Åbo den 9 juni 1884.

Korresp. till Åbo Tidning.

Kronoby den 31 maj.

Folkskolan i Kronoby afslutade i förgår sin verksamhet för sistlidet läseår — det fjortonde i ordningen — med öflig årsexamen. Ur den vid samma tillfälle upplästa årsredogörelsen framgick, att skolan under läseåret varit besökt af 46 flickor och 55 gossar på den egentliga folkskolan samt 54 flickor och 64 gossar på barnskolan. Af eleverne utdimitterades nu efter fullständig, fyraårig kurs endast två gossar, och gaf denna missproportion mot det stora elevantalet folkskoledirek­tionens ordförande anledning att i ett sluttal varna föräldrar och måls­män att låta barnen för tidigt upp­höra med skolgången, då ju i syn­nerhet för gossar en fullständigt genomgången folkskolekurs medför åtskilliga förmoner, exempelvis lätt­nad vid utgörande af värnepligt i aktiv tjänst m. m. I öfrigt bemöt­tes äfven i samma sluttal en del oriktiga föreställningar bland all­mogen, beträffande folkskolans plan och ändamål, och hoppas vi, att det sagda bidrager till en bättre uppfattning för kommande tider. Lärarepersonalen har under läse­året utgjorts af en lärare och en lärarinna.

Själfva folkskolehuset är till sitt yttre ett bland de ståtligaste i socknen och tilldrager sig utan tvifvel uppmärksamhet af hvarje förbifarande, der det är uppfördt i tvenne våningar nära till stora landsvägen. Rummens dislokation är dock något olämplig, af orsak att byggnaden först uppfördes i blott en våning, innehållande två skolsalar samt rum för lärare och lärarinna, hvarefter den öfre vånin­gen med likaledes två salar lades till, då utrymmet visade sig för knapphändigt tilltaget för både skola och lärare. I denna öfre vå­ning bedrifves nu undervisningen, medan den nedre är helt och hål­let öfverlemnad till lärarens och lärarinnans disposition. Derigenom har skolan blifvit i afsaknad af några behöfliga rum, såsom t. ex. en slöjdsal, oaktadt storleken af byggnaden, om den från början tilltänkts, sådan den nu står, med en bättre fördelning af rummen väl medgifvit tillgodoseende af äf­ven detta behof och ändock lemnat tillräckligt utrymme för lärare­personalens bostäder. Äfven gårds­planen är alldeles för trång för gymnastiköfningar i det fria.

I kommunen finnas dessutom tre ambulatoriska skolor,  också de be­sökta af ett talrikt antal elever.

*   *    *

Af geografin är det bekant, att Österbottens kust höjer sig unge­fär nio fot på hundra år, men när man läste det i verlden, kom man föga att reflektera öfver, hurusom denna landhöjning innebär en be­tydlig ekonomisk vinst för många kustsocknar. Så är det emellertid. Årligen skjuter Bottniska vikens långsluttande strand allt längre framåt, och de sträckor af hafsbottnen, som naturen sålunda torr­lägger, bestå visserligen delvis af ofruktbar sand och kisel, men ofta äfven af bördig lera och äfja till de respektiva strandsocknarnas förmon. Äfven åt Kronoby har hafvet skänkt åtskilliga vidsträckta ängsmarker, om hvilka kommunen hittills dock icke haft klart för sig, huru de på bästa sätt kunde till­godogöras. Nu tyckes man dock temligen allmänt enas om en viss plan, hvars utförande likvisst först torde erfordra en process med vår grannsocken Teerijärvi.

Förhållan­det är nämligen, att den ifrågava­rande tillandningen i tiden skiftats mellan Kronoby och Teerijärvi, hvarvid ödet och landtmätaren till­delade Teerijärvi den bättre ande­len, och dermed vilja kronobyboarne numera icke nöja sig. Deras afsigt är derför, att på grund af särskilda bestämningar i skiftesprotokollet söka få skiftet upphäfdt och sedan utarrendera ängarne, då arrende­inkomsten skulle delas mellan de båda kommunernas kassor efter mantalsberäkning. Så vidt vi kunna förstå, talar det nämnda protokol­let till Kronobys fördel, och den derpå bygda planen är också god nog. Vi skulle då hafva här ett så­dant arkadiskt lyckligt samhälle, der kommunalkassorna utan debi­tering vore fylda för både ordina­rie utgifter och nyttiga extra före­tag. Men naturligtvis vill icke Teerijärvi utlemna sina mer in­bringande marker till hvardera kom­munens fromma, så att, som sagdt, en process måste blifva första ste­get till planens realisering.

Rörande socknens spanmålsmagasin har också framkastats ett för­slag med syfte att på ett fördel­aktigare sätt ordna hithörande för­hållanden. I magasinet finnes för närvarande, om vi icke missminna oss, ungefär sexhundra tunnor spanmål, utan särdeles nytta för andre än råttorna, emedan nere jämförel­sevis goda år satt befolkningen i den lyckliga ställning att icke behöfva anlita magasinet. Derför hafva icke heller dess tillgångar ökats i någon nämnvärd grad un­der långa tider, och såhär man nu funderat ut, att det vore mer förmonligt att småningom sälja all spanmålen och låna ut penningarna, ty hugade spekulanter på penninge­lån finnas nog alltid. Den invänd­ning, som gjorts mot förslaget, att man under missväxt icke skulle hafva tillgång till spanmål, förfal­ler, när järnvägen i en snar fram­tid blir färdig. Kommer ett nödår, så kan man på några dagar med telegrafens och ångans hjälp an­skaffa till magasinet såväl utsäde som brödföda i tillräcklig mängd. Om också det då blir mer besvär och dyrare pris, så motväges detta mer än väl af ökad räntevinst och mindre förvaltningskostnad under goda år, hvarjämte magasinet slip­per den inqvarteringstunga som det nu drager vis à vis råttornas underhållande vid godt humör och presentabelt yttre utseende.

W:s.

Så skrevs i Åbo Tidning nr 153 / 09.06.1884.

(Redigering: Elof Granholm)