K.J.Berg - Drag av min levnad. IV

Hans Fors

Mot mogna år, i hamn 

Senast lämnade vi terjärvprästen Karl Johan Berg, då han bröt upp från adjunktstjänsten i Tammela, för att tillträda en befattning som t.f. kyrko­erde i Övermark. Han hade gift sej på sin 30-årsdag, 27 november 1891. Men ännu hade han inte kommit helt i hamn, funnit sin trygga bärgning.

Det var inte något komfortabelt hem den nyssvordne pastorsad­junkten kunde bjuda sin unga fru i Östermark prästgård. De nödvändi­gaste enkla husgeråden köptes i Tammerfors vid resan från Tammela. Som rådgivare hade vår unga präst pastorskan Lina Fontell. I Vasa köpte han ett bord och ett halvt dussin stolar. Från en snickare i Över­mark beställdes sängar. Unga fru Maria medförde förutom sängkläder ett och annat i möbelväg. "Jag måste dock öka min skuld med 400 mk, varvid denna steg till 3.900 mk".

I Tammela hade adjunktlönen varit futtiga 60 mk i månaden, vilket Berg själv betecknar som "fabulöst litet i våra dagar", med en ökning av 5 mk per år. Men uppehället var fritt. En ung präst behövde inte så mycken klädgrannlåt, dessutom blev det små tillskott i kassan, då ett dop extrahonorerades med 50 penni, en begravning eller enbart delta­gande med sång vid en jordfästning med 2 mk. Men stora möjligheter att avbetala studieskulder gavs inte.

Men med friskt mod grep sej vår terjärvadjunkt an sin första självstän­diga tjänst: "Att nu övertaga skötseln av en församling tedde sig icke alls så skrämmande, som då jag som nybakad präst stod inför samma pers­pektiv i Lestijärvi. Jag hade fått skolning under ledning av den erfarne och humane dr Granfelt. Här fick tjänstgöringen dessutom ske på mo­dersmålet och kansliarbetet var ganska ringa, befolkningen endast 3 000 personer."

Men ekonomin blev knepigare än i Tammela, där de unga prästerna satt vid en annans rikligt dukade bord. Nu skulle han träda fötterna un­der eget bord, och där skulle två personer bespisas. Men övermarkborna var givmilda och måna om sitt unga prästerskap. De hämtade allehanda av livets nödtorft. En gemytlig bondvärdinna kunde komma smygande med ett smörpaket: "Jag kände på mig att pastorskans smörbytta började bli torr!" En annan gång var det en fårbog, ägg eller något annat gott. Allt var välkommet. Lönen utgjordes bara av 1.500 mk i kontanter.

Drygt ett år varade vistelsen i Övermark. Sen gällde det att åter bryta upp, ty tjänsten blev ordinarie besatt hösten 1892. Kyrkoherden i Maxmo hade blivit vald, nu fick vår terjärvpräst i stället förordnande till Maxmo. Hit kom det unga paret kort före jul. Maria gick i väntans tider. Den 6 januari föddes sonen Karl Olof Mattias, men redan två månader sena­re, 16 mars, avled han. Då var Karl Johan i Åbo för att avlägga pasto­ralexamen, och den lilles mor på resa till Vörå för att hämta medicin åt den sjuke. Livets första hårda slag.

I Åbo, i samband med pastoralexamen fick vår unge terjärvpräst ett hedrande anbud att bli ledare för stadsmissionen i staden, rekommen­derad till det av den avgående ledaren, studiekamrat K.V. Lehtinen. Men Berg avböjde anbudet. Han hade beslutat att söka kapellanstjänsten i Kronoby. Hembygden, och den svenska kusten i norr drog honom starkt till sej.

Men i Kronoby kom han inte på förslag. Då ingrep en av socknens le­dande män, Leander Rudbäck, och Berg blev inkallad som fjärde provpredikant, och även vald till tjänsten. Men innan dess hade han hunnit bli förordnad till Kaustby som adjunkt åt kyrkoherde K.G. Krohn. Honom kände Berg från tidigare som en varmhjärtad och öd­mjuk människa. Berg fick ensam sköta prästtjänsten då Krohn till största delen låg bunden vid sjuksängen. Adjunktparets enkla levnadsförhål­landen skildrar Berg på sin ålderdom så:

"Vi bodde, min hustru och jag i en bondgård, där vi åt vårt knappa bröd, men därutöver blev det intet kvar. Ekiperingen var så klen, att jag, då jag höll min provpredikan i Kronoby i februari, uppträdde i min brors byxor. Han förde mig dessutom med häst till och från Kronoby."

Tjänstgöringen i Kaustby varade till sista april 1894. Samma dag åkte det unga paret Berg in på kapellansgården i Kronoby och Berg började sin första ordinarie tjänst. Vandringsåren var förbi.

Berg hade under sina vandrings- och läroår samlat en mängd andlig °ch praktisk erfarenhet. I Tammela kom grunden, och en behövlig säkerhet i samarbete med två jämnåriga kamrater under ledning av den kloka erfarna dr Granfelt. Sedan hade Berg arbetat två år ensam. I Kro­noby blev han åter "andra man". Hans förman var kyrkoherde Jakob Joel Wegelius. Han var född 9 mars 1846 och 15 år äldre. Men ett gott kamratskap uppstod.

Litet grumlades relationerna på grund av skillnader i trosfrågor. We­gelius var son till en framstående pietist och trefaldig doktor i Malax, Ja­kob Wegelius, och hade från barnsben insupit en pietistisk trosåskåd­ning. Prosten hade som sin kapellan önskat få Gideon Castrén, som stod i tredje förslagsrummet, och inte Berg.

Men i Terjärv var den evangeliska riktningen rikt representerad och utbredd bland församlingsborna, kanske delvis orsaken till att Berg blev kallad som fjärde provpredikant. De evangeliska var också starkt fram­me i Kronoby och ville ha en "egen" man i predikstolen. Berg kommen­terar sin läggning såhär: "Jag var dock inte så farlig, ty jag hade icke den ultra-evangeliska uppfattningen, den tiden ännu okänd i Terjärv. Prosten CA. Mellberg, som i mycket var min lärofader, stod på den ur­sprungliga hellbergska ståndpunkten. Han predikade nog ett fritt evang­elium, men förbisåg icke den subjektiva tillägnelsens nödvändighet.

Förmaningens ord kom också till sin rätt och han var en bönens man. På det hyperevangeliska hållet, där man förlägger rättfärdiggörelsen till Golgata, hade man redan begynt ringakta bönens betydelse. — Redan under studenttiden men särskilt i Tammela blev min hållning till denna riktning bestämt avvisande."

Detta må räcka som insyn i den nya kronobykaplanens trossyn: "Vad Wegelius sedan må ha tänkt om min lära, vet jag inte, ty vi disku­terade sällan lärofrågor. W. var ingen djupliggare, mest talade han om vardagliga ting och händelser som han upplevat. Wegelius omfattade med värme missionärsarbetet och diakoniverksamheten. Redan vid se­kelskiftet begynte vi meddels kollekter och skördefester samla på en diakonifond." 1907 kunde Kronobys församling anställa en församlingsdiakonissa.

Under Wegelius tid helgades och planerades också Backas kärret som socknens andra begravningsplats, eftersom den vid ån och intill kyrkan liggande idylliska Trubbholmen ansågs för trång och då föreföll sakna utvidgningsmöjligheter. Backas kärret var inte "populärt". Många skydde platsen, och i folktron låg gamla föreställningar att man där ner­grävt döda och sjuka hästar och hundar. Ännu i min barndom i slutet av trettiotalet föreföll Backas kärret som en risig skräpig och sandig öken, långt från kyrkan, med en kall och blåsig väg för likvagn och sorgefölje.

Från första stund fick den ny kaplanen uppgifter också utanför det re­na församlingsarbetet. Han fick sköta religionsundervisningen i den ny­grundade folkhögskolan och återknöt bekantskapen med den gamla lyceist- och studiekamraten Johannes Klockars, som var rektor.

Även i nykterhetsfrågor blev samarbetet med Klockars intimt. 1890 stiftades Kronoby Ungdoms- och Nykterhetsförening, och 1906 upp­stod ett särskilt Kronoby Nykterhetssällskap, som skulle arbeta på reli­giös grund bland äldre personer, med Berg som ordförande, och Klock­ars som ivrig och ofta sedd medverkande vid mötena. "Resultatet av de bägge föreningarnas arbete blev, att allt bruk av rusdrycker vid kalasen upphörde och såväl äldre som yngre iakttogo helnykterhet."

Umgänget med Klockars var både "lärorikt och intressant": "Det fliti­ga umgängt med en sådan kulturpersonlighet, som han var, lärde mig bättre förstå kulturens värde och gav mig mera vidgad syn på livet, än det man kunde få i trängre religiösa och prästerliga kretsar.

Jag kom att inse det sunda och berättigade i satsen: 'Intet sant mänskligt är för mig främmande.' I extrema väckelserörelser fattar man tyvärr icke en sådan grundsats."

"Med denna syn på tingen" föreföll det naturligt för Berg att bli protokollist för Kronoby Husbondeförening, senare Kronoby Lantmannagil­le, som inte bara drev jordbruksfrågor utan även diskuterade moraliska och andra allmänna frågor. Det var nära folket den unga kaplanen ville verka. Redan 1909 övertog han hela skötseln av pastorskansliet. Pros­ten Wegelius kunde inte sköta det tjänsteåliggandet på grund av försva­gad syn, och så gott som alla förrättningar, dop, begravningar, vigslar och sjukbesök föll nu på kaplanens lott.

Bara en månad efter ankomsten till kaplansbostället Kackurs föddes det unga prästparets andra barn, sonen Martin Rafael, den blivande jägaren och översten, 7 juni 1894. Och i rask takt ökade barnaskaran med Karin Margit Maria 1895, Hildegard Matilda 1896, Olof Zakris 1898, Agnes Valborg 1899, Toini Helena 1901, Ingrid Elisabet 1904 och Ragnhild Ingeborg 1907.

Jag har ofta ägnat mor Maria en beundrande tanke, som inte hade bara dessa täta barnafödslor och kaplansgårdens praktiska skötsel att handha, utan också alltid stödde och biträdde sin man utåt, och små­ningom tog del i många organisationer och strävanden på orten. Inte minst marthorna och senare Lotta Svärd ägnade hon tid och krafter.

Den unga kaplansfamiljens liv var inte lätt. Lönen var c. 3 000 mk, förutom naturaförmåner från bostället: 'Tyvärr vållade bebrukningen av detta endast förlust, ty tjänstefolkets löner och andra omkostnader överstego avkastningens värde. Därtill kom att under första året den in­köpta hästen måste avlivas och en såkabo förstörde grödan på Norr­mark kyttlandet. Efter några år befanns det vara klokt att utarrendera bostället, vilket bebrukningssätt jag från början velat införa, men lät mig övertalas av far och bror."

Jordbruksinventarierna såldes, men priset blev lägre än inköpspriset. Ekonomin blev bekymmersam, särskilt när barnen kom i skolåren. Sex av barnen måste undergå blindtarmsoperationer. Dottern Toini fick lig­ga hela fem månader på sjukhus 1905 p.g.a. felaktig läkarordnination. Flickan räddades till livet i sista stund, men en svår bukhinneinflammation hade tillstött. Missförhållanden på ett primitivt sjukhus och en vårdslös sköterska förorsakade att flickan fick tuberkulossmitta, som krävde läkarvård i Stockholm och Frankfurt a. Main.

Wegelius erlade 300 mk i året för kansliskötseln från 1909, och er­sättningar för vakanser i grannkommunerna inflöt då och då, men fa­miljen levde på sparlåga: "Trots detta täckte inkomsterna icke utgifter­na, utan jag måste tillgripa ett flitigt växelbruk och upptaga stående lån." Svårigheterna med ekonomin förföljde Berg ännu sedan han ut­nämnts till kyrkoherde.

Exemplet Berg är inte ensamt stående. Så slet och kämpade särskilt de unga prästfamiljerna över hela landet. Lönerna var urusla, de an­slutna jordbruksmarkerna ofta dåliga och olönsamma, tjänstgöringen betungande.

Sötebrödsdagarna var nog rätt få och tillkom vanligen de äldre kyr­koherdar och prostar som kommit över en stor och rik församling och gärna ruvade över den så länge benen bar och synen fungerade, me­dan adjunkter och hjälppräster, kaplaner och tillfälliga predikanter sköt­te grovjobbet och slitet.

Vi skall ännu i en kolumn komma vår Karl Johan närmare in på livet, som familjefar och fostrare, och blivande kyrkoherde på Torgare.

Österbottningen 02.12.1990