Pedersöre

Areal 466,9 kvkm, därav åker 7205 hektar (15,4%).
Folk­mängd 7182, därav svenskar 6682 (93 %).
Byar Bennäs, Edsevö (1892), Forsby, Karby, Katternö (1892),
Kyrkoby, Kållby, Lepplax, Lövö, Sundby, Västersund, Östensö (1917).

PEDERSÖRE KYRKBY

Al. Ahlström

Bland de första minnen, som stiga fram ur barndomens dimhöljda upplevelser, är en hög tornspira bakom grönskande åkerfält, ingärdade med ett rött staket. Utsikten mot söder dominerades till vänster av en stor gulmålad tvåvåningsbyggnad, som flankerades av väldiga, fästningsliknande gråstensuthus. Det var prostgården Rosenlund. Till höger fångades intresset av den björkallé, som leder ut från staden mot Galgbacken, där den upplöser sig i tvenne landsvägar, av vilka den ena leder söderut förbi Nygårds kapellansbol och genom Pedersöre kyrkoby, kallad Kyrkostrand eller ofta endast Stranden, samt den andra åt SO genom Kivilös till Bennäs. Sistnämnda väg kallas ännu Mjölvägen till minne av att den byggdes under nödåren 1867, 1868, då arbetslikviderna utbetalades i mjöl.

I stort sett finna vi ännu den dag i dag är denna vy, sedd på avstånd, i så gott som oförändrat skick. Endast på nära håll observera vi, att bebyggelsen på sidorna om de två lands­vägarna tätnat och att de små, sammangyttrade kyrkstugorna söder om Nygård dels ha undanskaffats och dels ombyggts till permanenta bostäder. Men uppe på backen står tingshuset alltjämt som vaktpost för den väldiga kyrkans klockstapel.

Pärttaket har dock utbytts mot röda taktegel och mitt emot tingshuset står såsom fordom fattiggubben i sin gråa kappa och kastar vädjande blickar på den förbidragande trafiken, vars farhastighet med åren blivit allt större och större, så att knap­past någon mera ger sig tid att stanna och offra en skärv åt representanten för bygdens fattiga. Längre fram reser sig också den gamla, i två våningar uppförda folkskolan. Här fanns ett av traktens äldsta lånebibliotek, som mot en ringa avgift stod till tjänst med J. O. Åbergs historiska noveller och annan då för tiden omtyckt pojklitteratur.

En bild från min barndoms minnesalbum som dock totalt förändrats, är Kyrkviken. Den är helt enkelt försvunnen. Som ett blankt, speglande vatten skilde den under vårarna Kyrko­strand och Kivilös från varandra. Under somrarna minskades vattnet i fjärden, sedan en del runnit bort med vårflödet och en del sugits upp av luften; den del, som blev kvar, gav näring åt säv och klubbrör, vilka stego upp ur den ävjiga bottnen och vajade för vinden, medan sjöfåglarna kuttrade, snattrade och plaskade i det grunda vattnet. Nu är denna rest av en gammal havsvik för c:a femton år sedan torrlagd, och åker­fält börja ge skördar på den gamla bottenävjan. I äldre tider gick en farled hit upp, Kyrkostrand var målet för skärgårdens folk, då det om söndagarna sökte sig till kyrkan. Ännu kan man i strandbrinken finna gamla stenbryggor, som utgjort landningsplats för kyrkbåtarna.

Kyrkstuga vid Pedersöre kyrka uppförd 1766.

Många kyrkobesökare, som hade lång väg, kommo antingen landledes med häst eller sjöledes med båt redan på lördagen för att samtidigt göra sina inköp i staden. Dessa församlings­bor hade uppfört åt sig egna stugor i kyrkans närhet, s.k. kyrkstugor, vilka, som nämnts, stodo inom ett litet område strax söder om Nygård invid landsvägen. Dessa rätt så pri­mitiva bostäder voro ett kärt tillhåll för ungdomen. Men även de äldre hade sitt speciella intresse i att lösgöra sig från det dagliga livets arbete och tunga och känna sig fria från de husliga  plikterna. Här kunde husbönderna släppa Barrabas lös och taga sig en ordent­lig florshuva, medan värdin­norna med gott samvete, utan att giva ett dåligt före­döme åt barn och tjänste­folk, kunde vila ut efter veckans mödor. Det var nämligen sed, att unga och gamla turade om att varan­nan vecka fara till körks. De äldre avyttrade i staden sina medhavda hemslöjds- och ladugårdsprodukter, varefter de gjorde sin rond i buti­kerna för att omsätta en del av de förvärvade slantarna i varor, som landsbygden icke kunde framställa. Ungdomen åter utnyttjade lördagsefter­middagarna till att samlas i klungor på torget eller flanera längs Storgatan.

Den tiden var det mycket vanligt, att pojkarna togo sig för mycket till bästa, vilket med dåtida öl- och brännvinshantering icke erbjöd några svårigheter. Flickorna åter pro­menerade arm i arm, så många i bredd, som trottoarerna tilläto, i sina enkelt skurna blusar och kjolar med flätorna svängande längs ryggen under brokiga huvuddukar.

Pojkarna, modiga av de inmundigade dryckerna, gingo nu till attack. En gosse närmade sig en flickhop, valde ut åt sig en flicka, som han särskilt uppvaktade med sina kvick­heter och locktoner. Svaret var vanligen enstaka ord och fnitter, ögonkast över axeln, krumbuktande och ryck i arm­kedjan likt fisken, som sprattlar i nätet, tills fångstmannen lösgör sitt rov. Så skedde också i dessa fall. Det unga paret skilde sig från flocken och gick sin egen väg. Konversationens tyngdpunkt låg vanligen i frågan: »Får jag komma och sova med dej i natt?» Fann tösen behag i sin uppvaktande kavaljer, blev svaret jakande, och sedan denna viktiga överenskommelse var träffad, fortsatte flanerandet, tills det blev sängdags och man var redo att uppsöka den kyrkstuga, där flickan logerade. En sådan nattlig samvaro hade ingenting gemensamt med be­greppet otukt. Den betraktades tvärtom såsom något helt naturligt och på intet sätt anstötligt för sedligheten och samhällsmoralen. I regel torde icke heller otillåtligt erotiskt när­mande förekommit. En sådan gemensam natt ansågs ej heller på något sätt som ett äktenskapslöfte. Den kunde utgöra inledningen till fortsatt uppvaktning från gossens sida och slutligen, med föräldrarnas bifall, leda till att det unga paret växlade ringar och förklarades för fästfolk, men detta var på långt när icke alltid fallet. Fortsattes icke umgänget, var flickans rykte på intet sätt skadat. Tvärtom hade hon vunnit i anseende, sedan hon visat sig äga åtråvärda egenskaper, med vilka hon lyckats fånga en gosse, om också bara för en natt. Den flicka däremot, som icke sovit med en gosse, betraktades med medlidande och var både i egna och andras ögon åsido­satt. Denna mycket gamla och traditionsbundna sed, på vilken icke ens prästerna rådde eller måhända icke ens ville råda, upphörde vid sekelskiftet i samband med de nya intressen och åskådningssätt, som tack vare ungdomsföreningarna vunno in­steg i bygderna.

Pedersöre kyrka. I förgrunden till vänster benkammaren.

Den allt dominerande medelpunkten i kyrkobyn är givet­vis det mäktiga gråstenstemplet, som överst på östra gavel­fältet, ovanför arkitraven, bär det imponerande årtalet 1250, vilket enligt traditionen skall vara kyrkans grundläggningsår. Härom tvista visserligen de lärde, men ingen har velat för­lägga långskeppets och tornets tillkomst senare än till 1300-talet. Under årtalet 1250 framträda skarpt de i svart färg på den vita kalkputsen anbragta bokstäverna och siffrorna:

G. III:  1787      G.A. IV:   1795

Denna inskription täljer för oss, att kyrkan blev om- och tillbyggd under Gustaf III :s och Gustaf IV Adolfs regerings­tider, varvid de norra och södra korsarmarna uppfördes och huvudingången flyttades till östra gaveln, som försågs med en rad doriska pelare.

Kyrkogården omges av en massiv gråstensmur, i vilken tvenne vackra portaler, den ena framför det östra och den andra framför det norra korset leda in till kyrkogården. Denna har, i likhet med andra gamla kyrkogårdar, varit och är fortfarande helgad till sista viloplats åt församlingens med­lemmar. Framför södra korset står den år 1775 uppförda klockstapeln av gråsten med sina tre klockor. På sidorna om stapeln äro de olika byarnas gravkamrar uppmurade till ett antal av tio, fem på vardera sidan. Gravkamrarna ha tillkom­mit 1784 enligt på väggen anbragt årtal.

Byarnas gravkamrar (t.v.) och benkammaren vid Pedersöre kyrka

Ytterst i nordöstra hörnet av kyrkogården finna vi den lilla, vackra paviljongen, kallad benkamma- ren, uppförd samma år som klockstapeln eller således 1775.

Före den första skriftliga urkundens tid, 1348, är bygdens historia höljd i dunkel. Endast legender ha spunnit sina trådar kring kyrkans mäktiga gråstensmurar och låtit dem uppföras av jättar. Ännu långt senare, ja intill förra seklets slut var bygden rik på övertro, som lämnade spöken och skogsrån fritt fält i folkfantasin och levde högt under 1600-talets häxpro­cesser med Blåkulla-färder, förgivna kreatur och överförda sjukdomar, varvid ovänskap och hämndlystnad visade vägen till grannens dörr.

För att skydda sig mot alla onda anslag, som vidskepelsen tornade upp i människornas väg, måste man ty sig till kloka gubbars och gummors besvärjelser, men mot troll och skogs­rån hjälpte endast Guds ord och klangen från kyrkklockorna. Pedersöre kyrkklockor äro stämda i en mjuk silverton, som i sekler sänt ut sin manande klang till bygdens folk och hjälpt det att hålla ondskans makter på avstånd.

Den äldsta av de nuvarande klockorna bär årtalet 1480. Den är också den största. Mellan- eller andragångsklockan är på föranstaltande av And. Portinus omgjuten i Stockholm år 1813 av Gerhard Horner. Den tredje och minsta klockan är gjuten i Stockholm år 1791 av Joh. Jac. Mårtenson.

Ringningen har under olika tider försiggått på olika sätt. I äldsta tider stodo ringarne på stapelns tvärbalkar ovan kloc­korna och trampade ned oken, så att klockan kom i svängning, sannolikt icke över 45° från lodlinjen åt vardera sidan. Ännu i dag som i dag är finnas djupa gropar i bärbjälkarna, där dessa nötts av ringarnas fotsulor och klackar. Senare övergick man till att ringa med draglinor eller remmar. Dessa voro fastade vid oken och ringarne stodo på mellangolvet vidpass två meter under klockorna. Denna metod krävde sju man: fyra ringde storklockan, två på var sin sida, två ringde mellangångsklockan, en på var sin sida, och slutligen ringde en lillklockan. Ringningen tillgick så, att man svingade klockorna kring axeltapparna, tills de nådde upp i lodrätt läge, där de bragtes att stanna, varpå de åter svängdes tillbaka. Ibland inträffade det, att man icke lyckades hejda klockan, utan den gick runt, och då gällde det för ringaren att icke ha strängen runt handloven, ty i sådant fall följde han obönhörligt med och gjorde en luftresa, som kunde sluta illa. Nu sker ringningen på annat sätt. Linor, som löpa genom block, äro fastade vid klockornas kläppar, och en man rycker i linorna i en viss ordningsföljd. Med detta förfaringssätt står klockan stilla, och kläppens slag emot liden frambringar klocktonen. På detta sätt sparar man arbetskraft, men även kraft i de ut­strömmande ljudvågorna.

Generation efter generation har följt dessa klockors maning, då de kallat till gudstjänst i Herrens helgedom eller då de klämtat sina sorgsna toner, när ett begravningståg dragit upp till kyrkogården för att i dess mylla gömma en kär anförvant.

Även begravningssederna ha här växlat under tidernas lopp. Som redan nämnts hade de olika byarna sina gravkamrar vid foten av klockstapeln. I äldre tider samlades likkistorna i dessa kamrar, tills utrymmet var fyllt, vilket dröjde flere år, varefter man grävde en stor massgrav, i vilken kistornas inne­håll tömdes. Kistorna uppbrändes invid Kyrkviken. Detta sätt att gravlägga kallades att stofta. Senare användes grav­kamrarna endast för vinterförvaring för att undvika gravgräv­ning i frusen jord. På våren, sedan marken tinat upp, skedde gravläggningen.

Stoftningen ägde rum under högst profana former. Lukten från de i starkt förruttnelsetillstånd stadda liken var outhärdlig, och tömningen av kistornas innehåll i massgraven var icke en de ömma känslornas pietetsmättade ceremoni. Vanligen an­litades därför att utföra detta arbete urspårade individer, som levde på livets skuggsida och som sågo höjden av lycksalighet i ruset. Vid dessa tillfällen, liksom vid begravningar och bröllop, hörde riklig förplägnad med starka drycker till god sed, och vid stoftningen var den, det kan man gott förstå, nödvändig nog.

Då gravläggning sålunda förekom sekel efter sekel inom ett jämförelsevis trångt område, kommo ofta icke förmultnade benrester i dagen vid förnyade gravgrävningar. Som uppbevaringsställe för dessa hade man uppfört den redan om­nämnda benkammaren, invid vars ingångsdörr är fästad en svart plåt med följande tänkvärda inskription, som blir be­griplig först då man känner ändamålet med byggnaden:

»Du som så mycket rest och erfarit,
Se vilken rik eller fattig har varit.»

En gladare sida av bygdelivet, som utspelades invid och i kyrkan, erbjöd skriftskolan. Dess undervisning var av långt större betydelse förr än nu. Då intet skoltvång fanns, var skriftskolan ofta den enda skola, som bestods landsbygdens söner och döttrar. Tingshuset där uppe på backen, nära klockstapeln, var skollokal. Här möttes stadens och lands­bygdens ungdom under några veckors gemensam skolgång, gos­sarna på en tid och flickorna på en annan. Landspojkarna gingo en vecka om hösten och tre veckor om våren. Stads­pojkarna, som i regel gått mera i skola, sluppo med 2 1/2 vecka, räknat från första veckan i juni till midsommar.

Undervisningen började med psalmsång kl. 8 och räckte till 9. Ledare var klockare Nordström, en reslig, nackstyv och stram herre, som med dånande stämma sjöng med och som med stränga blickar granskade leden för att se, om allas munnar rördes. I denna lektion behövde stadspojkarna icke deltaga. Klockan 9 vidtogo lektionerna, som inleddes med en gemensamt sjungen psalm, varefter följde innanläsning och katekesförhör till kl. 12. Vid halvtid förekom ett avbrott på en kvart timme. Förmiddagslektionerna höllos av prosten eller hans adjunkt. Middagsrast hölls mellan kl. 12 och 15, varefter följde undervisning i biblisk historia med kapellanen på Bonas som lärare. Denna lektion varade också tre timmar med en kvarts timmes paus. Efter skoltiden skalle läxorna i katekes och biblisk historia förberedas till följande dag. Skriftskolan var, som synes icke någon sinekur på den tiden. Tre dagar före midsommar sammanfördes gossar och flickor till gemensamma lektioner, vilka av utrymmesskäl förlades till kyrkan. Midsommardagen ägde konfirmationen rum i den ärevördiga helgedomen, som var möjad med ungbjörkar. Här avgåvos under de höga valven trosförsäkringen och skriftskolelöftena, medan solen sände sina ljusa, värmande strålar in genom de djupa fönsternischerna och bådade frid och framtidstro i unga människohjärtan.

Livet i Pedersöre har, så långt någon minnes, alltid präg­lats av varm religiositet och kyrklighet. Detta förhållande har även denna sommar klart kommit till synes under de svenska kyrkodagarna, då det stora templet knappt kunde rymma alla dem, som ville lyssna till ordets förkunnelse. Frågar man sig, varifrån denna speciella läggning härstammar, torde man knappast taga fel, om man visar på de tre kraft­fulla, begåvade och inflytelserika prostar, som i följd ledde församlingen från år 1824, då rektorn vid Uleåborgs trivial­skola, Johan Höckert blev kyrkoherde i Pedersöre. Han avled år 1859 och efterträddes år 1861 av förre lektorn i Åbo, sedermera kyrkoherden i St. Marie, Henrik Heikel, som endast hann ägna sex år av sin upplysta och gagnrika verksam­het åt tjänsten i Pedersöre, innan han avled i Helsingfors, där han deltog i lantdagsarbetet. Hans efterträdare blev Victor Lars Helander, tidigare rektor i Kajana och i Uleåborg. Han beklädde kyrkoherdeämbetet från år 1869 till sin död år 1905. Hans verksamhet ligger ännu så nära i tiden, att man än i dag kan spåra resultaten av hans personliga inverkan på tänkesätt och sedvänjor i församlingen.

Bland kapellaner har man ofta hört framhållas Olof Henrik Helander, en äldre broder till prosten. Han var liksom denne sträng pietist och åtnjöt högt anseende i församlingen. Det berättas t.o.m. att han var föreslagen till kyrkoherde efter prosten Heikel, men avled år 1868, medan han utövade en rik kärleksverksamhet under nödåren och föll offer för den då härjande tyfusepidemin. Man har antytt, att den kärlek och aktning Olof Helander tillvunnit sig i församlingen, ledde tanken till brodern, då kyrkoherdetjänsten skulle besättas. Ett faktum är, att Victor Helander icke hade sökt befatt­ningen, utan kallades till fjärde provpredikant och blev en­hälligt vald.

Vad än dessa prästmän uträttat för att trycka sin prägel på folkets sinnen i Pedersöre-bygden, få vi dock vara över­tygade om att det åldriga gråstenstemplet med sin höga smäckra tornspira alltid varit en fyrbåk, som lett bygdens söner och döttrar genom tiderna i allvarlig gudstro och bibragt indivi­den en känsla av litenhet inför Allmakten och de ting, i vilka den uppenbarar sig.

(1947)

Redigerat 02.09.2007 av Elof Granholm