dessa källor har det lyckats mig att återfinna en ej så ringa del av de ,,unga gårdnamn", som enligt Saxens forskningar skulle ,,börja blifva synliga först i 1700-talets jordeböcker", redan i sagda ur­kunder från medlet av 1500-talet och icke sällan i en form, som blivit avgörande vid namnens tolkning. Tack vare dessa gamla skrivformer kan det icke längre råda något tvivel t. ex. därom, att åtminstone tvenne av Nordens äldsta gårdnamnsgrupper, stad- och inge-nämnen, vilka bägge härstamma från för­historisk tid, i ett avsevärt antal fall finnas repre­senterade även i Österbotten (något som Saxen ansett sig kunna bestrida). Genom dessa namnstudier har jag vidare uppdagat en något yngre, men talrikt företrädd österbottnisk namngrupp, som synes sprida nytt ljus över en viktig sida av landskapets äldsta medeltidskultur; jag avser en hittills obeaktad klass av gård- (och bya-)namn, vilken omedelbart eller medelbart återgår på lågtysk (fornsachsisk resp. medellågtysk) källa och som ensamt i södra Öster­botten omfattar inemot ett 100-tal namn.

Jag meddelar här en förteckning på de otryckta urkunder (jordeböcker etc), varur jag hämtat gamla gårdnamnsformer:

I Finlands Statsarkiv har jag genomgått räkenskaperna

N:o  4534 f av år  1548  N:o  4572  av år 1557

Av yngre jordeböcker nämner jag särskilt den av år 1805.

I Riks- och Kammararkiven i Stockholm har jag gjort namnanteckningar ur handlingar av åren 1561, 1589, 1593, 1604, 1617, 1629, 1630, 1635, 1655, 1751, 1756, 1758, 1769, 1773, 1776, 1787, 1795. — Ett och annat av intresse för här behandlade ämne har jag vidare funnit i en å Uppsala Universitetsbibliotek förvarad handskriftssamling »Ex Collectione Palm-skiöldiana".

Den sammanställning av svenska naturnamn, som nedan framlägges, är den första i sitt slag för Österbottens vidkommande och kan redan av detta skäl icke göra anspråk på att vara fullständig. Den grundar sig i främsta rummet på nyare socken- och byakartor, som jag granskat å Lantmäteristyrelsens i Helsingfors kontor ävensom (till en mindre del) i Österbotten. Att sådana kartor i fråga om namn­formernas återgivande i skrift i allmänhet äro i hög grad otillförlitliga, är ett allmännare känt missför­hållande. Men genom jämförande granskning av kartor, som härstamma från olika tider och källor, har det i de flesta fall blivit möjligt att redan på denna väg konstatera åtminstone själva förekomsten av namnet. I fråga om skärgårdsnamnen har jag haft en god hjälp i lektor G. A. Hedbergs till Svenska Landsmålsföreningens i Helsingfors arkiv inlämnade tvenne namnsamlingar: »Förteckning öfver namn på öar, holmar, fjärdar etc. i Gamla, Karleby, Jakob­stads och Nykarleby skärgårdar" samt »Förteckning öfver namn på öar, holmar etc. i Oravais samt de­lar af Munsala, Maksmo och Kveflaks skärgårdar". I den förra, som upptager inalles omkring 520 namn (med omkring 60 varianter), äro namnen anförda dels enligt talspråket, dels enligt tre kartor: 1) »Karta öfver G:la Karleby, Jakobstads och Nykarleby skär­gårdar"' (av C. S., år 1869), 2) »Ryska topografkårens kartblad" av år 1856 10) och 3) »Karta öfver Pedersöre skärgård", kopierad 1892 (J. Lindskog). Den senare förteckningens namn (uppgående till 166 med 3 va­rianter) äro till största delen hämtade från ryska topografkårens nämnda karta av år 1856, i några fall även från talspråket. Tillförlitligare i fråga om namnens återgivning, men ej fullt så givande äro „ Generalkarta öfver Finland upprättad å Öfver-styrelsen för Landtmäteriet 1909" samt samma sty­relses under utgivning varande »Ekonomiska karta" (häradskarta), sedan år 1913 färdig för stora delar av Syd-Österbotten.

Därnäst har jag riktat min strävan på att upp­söka dessa namn i så gamla källor som möjligt, något som emellertid kunnat lyckas mig blott i fråga om en mindre del av desamma. I våra äldsta jorde­böcker anträffas nämligen naturnamn i allmänhet blott i de fall, då dessa tillika fått tjäna som socken- eller byanamn. Detta är förhållandet t. ex. med sockennamnen Lappfjärd, Korsnäs, Pedersöre, Solv, Vörå, Purmo, Esse, Vetil, av vilka de fem sist nämnda egentligen äro gamla ånamn, med byanamn såsom Harvström, Björkö, Sundom, Västervik, Strömsnäs o. fl. a. Ortnamn, vilka blott beteckna naturlokaliteter, äro vida sällsyntare i dessa källor. Sådana har jag emellertid funnit namngivna i ett flertal urkunder redan från 1540- och isynnerhet 1550-talet; som vik­tigast bland dessa nämner jag de räkenskapsböcker, som anförts ovan under N:o 4560 (av år 1556), N:o 4590 (år 1558), N:o 4592 (år 1558), N:o 4608 och 4609 (år 1559), vilka bl. a. innehålla förteckningar på Pinnonäs kungsgårds ägor och ett antal naturnamn från Pedersöre socken jämte dess skärgård, samt N:o 4567 (år 1557), som uppräknar Korsholms ladu­gårds ägor, N:o 4601 (år 1559) och N:o 4617 (år 1560), vilka meddela ett antal namn på fiskevatten, till­hörande Mustasaari, Kyro och Vörå socknar.

De svenska naturnarnn, som förekomma i dessa och andra gamla handlingar rörande Österbotten, äro i jämförelse med våra dagars förråd av sådana naturligtvis fåtaliga, men icke dess mindre av stor betydelse. Då en betydande del av de nutida natur­namnen, icke blott de vilka övergått till bebyggelse­namn utan också andra, sålunda visar sig hava funnits till redan vid 1500-talets mitt, synes man härav få sluta, att landskapets svenska naturbeteckningar till sin huvudmassa äro gamla, således i allmänhet icke tillkomna först vid nyare tiders skiftesregleringar,. något som bevisligen är fallet beträffande vissa en­skilda av desamma.

För studiet av 1600- och 1700-talens namnskick bliva källorna något rikhaltigare, ehuru skrivsättet fortfarande är i hög grad vacklande, de omedvetna namnförvrängningarna ännu mycket vanliga. Om jag frånser jordeböcker och därmed besläktade hand­lingar, varpå dessa århundraden äro betydligt rikare än det föregående och i vilka man allt fortfarande kan finna viktiga upplysningar i ämnet, utgöras dessa källor förnämligast av kartor och ortbeskrivningar. Av äldre kartor, upptagande österbottniska natur­namn, har jag granskat följande:

Anders Bure (»Aicct. Andre Burceo Sueco"), Lapponise, etc. nova delineatio (1611).

General Ghcirta öfwer Swerige, förfärdigad wid kongl. Landtmäteri Contoiret 1706.

General Charla öfiver Finnland; Ähr efter höga kongl. Senatens ordres af dato den 9 Maij af Copieret wid kongl. Landtmäteri Contoiret 1712.

Geografisk karta öfver Jacobstads segelled, af Johan Cajanus (1763).

Från slutet av 1600-talet eller början av 1700-talet härstammar förmodligen en odaterad »Charta öfver Österbotten och Caianaborgs Lähn (jfr skrivformer såsom Sandhampn, Hampnskiär, Kanus fiäl = Kannus fjärd) ävensom tvenne likaledes odaterade kartor över Finland av Jacobus Schiitz och F. de Witt, (vilka bl. a. innehålla ett betydande antal österbottn. skärgårdsnamn).

S. G. Hermelin, Karta öfver Wasa höfdingadöme (1798).

K G. Werming, Karta öfver ,,Belägenheten om­kring Wasa stad" (1808, kopia av en äldre teckning av år 1800).

Av stort intresse för kännedomen av österbottniska naturnamn är vidare ett antal från 1600- och 1700-talen härrörande ägokartor jämte ,,geometriska beskrifningar" över sådana, förvarade i härvarande lantmäteristyrelses arkiv. Tyvärr har det varit mig omöjligt att efter önskan tillgodogöra min under­sökning det synnerligen rika förråd, som vi äga av sådana. Ett fullständigt genomgående av dessa kar­tor, vilkas värde från ortnamnsstudiernas synpunkt f. ö. är mycket olikartat, ägde dock avsevärd bety­delse för vår namnforskning och kunde lämpligast utföras genom vår Fornminnesförening, som redan tidigare vårdat sig även om denna forskningsgren. För mitt närvarande ändamål har jag nödgats be­gränsa min granskning av sådana till kartor och beskrivningar över några av Kyro-älvdalens huvud­orter. Jag nämner här särskilt tvenne „geometriska afritningar" av Vassor och Vallgrund byar i Mustasaari av år 1695, kartor över delar av Laihela socken av åren 1722, 1725, 1745, 1750, 1752, etc, över vissa delar av' Storkyro av åren 1750, 1787, kartor ,,öfver Rååerne" mellan Laihela och Ilmola av år 1746 samt mellan Laihela och Storkyrå av åren 1745—47, o. s. v.

Ortbeskrivningen i Finland uppspirar redan under förra hälften av 1600-talet för att emellertid först under det följande århundradet nå en högre mognad. 11) Följande viktigare alster av vår jäm­förelsevis rika topografiska litteratur från 1700-talet röra Österbotten:

Tryckta beskrivningar:

Mathesius, P. K: Disputatio geographica de Ostrobotnia(1734); i svensk övers, i tidskr. Suomil843.

Chydenius, Jacob: Om Gamlekarleby, disput. i 2 delar (1754).

Aspegren, H. H.: Försök Til en Historisk, Geo­metrisk och Physico-CEconomisk Beskrifning Öfver Pedersöre Sokn i Österbotn, 2 delar (1763—66).

Runeberg, E. O.: Beskrifning öfver Laihela socken i Österbotten (K. Svenska Vet.-Akad. Handl. 1758—59, pp. 108—62).

Otryckta beskrivningar:

Stierwald, C. F.: Beskrifning öfver Laihela Sockn (1750—53); originalkoncept i Vasa läns lantmäterikontors arkiv, avskrift i Finska Fornm:föreningens arkiv (H:fors). Ligger till grund för ovannämnda sockenbeskrivning av Runeberg.

Historisk beskrifning öfver Lillkyro sockneför­samlings märkvärdigheter av år 1760; original i Lillkyro kyrkoarkiv, avskrift i Fi.Fornm.fören:s arkiv.

Klingius, Erik: Historisk Beskrifning öfver Malaks församling (från 1750- 1. 1760-talet); avskrift i Fi. Fornm.förems arkiv.

AeimelcBus, Johan: Utdrag ur beskrifning öfver Storkyro Sokn (1752); original i Storkyro kyrkoarkiv; avskrift i Fi. Fornm.fören:s topografiska arkiv.

Också från 1800-talet finnas några hithörande ortbeskrivningar, som äga intresse för namnforska­ren. Jag, nämner här främst häradsdomaren Mårten Lassus „ Utdrag ur de gamlas berättelser, utan tillägg, i korthet antecknade", en handskriven samling sägner från Vörå socken av år 1852 (originalet i Vörå kyrkoarkiv, i sammandrag utgivet av J. O. I. Raneken, under titel ,,Några traditioner från Vörå" (Vasa 1862).

Egentliga sockenbeskrivningar äro:

Aspelin, J. R.: Kertomus Maalahden pitäjästä (Beskrivning över Malaks socken) Suomi II: 6 (1866).

Nordlund, B. Fr.: Beskrifning öfver Nerpes socken, Suomi II: 6 (1867).

Spridda österbottniska ortnamn anföras hos:

Aspelin, J. R.: Tavoista ja kielimurteesta Ylivetelin pitäjässä, Suomi II: 8 (1870).

Bland andra tryckta källor må nämnas:

Appelgren, Hj.: Suomen muinaislinnat (Finlands fornborgar), Fi. Fornm.fören:s tidskr. bd XII (1891).

Aspelin, H. Em.: Wasa stads historia I (1892).

Aspelin, J. R.: Kokoilemia muinaistutkinnon alalta (Samlingar från fornforskningens område), Suomi II: 9 (1871).

Aspelin, J. R.: Korsholman linna ja lääni (Hel­sinki 1869).

Gyldén, Cl. W.: Suomenmaan joet ja järvet (Finlands åar och sjöar), Suomi II: 1, s. 61 fl (1863).

Ignatius, K. E. F.: Bidrag till södra Österbottens äldre historia (H:fors 1861).

Koskinen, Yrjö: Pohjanmaan asuttamisesta (Suo­mi 1857).

Rosberg, J.E.: Bottenvikens finska deltan (H:fors, 1895).

Rosberg, J. E.: Något om Karlö, Geogr. förenrs -tidskr. 1893, h. 5—6.

Sandelin, L. H.: Arkeologisk och historisk beskrifning öfver den svenskspråkiga delen af Pedersöre härad (Fi. Fornm.fören:s tidskr. bd XIII), 1891.

Snellman, A. H.: Oulun kaupungin historia (Oulu 1907—).

Söderhjelm, Alma: Jakobstads historia I (H:fors 1907) och Brahestad 1649—1899 (H:fors 1911).

De äldre skrivformer, varpå mina namntolknin­gar i främsta rummet grunda sig, härstamma således väsentligen först från århundradena närmast efter reformationstiden. Deras språkhistoriska värde är icke dess mindre rätt betydande. De uttalsformer, som 1500- och 1600-talens ortografi synes förutsätta, äro icke blott betydligt ursprungligare än det nutida uttalets, i de flesta fall torde de tillhöra en tid, som är mycket äldre än de urkunder, varur de hämtats. Jordeböckernas skrivare torde hos oss liksom i andra skandinaviska länder i regeln använt äldre räken­skaper som mönster och rättat sin ortografi efter dessa, icke efter det dåtida uttalet.

Vårt statsarkivs urkundsamlingar från och med 1540-talet äro även för Österbottens vidkommande alltför rika, för att jag i och för dessa ortnamns­studier skulle kunnat uttömmande genomgå dem. Jag har nödgats begränsa denna källforskning huvud­sakligen till 1500-talet och har för den därpå följande tiden åtnöjt mig med ett mindre urval av former, som synts mig anmärkningsvärda. Men härpå torde min undersökning knappast blivit i högre mån lidande». Skrivformerna i handlingar från 1500-talets senare decennier och från det följande århundradet framstå i själva verket i de fall, vilka jag undersökt, som mer eller mindre trogna kopior av dem, vilka förekomma i äldre källor. Ett fullständigt uppräknande av sådana äldre namnformer, som sakna betydelse för namnets etymologi, har f. ö. redan av hänsyn till utrymmet undvikits. Däremot har jag ur dessa yngre källor icke sällan kunnat anteckna ort- och person­namn, vilka jag (delvis måhända av tillfällighet) icke känt från äldre tider.

Från århundradena före 1500-talet härstammar blott ett litet fåtal här anförda österbottniska namn­former, enär de till buds stående källorna för Öster­bottens medeltid äro i detta avseende föga givande. Bland sådana framhåller jag:

Åbo Domkyrkas Svartbok, H:fors 1890.

Arwidsson, Handlingar till upplysning av Fin­lands häfder, I—X, Stockholm 1846—58.

Hausen, R., Finlands medeltidsurkunder I—II, samlade och utg. genom, H:fors 1910 — 1915.

Neovius, Ad., Akter och undersökningar rörande Finlands historia intill år 1401, utg. af, H:fors 1912.

Styffe, Skandinavien under unionstiden, 3 uppl., Stockholm 1911.

Svenskt diplomatarium, I—VI; ny följd I—IV, Stockholm 1829—

Svenska Riks-archivets pergamentsbref I—III (1350—1400), Stockholm 1866—72.

Jag nämner slutligen en å Finlands Statsarkiv deponerad handskriven samling äldre finländska ort­namn (även ur otryckta handlingar) av förre statsarkivarien R. Hausen, under förkortad beteckning Hausens samling (H. S).

Det i dessa källor samlade namnmaterialet har, oaktat det blott undantagsvis härrör från området för min närvarande undersökning, likväl varit till stort gagn vid mina namntolkningar. Icke sällan inträffar det nämligen, att österbottniska ortnamn, som äro kända blott i sena skriftformer, i våra syd­ligare kustlandskap ävensom i Sverge äga formella motsvarigheter, bevarade i gamla uppteckningar. Ehuru det visserligen ges exempel på att ortnamn, som i våra dagar äro fullt konforma, kunna återgå på alldeles olika grundformer, lämna dylika jäm­förande namnstudier dock mången gång själva nyckeln till en riktig tydning.

Vid sidan av äldre skrivformer utgör namnens nutida allmogeuttal ett annat huvudhjälpmedel vid bestämmandet av deras rätta former. För detta ändamål har jag efter förmåga dels sökt genom egna iakttagelser kontrollera riktigheten av det ortnamns­material, jag hämtat ur kartor o. a. källor, dels in­samlat nytt sådant direkt ur talspråket. För en del av det nu undersökta svenska namnområdet — Vasa­trakten, min forna hembygd, om vars svenska folkmål jag varit i tillfälle att förvärva en jämförelsevis noggrann kännedom — har denna uppgift icke berett mig större svårigheter. För denna del av landskapet,, i stort sett omfattande Mustasaari, Kvevlaks, Maksmo, Vörå och Solv kommuner, äro mina namnsamlingar rikhaltigast, om också icke uttömmande. I fråga om de södra och norra delarna av södra Österbotten — till norra Österbottens namnskick tager denna undersökning hänsyn blott undantagsvis — har jag sökt komplettera mitt namnmaterial dels under ett flertal i detta syfte gjorda forskningsfärder till landsdelens olika delar, varvid jag besökt så gott som varje by i svenska Österbotten och de flesta finska grann­kommuner, dels även genom muntliga och skriftliga förfrågningar hos personer fullt förtrogna med sin hemorts namnskick. Men det oaktat har en avsevärd del av mina ur kartor och diverse handlingar gjorda namnanteckningar, särskilt sådana som röra skär­gården, icke av mig kunnat återfinnas. Genom lång­variga och mödosamma efterforskningar hade detta delvis måhända blivit möjligt, men andra av dessa namn äro helt visst försvunna ur nutida språkbruk.. Det ur äldre urkunder, kartor och egna anteckningar sålunda sammanbragta materialet har jag ytterligare förökat ur Svenska litteratursällskapets namnsam­lingar, vilka visserligen blott till ett färre antal gälla Österbotten och dessutom ofta nog äro kvalitativt mindre tillförlitliga.

I nedan meddelade namnmaterial ansluta sig namnens "högsvenska uppslagsformer i allmänhet till skrivformerna å nyare kartor. De dialektala uttals­formerna ha i regeln angivits. De ha utelämnats blott där de varit mig obekanta eller icke fullt säkra. För namn från avlägsnare delar av skärgården, vilka jag ej besökt, har det närmaste fastlandets uttal meddelats. En viss generalisering har härvid och överhuvud — i följd av det undersökta namnområdets omfattning och starka språkliga differentiering — ej kunnat undvikas. Landsmålsalfabetets hårfina distinktioner hade blott med svårighet kunnat genom­föras. Jag betjänar mig därför av en „grövre" ljud­beteckning, som överensstämmer ungefär med den i Hellquists ,,Svenska sjönamn" (se nedan) och Hultmans ,,De östsvenska dialekterna" 12) använda. Utom s för ,,sje-ljud", ng för ,,äng-ljud", n för sonantiskt n och X för tonlöst l användas endast vanliga bokstäver. Tecknen e och o angiva blott e- och o-ljud. Supradentaler och kakuminaler betecknas med fet kursiv-tsil (t, d, s, I, n), vokallängd med ett tvärstreck över bokstaven, konsonantlängd medels fördubbling.

Aksenten angives endast i fall den innebär någon anmärkningsvärd avvikelse från vårt högsvenska talspråk. Flerstaviga (enkla och sammansatta) namn med obetecknad aksent uttalas således med huvudton på första stavelsen.

De finska (resp. förfinskade) ortnamnen uttalas i regeln som de skrivas.

Vid den etymologiska bearbetningen av detta namnmaterial har den nyare, synnerligen rikhaltiga skandinaviska ortnamnslitteraturen efter bästa för­måga blivit frågad till råds. Inom denna märkas 13) för Norges vidkommande främst O. Ryghs ,,Norske Gaardnavne" (Kristiania 1897—1904), vars Andled­ning" äger grundläggande betydelse för den nordiska ortnamnsforskningens principer, samme förf:s „Gamle Personnavne i norske Stedsnavne" (Kristiania 1901), »Norske Fjordnavne" i »Sproglig-historiske Studier tilegnede Prof. 0. R.Unger" (Kristiania 1896) och hans .»Norske Elvenavne", Kristiania 1904 (med tillägg av K. Rygh och S. Bug ge), vidare K Ryghs »Bemerkninger om stedsnavnene i den sondre del af Helge­land" (Norsk Historisk Tidskr. I) och J. Jakobsens »Shetlandsoernes Stednavne" (Aarboger for nordisk Oldkyndighed, 1901), bägge upplysande särskilt med avseende å västnordiska skärgårdsnamn. Ett an­märkningsvärt bidrag till de norska gårdnamnens historia ger A. M. Hansen i sitt intressanta arbete ,,Landnåm i Norge" (Kristiania 1904). En värdefull ,,Kort oversigt" av Islands gårdnamn lämnar Finnur Jönsson i „Oversigt över det kgl. danske Videnskabernes Selskabs Forhandlinger" 1911, n:o 4 samt av de isländska älvnamnen i ,,Namn och bygd" 1914. Å personnamnens område märkas E. H. Linds Norsk-isländska dopnamn och fingerade namn från medeltiden, Uppsala 1905 ff.

I fråga om svenska namnundersökningar nämner jag främst M. F. Lundgrens „Språkliga intyg om hednisk gudatro i Sverge" (Göteborg 1878), »Spår af hednisk tro och kult i fornsvenska personnamn" (Upsala 1880) och ,,Personnamn från medeltiden" (Svenska landsmål X. 6), det sistnämnda arbetet från och med L redigerat av E. Bråte. Vidare bl.a. E. Hellquists „Svenska sjönamn" (Sv.landsmålXX. 1—5), banbrytande inom svensk naturnamnsforskning, och hans viktiga avhandling »Om de svenska ortnamnen på -inge, -unge och -unga (Göteborg 1904), A. Noreens många uppsatser i „Spridda studier" I—III (Stock­holm 1895—1913) och J. Nordlanders »Norrländska samlingar" (St:holm 1892—1903), som genom de upp­lysningar de giva om det äldre namnskicket i vissa delar av Norrland äga ett särskilt intresse för forsk­ningar rörande österbottniska ortnamn. Det senaste decenniet har tillfört den svenska ortnamnslittera­turen ett antal värdefulla monografier samt det monumentala verket ,,Sverges ortnamn I: Ortnamnen i Älvsborgslän, på offentligt uppdrag utgivna av Kgl. ortnamnskommittén", Stockholm 1906 ff. (här citerat: SOÄ). Nämnas bör även ,,Namn och bygd, tidskrift för nordisk ortnamnsforskning" (Uppsala 1913 ff).

Beträffande dansk ortnamnsforskning må här hänvisas till O. Nielsens ,,Olddanske personnavne {Kj0benhavn 1883), samme förf:s ,,Fortolkning af danske Stednavne" (bl. a. ö- och vattendragsnamn) i ,,Blandiger udgifne af Universitets-Jubilasets danske samfund" I (1883—87) och II (1890, 1897) samt till undersökningar om danska person- och ortnamn av J. A. R. Steenstrup och S. Nygård (Dansk Historisk tidskrift VI.6 och VII.1), särskilt den förstnämndes ,,Indledende Studier över de seldste danske Stednavnes bygning" (Kobenhavn 1909).

Bland de talrika alstren av kontinentalgermansk namnforskning äga E. Förstemanns ,,Altdeutsches Namenbuch. I Personennamen", 2. uppl. (Bonn 1900) och II ,,Ortnamen", 3. uppl. (Förstemann-Jellinghaus), Bonn 1916, samt A. Socins ,,Mittelhochdeutsches Na­menbuch" (Basel 1903) ett högt värde även för nor­diska namnstudier.

Jag nämner slutligen vår inhemska ortnamns­forskning. Då enskilda namntolkningar självfallet vinna i sannolikhet i den mån de grunda sig på en vidsträckt kännedom av landets samlade namnförråd, är det klart att jag står i stor förbindelse till mina föregångares undersökningar på området, vilka jag här dock ej uppräknar. En ledande grundsats vid min namntydning är emellertid att med undvikande av långsökta anknytningar så vitt möjligt grunda etymologierna på det lokala ordförrådet, som i och med H. Vendelis år 1907 utkomna „Ordbok över de östsvenska dialekterna" till alla sina viktigare be­ståndsdelar räddats åt vetenskapen. Att detta ej alltid lyckats, beror av att det nu talade folkspråket under tidernas lopp förlorat en del av sin ursprungliga ordskatt. Icke så sällan återfinner man emellertid dessa nu utdöda språkelement hos de finsktalande grannarna, vilka till väsentliga delar utgöras av denationaliserade germaner.

Vad de föreslagna namnförklaringarna i övrigt vidkommer, har jag i allmänhet inskränt mig till att fastställa de ordstammar, som äro tänkbara i varje särskilt fall. Däremot kan man i regeln ej mer säkert bestämma den specialbetydelse, vari de använts vid namnens skapelseakt. Nivåförändringar och andra rubbningar av de ursprungliga terrängförhållandena ställa sig i vägen härför.

Och vad slutligen beträffar den del av dessa namn, som äro urnordiska eller urgermanska men nu förfinskade, må här som allmän reservation ut­tryckligen framhållas, att gränsen mellan dessa och de ursprungligen finska namnen icke alltid med sä­kerhet kunnat eller överhuvud kan uppdragas.

Förkortningar:

 Krb. = Kronoby.   Mak.   = Maksmo.

 Kve.  = Kvevlaks.  Mal.  = Malaks.

Andra viktigare förkortningar.

got.  = gotisk.

gr.  = grekisk.

h:n   = hemman.

H. S.  = Hausens samling (se s. 45).

ir.    = irisk.

isl.   = isländsk.

Jakobsen   = J. Jakobsen, Shetlands0ernes Stednavne (se s. 48).

lat.    = latinsk.

lit.   = litauisk.

Lst. k.   = Lantmäteristyrelsens generalkarta.

m.   = maskulinum.

mht.  = medelhögtysk.

mit.   = medellågtysk.

msv.   = medelsvensk.

n.  = norra.

nht.   = nyhögtysk.

nno.     = nynorsk.

no.  = norsk.

n:o   = numero.

nsv.   = nysvensk.

Rietz   = J. Rietz, Svenskt dialektlexikon.

Ross   = H. Ross, Norsk Ordbog.

Rygh, N. E.  = Norske Elvenavne samlede av O. Rygh.

—„— N. G. Indi. = Norske Gaardnavne, Forord og Inledning af O. Rygh.

s.    = södra.

skg.  = skärgård.

skr.   = sanskrit.

s:n   = socken.

SOÄ   = Sverges Ortnamn I (se s. 49).

Svb. = Åbo Domkyrkas svartbok.

Sv. lm.  = Svenska landsmål och svenskt folklif, tidskrift utgifven genom J. A. Lundeli.

Söderwall  = Ordbok öfver Svenska medeltids-språ­ket af K. F. Söderwall.

u.   = under.

utt.   = uttal.

vb.  = verb.

Vendell  = Ordbok över de östsvenska dialekterna av H. Vendell.

> betecknar övergång till, < utveckling från.

* utsattes framför ordformer, vilka förmodats hava existerat, men ej uppvisats vare sig från litte­raturen eller talspråket.

_____ 

1) I ,,Bidrag till kännedom af Finlands natur och folk", h. 8 och 11.

2) Antropologiska Sektionens tidskrift, bd I, n:o 5, Stock­holm 1880.

3) Ateneum, 1900, s. 336—55 (svensk övers, från Valvoja, 1900, s. 615—38).

4) Den av Montelius från arkeologisk ståndpunkt fram­ställda hypotesen, att svenskarne skulle innehaft Sverge allt sedan yngre stenålderns dagar, har inom språkvetenskapen vunnit anslutning av bl. a. Ad. Noreen i Geschichte der nordischen Sprachen § 2 (Pauls Grundriss der germ. Philologie, 3 uppl.), Axel Kock, Är Skåne de germanska folkens urhem? (Svensk historisk tidskrift 1905) samt Elof Hellquist, Svenska sjönamn i Sv. landsmål XX.5.

5) Jfr vidare Saxen, Ännu några ord om svenskarnes flytt­ning till Finland, Finsk Tidskr., 1902, s. 272—81 och Wiklunds genmäle härtill, ibid. s. 533—37.

6) Jfr härtill Saxen, Finsk Tidskr., 1902, s. 416—22.

7) Svenska Landsm. XIX, 4 (»När blef Sverges befolkning i egentlig mening bofast?").

8) Jfr polemikerna mellan Saxen och Norrby, Finsk Tidskr. 1902, s: 406 ff. samt mellan Saxen och Karsten, Finskt Museum,. 1904, N:ris 2 och 3.

9) Jag erinrar härvid om G. Djurklons bekanta uppsats i,Om svenska ortnamn stälda i samband med historiska och kamerala forskningar" (Sv. Landsm. I, 544 ff.); däri han s. 556 yttrar: „—------ty de lysande resultaterni, de afgörande svaren på de stora frågorna om hela landets äldre bosättnings­förhållanden m. m. erbjudas icke genast.----------en sådan forskning måste börja i början, d. v. s. med en utredning af de särskilda socknarnes olika samfälligheter och dessas för­hållande till hvarandra, så långt detta kan spåras. Från sock­nen går man sedan till häradet, från häradet till landskapet o. s. v.; ty det är de små rännilarne, som bilda floden."

10) Namnen synas vara — åtminstone för det mesta — upp­tecknade enligt talspråket (dialekten), men i vissa fall betydligt förvrängda.

11) Se R. Boldt, Ortsbeskrifningen i Finland på 1600- och 1700-talen (Geografiska föreningens tidskr. N:o 1 & 2, 1899).

12) I ,,FinIändska bidrag till svensk språk- och folklifsforskning" (H:fors 1894).

13) Jag hänvisar till min översikt ,,De nordiska ortnamnen som historiska minnesmärken med särskild hänsyn till Finland" i Historisk Tidskr. för Finland, 1917. Här omnämnas endast en del huvudarbeten för de i del I behandlade namnen.