Svenskans för­trängning mot ku­sten
i Österbotten.

Rörande detta ämne skrifves från Österbotten till Å. U.:

Man har under senare år begynt gifva akt på, att gränsen mellan den svenska och den finska folkstammen i södra Finland icke är fast, utan rör­lig, och det så, att den småningom flyttar in på det forna svenska områ­det. Samma företeelse kan här och der observeras i de svenska kommu­nerna längs Österbottens kust. De ha förut varit kompakta i sin svensk­het, men småningom spränges enhet­ligheten. Och saken går helt natur­ligt till, den behöfver ingen hjelp, in­tet understöd genom medvetet arbete i det ena eller andra syftet, likasom den ej heller kan hindras.

Tillgången är sådan, att finske allmogemän från gränssocknarna upptaga nybyggen eller helst köpa sig hemman inom de svenska socknarne, sådana hemman, som ligga nära gränsen och kunna odlas och behållas som såkallade kall­rökar. Under den första generationen verkar detta ingen förändring. De nye finske hemmansegarne synas knappast till, utom vid någon vigtigare stämma, eller något allmänt sammanträde, der de infinna sig för att bevaka sin jords intressen. Men under den andra ge­nerationen synes resultatet. Den förste egaren aflider och arfvet skiftas. En son tager det ursprungliga finska hem­manet, en annan den förvärfvade kall­röken inom den svenska kommunen. Han flyttar till sin besittning, skaffar sig familj, eller har kanske redan så­dan, och hela familjen bibehåller sitt finska språk och sina seder; den assimi­leras icke med de omgifvande sven­skarne. På så sätt uppstår en finsk­språkig koloni, andra flytta till och så småningom utvidgas kolonin, till dess den omfattar ett större område, och sålunda är språkgränsen ånyo flyttad närmare kusten. Detta är naturligtvis ett verk, som pågår i generationer, men har sin gång säkert och orubbligt. Följden deraf är också gifven; man skall femtio år härefter icke mera kun­na anse att en åttondedel af landets befolkning är svensk, på sin höjd en tiondedel. Längre fram blir skillnaden än större. Språkgränsen kommer att gå närmare och närmare kusten. Emi­grationen skall kanske påskynda ut­vecklingen af denna företeelse, som vidmakthålles genom den finska folk­stammens utomordentligt sega vid­hållande vid språk och sedvänjor.

I södra Finland är det en ny eröfring finskan sålunda gör genom sven­skans förträngning mot kusten. Derom vittna de många namn, som ur­sprungligen äro svenska i numera alldeles genuint finska socknar, och som antyda att förträngningen fortgått un­der sekler och att svenskan fordom haft herravälde långt inåt landet. I Österbotten är det en gammal eröfring, som förlorats och återvinnes. De flesta namn på orter och ställen äro här finska. Ända ut i hafvet finnes till exempel Replot, ett namn, som tydli­gen är en förvrängning af det finska rapaluoto eller raippaluoto. Nästan alla kommuner bära för öfrigt finska namn, och dessutom äro många hem­mansnamn finska. Detta förekommer isynnerhet i Wörå och Nerpes, der en­ligt dialekten den svenska kolonisatio­nen eljes skulle kunna anses vara ål­derdomligast. Och till och med så­dana obemärkta platser, som mindre skär och skogsträsk, bära flerstädes finska namn, hvilket förhållande mycket starkt tyder på, att en finsk besittning af dessa orter föregått den svenska, åt­minstone såtillvida, att finnarne begag­nat sig af platserna, jagat i skogarna och fiskat i fisklägena, om de ock icke varit derstädes fast bosatte.

Äfven traditionen bevarar flerstädes minne af finnarnes forntida ströftåg genom de nuvarande svenska nejderna, En skogssjö inom Malax socken heter sålunda Unijärvi och påstås namnet härleda sig deraf, att finnarne, då de infunno sig om vårarna för att fiska i Malax hafsfjärden, slogo sitt sista natt­läger vid stranden af nämnda sjö. I följd af sjöns läge i förhållande till Maalahti fjärden, gick den forna stråk­vägen i trakterna från sydost mot nordvest. I samma direktion går än­nu Laihela kommuns stråkväg genom det rent svenska Mustasaari till kommunens fisklägen i hafvet nordvest om Wasa. Denna Laihela kommuns besittning på flere mils afstånd från kom munens gränser torde förmodligen vart det enda exempel på hithörande häfd som bibehållit sig genom seklerna, och   orsaken till denna stabilitet åter torde kunna sökas i fiskets rika beskaffen­het uti de ifrågavarande nejderna. I analogi härmed skulle det vara Jurva eller Ilmola kommuns innevånare, som tidigare hemsökt Malax-fjärden och skären derutanför, såvidt man icke vill draga linjen ut ända till Tavastkyrö. Men dessa förhållanden äro höljda i forntidens dunkel, och möjligen bör man icke draga alltför säkra slutsat­ser endast af namn. I de svenska kommunerna finnas dessutom många benämningar, som hänvisa på en lika uråldrig besittning som de finska. Namn finnas, som antyda, ett platser­na fordom begagnats som skeppsham­nar, och dessa platser äro nu långt aflägsna från stränderna. Om man äfven antager att den österbottniska landhöjningen tidigare fortsatt samma verk som nu, så måste man likväl tänka sig många århundraden tillbaka, innan man kommer till en tid, då haf­vet svallade så långt uppåt och då platserna verkligen kunde fungera på det tätt, namnen åtminstone vilja på­stå. Man måste öfverhufvudtaget gå så långt tillbaka, att landet knappast kunde vara föremål för någon tidigare bosättning af finske kolonister, såvida man icke får tyda saken så, att plat­serna varit kända samfärdselpunkter för stränderna på båda sidor om bottenhafvet, och att da sedermera vid svenska kolonisters varaktiga besittningstagande bibehållit sina för dem bekanta namn, eller i allmänhet be­nämnts efter det ändamål, för hvilket de fordom begagnats.

Om den svenska folkstammen for­dom innehaft den bebodda delen af Finland och då vid den finska folk­vandringens inträngande splittrats i två delar längs Nyländska kusten och vestfinska skären och längs Österbottens kust, eller om den svenska folk­stammen senare uppträdt i landet och då beredt sig rum genom öfvermakt, är en fråga, som vi icke tillmäta oss att besvara. Måhända har det förra, eller att den svenska kolonisationen var den tidigare, varit fallet i södra Finland och det senare längs Öster­bottens kust. Indicier finnas i södra Finland derom, att det svenska språ­kets herravälde fordom varit långt vid­sträcktare, än det är i våra dagar. Deremot finnes det inga eller åtmin­stone högst obetydliga tecken på nå­gon svenskans utbredning öfver de nuvarande gräserna i Österbotten. Tvärtom luta tecknen till ett finskans större välde i de svenska nejderna un­der deras tidigare historia. I så fall skulle, som vi sagt, finskan göra en ny eröfring i Södra Finland, en under sekler fortgående utvidgning, hvaremot den i Österbotten endast återtager si­na tidigare domäner.

Men, som också sades, denna sven­skans förträngning mot kusten är ett seklernas verk, hvara spår under en generation äro obetydliga. Omständig­heter kunna kanske inträffa, som rub­ba eller fördröja fortgången af detta verk. Men, oantastadt, skall det utan tvifvel sluta med den svenska befolk­ningens uppgående i den finska.

Huruvida denna den svenska språk­gränsens förträngning mot kusten är någon fördel för landet eller en miss­gynnande omständighet för dess ut­veckling, det lemna vi åt andra att afgöra, så vidt en sådan fråga ens på förhand kan afgöras. Vi påpeka en­dast faktum, sådant det här och der i det svenska Österbotten tett sig för vårt iakttagande. Måhända skall detta faktum bestridas, och det kommer sig då deraf, att gången är så långsam, spåren så obetydliga, att de verkligen kunna motsägas. Men att språkgrän­sen icke flyttar sig inåt landet, är alldeles tydligt, och är den engång rör­lig, så måste rörelsen således gå mot kusten.  

X.                 

(Redigerat av Elof Granholm)