Purmo (1947).

Areal 152,6 kvkm, därav åker 5016 hektar (32,9 %).
Folk­mängd 2525, därav svenskar 2301 (91,1 %).
Byar Nederpurmo, Överpurmo.

BYN, SOM BLEV FÖRSAMLING

Purmobygden bildade redan under 1500-talet en naturligt avgränsad helhet, en särskild ort för sig. Djupa skogar, öde­marker, sänka mossområden och backhölster utgjorde dess gränser. Endast i norr och nordväst öppnade sig bygden lik­som till andning mot Bottniska vikens fria kust.

Här på detta avgränsade område uppstod kring Purmo södra och norra ågrenar en tidig bosättning, vars spår leda ända till stenåldern. Den s. k. Litorina-kusten, varmed forsk­ningen mycket sysslat, skall sålunda ha löpt här. Enligt forn­fynden var den första bosättningen germansk-skandinavisk.

Så delades enligt tiondelängden Pedersöre, av allt att döma år 1558, i många byar. Bland dem var Purmo by en, vars befolkning säges varit rent svensk. De män och kvinnor, vilka här i mitten av 1500-talet bodde i dalarna, vid sjöarna och de talrika forsarna, idkande åkerbruk och boskapsskötsel, fiske och jakt, synas vara ättlingar av bygdens forna jägare och fiskare från heden tid.

I övrigt är året 1603 ett av märkesåren i Purmobygdens historia. Då delades nämligen orten i 2 byar, vilket kom att få betydelse för den kyrkliga utvecklingen i framtiden. Över-Purmo by har 25 bönder, Ytter-Purmo by 22.  I jordeboken säges om byarna år 1608, att de äro »ved Åna belägna med thes Åker och temlig ängiar, qvarna vdhi Åna och Svagt muulbete».

Över-Purmo var sålunda den större av de två byarna. Den låg mera inne i landet än den andra byn; dess bebyggare hade följaktligen längre väg till kyrkan än den andra byns. Självfallet var det i Över-Purmo, som tanken på en egen kyrka för Purmobygdens folk först uppstod. Ja, Ytter-Purmo kom att förbli en by i Pedersöre, medan Över-Purmo under 1700-talet lösgjorde  sig  till  kapellförsamling.

Av intresse här är i fortsättningen givetvis endast Över-Purmo, vars bebyggare framdeles i kyrkligt avseende gingo sin egen väg. Under tiden närmast efter bydelningen synas följande gårdsgrupper ha funnits i Över-Purmo by:

Sisbacka, utt. Sisbakka. Enl. träd. av Sissla, namn på en kvinna, som tidigast tros ha bott här. Sis av sist enl. Karsten, vilket för ortsbon förefaller osannolikt. Boplatsen en hög grus- och stenbacke med oval form, nära Södra ån på östra sidan. Här erhöll  kyrkan plats.

Backa, dial. Måsfolk med tjockt -l. Också Wellbacka, senare Willbacka av vild, i ett av den mänskliga odlingen ej påverkat tillstånd enl. Södervall. Boplatsen hög på västra sidan om Södra ån.

Vith, dial. Petil, petiln. Senare Hwijt och Hwit. Boplatsen inte hög och ett stycke från Södra ån på östra sidan. (I Laihela i Bådde by även Hwita, nu Huita.)

Pertar, utt. Pärrtan. Av pärthållare, som lyser med pärtbloss. Andra former Pärthåldar, Perthållar och Pärthållar. (Se Sv. Akad. ordlista!) Boplatsen skogsmark ett stycke från Norra ån på östra sidan.

Svarvar, av verbet svarva. Boplatsen på vanlig åkermark öster om Norra ån.

Kecko, utt. Tsekko. Tid. bl.a. Kekå och Kjeko. Enl. Karsten av fi. keko — sädes- eller höstack. Boplatsen vanlig åkermark, dels på östra, dels på västra sidan om Norra ån.

Mattjus, utt. Mattjus. Äldre former Matios och Matjos. Måhända av Matt (Matts) och Juss (Johan). Boplatsen jämn åkermark väster om Södra ån.

Filpus, Filppusa med tjockt -l. En annan form är Philpus. Boplatsen en hög backe, vettande åt söder.

Pass, utt. Passn. Så redan 1546. Anses vara förfinskn. av fsv. personnamn Basse. Liknande i Lappo och Kauhava 1549 (Statsarkivet n:o 4536) samt Påll och Clement Pass i Esswöö by i Pedersöre 1560 (Statsarkivet 4623 Edzeffåå) och Pass i Livland, Runö. Nämndeman Paual Pass deltager i sommartinget i Pedersöre 1546. Den gamla boplatsen på östra sidan av ån nära kyrkan, den nya i skogsbrynet av en hög backe på västra stranden av Södra ån.

Sandberg, tid. Tjyrpan. Också Kyrpar och Kyrpare. Tro­ligen av fsv. kyrpare och körpa = sy illa, hoptrassla, rynka. Norska: kyrpa = snerpe, traekke sammen enl. Karsten. Kyrpare möjligen ett okvädinsord för skräddare. Boplatsen en jämn sandmark på västra sidan om Södra ån.

Bonds, utt. Bonsa. Liknande (Bonde) i Ytter-Purmo, nuv. Forsby. Boplatsen på södra lutningen av en hög backe väster om Södra ån.

Klårus, utt. Klåvos med tjockt -l. Förut Klåfwus. Jfr Klavus, Klåvus i Replot. Boplatsen jämn åkermark på västra sidan om Södra ån.

Rak, utt. Rak. Dial. Häitsfålk med tjockt -l. I Jeppo och Närpes Heifolk, troligen en försvenskning av Heikkilä. Fornsv. rak = vågdrivet gods. Boplatsen jämn sandmark på västra sid. om Södra ån.

Nybränn, utt. Nybränno. Tid. Nybrännar och Nybränna. Boplatsen jämn åkermark väster om Södra ån.

Slip, utt. Slipe. Tid. också Slyp, sannolikt av »släpa», stensläpa, varpå stenar dragas. Boplatsen låg åkermark på Södra åns strand.

Storkamp, utt. Kamppe. Forna former Stoor-Kamp och Stor-Kamp.   I Jeppo Campinen, utt. kamppas.   I Purmo: Kamppas backa. Boplatsen en hög backe å västra sidan om Södra ån.

Lassfolk, av personnamnet Lars. Boplatsen en hög backe invid Södra ån på västra sidan.

Härmälä, utt. Härrmälä. Jfr sockennamnen Alahärmä och Ylihärmä. I äldre tider troligen förbindelse med dessa orter. Boplatsen jämn åkermark på östra sidan om Södra ån.

Kornjärv, utt. Konijärv. Förfinskn. av det svenska Kornsjö. Detta även annorstädes. Järv bortlämnas i uttryck som Konivägen, Konigården. Boplatsen två åkerkullar ett stycke väster om Södra ån.

Bebyggelsen, varom här är fråga, synes ha uppstått för­nämligast på backarna och kullarna vid Södra ån, som är vatten­rikare än Norra ån. Vid den senare finner man endast tre av boplatserna. Fisket, som en del år var mycket givande, lockade kan man antaga, liksom den rätt goda jorden i ådalarna.

Eljes hade säkerligen genom bydelningen sinnet för ordning, reda och samhörighet i fädernas gamla bygd vaknat mera än förut. Bebyggarna, som bodde jämförelsevis nära var­andra på kullar och backsluttningar, kände sig beroende av sina grannar på ett annat sätt än under framfarna dagar. Då voro de närmast boende ofta de värsta fienderna. Där var följaktligen ofta kamp och strid, stundom på liv och död. Nu däremot växte med tiden småningom fram en samhörighetskänsla. Man hade mycket gemensamt både under söckendag och helgdag. Man föddes, levde och dog i samma bygd, som redan Skaparen i begynnelsen syntes ha ämnat till en själv­ständig enhet. Så blev givetvis, vad tiden led, i de olika gårdarna i den uråldriga Purmobygden känslan av självständig­het utåt allt starkare och starkare. Man önskade i lugn och ro i fädernebygden fritt och otvunget få utföra sin dagliga gär­ning till folkets och landets bästa. Och denna åstundan gällde av allt att döma inte blott det rent världsliga området utan självfallet även det kyrkliga. Som belägg härpå kunde anföras, att bonden Sven Månsson i Purmo år 1596 infann sig i Stock­holm hos hertig Karl för att klaga över det förtryck, varav bönderna ledo under Klas Fleming.

Tecken, som tydde på detta, att purmoborna ville komma till en större självständighet än förr, äro bl.a. följande: Den 3 febr. 1729 vägrade de att skjutsa prästerna till läsförhören. De hade vid kronobodarna enats härom, emedan skjutsandet ansågs vara för betungande. Man önskade helt enkelt få en egen präst till Purmo. Åren 1731 och 1736 anhöllo bygdens representanter hos vederbörande om fri seglation utan förtryck av jakobstadsborna, vilka gång på gång sökte hindra purmoborna att segla på Stockholm. Och den 13 sept. 1734 befriades bönderna i Purmo av landshövdingen från att deltaga i arbetet på landsvägen genom Esseve och Lappfors till Lappajärvi; emedan man i Purmo samtidigt ämnade göra en väg från Purmo till Lappajärvi »över stora och djupa mossar».

När man i Pedersöre på 1760-talet uppgjorde förslaget, att gråstenskyrkan skulle omvandlas till korskyrka, funno purmoborna ögonblicket vara inne för ett steg vidare på fri­hetens väg. De vägrade bestämt att deltaga i byggnadsarbetet, emedan, såsom det hette, vägen var för lång och besvärlig från Purmo till kyrkan och emedan bönderna i Purmo voro tillräckligt många att uppföra en egen kyrka och avlöna egen präst. Sammanträde hölls på Sisbacka, varvid beslöts, att purmobygden i kyrkligt hänseende skulle lösgöras från Pedersöre. I de handlingar, som nu i församlingens födelsestund sågo dagen, heter det bland annat:

»Sedan de Öfwer-Purmo Byamän den 17 Junii 1769 sins­emellan öfverenskommit om vissa lönevillkor och Boställes anskaffande åt deras blifvande enskilde Prest vid den Kyrka de voro sinnade att hos sig uppföra, och Domkapitlet under den 11 October samma år dessa deras önskningar till Högsta Ort framburit, och dem med sitt förord understödt, biföll Kunglig Majestät i Bref till Domkapitlet af den 1 Augusti 1771.» Målet, som hägrat i fjärran, var härmed nått. Och på hösten 1772 upplevde de dåtida purmoborna sin största högtidsdag, när under stor anslutning av bygdens män och kvinnor deras egen kyrka invigdes för sitt ändamål.

På orten hade under den närmast föregående tiden många nya gårdsgrupper uppstått, vilka nu anslötos till den nya kapellförsamlingen. De voro följande:

Brännan, utt. Bränna. Också Sisbacke-Brännan eller Tim­merbacka. Boplatsen i skogsbrynet nära Södra ån på östra sidan.

Taisk, stundom Task, senare Nygård. Boplatsen jämn åker­mark på västra stranden av Södra ån.

Bäck, tidigare Vestanback, Vestanbak. Boplatsen jämn åkermark väster om Södra ån. Nära gårdsgruppen rinner en liten bäck.

Sandnabba, förut Sand-Nabb och Sannabb men även Sand­backe. Boplatsen en hög grusbacke väster om Södra ån.

Stenvatten, också Stenvattnet eller Olof Pehrs efter den första nybyggaren. Boplatsen söder om den lika benämnda sjön.

Sexjärf, utt. Sexjärv. Andra former Sexjerfvi och Sexjerf. Boplatsen stränderna omkring sjön med samma namn. I skolhandlingar heter området Sexsjö.

Storbacka, boplatsen jämn skogsmark ett stycke väster om Södra ån.

Kauhajärv, tidigare Cauha-Jerf. Boplatsen på östra stranden av sjön med samma namn.

Vester-Kaljärf, förr Vester-Calijerf. Boplatsen i ett skogsbryn.

Ådal, senare Åvist. Boplatsen jämn sandmark vid gränsen till Nykarleby lf. och Jeppo.

Närs, också Narsjerf med nybygget Härjeback. Boplatsen stränderna omkring sjön med samma namn.

Vilobacka, boplatsen på ömse sidor av Södra ån nära grän­sen till Kortesjärvi.

I Ytter-Purmo by anslöto sig följande 5 gårdsgrupper till den nya kapellförsamlingen:

Björn, utt. Bjöna. Boplatsen en liten hög backe på västra sidan om Södra ån.

Bur, utt. Bura. Boplatsen sandig åkermark på västra sidan om Södra ån.

Katt, också Skatt, namnet ändrades, senare till Kull, utt. Kolla. Boplatsen åker- och skogsmark på östra sidan om Norra ån.

Grägg, dial. Gräitsfålk. Boplatsen åkermark på östra sidan om Norra ån.

Lillmåns, utt. Lihlmas. Boplatsen en liten hög backe på östra sidan om Norra ån.

Dessa 5 gårdsgruppers överförande till kapellförsamlingen skedde genom »Domkapitlets författ- ning» av den 25 okt. 1775.

Enligt dåtida beräkningar utgjorde området för den nya församlingen i slutet av 1700-talet 26 mantal, på vilka  ett intensivt nyodlingsarbete utfördes. Antecknade nybyggen uppgingo nämligen till 13 och voro följande:

Åvist med nybyggarna Erik Hansson o. Anders Gustafsson, Cal-Jerf med Johan Hansson, Vester-Caljerf med Johan Pehrsson, Emaus med Olof Viklund, Härbärs med Jakob Pauli, Åland med Abr. Mattsson, Stenbacka med M. Mattsson, Borg­holm med Jonas Ersson, Österbacka med J. Sundblad, Finnabba med Pehr Månsson, Rävarbacka med Fredr. Hansson. Vidare funnos Ejde och Aspbacka nybyggen.

I slutet av 1700-talet kom ett antal soldatfamiljer till orten, men efter år 1809 upptagas soldaternas hustrur såsom änkor, varför det är givet, att männen stupade i kriget. Soldat­torp funnos å Sisbacka (Anders Roth fr. Vörå), Lassfolk (Erik Borg), Villbacka (M. Flodin), Bonds (M. Qvick), Härmälä (J. Flodin). Storkamp (J. Sand), Nybränn (C. Stör), Sandnabba (M. Asp).

Slutligen funnos i församlingen 7 backstuguområden, näm­ligen 2 på Backa och 1 på resp. Bäck, Filpus, Vith, Villbacka och Lillmåns.

Så blev upplandsbyn församling. Och kyrkan, som restes under stor entusiasm, står ännu kvar på sin vackra plats såsom ett manande uttryck för fädernas tro och längtan, ett centrum för det spirande andliga liv, vilket de gamla under gången hård tid sökte vårda.

A.Pass

1947