| Kriget i Österbotten |
| Skrivet av L. |
| 2007-12-25 19:05 |
|
Kriget i Österbotten.
Länge vågade vi hoppas, att kriget i Österbotten, åtminstone dess nordliga del, skulle inskränka sig till blockad af hamnarne, och att förlusterna genom kriget skulle endast bestå i de betydliga, som genom spärrningen af sjöfarten skulle tillfogas provinsens handel, och såsom följd deraf provinsens flesta invånare, ty ingen del af vårt land torde af handeln så mycket bero, som vår. Den stackars bonden hade som vanligt nedsläpat sin tjära och sitt trädvirke till städerne, och de vanliga afnämarne hade uppköpt hans vara, för att han ej skulle nödgas återvända med oförrättadt ärende, men naturligtvis till lägre pris än.vanligt, för att ej sjelf riskera alltför mycket. Saltet hade så stigit i pris, att bonden nu hemförde blott en half tunna i utbyte mot en vara, som förr inbringat honom en hel. De bedröfliga följderna af handelns spärrning, insåg man, kunde blifva oberäkneligt tryckande för Österbotten; någonting vidare ansåg man sig ej med sannolikhet kunna hafva att befara. Hvad ondt kunde väl verldens starkaste sjömakt vilja tillfoga öppna, oskyddade städer? Var det väl tänkbart, att de stolta Albions söner skulle kunna nedlåta sig till några yttringar af barbari, just då de prunkande läto förslå, att de förde "civilisationens strid mot barbariet" (?!). Hvem kunde ana, alt det skulle anses tillständigt för Europas "mest bildade nation", att blanda lefveropen för sin dyrkade drottning i sprakandet af en af dess krigare tillställd brand, som, man må discutera än aldrig så konstigt om sjökrigets olika rätt mot landtkrigets, svårligen kan betecknas med annat namn än det afskydda och afskyvärda af mordbrand? Väl hade man lärt sig att betydligt nedsätta förhoppningarne på Englands prunkande löften, förestafvade af en ljugen humanité för att blända Europa, men gäckade af en oärlig krämarpolitik; men att det skulle gå ända till sådana härjningar af aldeles enskild egendom, som händelserna i sednaste dagar visat, kunde väl ingen ens anse möjligt. Man skulle få lära sig inse hela den himmelsvida skillnaden mellan granna theorier, som svulstigt advocera mot kaperiet, och en praktik, som drifver detsamma åt visst håll till hittills oerhörd afskyvärdhet, förenande de löjligaste anspråk med oärligt svek. Ty hvem kan kalla det annat än så, då den rätt, som förunnades från franska och engelska hamnar kommande ryska handelsfartyg alt gå i frid hem, endast var ett lockmedel, att få tillfälle, att bränna dem i hemhamnen. Skulle icke denna "humana" rättighet utlofvats, hade sådana fartyg sökt neutrala hamnar, och der varit räddade. Men nog af betraktelser; låtom sjelfva dessa fakta tala, som afgifva ett så vackert staffage åt taflan af Englands högtdrifna civilisation! Den heliga skrift utdelad med den ena handen; mordbrandsfacklan verksam i den andra! Fyra engelska fartyg under amiral Plumridge voro d. 27 Maj inne vid Gamla Karleby redd, men afgingo åter, utan kommunikation med land, på aftonen norrut, och anlände den 30 på förmiddagen till Brahestad. der de förforo såsom ofvanstående korresp.-art. utvisar. Engelsmännen förklarade sig vara utskickade att förstöra allt, som tillhörde kronan, såsom befästningar, fartyg, tågverk, segelduk o. s. v., men hade, då åt dem förklarades, att någon kronans egendom här icke fanns, utan att allt var privat egendom, endast undvikande svar. Dels genom röken, dels genom på natten ankommen kurir voro Uleåborgsboerne förut underrättade om hvad de hade att vänta och derföre börjades oförtöfvadt med bortförandet från magasinerna af dylika varor, som i grannstaden blifvit brända, äfvensom stadsboerna började bortföra sin redbaraste lösegendom och sina barn, enär osäkert var, om ej sjelfva staden äfven kunde blifva satt i brand. Kl. 11 e. m. den 1 Juni gick den väntade flottan till ankar på Uleåborgs redd, och emottog der en parlamentärslup från borgerskapet med förfrågan om ändamålet med dess ankomst. Då aflemnade fienden en proklamation, date- rad "Hennes Brittiska Majestäts skepp Leopard för ankar å Uleåborgs redd, d. 1 Juni 1854," af innehåll, att engelska flottan hade befallning att förstöra befästningar, fartyg, tågverk, o. s. v., tillhöriga H. M. Kejsaren af Ryssland, att innevånarenas egendom och staden skulle skonas, om folket hölle sig fredligt inom sina boningar och icke understödde militären, och att amiralen önskade att qvinnor och barn skulle ur staden föras. Proklamation var på engelska och svenska. Då ingen militär i staden fanns, och kronan här ägde hvarken befästningar eller någon slags egendom, tyckes saken hafva bort aflöpa lätt nog, men deri bedrog man sig. Då man, efter att fruktlöst hafva gjort fienden uppmärksam på, att allt i hamnen befintligt var privatas egendom, emedan han åtnöjde sig att skylla allt på parlamentets bestämda ordres, föreställde honom, att uppbrännandet af fartyg på varfvet med mera kunde sprida brand i staden; fick man det besked, att man, om man så ville, kunde, för att minska eldfaran, hugga de på varfvet befintliga fartygen i spillror, men låta spillrorna qvarligga, som då följande morgon skulle brännas. Tillika anhöll fienden att få köpa proviant men då man förklarade, att man ej med fienden kunde träda i någon handel, utan att han, som makten nu hade, ju ägde att taga hvad han ville, nekade fienden sig äga rätt der till, men redde sig fintligt med det tilllägget, att om man ej inom kl. 6 följande morgon hemtade 14 kor och 40 à 50 svin samt annan proviant, skulle staden bombarderas och skjutas i brand. Emellertid antändes ännu samma natt kl. kring 1 tvenne fartyg på nya varfvet. Sedan fartygen på gamla varfvet blifvit nedhuggna (enligt en annan berättelse är ej klart om sådant hunnit ske), begyntes anländandet af fartygen på varfven, af i hamnen liggande aftacklade fartyg, af plankupplag o. s. v. samt af tjäruhofvet, som innehöll 25,000 tunnor tjära. Äfven i staden gjorde fienden besök, der han hade den löjligheten att plantera Englands fana, och beseglade sin ärofulla bragd med lefve-rop för Victoria, hvars ära hennes eländigt utstyrda kämpar säkerligen tyckte sig oerhördt hafva ökat med sina kraftyttringar mot en oförsvarad stad. Fienden yttrade en panisk fruktan för, att militär kunde någonstädes vara till finnandes i Uleåborg. Den äskade provianten blef naturligtvis, för stadens räddande, på bestämd tid afgifven, men all betalning vägrade man att emottaga, liksom man ej afgaf, såsom fienden fordras, någon räkning på densamma. När fienden slutligen lemnade staden, och återvände i sina barkasser till örlogsskeppen, uppsöktes hvarje bjelke och planka på stranden och antändes, äfvensom man antände vid stranden belägna magasiner, utan att efterse, om hus och hvilka hus lågo i deras grannskap, så att staden nästan otvivelaktigt råkat i brand, om ej Försynen genom ett i början fint duggande, men sedermera ganska ymnigt regn hade behagat så skicka, att fiendens ondska eller åtminstone vårdslöshet i utförande af sitt nedriga uppdrag ej åstadkom allmän förstöring. Uleåborgs förlust den 2 Juni uppskattas minst till en half million rubel silfver. Uti magasinerna uppbrändes förråder, som väl aldrig kunna komma under namn af krigskontraband, såsom en betydlig qvantitet socker, kaffe, stadens upplagssalt m. m. Efter i Uleåborg väl förrättadt ärende afgick fienden till Ijo marknadsplats, der 30.000 tunnor tjära och öfver 2000 tolfter diverse virke, med vårfloden nedflottade, äfvenledes uppbrändes. Både i Brahestad och Uleåborg skonades spannmålsmagasinerna, då man upplyste fienden, att de innehöllo spannmål, som dels såldes, dels utlånades åt den fattiga befolkningen i kringliggande landsorter, äfvensom tilläggas bör, att Engelsmännen sjelfva i Brahestad hjelpte till att släcka elden, som antändt ett magasin, hvars brand hotade sprida eldfara i staden. Vår ofvanstående berättelse stödjer sig på tvenne aktade och trovärdiga personers skrifvelser från Uleåborg, men då äfven dessa i smärre detaljer skilja sig från hvarandra, är det en möjlighet, att smärre uppgifter ej fullkomligt äro så enliga med verkliga tillgången, att ej någon ändring eller modifikation af den kunde i fråga komma; i hufvudsakerna tro vi oss kunna fullkomligt ansvara för sanningen af hvad vi berättat. Engelska flottan skulle framrycka vidare på sin föga afundsvärda väg, att bränna och förstöra. I Uleåborg säges man hafva hört till och med engelska soldater yttra förtrytelse öfver de nesliga värf, Englands upplysta parlament gifvit denna afdelning af dess väldiga flotta att utföra. Den 6 Juni visade sig redan två engelska fartyg på Gamla Karleby redd, men stormen hindrade dem, att utsätta båtar för sina afsigters genomförande. Den 7 om aftonen skulle se fienden uppbära en del af lönen för sina illbragder. Våra uppgifter stöda sig på berättelser af flere dels vid striden i staden närvarande, dels efteråt till densamma anlände personer, men då vi ej varit i tillfälle, att se den officiella rapporten, är det naturligt, att någon full visshet i detaljer ej kan väntas af det, som vi sammanställt ur det, vi förnummit. Då fienden var öfverlägsen både i manskap och isynnerhet i svårt artilleri, beslöt man att till en början dölja militären. Plankstaplar voro uppförda, bakom hvilka soldater voro ställda, att i skydd af dem kunna operera. Likaså voro plankor, lagda på bredsidan, fyra i bredd, framför kanonerna, och för dessas mynningar lösa plankor ställda, som kunde nedfällas, då opereringen skulle börja. Äfven i magasiner stodo militär; äfvensom volontärer, till ett betydligt antal, hade förenat sig med soldaterna. Fienden utskickade, kring kl. 11 om aftonen, 9 båtar, starkt bevarade, den största med 48 man, och de öfriga öfverhufvud med 20 à 30 man, jemte en parlamentärbåt. Först trodde man; att fienden ärnade sig till varfvet, men omsider styrde båtarne till stranden vid sundmynningen, motsatt den, hvarest våra trupper befunno sig. Parlamentärbåten landade och tvenne officerare jemte något manskap nalkades till stadens t. f. borgmästare jemte några af borgerskapet, som var dem till mötes. Den ena officeren sade då, att man troligen i staden hade sig bekant hvad man gjort i Brahestad och Uleåborg, att man äfven här hade samma afsigt och att man skulle skjuta staden i brand, om något motstånd röntes; till en början frågade man efter den ångbåt, som skulle enligt uppgift gå i Gamla Karleby, hvarpå borgmästaren svarade att han derom ej var skyldig upplysa. Fienden äskade då att få inträda i staden, men borg- mästaren svarade, att han så litet kunde tillåla det, att fast mer stället, der man stod, vore den gräns, hvaröfver han afrådde fienden att gå. Efter ömsesidig helsning skildes man, parlamentärbåten återvände, bytte om flagg, och fiendens barkasser drogo sig tillbaka, att mottaga ordres, hvarpå de åter skiljde sig och begynte ladda, och en barkass afgick mot varfvet, men vände åter om och kom så att passera stranden der våra kanoner voro uppställda. Då kommenderades gefyr, och vårt första skott beströk ena sidan af den återvändande barkassen så, att endast tre man på den återstod och att dess kanon spolades i sjön. Fienden besvarade våra skott med sina svåra kanoner, men afskjöto dem så illa, att de endast träffade öfver-sta lagren i plankstaplarne och i magasinerna upp under tak. Fienden skjöt nästan obegripligt illa. Äfven våra infanteristers handgevär voro oafbrutet i verksamhet. En af barkasserna förlorade sina officerare, råkade på grund och besättningen kastade sig ned i båten och gaf sig, hvarefter den midt under kulregnet afhemtades af de våra. Der befanns 4 à 5 lik, 1 uppgifves redan blifvit kastadt öfver bord; 19 (enligt andra 25) fångar gjordes, och 1 kanon togs jemte engelska flaggan. Kanonaden räckte nära en timme, fiendens eld var lam, våra kanoner skjöto oupphörligt. Fiendens förlust måste hafva varit stor, dess barkasser drogo sig så fort de kunde utom skotthåll, och man kan döma till fiendens förlust deraf, att dess barkasser behöfde 5 à 6 timmar förrän de, ehuru några båtar kommo dem till mötes från skeppen, som lågo utom skotthåll ungefär 3/4 eller en mil från sundmynningen, hunno åter till skeppen en väg, som de tillryggalagt vid ankomsten på 1 timme. En à två barkasser sjönko, och flera återfördes af 1, 2 och 3 årpar. Fiendens minsta förlust i döda, sårade och fångna tros vara 125 à 150 man. Fångarne hafva uppgifvit, att de två opererande fartygen omöjligen mera kunde landsätta några trupper. Huru svårt fiendens artilleri var, kan man dömma deraf, att en enda kanonkula befanns hafva genomgått fyra magasinsväggar och en hartstunna. Kulor, granater m. m. funnos ymnigt på stridsplatsen. Den tagna kanonen lärer vara en 24 eller 28 punding. Det torde ej kunna nekas, att affären, ehuru stridsstyrkan å ömse sidor ej var stor, bör kalles lysande af den gynnsamma lokalen hade man förstått draga sådan fördel, att å vår sida ingen förlust gjordes; blott 3 soldater sårades mycket lindrigt, en häst vid artilleriet skadades ock. De gjorda fångarne sköttes med omsorg, och fingo all den förplägnad, som någonsin kunde pretenderas, så att de följande dag voro mycket belåtna och nöjda. Då de togos, frågade de genast med ängslan, om de skulle straxt "hängas", liksom i känslan, att de, såsom verktyg för en tilltänkt mordbrand, ej annat kunde vänta. Man lugnade dem genast. Följande dag begrafvades anständigt fiendernas funna döda. Äfven de fiendtliga skeppen syntes sysselsätta sig med dylika omsorger, ehuru vid affären många lik genast sågos kastas i sjön. Segern hade till följd, att befolkningens i dessa nejder moraliska mod betydligt stigit; det synes vara klart, att till lands kunna fienderna, illa öfvade och utrustade som de äro, alldeles icke mäta sig med våra trupper; äfven deras fruktansvärda artilleri synes förlora en betydlig del af sin fasa, genom det, att fienden så illa förstår att rigta det. Högtidligt var ögonblicket, då högste befälhafvaren General Wendt, vid återkomsten efter striden helsades af den på Gamla Karleby torg församlade folkmassans hurrarop. Sedan den 8 Juni begynte tvenne fiendtliga fartyg synas utanför Jacobstad, än styrande i en, än i en annan rigtning, men uppenbart ur stånd, att hitta på rätta inloppet. I dag, den 11, äro de åter icke synliga, ehuru ständig utkik hålles, och signaler afgifvas från lämpliga observationsplatser. Deremot inlopp i går, den 10, underrättelse, att 5 fartyg åter syntes beredda att ingå till Gamla Karleby. Likväl har man i Jacobstad icke hört någon kanonad från Gamla Karleby, hvilket bevisar, att fienden ännu ingenting företagit för den starka blåsen skuld eller af annnt skäl. Den 7 hördes i Jacobstad hvarje kanonskott från striden, och till och med plutonernas muskötsalfvor. Med oro väntar man, hvad som i Gamla Karleby skall förefalla. Ingen tviflar på våra truppers mod och beslutsamhet; man har haft tillfälle öfvertyga sig derom, äfvensom om befälets skicklighet och kallblodiga oförskräckthet; men stridskrafterna äro så olika, och isynnerhet fiendens förstöringsmedel så mäktiga. Sinnesstämningen är dock långt ifrån nedslagen; man vet, att i alla händelser striden för våra trupper skall blifva ärofull och ingenting försummas, som kan bidraga att lemna dem understöd i försvarsplan och lokala förhållanden. mot fiendens öfvermakt. Befolkningen i stad som på land ser med glädje soldaten anlända till landets försvar, herbergerar honom med glädje och skjutsar trupperna ej blott utan knöt, utan gerna, dit behofvet kallar dem, anseende ej blott som sin pligt, utan som en lycka, att få visa, huru högt den värderar landets modiga försvarare. Äfven i det lilla Jacobstad hafva vi haft nöjet att efter bästa förmåga undfägna och herbergera tvenne skilda gånger häri nejden varande trupper, den ena gången med middag för hela manskapet och den andra frukost och middag på stadens torg, och var man dervid i tillfälle, att fägnas öfver den ömsesidiga vänskap och belåtenhet, som lifvade både militären och ortens befolkning, då gäster och värdar sammanenades i samma känslor af kärlek för vår Nådiga Kejsare och ett så högt älskadt fosterland, som en mäktig och illasinnad fiende på ett hittills oerhördt sätt ville nedtrampa och förhärja. Alla dem, som kunna meddela rättelser och upplysningar om de händelser, som för denna i hast nedskrifna berättelse äro ämne, bedja vi ödmjukast, att de ville hedra X dermed, liksom äfven vi skola framdeles sannolikt bifoga några biomständigheter, som vi denna gång ej kunnat medhinna. Måtte härarnes Gud förunna våra för fosterlandets heliga sak stridande tappre nya segrar, att straffet må drabba detta öfvermodiga folk, som med eld och förhärjning hemsöka Suomis undangömda, fredliga stränder! L. 17.06.1854 Redigerat av Elof Granholm 25.12.2007 |
| Senast uppdaterad 2007-12-26 10:00 |
