Terror i Kronoby

Där det finns utländska soldater och främmande truppenheter i ett land, en stad eller socken, där uppstår det alltid förr eller senare spänningar, hot, förtryckskänsla, våld, upplopp och sammanstötningar. Det har vi sett exempel på mer än nog i vår närtid på olika håll i världen.

Är det ingenting annat, så kan helt enkelt språksvårigheter och miss­förstånd få det att tända till, braka loss.

Kronoby hörde till de landsortskommuner i Svenskösterbotten, där rysk militär var förlagd under för mej nu aktuella år 1917—18. Kanske var det den viktiga järnvägen som föranledde det. Kanske närheten till kusten, möjligheten till flykt över Kvarken för orosmän, "förrädare" och för ryska tsardömet annars misshagliga individer, vapen- smuggling.

Bevakningen av landets gränser i väst hade skärpts sedan världskri­get bröt ut 1914. Det blev också snart klart för de ryska myndigheterna hur märkvärdigt många unga män, ofta studenter och akademiker, spårlöst försvann, utan att man trots skärpt spionage och utfrågningar inom familj- och vänkretsar kunde få någon förklaring på försvinnandet eller vart männen tog vägen. Att en ung jägare, som blev fast i den rys­ka gränsbevakningens fällor, småningom avslöjade hela jägarrörelsens uppbyggnad, kontaktnät och flyktvägar i väst är en tragisk historia som inte hör till det här kapitlet.

I varje fall fanns rysk militär stationerad i Kronoby, officerare eller ka­vallerister vid gamla tegelbruket vid Harabacken, och fotfolk vid gamla tingshuset vid ån alldeles intill kyrkan.

Också om de var oönskade av ortsbefolkningen förhöll man sej lojal mot det tsardöme och dess armé som man svurit trohet. Det var ingen allmän värnplikt i landet. Det var man glad över, och ett införande av sådan kämpade man segt mot i många år, för man fruktade med rätt att den finländska ungdomen kunde försvinna i de ändlösa ryska folk- och landområdena i öst. Skulle det vara armé och soldater, var det lika bra att de var ryska.

Vanligtvis var också samröret med de ryska soldaterna och officerarna hyfsat, vänligt och med en mänsklig ton. Många ryska soldater fick namn om sej att vara "snälla", särskilt mot barn. Och man förstod säkert I vad som rörde sej i de ryska soldaternas tankar och känslor — helst ville de vara långt härifrån, hos sin egen familj, i eget land och egen hembygd, bland sina vänner.

Som alltid, där det finns långvariga soldattrupper förlagda fanns det väl "ryss- flickor" som blev lite avogt sedda och nedlåtet behandlade av sina landsmän. — Men tsarens armé och dess soldater hade nog också reglementen och förhållningsregler. Övergrepp mot civilbefolkningen straffades i regel hårt, om officersledningen var den rätta.                

Men situationen förändrades och disciplinen blev lösare i och med tsardömets fall våren 1917. På en del håll fanns kanske ingen större disciplin alls. I varje fall var det en osäker tid, när man ute i periferin inte alltid hade klart för sej vem som hade makten, vem man svurit ed till så länge revolutionsvågen rullade av och an i och kring Petrograd, som Petersburg döpts om till, då det plötsligt lät för "tyskt".

Vi i Finland hade som arv från svensktiden ett nordiskt rättsmedve­tande, en lagbunden västerländsk "frihet", och känsla för den och dess rätt. Det försökte tsardömet fr.o.m. det beryktade februarimanifestet 1899 småningom krossa och frånta oss. Ryssarna kände bara till påbud och befallningar, polis- föreskrifter och gendarmrapporter. Allt som var eget och självständigt i Finland, låt vara med gränser,  skulle  brytas ner, och landet  skulle samman- smälta med det väldiga ryska riket och försvinna i det.

Att revolutionen kom, tycktes ge oss en andhämtningspaus, men i gav inga garantier att förryskningspolitiken skulle upphöra, när en ny makt och regim var installerad och hade blivit stabil.

Redan under generalstrejken som omfattade hela riket 1905, hade ordnings- kommandon inrättats av två slag i Finland, de med röda bind­lar och de med vita, arbetare på en front, och på den andra sidan de flesta studenter och unga borgare eller allmänt liberala. Detta för att po­lisväsendet anslutit sej till strejken som praktiskt taget omfattade allt: ämbetsverken, kommunikationerna, industrin, universitetet osv.

Till en början samarbetade — utan närmare kontakter — de två "gar­dena" — för den allmänna ordningens skull. Men snart skulle fronten som känt hårdna, och det vita och det röda gardet, det vita och det röda Finland, råka i oförsonlig blodig strid mot varandra.

År 1917 var ett oroligt år. De röda övade sina led för en kommande kamp, och de fick vapenhjälp av de ryska garnisonerna, och därigenom ofta sin arrogans, sin hårdhet och oförsonlighet, sin negativt laddade säkerhet. Det var år med livsmedelsbrist. Det var strejkar. Oroselement, och ligister hade lätt att operera. De vita övade på sitt håll, oftast för­täckt som brandkårister eller idrottsmän.

Kan man då tala om terror i fredliga lilla Kronoby, eller är min rubrik för stor? Terror i vår tid är ett stort ord, bekant i princip för de flesta. Men när jag bläddrar i tidningar från denna tid, och ströläser notiser, kan jag inte undgå intrycket av att det var ett slags terror ortsbefolkning­en upplevde.

Terror är ingenting man lätt kan gardera. Vad är stor terror? Vad är liten? Det är i det enskilda mänskosinnet och -hjärtat den graderingen möjligen kan ske, för den som själv är ställd i en situation av fruktan el­ler våld, spänning eller hot.

Redan i min kolumn om fartyget Equity och vapensmugglingen i Karlebynejden hösten 1917 (24.12.-89) berörde jag hur en hel by, Ytterbråtö, kunde ridas av terror, när hela byn omslöts av ridande solda­ter, varje väg avspärrades och varje hus genomsöktes i jakt på förbjud­na vapen. Jag tangerade misstankarna som smög mellan gårdarna om angivare och angiveri.

Det är en olustig situation för varje samhälle. Och jag tror det är häl­sosamt för oss, som lever i rätt välordnade och trygga rättssamhällen i en långtgående frihet och tillit, att påminna oss om vad som utspelades i våra trakter, kring våra gårdar, bara för en mansålder sedan.

Då är vi inne i Österbottningen av den 17 augusti 1917 och kan läsa följande:

"Mot slutet av Kronoby Marthaförenings lotteri och soaré i förra sön­dags infunno sig plötsligt sju soldater bewäpnade med gewär och yrka­de, att publiken genast skulle skingra sig samt hotade att i annat fall skjuta på publiken. En närwarande, ryska språket kunnig dam, försökte för soldaterna klargöra ändamålet med soarén, men soldaterna widhöllo hotfullt sin fordran. Bland de kwinnliga deltagarna wållade soldater­nas brutala uppträdande panik och många av dem avlägsnade sig, men den manliga delen av publiken samlade sig omkring soldaterna, warpå dessa omsider avlägsnade sig och soarén kunde fortsätta." 

Det var inget enstaka intermezzo. Tidningen fortsätter:

"I förra tordags på aftonen åter, då Kronoby F.B.K. hade öwningar infann sig till platsen en trupp bewäpnade soldater och "tillfångatog" hela brandkåren! En del av brandkåristerna togo till flykten, warwid sol­daterna äwen awlossade skott, men andra, c:a 25 man, kwarstannade, då de ju wisste med sig, att de ingenting ont gjort. Dessa internerades nu över natten i tingshuset, där militären är inkwarterad." 

Jag relaterar kort fortsättningen: Följande morgon infann sej någon från Gamlakarleby vidtalad officer, och då frigavs männen med undan­tag av kårchefen. Han fördes till Gamlakarleby, där han internerades i stadshäktet tills tåget till Jakobstad skulle avgå. Polisen försökte förklara (alltså för ryssarna) att han intet olagligt hade gjort, att brandkårer inte endast var tillåtna utan också nödvändiga. Men då soldaterna inte kun­de få kvarhålla honom i polishäktet, fördes han fängslad till Jakobstad där ryttmästare Berg genast "widtog åtgärder för kårchefens frigiwning och anhöll om ursäkt för soldaternas oförstånd." 

Intermezzot var allvarligare än det kan förefalla. Alla inblandade orts­bor visste mer än väl att "brandkåren" åtminstone till en del var täck­namn för en blivande skyddskår på orten, som övades för viktigare syf­ten än det såg ut, rena stridssyften mot ryssarna, statsfientlig verksam­het.

Om de orostider och de skumma element som rätt ostört rörde sej i trakten berättar Öb t.ex. 5 oktober såhär under rubriken Huliganbragder i Kronoby:

"De senaste tiderna ha huliganer farit fram på flere ställen i Kronoby.

Så t.ex. praktiserade sig nyligen obekanta indiwider in genom ett fönster till Jakob Hagas i Norrby magasin och bortförde en nästan ny, hemmawäwd blå wadmalskostym, en grå stickad ylletröja med blåa kanter jämte ett antal "pasmar" hemspunnet stickarn. På liknande sätt ha flere willor bliwit hemsökta, där särskilt kwarlämnade sängkläder tyc­kas ha fallit i smaken. Äwen motorbåtarna synas ha haft sina påhäls­ningar. I dem ha presenningar sönderriwits samt diwerse skruvnycklar och bensin förswunnit." 

Vi är inne på sängkläder också i den rätt kusliga notis som ingår 16 oktober 1917, då en av kommunens förtroendemän och ledande personligheter är illa ute. Notisen rubriceras De främmande huliganerna:

"Hotad till liwet för några madrassers skull blew för twå weckor sedan kommunal- nämndens ordförande i Kronoby Johan Broända. Her B. befann sig som bäst i bastun, då en tropp om 7 à 8 man av de där för­lagda soldaterna kl 9 på kvällen inträngde i hans hem. De wäsnande fridsstörarna skrämde B:s lilla flicka, som i hast rusade till bastun med budskapet om ryssarnas ankomst. Då B. befann sig i stugan, blew han genast omringad av de wilda männen, som skreko och stampade som besatta. Det war så gott som omöjligt, att få klart för sig, wad de wille, emedan alla skreko på en gång. Av allt att döma förstod B. att han skul­le föras till Petersburg, göras ett huwud kortare, nedstickas på stunden, o.s.w. om inte soldaterna genast skulle komma i åtnjutande av större bekwämligheter, renare madrasser, m.m. Då B. inte kunde göra sig för­stådd, ämnade han telefonera efter hjälp, men fick ej närma sig telefon­apparaten. Med bajonetter, hotande från alla håll, twangs B., att en lång stund ödmjukt och stilla stå i ringen av en wild hop soldater, aw wilka de tappraste bland de tappre flere gånger mattade sin gewärskolw mot B:s huwud. När de så tillräckligt länge hållit sitt offer i den största dödsångest, avlägnade sig fridsstörarna med hotfulla gester." 

Denna upphetsade scen ledde lyckligtvis inte till värre följder. Men vem mäter måttet av den fruktan Johan Broända kände i denna stund av hot? Hur långt kunde de uppretade vildarna gå? Vem mäter hans oro för flickan? Han må ha varit aldrig så sansad och prövad i livet; de minuterna i sitt liv skulle han nog komma ihåg till sin död.

Jag märker f.ö. den ironiska gadden som riktas mot kohorten, det enda vapen man kunde gripa till, ty notisen fortsätter med att det till upplysning tillfogas, att kommunen låtit förfärdiga madrasser av gamla tomsäckar, som visserligen tvättats tillräckligt, åt soldaterna, men i de "renhetsälskande" grårockarnas ögon inte var fina nog. Av ortens läns­man hade "landsplågan" fått uppfattningen, att B. var orsaken till den­na ringaktning mot "fosterlandets tappra förswarare."

Samma ståtliga bondehövding, Johan Broända, hänvisade till lik­nande dystra erfarenheter av rysk soldatesk, när han talade vid avtäck­andet av minnesstenen över hjältegraven i Kronoby på kyrkogården 15 augusti 1920: "Vårt släkte blev icke minst ansatt av österns barbari och härjarskaror. Mest levande står dock minnet från de senaste åren, och även här på detta helgade område fingo vi bevittna, huru de ryska sol­daterna icke ens aktade giva dessa vittrade gravvårdar den vördnad gravar tillkommer. All vår frihet och rätt trampades under fötterna, ja, man nästan dignade under förtrycket i vår sista ödestimma."

En kommunalnämndsordförande upplevde säkert tyngre saker än ovan antydda episod. Men den är mycket nog, som ett memento, och talar klart sitt språk, och vittnar tydligt om sin tid.

Jag vill sluta med ännu en tänkvärd tidsbild, denna gång målad av den flitiga signaturen Jojakim i tidningen Pedersöre 24.10.-17. Av sti­len lockas jag att tippa att det är en av Johannesarna Klockars eller Storbjörk som håller i pennan:

"Det var senaste fredag som storstrejken begynte. Här i Kronoby äg­de dock ett förspel rum, värdigt hela det skådespel som sedan följde. Telefonen besattes tidigt på morgonen med rysk militär, som förhindra­de varje samtal, samtidigt som ett trettiotal beväpnade soldater trängde in i hemmen letande efter vapen. Hela dagen fortgick spaningen utan minsta resultat. Men man gjorde i alla fall sin s.k. plikt, ty man följde den hemliga angivarens plan, och det syntes de vapenstarke nyttigt, att stå väl med samhällets mörkaste makter och avskum.

Att förbittringen här var stor över det skedda må ingen förtycka. Det var ett svårt slag i ansiktet på en kommun, som väl i mångens tycke hål­ler allt för mycket på sin egen ära, men som just därför också är så myc­ket mera mån om, att ärbarhet och ridderlighet skola vara tecknet på dess panna.

Allt tyder, såsom redan framhållits, på att en hemlig angivelse förele­gat, ändock den skyldiges namn icke kommit i dagen. Också samhället, det harmuppfyllda samhället, säger ut sin dom över den brottslige och hans gärning och domen är nidingens dom!

Sedan följde ju fortsättningen, början lik, alltfort i förbund med främ­mande vapen och inhemsk drägg. Under strejkveckan voro vi tämligen oberörda av det hela, om än strejkvågen med skriande huliganbesättning även som alarmerande rykten gjorde luften mer än vanligt orosmättad." 

Notisen i Pedersöre ingick bara en vecka innan ångfartyget Equity med vapen och ammunition kom till Larsmo och den lyckade vapen­smugglingen inåt land vidtog.

De vapen man sökte enligt notisen kan ha stammat från John Grafton bl.a.
 

Hans Fors