FRÅN TAVASTEHUS TILL GAMLA KARLEBY.

RYSSARNA I SÖDRA FINLAND.

Carl Otto Nordensvan (1898)

Under sådana förhållanden hade han endast behöft utbyta ställningen vid Tavastehus mot en bättre, och en sådan hade han utan tvifvel kunnat finna i passen mellan Näsijärvi och Päijäne, då han haft de båda åt Ny Karleby och Gamla Karleby ledande vägarna rakt bakom sig och öfver Koivisto kunnat vara i oafbruten förbindelse med Cronstedt. Naturligtvis förutsätter detta, att erforderliga förråd för härens underhåll samlats utefter de båda nyssnämnda vägarna, men detta torde icke varit omöjligt, om det än var förenadt med svårigheter. Hade Klingspor och hans underbefälhafvare dessutom gjort något för att dels öppet, dels i hemlighet skaffa sig några upplysningar om fienden, skulle de utan tvifvel kommit till visshet om, att dennes öfver- lägsenhet icke var så ofantligt stor, och att han måste dela sina krafter för att besätta det land han genomtågat, innesluta fästningarna och fortsätta rörelserna på två krigsskåde- platser, hvadan det ingalunda vore gifvet, att fienden skulle ännu så länge med kraft kunna förfölja och anfalla honom. Men då hade tillfället just varit inne för Klingspor att godtgöra sin föregående försummelse, att med samlade krafter bryta fram ur sitt gömställe, kasta den möjligen delade fienden öfver ända och undsätta Sveaborg. Och hade fälthären stått kvar i passen mellan sjöarna, skulle kommendanten på Sveaborg säkerligen icke tappat modet och låtit sig öfverlistas; och hvem vet, hurudant läget varit, när isen gått upp och en ny svensk här under skydd af en svensk-engelsk flotta kunnat landstiga på finska kusten!

Men så långt räckte icke Klingspors tankeförmåga och med all säkerhet icke heller hans medhjälpares. De hade ingen blick för det hela utan upptogos uteslutande af det, som de hade omedelbart framför ögonen; de kände ingenting om sina motståndare, och ovissheten lät desses antal mångdubblas och förlänade dem vingar och öfverbefälhafvaren endast plågades af den, från hans synpunkt sedt, ganska välgrundade fruktan att blifva genskjuten, innan hans här hunnit undan till Finlands yttersta hörn. Lyckligtvis stannade hans fruktan härvid, ty eljest kunde han hafva befarat, att fienden öfver Qvarken ytterligare skulle mota honom på svenska sidan, och hvart skulle han då tagit vägen?

Med ett ord, återtåg, skyndsamt återtåg, besinningslöst, för att icke säga vanvettigt återtåg var nu lösen. Men hvilken väg skulle det ske?

Klingspor hyllade den i sig själf ganska riktiga åsikten, att man borde gå närmaste vägen, under det fororna med artilleriförnödenheter och annat skulle kunna taga den längre vägen öfver Björneborg under förutsättning, att de fingo erforderligt försprång och försågos med tillräcklig betäckning. Han ämnade på grund häraf dela sina trupper i tre kolonner och anvisa dem vägarna öfver Tammerfors — Kauhajoki — Lappo — Ny Karleby, Tammerfors — Ruovesi — Lappo — Ny Karleby (den s. k. Näsijärvivägen) och Päijänevägen till Gamla Karleby, genom hvilken anordning naturligtvis all stridsberedskap uteslutits.

Krigskommissariatet fick emellertid icke tid på sig att samla erforderliga förråd vid de inre vägarna, och då förut nämnda farliga »casus» inträffade, måste denna plan också öfvergifvas och den af Klercker framställda i stället tillgripas. Enligt denna skulle en kolonn följa kustvägen öfver Björneborg och en annan antingen Kauhajokivägen eller vintervägen genom Ikalis och Jalasjärvi. För den förra skulle lifsmedel uppläggas i Lautakylä (vid Hvittis kyrka), för den senare i Niinisalo (nordost om Kankaanpää). Att hären genom denna anordning frånsade sig hvarje möjlighet att vidare utöfva inflytande på händelserna och prisgaf sig åt hvarje fiende, som hade lust att infånga den, är ju en alldeles gifven sak, och när detta återtåg en gång var börjadt, måste det utan rast eller ro fortsättas, åtminstone till dess man nådde vägtrehörningen Vasa—Ny Karleby—Lappo. Och nu börjar också ett af de sällsammaste återtåg, som tideböckerna känna.

Det åtgick flera dagar, innan man kunde samla ihop så mycket hästar som erfordrades för att undanskaffa »de ofantliga trosskolonnerna», om hvilka äldre författare tala. Den 5 mars anträdde de emellertid marschen tillika med större delen af artilleriet och det brukbaraste, som fanns i förråden, några tusen gevär och en hel del ammunition; återstoden gjordes obrukbar. Två kompanier af Björneborgs regemente och 30 dragoner under befäl af kapten Grönhagen utgjorde betäckning, och vägen togs genom Urtiala och Hvittis. Samma dag utfärdades anordningar för truppernas aftåg, hvilket skulle ske följande afton i öfverensstämmelse med Klerckers »promemoria». Denna innehöll, att Adlercreutz’ brigad skulle gå samlad till Tammerfors men där delas, så att en mindre del komme att inslå vintervägen genom Ikalis och Jalasjärvi, medan hufvuddelen följde landsvägen förbi Hvittis till Björneborg. Dit skulle Palmfelts brigad äfven styra kosan följande vägen förbi Akkas, Vesilaks och Hvittis. Vägknuten vid Hvittis skulle besättas af 70 man ur arméens flotta, hvilka borde sändas dit från Åbo. Till Cronstedt sändes tillika befallning att oförtöfvadt fortsätta återtåget till Uleåborg, en lika brådstörtad som oklok åtgärd.

På aftonen den 6 mars satte båda kolonnerna sig i rörelse och marscherade hela den kalla vinternatten, utan att någon kunde få klart för sig, hvarför en såytterlig åtgärd som en nattmarsch här var erforderlig. Det dröjde ett godt stycke in på följande dagen, innan de första kvarteren nåddes. Oaktadt några truppomflyttningar ägt rum, hade de riktiga förbanden icke återställts utan snarare än mera blandats. I Palmfelts kolonn ingingo sålunda förutom Nylands infanteriregemente ett kompani af Björneborgs och en bataljon af Tavastehus regementen, under det Björneborgs regementes båda återstående bataljoner och fem kompanier af Österbottens regemente fortfarande stodo eller trädde under Adlercreutz’ befäl. Hvardera kolonnen medförde 10 kanoner. Efter slutad marsch gick Palmfelts kolonn till hvila mellan Kalvola och Akkas, Adlercreutz’ i trakten på båda sidor om Pälkäne kyrka. Öfverbefälhafvaren lämnade Tavastehus den 6 kl. 8 på aftonen och åkte till Toijala gästgifvaregård (vid Akkas kyrka), där han tog sitt första kvarter.

Efter att hafva hvilat den 8 fortsatte kolonnerna marschen den 9, hvarvid Palmfelts kom till trakten af Vesilaks och Adlercreutz’ till Tammerfors. Den 10 anslogs åter till hvilodag förnämligast för att gifva trängkolonnerna tid att komma undan. Nu delades Adlercreutz’ kolonn, och af dess båda hälfter bildades två nya brigader, så att 2:a brigaden behöll endast de båda Björneborgsbataljonerna och österbottningarna (en bataljon och ett kompani) jämte Rautalampi skidlöparkompani, en skvadron och 2 kanoner, under det återstoden eller Åboläns regemente, 2 Tavastehus-bataljoner, 3 skvadroner och 8 kanoner bildade en ny, 3:e brigad, som först ställdes under öfverste v. Numers’ men något senare under öfverste Gripenbergs befäl.

Den 11 på morgonen bröto de tre brigaderna upp, Palmfelts för att fortsätta marschen mot Hvittis, Adlercreutz’ för att fördjupa sig i en snöfylld ödemark och Gripenbergs för att med uppbjudande af alla krafter upphinna Palmfelts. Dessa rörelser skulle dock icke utföras utan strid, ty nu var fienden åter i hälarna.

Den 7 mars, då svenskarna utfört sin första dagsmarsch från Tavastehus, nåddes staden af ett ryskt avantgardesdetaschement under befäl af generalmajor Jankovitsch, under det hufvudkrafterna, som nu utfört den svängande rörelsen, uppnått linien Pakkasela (söder om Lampis)—Janakkala—Renko (se kartan sid. 61). Följande dagen inträffade den ryske öfverbefälhafvaren i Tavastehus och ansåg nu tillständigt att sända en parlamentär till Klingspor med uppmaning att utan strid afträda Finland, enär »motstånd mot den öfverlägsna ryska arméen skulle vara ändamålslöst och medföra landets förödelse». Tillika fick parlamentären i uppdrag att under samtal med finska officerare söka öfvertyga dem om den vinst, de kunde förskaffa sig genom attnedlägga vapnen och återvända till sina gods, som eljest skulle blifva indragna till (ryska) staten, eller inträda i rysk tjänst. Så väl det ena som det andra försöket var dock för groft, för att någon skulle bita på den kroken.

»Några hastiga, välberäknade marscher,» säger en af detta krigs ryska historieskrifvare, Suchtelen, »några hittills föga blodiga träffningar, den ihärdighet, med hvilken trupperna trotsade ett hårdt luftstreck och stora fältmödor, hade för ryska befälhafvaren varit tillräckliga att på några få dagar vinna de största resultat, hvilka han kunde vänta sig. Sveaborg var kringrändt, Nyland och Tavastland redan i hans händer, beväpningen af en landstorm i östra delen af landet förekommen, svenskarna på återtåg norrut, en betydlig del af kustlandet intagen.» Öfverbefälhafvaren anmäler till kejsaren: »Genom intagandet af Tavastehus erhöll operationsplanen ett annat utseende. Intill denna tid gingo alla rörelser ut på att, efter eröfringen af Helsingfors, äga tillfälle att företaga något afgörande emot Sveaborgs fästning samt att antingen förskingra fienden eller, genom dess förföljande norrut, rensa södra delen af svenska Finland, på det kusterna här vid vårens annalkande skulle af oss behärskas. Till närvarande tid hafva alla bemödanden, företagna af Eders Kejserliga Majestäts outtröttliga trupper till besegrandet af de hinder, som landets natur och en sträng vinter medföra, haft önskad framgång. Fiendens reträtt till Tammerfors bevisar antingen dess  svaghet  eller  afsikt att samla hela sin styrka. Följaktligen kan dess position vid Tammerfors och Björneborg icke blifva fast. Och då svenskarna äfven på Savolaksska sidan retirera, bör man förutsätta, att fienden har för afsikt att förena sig i trakterna af Vasa, för att därefter antingen kraftfullt emotstå oss, eller ock aftåga omkring Bottniska viken, eller också, sedan han till våren afledt vår styrka norrut, då hafvet blifvit öppet, våldsamt anfalla kusterna af södra Finland.»

Med anledning häraf beslöt Buxhöwden att förfölja Klingspor med en del af 21:a divisionen, att låta 5:e divisionen från Savolaks rycka fram mot Vasa för att afskära och möjligen taga honom och hans här samt att med återstående trupper besätta hela södra Finland och eröfra Sveaborg. Hans den 10 mars från Tavastehus utgifna anordningar bestämde också; att 21:a divisionens 1:a afdelning, som nu ställts under generalmajor Rajevskij, skulle förfölja Klingspor, att dess 2:a afdelning under generalmajor Sasonov skulle understödja den förra och tillika vara allmän reserv, att dess 3:e afdelning under generalmajor Schepelev skulle besätta Åbo och sända kavalleri till Åland för att afbryta förbindelsen med Sverige, att 5:e divisionens hufvudkrafter skulle skingra Cronstedts trupper och därefter skyndsamt rycka mot Vasa för att afskära Klingspor återtåget eller tränga honom ut i Qvarken, att Tutschkov III med 17:e divisionens 1:a afdelning skulle besätta Eknäs och Hangö och därigenom trygga sambandet mellan Åbo och Helsingfors, samt att generalmajor Borosdin med sistnämnda divisions 2:a afdelning och nyanlända reservtrupper skulle belägra Sveaborg och Svartholm. Själf begaf sig Buxhöwden till Helsingfors för att därifrån leda det hela.

Man finner af detta, hvilken ringaktning den ryska öfverbefälhafvaren hyste för sin motståndare, huru obetydlig styrka han sände efter honom, och på hvilket vanskligt företag han lössläppte Tutschkovs ingalunda starka division.Den svenska hären, som till manskapsstyrka icke gick upp mot en nutida arméfördelning, var försedd med en befälsapparat, som kunnat vara tillräcklig för en här om några hundra tusen man. Förutom sin generaladjutant, som närmast motsvarade nutidens generalstabschef, hade högste befälhafvaren närmast under sig en »generallöjtnant», Klercker, en »generalmajor», Aminoff, en artilleribefälhafvare, öfverste Åkerstein, en major såsom »brigadchef för detaschementet af fältmätningskåren», en major såsom kommendant i högkvarteret, en »generalvagnmästare» och en»generalgevaldiger», de båda sistnämnda löjtnanter. Och de flesta af dessa hade återigen en hel stab under sig, tillsammans uppgående till 23 personer, så att hela högkvarteret räknade två officerare mera än den till mera än 200 tusen man uppgående andra tyska arméens (prins Fredrik Karls) vid krigets början år 1870. Härtill kom ytterligare sjukvården, som stod under ledning af »förste fältläkaren», lifmedikus af Bjerkén, och krigskommissariatet med en ganska talrik personal.

Den med hänsyn till ledning så väl försedda svenska hären befann sig nu i fullt återtåg, men detta återtåg var förenadt med vida större mödor och ansträngningar än de långvarigaste strider. Icke lättades bördan heller genom den harm och förtrytelse, som alla deltagarna i färden kände, och som förnämligast, ja kanske uteslutande riktades mot högste befälhafvaren, hvilken utan att taga någon del i truppernas lidanden, väl ombonad i sin släde skyndade i förväg till nästa nattkvarter, där spelbordet snart var ordnadt. Icke blefvo stegen mindre tunga vid tanken på hustru och barn, hem och ägodelar, som lämnades i händerna på en fiende, hvars framfart hundra år tidigare ännu lefde i godt minne, och föga uppmuntrande verkade befolkningens klagolåt, då hären lämnade den och ställde sin färd mot yttersta norden. Och till råga på allt utfördes detta slitande återtåg under den för långa krigståg allra ofördelaktigaste årstiden. Mars månad 1808 var, säger en af deltagarna i färden, troligen en bland de kallaste vintermånader i norden. Under flera veckor visade termometern oafbrutet mera än 30 grader under fryspunkten. Ofta hindrade luften på ett plågsamt sätt andedräkten, blodet trängde fram genom näsa och öron, och oupphörligt måste man med snö ingnida de frostbitna lemmarna. Tog man med blotta handen i gevärspipan, blef huden fastsittande därvid. Truppernas utseende var också ganska egendomligt. Officerarna svepte in sig i vargskinnspälsar; soldaterna buro dylika af fårskinn, och litet hvar »paltade på sig», hvad han kunde öfverkomma, såsom kvinnokjortlar, som bundos om hufvudet o. s. v. Endast de unga stabsofficerare, som kommit från Sverige och skulle visa sin härdighet, redo i blotta uniformsrocken. Emellertid hade ryssarna det ändå sämre, ty deras beklädnad var dålig och illa medfaren, och kvarter och förplägnad lämnade icke sällan för dem mera öfrigt att önska än på svenska sidan, där öfverbefälhafvaren och hans generaladjutant använde mycken omtanka och inlade stora förtjänster i detta afseende. Alla vägar voro fyllda med snö och fordrade ett otroligt arbete att öppna. På sidorna stodo drifvorna manshögt; i skogarna var nästan omöjligt att komma fram, och endast sjöarna lämnade plats för utveckling af något så när stora styrkor. Den redan i sig själf besvärliga marschen uppehölls ytterligare af trosskolonnerna, som fastnade i snön, och som de flinka kosackerna ständigt sökte åtkomma.

Den första sammandrabbningen ägde rum vid Tammerfors den 11 mars på morgonen. Sedan det ryska kavalleriet på vägarna åt Björneborg och Tammerfors återvunnit känning med motståndaren, sändes generalmajor Jankovitsch den 10 med några skvadroner husarer och kosacker, hvilka skulle följas af ett jägarregemente, öfver Sääksmäki mot Tammerfors. Under hela natten fortsatte de ryska ryttarna ridten och nådde vid 5-tiden på morgonen den strax söder om Tammerfors belägna Hatanpää herrgård. Här ingick meddelan om, att en svensk bataljon marscherade utför backen från gården ned på isen, med anledning hvaraf ryttarna fortsatte färden för att upphinna den. Bataljonen tillhörde Åboläns regemente, hade under natten hvilat vid Hatanpää och var nu på väg mot Harju kyrka (väster om Tammerfors), där den skulle sluta sig till Numers’ kolonn. Ryssarnas anfall kom alldeles oväntadt, men bataljonschefen, major Reutersköld, förlorade icke fattningen, utan midt ute på Pyhäjärvis is, som han var, gjorde han front mot de framstormande ryttarna och afgaf genom morgondimman en så väl riktad eld, att de vände och hasteligen gömde sig bakom Hatanpää udde. Då framsände ryssarna enligt sin vana en parlamentär, som under försäkran, att betydande krafter vore i antågande, uppfordrade den svenske majoren att sträcka vapen, men denne svarade helt lugnt: »Tag oss, om ni kan!» Med manskap och tross anlände han välbehållen till mötesplatsen Harju.

Jankovitsch samlade ihop sina ryttare vid Hatanpää och sände en patrull fram mot Tammerfors, där han fått veta, att stora upplag funnos. Klockan var ännu icke mera än 7, och Adlercreutz’ trupper sysslade med förberedelserna för uppbrottet och gjorde sig äfven här skyldiga till försummelser med afseende på bevakningen. Två ryska husarer och två kosacker redo in i staden för att speja. De upptäcktes af en i staden boende afskedad officer vid namn Knorring, som för sin styrka vanligen kallades »Kalle bastant». Denne skyndade till värdshuset och varskodde Adlercreutz’ båda adjutanter, löjtnanterna Stackelberg och v. Rohr. Den förre skyndade ut, fann på gården brigadstabens tolf dragonordonnanser, hvilka redan hade sina hästar sadlade, sprang upp på en af dem och störtade sig mot de ryska ryttarna. Knorring grep sin käpp och tog till fånga en ryss, som suttit af. Följd af flera dragoner, satte Stackelberg efter de öfriga ryssarna och förföljde dem ända till Hatanpää gård. Här vände han, men ett kullstjälpt mjöllass spärrade vägen mellan de höga snödrifvorna. Stackelberg hoppade då af hästen och försvarade sig mot de anstormande ryssarna, till dess hans sabel sprang itu, då han måste gifva sig. Dragonerna vände och förföljdes långt ut på isen. Löjtnant v. Rohr delade sin kamrats öde. Under tiden hade Adlercreutz samlat den till hans kolonn hörande skvadronen, som fördes af hans broder, äfvensom en Björneborgsbataljon, och med dem ryckte han ned till stranden, där bataljonen fick taga ställning, under det skvadronen fortsatte mot Hatanpää. Där inväntadeJankovitsch emellertid sitt infanteris ankomst, och efter tre timmar drog Adlercreutz sina trupper tillbaka på vägen åt Tavastkyro, dit hela hans kolonn nu var i marsch.

Jankovitsch besatte Tammerfors, spanade åt alla håll och utfrågade inflytelserika personer, hvarigenom han sattes i stånd att under natten till den 12 till sin öfverbefälhafvare afsända anmälan om, att svenskarna tycktes draga sig åt Björneborg. Dit voro de också på väg med all hast, 3:e brigaden på Tammerfors—Hvittisvägen, 1:a brigaden på den från Tavastehus ledande. Då en rysk kavalleritrupp den 13 anföll Grönhagens kompanier, som fattat posto vid Punkalaitio, fruktade Klingspor genast, att Gripenbergs brigad skulle blifva »turnerad» vid Hvittis, hvarför denna fick marschera hela dagen och påföljande natt i köld och djup snö, så att brigadchefen sedan kunde anmäla, att »denna truppe har haft nästan den svåraste natt man kan öfverlefva». Den 14 förenades båda brigaderna lyckligt vid Kumo kyrka, hvarvid Grönhagen bildade eftertrupp vid byn Ruokka, 13 km. därifrån och hälften så långt från Hvittis kyrka.

Buxhöwden, som fruktade, att Klingspors afsikt kunde vara att öfvervintra vid Björneborg eller i kusttrakten söder därom, sände Bagration med sin division (den 21:a) oförtöfvadt efter honom. Från Sääksmäki och Akkas, dit nämnde general den 11 kommit, fingo hans trupper med anledning häraf taga af västerut, så att Jankovitsch tågade utför Kumoälf och förenade sig med Bagrations båda högra afdelningar (Sasonovs och Rajevskijs), hvarefter de alla ställde vägen mot Hvittis, där ena hälften af  Schepelevs afdelning under befäl af öfverste Vuitsch äfvenledes inträffade. Med den andra hälften hade generalen vid Urtiala slagit in vägen till Åbo för att i enlighet med Buxhöwdens plan taga denna stad i besittning. I Tammerfors hade Jankovitsch blifvit aflöst af en liten afdelning under öfverstelöjtnant Kulnevs befäl, hvilken tills vidare stannade där.

Knappast hade Klingspor lyckligen undgått »turneringen» vid Hvittis, förr än han började frukta för en liknande fara vid Norrmark (norr om Björneborg), dit han räknade ut, att fienden kunde komma fram på en skogsväg från Tammerfors öfver Muohijärvi och Lavia. Han lät kommendanten i Björneborg, öfverste Boisman redan den 13 sända några kompanier till den farliga punkten, och dagen därpå följdes de af ytterligare andra. De behöfde icke länge blifva ensamma, ty den 16 inträffade 1:a brigaden vid Norrmark, under det Gripenberg med sin brigad stannade söder om Björneborg vid Ulfsby. För att möjliggöra alla förråds undanförande från Björneborg anslogs påföljande dag, den 17, till hvila för trupperna. Denna hvila skulle dock icke blifva ostörd.

Bagration längtade efter att denna samma 17 mars komma till Björneborg och lät därför sina trupper bryta upp i god tid. Marschen uppehölls dock, emedan svenskarna under återtåget bränt tre landsvägsbroar, och först ett stycke fram på eftermiddagen upptäckte Jankovitsch, som red främst med kavalleriet, svenskarnas förposter, hvilka stodo vid Haistila, ett litet stycke söder om Ulfsby. Dessa utgjordes af en bataljon åboläningar, en skvadron och två kanoner under major Reutercronas befäl. Ryssarna, hvilka af alla krafter påskyndat sin marsch, gingo oförtöfvadt till anfall, och en kortvarig strid utspann sig. Den skildras af ett ögonvittne på följande sätt:

»På båda sidor om Kumoälf stodo våra vedetter (poster) af Åboläns rusthållsbataljon. Bakom en förhuggning, på stora landsvägen visade tvenne kanoner sina hotande mynningar; på isen syntes några blåa ryttare, Nylands dragoner, som väntade på sina goda vänner kosackerna. Ännu var allt lugnt. Plötsligt började det glimma bakom gärdesgårdarna; schakåer och gråa kappor stucko fram. Ryssarna voro i antåg. — — Nu smäller det; på strömmen störtade vilda ryttare ned; dragonerna mötte dem. En mörk kolonn stormade fram på vägen; våra kanoner hälsade den; fienden svarade. All tvekan var försvunnen; krutröken eldade sinnena; stridslust och mod fyllde hvarje bröst. — ’Fram, raska gossar, fram! Träng fienden på lifvet! Det var alltid svenskens sed.’ — Vid de första skotten skyndade Löwenhjelm till stället och öfvertog befälet; på norra stranden vek fienden, på den södra däremot trängdes finnarna tillbaka. Ett batteri öppnades tvärt öfver strömmen mot vårblottade högra flank. Löwenhjelm förde en bataljon Tavastehus’ jägare till undsättning. Aboläningarna spriddes med fronten åt floden, en liflig skottväxling uppstod. — — Fienden var uppehållen och stannade. Förråden i Björneborg voro räddade, och vi fortsatte om aftonen obehindradt vårt återtåg.»

Detta inskränktes emellertid därtill, att 3:e brigaden gick till hvila i och omkring Björneborg. Ryssarnas främsta afdelningar stannade vid Ulfsby.Den 18 utrymde svenskarna Björneborg, sedan alla förråd blifvit undanförda, och Jankovitsch besatte med sina trupper staden.

Adlercreutz hade vid samma tid nått Jalasjärvi och alldeles förlorat känningen med fienden. Borta i östra Finland hade Cronstedt hunnit till Iisalmi.

Efter Björneborgs intagande var det Bagrations afsikt att vidare förfölja svenskarna, men innan han hunnit sätta sina trupper i rörelse, erhöll han nya befallningar från öfverbefälhafvaren. Denne ansåg nämligen besittningstagandet af södra Finland med dess hufvudstad för tillfället viktigast och förföljningen af svenska hären, som alltjämt vek undan, mindre betydelsefull, och han befallde på grund däraf i anslutning till sina anordningar af den 10 mars, att Rajevskij med tillsammans 12 kompanier infanteri, 1 husarskvadron, 40 kosacker och 5 kanoner skulle förfölja svenskarna till Kristinestad, dit Kulnev skulle ställa sin färd öfver Kauhajoki för att afskära för dem återtågsvägen. Sasonov skulle kvarlämna en mindre styrka i Björneborg och med återstoden afgå till Nystad, under det Schepelev med hela sin styrka skulle taga Åbo i besittning.

Under allt detta fortgick svenska hufvudhärens återtåg oafbrutet. Den 18 på morgonen lämnade den Björneborgstrakten och inträffade den 21 vid Lappfjärd, invid Kristinestad. Här unnades trupperna en dags hvila, och under denna gjordes en del omflyttningar mellan 1:a och 3:e brigaderna, så att hvardera brigadchefen skulle få sitt regemente under sig.

Sammansättningen af de olika brigaderna blef härefter följande:

Den 23 bar det af vidare, nu med än större hast än förut, ty på de sex dagarna till och med den 28 tillryggalades den 210 km. långa vägen till Jakobstad. Det gick, så att, såsom Löwenhjelm skref till Adlercreutz, »bloden står om fötterna på de arma soldaterna». När ingen fara likväl syntes hota, fingo båda brigaderna öfverlämna sig åt hvilan under månadens tre sista dagar.

Adlercreutz’ brigad hade en ingalunda mindre besvärlig marsch än de andra. Sedan den på en väg, som enligt en berättares utsago var så smal, att »kvistarna slogo oss i ansiktet», trefvat sig från Ikalis fram till Jalasjärvi, fortsatte den öfver Ilmola till Lappo, dit den anlände den 24. Då ingen fiende syntes till, fortsattes tåget till Ny Karleby, där brigaden den 27 förenade sig med de båda öfriga brigaderna. Medan dessa hvilade, gick brigaden redan följande dag vidare och inträffade den 29 i Gamla Karleby, där den ändtligen fick två dagars hvila.

Under tre veckor hade svenska hären låtit jaga sig från Tavastehus öfver Björneborg och Vasa till Gamla Karleby, en vägsträcka af mera än 500 km, och underbart var, att hären därvid höll ihop. Visserligen hade den många sjuka och förfrusna, men trots kölden och mödorna och bitterheten hölls modet uppe, och ryske författare spara icke på beröm, när de tala om de finska trupperna. Och hvarför löpte desse så besinningslöst mot norden? Jo, därför att deras högste befälhafvare icke gaf sig tid att se efter, huru stor styrka förföljde honom, utan i inbillningen gaf denna en ofantlig öfverlägsenhet. Sålunda skref han den 23 till konungen, att fienden satte efter honom med fyra kolonner, af hvilka enhvar hade samma styrka som hela hans här, och att dessa kolonner sökte »turnera» honom på alla tvärvägar, vid Kristinestad, Vasa, Ny Karleby, Gamla Karleby och Uleåborg. Han sträfvade därför med all makt att komma undan och tänkte, sedan han passerat en vägknut, endast på, huru fort han skulle kunna nå den nästa, och först vid Uleåborg ville han stanna för att kunna förena sig med Cronstedt. Hans bref andas allt igenom den största modlöshet och nedstämning. Sin stridsdugliga styrka af manskap beräknar han till 5,710 man, Cronstedts med erhållna förstärkningar till omkring 4,000 man.

Om också de flesta deltagare i det sorgliga tåget med harm och bitterhet uttalade sig om öfvergeneralen och dennes »rädsla» och »feghet», och om vi icke kunna undanhålla ett leende, när vi se, hvilka små grupper af ryssar rusade i väg genom halfva Finland för att skrämma den flyende, och huru denne i stället för att klatscha till en näsvis fiende, som ville stänga honom vägen, i stället försattes i den största ångest vid tanken på att en oförvägen kosackpatrull kunde komma upp på hans marschväg och, såsom han befarade, afklippa, »turnera» honom på densamma, så funnos dock män, hvilka ansågo öfvergeneralen ledas af en ofantlig vishet. Så skrifver Aminoff till Adlercreutz i slutet af mars: »Om vår retraite kan verkställas till bestämd ort, så intacte som hitintils, torde den förtjena ett utmärkt rum i historien, och general Klerckers försvars- och retraite plan som blifvit följd, förtjena det äfven». Och hertig Karl skrifver till Klingspor om finska arméens vinterfälttåg, att »dess historia är en epoque uti krigshistorien och Eder retraite en scavante lära för alla efterkommande militärer». Och konungens belöning skulle icke uteblifva.

De små ryska afdelningarna hade svårt att hinna fatt sitt jagade villebråd.

Rajevskij följde svenska hären i hälarna och intågade den 22 mars i Kristinestad, den 28 i Vasa. Kulnev väntade några dagar i Tammerfors, enär han fått löfte om understöd af en vid Heinola lämnad afdelning, hvilken dock icke hann fram i tid för att kunna medtagas. Genom detta dröjsmål, och då förbindelsevägarna mellan Jalasjärvi-vintervägen och vägen söderifrån till Kauhajoki voro igensnöade och alldeles oframkomliga, måste Kulnev afstå från hvarje tanke på att mota sin fiende vid Kristinestad. Han fortsatte därför till Lappo, som han nådde den 28, och slog där in vägen mot Ny Karleby, dit han framkom den 2 april efter att hafva vunnit känning med svenskarna. Hela hans af Klingspor så fruktade styrka uppgick till fyra små kompanier och två skvadroner.

Den från öster hotande »turneringen» var icke heller så farlig, som Klingspor fruktade. I stället för att med hufvuddelen af sin division gifva sig in i skogsmarken och företaga det äfventyrliga tåget tvärs igenom Finland, såsom han var anbefalld, lämnade generallöjtnant Tutschkov I, naturligt nog, största delen af sina trupper vid Kuopio, dit han emellertid kommit, för att iakttaga sin norrut vikande fiende, hvars styrka han uppskattade till 3,000 man, och afsände den 14 mars öfverste Turtschaninov med 2 bataljoner, 1 skvadron, 2 kanoner och några kosacker att fullgöra det viktiga uppdraget. Denna åtgärd behagade dock icke öfverbefälhafvaren, hvarför denne sände honom förnyad befallning att med hela divisionen utföra den anbefallda rörelsen. Detta föranledde Tutschkov att den 20 med två infanteriregementen, som få dagar därefter följdes af ett tredje, och 200 kosacker afmarschera västerut, hvarvid 3 bataljoner, 1 skvadron och några kosacker under generalmajor Bulatovs befäl kvarlämnades i Kuopio för att iakttaga de vikande svenskarna. Allt för farlig kunde icke heller denna »turnering» blifva, ty 5:e divisionens styrka upptages den 1 april till 864 man vid Turtschaninovs detaschement, 2,925 man vid hufvuddelen och 1,544 vid Bulatovs detaschement — 595 man befunno sig bakom — och då medräknades i dessa siffror officerare och icke stridande äfvensom sannolikt de sjuke.

Turtschaninovs lilla skara tillryggalade trots köld och snödrifvor på femton dagar 320 km. Till Rautalampi följde den landsvägen, gick därefter på isen öfver Konnevesi och följde sedan landsvägen till Alajärvi, där den slog in på vintervägen till Lappo för att sedan gå raka vägen till Vasa, dit den hann den 31 mars och sålunda förenade sig med Rajevskijs detaschement. Med divisionens hufvudkrafter nådde Tutschkov vid månadens slut Saarijärvi, hvarifrån marschen fortsattes mot Gamla Karleby. Klingspor undgick genom sin skyndsamhet faran att blifva motad från detta håll.

Under det ofvan nämnda små härdelar spridde skräck och fasa i hela norra Finland, utbredde ryska härens hufvudkrafter sig i landets södra delar för att stadga sitt välde därstädes.I enlighet med Buxhöwdens vidtagna anordningar (se sid. 86), som undergingo några smärre förändringar, marscherade Schepelev med den ena hälften af sin afdelning öfver Koskis till Åbo, och den 22 besatte han staden utan motstånd. Fyrtio fartyg tillhörande skärgårdseskadern hade då blifvit brända och en del kanoner, gevär och ammunition förstörd, så att ryssarnas materiella vinst icke blef stor, men ännu mera nedslående än förlusten af Finlands hufvudstad var för finnarna, ännu mera lifvande och uppmuntrande var dess besittningstagande för ryssarna. Buxhöwden skyndade genast dit och skref därifrån den 24 till kejsaren: »Genom staden Åbos besättande uppnåddes det viktigaste målet för vårt fälttåg. Storfurstendömet Finland nedlägger inför Eders Kejserliga Majestäts Tron sin krona och med densamma omkring en million invånare, ty efter staden Åbos besättande tviflar jag ej på, att ansträngning och verksamhet skola tvinga fästningen Sveaborg att underkasta sig våra befallningar.»

Då svenskarna syntes vilja göra motstånd vid Björneborg, hade andra hälften af Schepelevs afdelning, hvilken stod under befäl af öfverste Vuitsch, blifvit dragen med åt det hållet, men så snart motståndet gaf vika, satte Vuitsch sina trupper i marsch söderut med Åbo såsom mål. Ännu icke anländ dit, fick han befallning att lämna hälften af sin styrka (en bataljon) vid Virmo (nordväst om Åbo) och att med återstoden (en bataljon och något kavalleri) gå öfver till Åland för att taga denna ö i besittning och afbryta förbindelsen den vägen med Sverige, hvilket uppdrag äfven utfördes. Sasonovs afdelning sprängdes helt och hållet, så att en bataljon medföljde Rajevskij till Vasa, en annan bataljon och något kavalleri lämnades i Björneborg, en bataljon med en kanon och några ryttare afgick till Nystad och den fjärde jämte något kavalleri förstärkte besättningen i Åbo.

Den mot Hangö sända afdelningen under general Tutschkov III:s befäl uppbröt den 11 från Tavastehustrakten och marscherade öfver Loppis och Vihtis till Ekenäs och Hangöudd, hvars ofullbordade befästningar med i dem stående 51 kanoner och mörsare den 21 mars utan motstånd besattes. Två bataljoner af denna afdelning hade under vägen afgått till Borosdins afdelnings som användes vid Sveaborgs belägring.

Denna afdelning, den 2:a af 17:e divisionen, hade vid ryska härens högersvängning och afmarsch mot Tavastehus blifvit kvarlämnad att iakttaga Helsingfors. Som ett af dess regementen ännu stod i Lovisa, uppgick dess styrka endast till 4 bataljoner, 1 skvadron och några kosacker. Sedan detta regemente, som kom att användas vid inneslutningen af Svartholm, blifvit aflöst af garnisonstrupper från Ruotsinsalmi (Svensksund), återförenade det sig med sin afdelning, och till denna sällade sig under mars månad ytterligare de båda nyss nämnda bataljonerna samt af de i ryska Finland i reserv stående trupperna Bjeloserska regementet och en bataljon af Rjäsanska regementet, hvars andra bataljon stannade i Lovisa. Med tillhjälp af artilleri, som småningom anlände, började denna ringa styrka att belägra Sveaborg och ställdes under befäl af generallöjtnant Kamenskij. Fortgången af denna belägring skall i ett sammanhang skildras.

I det inre af södra Finland höllo ryssarna Tavastehus, Tammerfors och Kristina besatta af smärre afdelningar.

Med samma hastighet, som utmärkte ryssarnas öfriga framgångar i Finland, lyckades de äfven bemäktiga sig den på en ö utanför Degerbyfjärdens mynning belägna gränsfästningen Svartholm. Denna fästning utgjordes af en bastionerad fyrkantmed höga murar, bakom hvilka dolde sig bombsäkra kasematter, och framför hvilka på långsidorna utsträckte sig djupa grafvar, på kortsidorna yttre strandverk. Inom denna fyrkant reste sig en annan dylik af tvåvånings bombsäkra stenhus, i fredstid täckta af trätak. Ur dessa byggnaders kanongluggar visade ett stort antal kanoner sina mynningar mot den, som vare sig sjöledes eller från landsidan närmade sig fästet. Stormfri var fästningen åt alla sidor, och inom dess bombfasta byggnader fanns kasernutrymme för 600 man. Men liksom allt annat vid försvarsväsendet var äfven denna gränsfästning i ett dåligt tillstånd. En del kanoner voro gamla och odugliga, lavetterna förstörda af röta och delvis alldeles oanvändbara, ammunitionen till stor del felande, och de på sommaren 1807 anmälda bristerna hade icke blifvit afhjälpta.

Kommendant på Svartholm var kaptenen i arméen v. Schoultz, en 31 års man, förut löjtnant vid arméens flotta, som år 1804 efterträdde sin fader i befattningen. Fredsbesättningen uppgick till 1 officer och 30 man infanteri, för tillfället ur Jägerhornska regementet, 13 artillerister och 1 officer af fortifikationsstaten, hvarjämte i fästningen funnos 31 arbetsfångar. I Lovisa voro förlagda Nylands jägarbataljons två värfvade kompanier samt 1:a bataljonen af Jägerhornska regementet.

Den 3 februari mottog Schoultz från Klercker ett den 1 afsändt bref, hvari denne meddelade, att »som anledning är att befara et snart inbrott från kejserliga ryska sidan och nödigt således är att skyndsamt sätta fästningarna i försvars stånd», borde kommendanten genast insända uppgift på, hvad för ändamålet erfordrades samt vidtaga anordningar för försvaret. Med anledning häraf begärde kommendanten förstärkning från bataljonen i Lovisa äfvensom ökning af antalet artillerister.

Undan för undan ökades besättningen, så att den vid krigsutbrottet utgjordes af lifbataljonen af Jägerhornska regementet, två kompanier af Nylands jägarbataljon, 134 man vargering från Nylands län och 31 artillerister eller tillsammans 700 man, officerare inberäknade. Besättningen fick emellertid inga vackra loford, och den nye kommendanten klagade öfver, att endast en tredjedel af vargeringsmanskapet haft någon öfning, och att denna uppgått till endast tio dagar, samt att Nylands jägare, som voro värfvade, icke öfvats på två år, så att Jägerhornska bataljonen var »den enda Trouppe fästningen vid sitt Försvar kunde påräkna».

Då sistnämnda bataljon fördes af en major och flera af de kaptener, som åtföljde de nyanlända trupperna, sannolikt voro äldre i graden än Schoultz, kunde det väl icke undvikas, att en ny »öfverkommendant» förordnades, och härtill utsågs enligt den kungliga instruktionen af den 4 februari majoren vid Jägerhornska regementet C. M. Gripenberg, en 53 års man, vid hvars sida Schoultz ställdes såsom »underkommendant». Denne förgrymmades emellertid väldeligen öfver att »i farans och ärans stund nedflyttas», och denna omständighet verkade utan tvifvel förlamande på hans försvarsåtgärder. Olyckligtvis ådagalade den nya kommendanten, som den 15 februari infann sig på platsen, mycket ringa förmåga att uppfylla de plikter, som medföljde det grannlaga värfvet att med en föga krigsbildad besättning »till sista man», såsom orden lydde i instruktionen, försvara en illa utrustad och klent försedd fästning mot en fiende, som förstod att på samma gång skrämma och locka.

I fästningen fattades verkligen allt. Manskapets beklädnad och utredning befunno sig i erbarmligt skick. Skor och strumpor voro utslitna. De kappor, som funnos, hade endast »utseendet af kapotter, utan att medföra någon nytta». Endast en tredjedel af styrkan ägde brukbara gevär.

Så snart de första förstärkningarna anländt, började arbetet på fästningsverkens iståndsättande, och de bedrefvos till en början med ifver (kanske till dess Schoultz fick underrättelsen om den nya kommendantens utnämnande). Till erforderliga kostnaders bestridande erhölls ett belopp af 300 riksdaler banko, hvartill först den 12 februari kom 200 riksdaler banko till upptagning af lavetter. Snön skottades från vallarna, umbärliga träbyggnader nedrefvos, och en ränna i isen uppsågades kring fästningen. Försvaret af de yttre verken uppgafs, och alla krafter samlades inom hufvudfästningen, hvilken med afseende på fästningsverkens beskaffenhet ansågs vara i försvarsdugligt skick, när fienden gick öfver gränsen.

Sämst var det likväl med bestyckningen. Visserligen tillverkades några nya furulavetter, men de förslogo icke långt. På krut var ingen brist men väl på färdiga laddningar, och för tillverkningen af krutkarduser måste man tillgripa manskapets dåliga sängtäcken samt fästningens flaggor. Försummelser begingos med afseende på fästningens förseende med lifsmedel, och dock förde skärgårdsbönderna med lifsfara födoämnen dit in, till och med sedan fästningen blifvit innesluten. Det nästan tömda förrådet af läkemedel försummade man äfven att i tid fylla, och lika litet gjorde man för att iordningställa sjukrum. Till eldsläckningsmaterielen satte ingen människa något förtroende. På det sättet försedd, skulle fästningen omedelbart efter krigsutbrottet mottaga fiendens anfall.

Den 21 februari fick man på Svartholm underrättelse om, att ryssarna gått öfver gränsen, och att de slogo sig ned i Lovisa. Dagen därpå syntes de redan på isen utanför vallarna. Det var själfva öfverbefälhafvaren, som under skydd af en liten betäckningstrupp undersökte fästningens läge och utseende. Han hade redan fått den uppgiften, att dess besättning uppgick till 600-800 man, och att den ägde lifsmedel för fyra månader. Han tyckte sig vidare finna, att fästningen var i försvarbart skick, så att hvarken stormning eller formlig belägring med fördel kunde användas, utan att man nödgades inskränka sig till inneslutning och beskjutning, ett alltid långsamt och osäkert anfallssätt, hvilket dessutom erfordrade minst tolf 24-pundiga kanoner och fyra mörsare. I afsikt att känna sig för om förhållandena och sinnesstämningen i fästningen skickade han sin generalkvartermästare, generalmajor v. Berg, åtföljd af två svensktalande civila herrar, såsom parlamentär för att öfvertyga kommendanten om omöjligheten att försvara fästningen mot den ryska öfvermakten. Det oförsynta och naturligtvis aldrig allvarsamt menade tilltaget misslyckades visserligen men antydde likväl den väg, på hvilken man skulle komma från alla obehagligheter. Svartholms så kallade belägring var ett värdigt förspel, en föröfning till Sveaborgs.

På aftonen samma dag samlade kommendanten fästningens officerare, och det i reglementet föreskrifna, af kommendanten, underkommendanten, platsmajoren och de olika truppafdelningarnas chefer bestående krigsrådet bildades. Dess medlemmar lofvade under edlig förpliktelse i enlighet med reglementets föreskrift »att vilja lefva och dö med hvarandra; att den, som först proponerar att öfvergifva fästningen, så länge tillgång på proviant och ammunition finnes, och så länge något hopp är till secours eller möjlighet att kunna försvara sig, skall strax arresteras och som förrädare anses och dömas; att ej ingå uti någon kapitulation, innan breschen på hufvudvallen blifvit försvarad emot en storm åtminstone». För öfrigt ordnades bevakningen inom och utanför fästningen och bestämdes, att halfva styrkan ständigt skulle bestrida vakthållningen med ombyte vid midnatt.

Dagen därpå, den 23, inneslöts fästningen af ett infanteriregemente, Minska, tillhörande 17:e divisionen och Borosdins afdelning, en skvadron dragoner, en liten  flock kosacker, ett rtilleri- och två pionierkompanier, alltsammans omkring 1700 man, under befäl af generalmajor Muchanov. Inneslutningen var dock icke fullständigare, än att bönderna fortfarande körde lifsmedel till fästningen, och att budbärare och spejare utsändes därifrån. Af en sådan fick man den 27 fullkomligt säker uppgift om fiendens styrka äfvensom meddelan om, att han icke ägde till sitt förfogande gröfre kanoner än sexpundingar. Mycket var sålunda icke att frukta.

Ryssarna utbredde sig emellertid öfver öarna i fjärden, och den 28 var fästningen fullständigt innesluten. Samma dag afsköts första kanonskottet därifrån, riktadt mot en 30 man stark kosackafdelning, och under de följande dagarna roade man sig med att skjuta ett och annat kulskott från tolf- och adertonpundiga kanoner mot spaningsgrupper eller enskilda officerare. En mindre afdelning skickades en dag öfver till Björnvikslandet och brände där en torpstuga, i hvilken man befarade, att fienden skulle kunna få härberge.

Emellertid lämnade besättningens sinnesstämning åtskilligt öfrigt att önska, och enskilda soldater löpte öfver till fienden. En fältväbel (motsvarande nutidens fanjunkare) dömdes till döden för uppviglingsförsök, men bestraffningens fullgörande uppsköts. Om allt detta äfvensom om den slapphet, hvilken gjorde sig gällande med afseende på upprätthållandet af ordning och lydnad, ägde ryssarna med all säkerhet vetskap, och deras ofta upprepade parlamentering afsåg väl hufvudsakligen att verka förledande både på låga och höga.

Den 2 mars infann sig också en ny parlamentär. Denne uppfordrade kommedanten att öfverlämna fästningen under försäkran, att den icke kunde försvaras, att den hade en svag besättning, att den vore illa befäst, att hela Finland redan var intaget, att man ville spara oskyldigt blod, samt att det för den svenska tapperheten icke var någon skymf att öfvergifva en så beskaffad fästning. Gripenberg svarade kort och godt, att besättningens plikt och heder fordrade, att den försvarade sig till det yttersta, samt att fästningen icke led någon brist.

Det dröjde icke längre än till den 8, förr än frestaren återkom och jämte sin tolk med förbundna ögon infördes i fästningen, där han fick tala med kommendanten själf. Utgången blef emellertid densamma som förut.

Nu vredgades den ryske befälhafvaren och lät fyra på Björnvikslandet i batteri uppställda s. k. enhörningar (ett slags haubitser) kasta ett trettiotal kulor mot fästningen. De gjorde visserligen ingen annan skada, än att några fönsterrutor sönderslogos, och att en skorsten rasade ned, men i fästningen fann man »med bestörtning», att sidoriktningen var skarpt begränsad i de trånga skottgluggarna, så att endast åtta kanoner fran hufvudverket kunde åtkomma det fientliga batteriet. Elden besvarades dock lifligt, kanske alltför lifligt. På aftonen sköto ryssarna åter några skott, hvilket förledde kommendanten att låta alla trupperna stå under gevär hela natten.

Inneslutningstruppera förstärktes något under de följande dagarna, i det Minska regementet och det ena pionierkompaniet, som aftågat till Helsingfors, ersattes med 2 1/2 bataljoner af Ruotsinsalmis besättning, hvilken utom det nyssnämnda batteriet, som var beläget nordost om fästningen, rakt öster om densamma utförde ett annat, som bestyckades med åtta kanoner.

Dagen efter denna första skottväxling inträffade utan någon synbar anledning en tvär omkastning i åsikter. Kommendanten kallade krigsrådet tillsammans kl. 8 på aftonen och väckte helt oförmodadt frågan om stillestånd. Såsom orsak härtill anförde han: att en sjettedel af besättningen redan vore sjuk, att man hade för få artillerister, att det fanns endast två ris karduspapper, att man befarade, det fienden skulle med glödande kulor antända fästningens trähus — endast få sådana funnos —, att man hade dåliga eldsläckningsanstalter, samt att man behöfde vinna tid för att iståndsätta bristfälligheterna. På grund af allt detta föreslog han, att man skulle begära sex veckors stillestånd, under hvilken tid »status quo» å båda sidor borde iakttagas. Härtill svarade alla de närvarande ja och amen, alla de, som sexton dagar förut ingått den högtidliga förpliktelsen att till det yttersta försvara fästningen.

Nu var det från fästningens sida, som parlamentärflaggen syntes, när kapten Starck följande dagen, den 10, gick öfver isen för att uppsöka den ryske befälhafvaren.

Denne, som genast såg, huru landet låg, retade nu upp sig och svarade, att han »till följd af sin monarks uttryckliga befallning att skyndsamt och med stormande hand, kosta hvad det ville, intaga fästningen, ej kunde oaktadt sin önskan att visa kommendanten sin enskilda aktning göra minsta förändring i sina vidtagna dispositioner, änskönt han förutsåge, att ändamålets ernående komme att medföra en förlust af folk, som likväl för ryska riket icke blefve på minsta sätt kännbar; hvarför kommendantens proposition icke kunde mottagas».

För att gifva ytterligare stöd åt sitt afslag förnyade ryssarna beskjutningen under några timmar på aftonen utan att göra annan skada, än att några fönsterrutor och takpannor krossades. Då läkarna på därom gjord förfrågan uppgåfvo, att de ledo brist på en del läkemedel, och att de befintliga knappast skulle förslå öfver åtta dagar, och då missnöje förspordes bland anskapet, sammankallades nytt krigsråd den 11, hvarvid det beslöts, att man skulle begära en månads stillestånd under förbindelse att uppgifva fästningen, om den icke inom denna tid finge undsättning. Nu gick underkommendanten ut för att beveka den ryske befälhafvaren, hvilken han efter en kort vandring träffade ute på isen. Denne fordrade dock såsom första villkor för underhandling att få tala med kommendanten själf. När denna fordran uppfyllts, samtyckte han efter någon tvekan till ett stillestånd på tre dagar (säger tre dagar!), efter hvilken tid fientligheterna skulle återupptagas, om icke annan öfverenskommelse blifvit träffad. Stilleståndet afslöts emellertid.

Kort före dess utgång sammankallade kommendanten alla officerarna och erinrade dem om fästningens trängande och bekymmersamma belägenhet, hvarefter de alla ansågo det vara omöjligt att längre motstå en fiende, hvars utvägar ansågos stora och afsikten ögonskenlig att med hvilken uppoffring som helst vinna sitt mål, hvaremot fästningen hade oöfvervinnerliga svårigheter att bekämpa. Därefter sammankallades krigsrådet, för hvilket kommendanten framlade officerarnas enhälliga tanke och därefter gjorde en bedröflig teckning af fästningens tillstand och af besättningens sjukdom och nöd samt af ställningen i landet. Härefter förelade kommendanten de församlade frågan: »huruvida det vore öfverensstämmande med så väl hans egen som öfriga ledamöters undersåtliga plikt och sanna militära ära, antingen soutinera fästningen till sista man utan afseende på förutnämnda olägenheter, eller om öfvervägande skäl funnos, som kunde synas antagliga för att öfverlämna denna Kongl. Maj:ts och Sveriges Svartholms fästning till Hans Maj:t Kejsaren af Ryssland?» För den senare utvägen förklarade sig alla de närvarande, enär »fästningen icke längre kunde konserveras», och därefter uppsattes villkoren för dagtingan.

Med dessa begåfvo sig kaptenerna Starck och Munsterhjelm öfver till fienden. Här infördes de till generaladjutanten Uvarov, som förklarade, att något ytterligare stillestånd icke kunde komma i fråga, utan att fästningen genast skulle intagas medelst stormning, om den icke ofördröjligen dagtingade. Budbärarna framlämnade nu sitt  förslag till dagtingan, efter hvars genomläsning ryske befälhafvaren beviljade fästningen stillestånd intill 24 timmar, efter det svar mottagits från general Buxhöwden, hvilken saken måste underställas. På grund af sistnämnda omständighet kunde dagtingan afslutas först den 17 på morgonen, då ryske kaptenen Drenteln infann sig i fästningen med fullmakt att verkställa denna förrättning.

Enligt den träffade öfverenskommelsen öfverlämnades fästningen i det skick, hvari den befann sig, med kanoner, förråd o. s. v. Besättningen skulle äga utmarschera med flygande fanor och klingande spel samt därefter blifva krigsfångar, hvarvid officerarna ägde välja bostad inom Finland och manskapet begifva sig till sina hemvist därsammastädes, hvarjämte bestämdes, att officerarna finge medföra all enskild egendom, manskapet sina personliga utredningspersedlar, hvaremot fanor och all annan statens materiel skulle utlämnas, samt att alla, som på detta sätt blefve krigsfångar skulle intill fredsslutet af ryske kejsaren »uppbära ett sådant appointement, hvarmed de honnettement kunna lefva och soutenera sig».

Följande dagen, den 18, öfverlämnades fästningen. De i Lovisa förlagda ryska trupperna förenade sig tidigt på morgonen med inneslutningstrupperna, hvarefter de ställde upp sig på isen framför fästningen. Därefter utmarscherade besättningen, bildade linie framför de ryska trupperna, skyldrade gevär och nedlade vapnen. Fanorna (två stycken) troppades och sändes under betäckning till Buxhöwden. De svenska trupperna fördes härefter såsom krigsfångar till Lovisa, hvarifrån de under landtpolisens uppsikt affärdades till sina hemorter. De ryska trupperna besatte fästningen eller återvände till Lovisa.

Buxhöwden liksom ock Suchtelen ansåg, att Svartholm i det hela taget befann sig i godt försvarstillstånd, och det är alldeles uppenbart, att ryssarna för tillfället icke förfogade öfver medel att med våld betvinga fästningen. De valde därför andra medel, hvilkas beskaffenhet sannolikt aldrig skall blifva lagd i dagen, men som enligt de ryska befälhafvarnas egna ord sedan kommo till användning vid Sveaborg. Egendomlig här liksom där är kommendantens plötsliga omkastning. Att han i stället för att genom sin förebild elda sina underlydande till fasthet och uppoffring genom sitt vankelmod drog ned dem till försagdhet och feghet måste i alla händelser läggas honom till last.

Ryssarna uppskattade till fullo värdet af Svartholms besittningstagande. Därigenom tryggades skärgårdsvägen ända till Helsingfors, hvarigenom framförandet af förnödenheter skulle komma att betydligt underlättas. Degerbyviken kunde äfven rymma en ganska betydlig skärgårdsflotta. Dessutom var det naturligtvis af stor betydelse att fråntaga svenskarna denna fasta punkt i ryska härens rygg. Ryssarna afhjälpte också ganska snart de brister, som vidlådde fästningen.

Ur "Finska kriget 1808-1809"