| Minnen från en resa i Finland hösten 1900 |
| Skrivet av John Ternstedt |
| 2009-01-21 23:40 |
|
Minnen från en resa i Finland
hösten 1900 Af teol.dr John Ternstedt Tavastehus Alavo Kuortane Lappo Nykarleby Vasa Hernösand Till Tavastehus (Hämeenlinna) kom jag i god tid på morgonen och styrde då kosan till prästgården, där jag af flera mina vänner blifvit anbefalld att uppsöka kontraktsprosten Josua J. en bror till ärkebiskopen. Fyra bröder till honom äro präster. Flertalet af dem berömdes såsom goda präster. Två bland dessa förunnades mig att lära känna. Prosten J. var en hjärtevarm man. Han omtalades såsom en nitälskande, uppoffrande herde, och lämnade hos mig lifvande och förblifvande intryck däraf. J. har utom staden, med öfver 4,000 invan., en rätt betydande landtförsamling. Man finner nästan i alla finska städer detta missförhållande, drägligt, så länge städerna ej vuxit större, men onaturligt där så skett. Då J. en stund var af ämbetsgöromål upptagen, efterskickades den här boende pastor H., anställd i finska söndagsskolföreningens tjänst som dess reseombud m. m. Söndagsskolverksamheten är nämligen, som förut nämnts, af finska kyrkan helt och hållet omhändertagen. Jag passade på och tog H. med mig som ledsagare på en tur ut i staden. Dess förnämsta sevärdhet är naturligtvis det gamla slottet Tavastehus eller Kronoborg, i hvars närhet staden grundlades 1639 af Per Brahe. Men enligt grundsatsen, att vördnaden bevaras störst på afstånd, nöjde jag mig med att ett stycke ifrån betrakta den, åtminstone genom sin höga ålder, vördnadsvärda borgen. Den knappa tiden medgaf för öfrigt ej mer. Kändt är, att dess grundläggande går tillbaka till Tavastlands underkufvancle genom Birger jarl, alltså till 1200-talet. Af hvad då byggdes finnes näppeligen något kvar. Under Vasakonungarne hade det stor betydelse som fästning och militärdepot. Under ryska styrelsen har det användts såsom korrektionsinrättning och tukthus. Kyrkan besågs däremot både innan och utan. Den är uppförd efter en skiss af Gustaf III; påminner ock om teaterkonungen genom sitt något teatraliska inre, hvilket för öfrigt ej så litet erinrar om Skeppsholmskyrkan i Stockholm. Genom prosten Js bedrifvande hade hon som gåfva fått en vacker altartafla, framställande Jesus och Maria Magdalena vid grafven, målad af den i Finland och äfven hos oss som framstående artist bekanta fru Soltin. Fyra kilometer utom staden ligger Hattelmasas ås med sin berömda, i »Fänrikens marknadsminne» besjungna utsikt öfver Tavastehus och dess omnejd. Min mening hade varit att från Tavastehus resa direkt norrut till Nykarleby, med ett kort uppehåll i Lappo. Men det var i denna plan, som den unga fru S. i S:t Mickel gjorde en ändring. Hon ville nödvändigt, att jag skulle göra en afstickare till hennes far, prost och kyrkoherde i Kuortane, ej fullt fyra mil från Alavo station, alltså två platser, vid hvilka stora minnen från Finlands sista krig äro fästa. Också de utöfvade sin dragning. Med bref och telegram hade hon förberedt fadern på mitt besök, och då hon förutsåg, att jag på sena kvällen ej skulle kunna köra ända fram till Kuortane prästgård, hade hon gifvit mig en anbefallningsskrifvelse till sin goda vän, »värdinnan» på Kulju gästgifvaregård. som låg inemot tre mil från Alavo. Denna kom mig ock mycket väl till pass. Efter ett par timmars färd från Tavastehus, nådde vi Tammerfors, där tåget lyckligtvis höll något öfver en halftimme, som tillät mig taga en kort öfverblick af denna för Finland mycket märkliga och viktiga stad. Den är, åtminstone i sin nuvarande form och till största delen, så godt som ny. Och det kändes rätt underligt att från de enformiga och ödsliga bygder, genom hvilka järnvägen går, med ens se sig inkastad i en stad, som efter finska förhållanden kan kallas storstad och till och med ser modernare ut än själfva "Helsingfors. I början af förra århundradet var den knappt annat än en större by, som i otid fått stadsprivilegier (1779). Men då kejsar Alexander I vid sin stora rundresa genom Finland 1819 fäste sin uppmärksamhet vid dess ypperliga förutsättningar för att bli en industriplats och gjorde åtskilligt för att främja dess utveckling därtill, tog den snart fart. Mellan Näsijärvis och Pyhäjärvis betydande sjöar går en ås af ungefär halfannan kilometers bredd. Genom den bryter sig den förstnämndas vatten och bildar därvid ett fall af sammanlagdt ungefär 60 fots höjd. Dess namn är Tampere Koski, som försvenskadt blir Tammerfors. Nu är hela dess kraft och den är icke liten tagen i tjänst för industriella anläggningar af allehanda slag: bomulls-, linne- och yllespinneri och väfveri, asfaltsfabrik, träsliperi o. s. v. Om vi med skäl kalla vårt Borås för »Sveriges Manchester», så kan Tammerfors med än större skäl kallas Finlands. Och det har vuxit betydligt fortare än sin svenska motbild. På ungefär samma tid, som Borås har fyrdubblats, har Tammerfors tiodubblats, och är nu rikets tredje stad med omkring 26,000 invånare. Det kostade litet på att ej få begagna sig af de anbefallningar, som mina finska vänner gifvit mig till goda ämbetsbröder i T. Nu fick jag fara det förbi med ett flyktigt, men godt intryck af dess idoga lif och med den hugnesamma känslan, att icke allt där går upp blott i de materiella intressena. Man hade nämligen sagt mig, att bland den stora arbetarebefolkningen röjer sig ett mindre vanligt lifaktigt andligt intresse. Färden uppåt Näsijärvis långa, slingrande vatten lär erbjuda mycket vackert att skåda. Man kan då krångla sig fram minst bortåt tjugu mil i de med Näsijärvi sammanhängande sjöarna. Järnvägen, som norrut går ett godt stycke öster om denna sjö, kan ej sägas göra detsamma. Upp mot Orivesi station och ett stycke ofvanför var landskapet mera omväxlande. Trakterna, som sedan passerades, voro skäligen enformiga. Och ju längre man kom, dess tröstlösare blef anblicken af de ändlösa ovårdade skogsmarkerna. Jag fick ånyo bekräftadt, att om man skall se Finlands naturskönheter ? bör man ej färdas till lands utan till sjöss. Och för sjövägar har naturen väl sörjt i detta underliga land, som till sin största och hufvudsakligaste del är det obestridligt sjörikaste land på jorden. Från Myllymäki station svänger banan västerut och närmar sig Österbotten, passerar därvid Suomenselkäs ås, som utgör gränsen mellan Satakunta och Österbotten. Här börja mera odlade bygder, af hvilka dock ögat ej kunde skönja mycket för den inbrytande skymningen. Vid framkomsten till Alavo var det alldeles mörkt. Här fick inbillningsskraten ersätta det yttre ögat. Nog hade jag dock gärna velat begagna mig äfven däraf för att kunna medtaga också den yttre bilden af denna märkliga plats; men tiden medgaf intet uppehåll. Men nu några ord om Alavos slagfält och striden där 1808. Alavo var då likasom nu en betydande vägknut, där vägarna från Vasa, Nykarleby, Tammerfors och Jyväskylä möttes. Efter segrarna vid Lappo, blott några mil nordväst om Alavo, och vid Kauhajoki, den förra vunnen under Adlercreutz, den senare under Döbeln, började den finska härens hopp att åter lifvas. Dess mod hade egentligen aldrig, ej ens under de svåraste motgångarna, trutit. Äfven dess oduglige öfverbefälhafvare, Klingspor, kunde nu ej underlåta att anbefalla en framryckning söderut. Han beslöt att med härens hufvudstyrka, omkring 5,000 man, söka undandrifva ryssarne, som stodo vid Alavo och höllo dess i strategiskt afseende så viktiga vägknut besatt. »Men», säger Björlin, som vi här anföra, »snart befallde han Adlercreutz att leda själfva framryckandet.Själf stannade han hos prästfolket i Lappo, där han mådde väl och fick riklig undfägnad». Vi skildra ej själfva striden, erinra blott om några märkliga enskildheter. Det var här Adlercreutz, när han såg karelerna vika för den ryska öfvermakten, rusade fram emot dem och ropade: »Fienden är slagen, gossar, och segern är vår! Det återstår blott att taga hans krigskassa. Därför, höger om vänd och fäll bajonett! Gå på!» Det hade verkan. Hvarenda karelare vände sig mot den förföljande fienden och dref honom undan. Sedan var det som A. skickkade bud till de i reserven stående båda savolaks-bataljonerna, som kommenderades af von Törne och gamle Lode, att en af dem skulle skynda till undsättning. De båda cheferna stodo och samtalade; v. Törne hörde först budet och kommenderade genast sin bataljon framåt. Då steg Lode fram och förklarade lugnt, att han såsom äldst skulle gå först. Då Adlercreutz tillfrågades, gaf han Lode rätt. Denne läste, som han vid dylika tillfällen plägade, först ett tyst »Fader vår», ryckte sedan an i spetsen för sitt folk med sådant eftertryck, att ryssarne, trots sitt envisa motstånd, slogos tillbaka. Lode föll själf, svårt sårad, men hans anfall afgjorde dagens öde. Byssarne under Kamenski blefvo i grund slagna och jagades nära halfannan mil från slagfältet på vägen åt Tammerfors. Detta skedde den 17 aug. 1808. En sommarnatt 1885 restes, såsom man berättade mig, vid Alavo kyrka en vård till minne af segern, utan att tillstånd därtill af vederbörande myndighet inhämtats. Då länsmannen på platsen anställde undersökning, om hvem som vågat detta tilltag, var det ingen, som visste eller ville veta det, och vården fick stå. Till Alavo är knutet minnet af en bland de ärorikaste segrarna från detta krig, som dock kan uppvisa så många för den finska hären ärorika strider. Men såsom äfven de kostligaste pärlor på ett halsband falla isär och förskingras, då bandet, som skulle sammanhålla dem, brister sönder, så gingo frukterna af dessa strider och segrar förlorade cgenom den usla öfverledningen. Intet kunde sammanhållas och tillvaratagas. Genom ett kraftigt framryckande skulle man, ansågs det, efter segern vid Alavo kunnat falla Kamenskis hufvudstyrka i ryggen och slå den. Men Klingspors liknöjdhet och senfärdighet förstörde äfven nu alltsammans. Vid Alavo var det slut på den norra finska härens lysande segerbana. Snart fick den med nedslaget sinne anträda återtåget på samma väg, där den nyss så hoppfullt ryckt fram. Och det var just denna väg, som jag hade att följa på min färd till Kuortane. Som sagdt tillät mig ej mörkret att bese slagfältet och den ofvannämnda vården, som dessutom står något öfver en kilometer från stationen. Med en bonde, som besökt Alavo fick jag skjuts till Kulju. Vägen går nästan rätt i norr ända till Kuortane. Det blef klart månsken; ett långt stycke följde vägen utmed Saarvikka å. Med min skjutsbonde kunde intet samtal föras, då han icke alls förstod svenska. Det blef så mycket bättre tid till allehanda betraktelser. För mitt inre framstod bilden af den finska hären, dess fram- och återtåg, dess strider och lidanden. Det stämde sinnet till djupt vemod. Det knyter sig ännu till erinringen af denna på sitt sätt minnesrika nattliga färd. Sent på natten kommo vi fram till Kulju, där alla lågo försänkta i sömn. Detta oaktadt kunde alla husets dörrar af den ankommande öppnas, utom den till värdfolkets sofkammare! Tjänstfolket låg i öfre våningen af den stora byggnaden. Jag bänkade, på, men fick blott sömniga afvisande svar. Då måste skjutsbonden in; nu ryckte jag ock fram med mitt bref till värdinnan. Och då blef det annat af. I hast klädde »värdinnan» på sig, kom ut och tog emot mig som barn i huset. Min värdinna förstod ej heller svenska, men hon såg i mig en vän till sin vän, och så blefvo äfven vi vänner. Kulju var den bästa gästgifvaregård, som jag på den finska landsbygden påträffat, och hade ett betydande jordbruk i godt skick och med goda åbyggnader. Påföljande söndagsmorgon skjutsade mig värdinnan själf till Kuortane stora, väl hållna, träkyrka. Den låg alldeles utmed stranden af sjön med samma namn. Begrafning och barndop föregingo gudstjänsten. Då liket bars till grafven, gingo prästen och klockaren före; den senare sjungande en begrafningspsalm. Prosten J. var för tillfället klen, hvarför hans son, en ung prästkandidat, fick i faderns ställe uppläsa en hans predikan, naturligtvis på finska. Kyrkan var väl besatt af uppmärksamma åhörare. Prosten J. är både älskad och gärna hörd af sin församling. Själf stannade han efter för att hålla en kyrkostämma och reste landvägen hem. Jag fick följa med prästgårdens folk i dess kyrkbåt den tre kilometer långa vägen öfver sjön till pastorsbostället, vackert beläget på en långt utskjutande udde. Prostinnan tog mig om hand som en riktigt god värdinna. Det var en angenäm eftermiddag, som sedan tillbragtes i den barnafromme prostens sällskap. Vid Kuortane utkämpade den finska hären under sitt ofvannämnda återtåg flera segerrika fäktningar. Men då den sedan efter en skarp strid uppgaf sin starkt förskansade ställning vid Ruona bro, ej långt från prästgården, blef detta, såsom det snart visade sig, anledningen till de tätt efter hvarandra följande nederlagen vid Salmi och Oravais, det sistnämnda afgörande för krigets olyckliga utgång. Ännu kvarstå hus i Ruona by, hvilkas väggar visa hål efter de ryska kulorna. I Kuortanes bygder bibehålles ännu en gammal och egendomlig aflöning af kvinnliga tjänare, hvarom prostinnan J. berättade. Pigornas kontanta lön är blott 20 ä 30 mark, men från och med oktober till maj ha de hvarannan vecka så godt som alldeles fri att arbeta åt sig själfva, naturligen dock så, att de måste förrätta de allra oundgängligaste sysslorna. Dessutom ha de två eller tre egna får födda samt få så en kappe lin. Hvad som däraf växer få de, jämte ullen af fåren, egenhändigt arbeta upp i spanad och väfnad, dels för eget behof, något också till afsalu. Detta sätt har ju sina olägenheter, men främjar på sitt vis den kvinnliga husfliten och skyddar tjänarinnorna ej så litet mot grannlåtssjukan i klädedräkten. Också lade jag märke till, att kvinnorna i kyrkan allmänt voro mycket enkelt klädda. På måndagen anträddes färden till Lappo, som ligger något öfver tre mil nordväst från Kuortane. Mellan Alavo ock Lappo bildar järnvägen en trubbig vinkel, kvars bas utgjordes af den omkring sju mil långa landsväg, som jag med passerandet af Kuortane, kade att tillryggalägga. Min gode värd lät skjutsa mig första hållet tillJylhäs gästgifvaregård. Strax utanför densamma ligger Salmis slagfält, där Adlercreutz, efter reträtten från Ruona, som dock icke var tvungen, höll stånd mot de två från olika håll mot honom anryckande ryska afdelningarna under Kulneff och Lukoff. Åtgärder hade förut blifvit vidtagna för denna ställnings försvar. Den 2 sept. utkämpades i två repriser den blodiga striden. Trots några misslyckade anordningar af Adlercreutz, som vid detta tillfälle läggas honom till last, skulle han, som det anses, kunnat slå tillbaka ryssarne, om han icke under striden fått order från Klingspor att afbryta den och retirera. K. hade, som så ofta eljest, låtit sig skrämmas af mera inbillade än verkliga faror och fullföljde sitt sorgliga öde att nu med sin feghet och oskicklighet fördärfva, hvad hans underordnades tapperhet och duglighet vunnit eller kunnat vinna. Sent om aftonen tågade Adlercreutz med sina trupper norrut mot Lappo. »Sällan hafva», säger Björlin, »några strider haft ett större inflytande på en trupps moraliska beskaffenhet än de vid Ruona och Salmi. Den finska soldatens tro på en återvändande lycka, hvilken de lätt köpta framgångarna under våren och sommaren uppväckt, blef nu i grund rubbad. Hans tapperhet i striden var väl fortfarande densamma, men hopplösheten trängde allt djupare ned i hans sinne. Och öfver hela landet spred sig denna stämning af hopplös förtviflan, denna dådlöshet, som alltid följer olyckan och motgången. Hvad ryssarne icke förut lyckats vinna, vare sig genom smicker, guld eller dödsdomar, det skänkte Klingspor dem genom det frivilliga återtåget från Salmi.» Jag gick utöfver den backsluttning, där den hetaste striden stått. Nu synes intet spår af den, men erinringen af den stämde mitt sinne till sorgset vemod. Också nu gick min färd utmed samma väg, som den finska hären följde vid sitt fortsatta återtåg. Till Lappos stora kyrkby kom jag strax före middag. Mitt besök där hade ett dubbelt syfte, dels att träffa kyrkoherden och prosten M., till hvilken jag fått anbefallning, dels att bese det alldeles intill byn liggande slagfältet. M. intager för närvarande en ganska framskjuten plats i finska kyrkan. Han är son af den M., hvilken på sin tid var en af de anseddaste och inflytelserikaste prästerliga ledarne för de förut omnämnda pietisterna eller s.k. »skörtisterna» och stod mycket nära deras lärofader, bonden Pavo Routsalainen. Också han tjänstgjorde i Lappo, men blott såsom extra ordinarie, och dog där tämligen ung. Stora skaror strömmade till för att höra honom, och utom vid de kyrkliga gudstjänsterna höllos täta samkväm i husen. En storartad gästfrihet bevisades då i Lappo af rörelsens anhängare mot de från andra trakter kommande trosbröderna. M. måtte ock haft en ovanlig gåfva att tala tilL folket väckande och medryckande. Visserligen är ej hans minne fritt från allvarsamma skuggor, men är dock ännu högt uppburet bland de fromma af denna riktning. Och i hans spår går nu sonen. Det berättades, att hans verksamhet väckt en ny lifaktighet bland »skörtisterna», som söka honom från när och fjärran. De gamla samkvämen ha återupptagits. M. var dock nu icke hemma; i stället togs jag välvilligt om hand af v. kapellanen H., som just var ett barn af denna väckelse. Denne följde mig ut till slagfältet. Det kännes frestande att lämna en utförligare skildring af den blodiga och för de svensk-finska vapnen så ärorika strid, som här utkämpades. Men det skulle bli för vidlyftigt. Nog af, dagen vid Lappo var den stoltaste dagen för de svenska vapnen under hela kriget. Den var en följd af ryssarnes undanträngande från deras ställning vid Nykarleby, hvarom mera sedan, och blef själf en orsak till den förut omnämnda segern vid Alavo. Vid en blick på Finlands karta ser man,att städerna Gamla Karleby, Jakobstad och Nykarleby ligga rätt nära och på ungefär lika afstånd från hvarandra utmed landets nordvästra kust. Klingspor hade vid sitt första besinningslösa återtåg hunnit norr om Gramla Karleby, och ryssarne hade däraf lockats att följa honom efter, ehuru med underlägsen styrka. Det skulle varit en jämförelsevis lätt sak att drifva dem tillbaka, men i stället låg K. overksam i sina kvarter till fram på försommaren 1808. Ändtligen måste han på bestämd order börja sitt framryckande söderut. Ryssarne drefvos, som sagdt, undan från Nykarleby, förföljda af svenskarne. Vid Lappo skedde den allvarsamma sammanstötningen. Där var, likasom vid Alavo, en viktig vägknut, som ryssarne ej gärna ville släppa sig ur händerna. Klingspor höll sig försiktigt undan och lämnade åt Adlercreutz att leda angreppet. Denne hade under sitt befäl omkring 6,000 man, Rajevski, hans motståndare, ej mycket öfver 5,000. Men denne hade fördelen af en vid Lappo intagen skyddad ställning, som tappert försvarades. Striden stod den 14 juli 1808 och varade i tretton timmar. Hetast blef den, då det gällde intagandet af själfva Storbyn, där ryssarne kastat sig in. Det var här v. Törne till sin stora harm fick sin nya syrtut genomborrad af den kula, som lyckligt fann vägen mellan hans knän då han, enligt skaldens ord och sin vana trogen, stod där »med hand i sida och med benen ut». Döbelns ingripande med björneborgarne blef, anser man, det afgörande. Dagens stora betydelse var, att den lärde den svensk-finska hären, att den kunde segra, blott den fick strida. Hoppet med sin följeslagarinna, hänförelsen, lifvade dem åter. Fastän gamla krigare sade sig aldrig ha sett en hetare strid, föreföllo dock förlusterna ej synnerligen stora. Femton officerare och något öfver 200 man voro på svenska sidan döda eller sårade. En hög är uppkastad på fältet strax utanför byn och omgifven af ett järnstaket; på dess topp är rest en minnesvård af gjutjärn, hvarpå lästes namnen Aminoff, Blume, Qvanten och Ramsay. Min ledsagare berättade mig, att på stridsdagens morgon gick med äkta finskt bondlugn en dräng och körde plog, under det att en och annan kula susade om öronen på honom. Slutligen blef han så förargad öfver att på det sättet störas i sin fredliga handtering, att han lämnade plog och ök och kastade sig in i striden, i hvilken han med utmärkelse deltog till slut. Gevär och ammunition tog han från en fallen finne. Han blef sedan soldat med namnet N:r 15 Stolt, och ännu finnas afkomlingar af honom i Lappo, som bära hans namn. Denna tilldragelse har gifvit ämnet till Runebergs vackra dikt: »N:r 15 Stolt». I rak nordlig riktning går järnvägen från Lappo fram genom en trakt, som hör till de bördigaste och bäst odlade i landet, Den går dock icke ända fram till Nykarleby. Från Kovjoki station, som låg vackert inbäddad i tät björkskog, var en riktig lilleputts-bana, både i anseende till bredd och längd (blott 7 kilom.), anlagd till staden. Vid framkomsten dit på aftonen mötte mig min gamle gode vän, seminariedirektör S., och förde mig i en åbokärra till sitt vackra hem i seminariehusets rektorsbostad. Vår bekantskap och vänskap hade för mer än 20 år tillbaka knutits i Tubingen, där vi en sommar lågo tillsammans för att höra Beck. Och jag fick nu besanna, att gammal vänskap rostar icke. Här tillbragtes ett par angenäma dagar, under hvilka jag fick se och böra icke så litet. Nykarleby är en helt obetydlig stad, dock kringspridd på en rätt stor yta, rik på trädgårdar och björkplanteringar, där de små trähusen ligga helt landtligt och föga regelbundet inbäddade. Den del, som härjades af den svåra branden 1858, är uppförd efter en regelbunden plan. Staden genomflytes af Lappo älf, hvars stränder bilda långdragna, rätt höga sluttningar. Vid dess utflöde i hafvet är hamnen anlagd. Den har ursprungligen hetat NieKarleby, efter den kringliggande socknen, som fått detta namn af och efter Karl IX. Vid den lilla staden är dock fäst minnet af två stora namn från det gångna århundradet; det ena är krigaren Döbeln, det andra är den fridsamme Topelius. Aldrig drömde jag om, då jag med ungdomlig förtjusning läste »Döbeln vid Jutas», att jag en gång skulle få trampa den mark, där detta krigs tvifvelsutan störste fältherre, kanske ock hjälte utförde sin där besjungna bedrift eller rättare bedrifter. Ty det var två gånger, som D. här utmärkte sig. Då Rajevski på våren 1808 drog sin samlade styrka från Gamla Karleby, fördelade han 1,300 man under general Jankowitsch till Nykarleby för att åt ryssarne försvara den viktiga ställningen därstädes. Mycket försiktigt framryckte Klingspor på fyra kolonner, men då han norr om staden stötte på fiendens fältvakt, rastade han en half timme, besinnade sig därunder, lämnade befälet åt Adlercreutz och red själf tillbaka till sitt högkvarter! Han sades under detta krig aldrig ha varit så nära en träffning, som den gången. Adlercreutz ryckte fram från norr. Döbeln, som förde en af kolonnerna, skulle på en omväg anfalla från en annan sida. Då han emellertid dröjde, gaf A. sig ej ro att vänta, och han skulle väl ensam kunnat rå på fienden, om ej denne hastigt hade dragit sig öfver till älfvens vänstra strand och efter sig satt eld på den långa träbron, på hvilken en mängd bränsle för detta ändamål hade samlats. Då kom Döbeln, rusade ned till älfven och kastade sig i densamma för att vada öfver, men denna, eljest ganska grund, var nu uppsvälld och strid. D. hade sannolikt drunknat, om ej en karl i sista minuten fått tag i hans rockskört och dragit upp honom. Flera båtar anskaffades då, som förde manskapet öfver, och nu jagade D. fienden framför sig en hel mil åt Jutas till, som ligger blott 5 kilom. söder om staden. Detta skedde själfva midsommardagen. Genom det kalla badet, hvarefter intet ombyte af kläder kom i fråga, ådrog sig D. en svår förkylning, af hvars följder han sedan under hela fälttåget led ganska mycket. Eljest förlorade svenskarne vid detta tillfälle endast tre man, fienden 60 fångar och 20 döda och sårade. Döbelns andra hjältebragd vid Jutas utfördes vid det sorgliga återtåget. Den ryska öfverbefälhafvaren Kamenski sökte då på samma gång afskära detta återtåg och slå svenskarne i en afgörande träfFning. Han sände därför afdelningar af sin styrka norrut mot både Nya och Gamla Karleby och sökte med sin hufvudstyrka, ungefär 7,000 man, att hinna fatt den svenska hären. I stället för att föra denna raka och genaste vägen från Lappo, där den efter slaget vid Salmi samlat sig, till Nykarleby, lät Klingspor den slå in på den väg som från Lappo går rakt i väster till Vasa. Ett, under dåvarande förhållanden orimligt tilltag, förklarligt endast af K:s lika orimliga plan att från Vasa kunna föra hären öfver till Sverige. Den hann emellertid ej längre än till Lillkyro, där en annan väg förbi Oravais leder norrut till Nykarleby. Här reste K. i förskräckelsen från alltsamman och lämnade befälet åt Adlercreutz. Läget var ytterst brydsamt. En afgörande drabbning kunde ej undvikas, om man icke ville dagtinga. Blef utgången af denna olycklig, måste vägen norrut vara öppen, om icke hela hären skulle falla i ryssarnes våld. Och då var af första och största vikt att få vägknuten vid Jutas besatt. Vid ett krigsråd framkastades förslaget om dagtingan. När Döbeln, som låg svårt febersjuk på en soffa, hörde detta och om svårigheten att förekomma ryssarnes besättande af Nykarleby, for han häftigt upp och sade barskt: »Led fram en häst, skall jag ställa ordning på den saken!» Detta skedde natten till den 13 september. Han sökte upp sina björneborgare och hann med sin brigad på morgonen fram till vägskillnaden vid Jutas. Där fanns blott en enda bataljon, af Reutersköld kvarlämnad. Fienden kunde när som helst komma, och hade den kommit förut och fått denna plats i sitt våld skulle den efter all sannolikhet icke kunnat af svenskarne återtagas. Döbeln lät genast sitt folk intaga ställning till strid, tvangs emellertid af mattighet att rida in till staden på en stund för att söka någon hvila. Redan på middagen kommo ryssarne och gingo genast till anfall mot de uttröttade svenska trupperna. Det var då, när Döbeln hörde kanonskottens ljud, som han reste sig från bädden och skyndade till sitt folk. Episoden med »prosten» och »läkaren» i Runebergs dikt, är blott en på fri hand tecknad dekoration, utan någon egentlig historisk grund. D. fann de sina bragta till det yttersta, men så snart han visade sig, blef det nytt lif i dem. »År det svarta bandet med, då går det nog», ropade de. Och det fingo snart ryssarne veta om. »Ty innan kvällen hann sin skugga sända, var ryska styrkan kastad öfver ända och räddad Adlerereutz och fri hans färd.» Redan följande dag stod fältslaget vid Oravais, som ligger tätt intill en vik af Bottenhafvet, något mer än tre mil söder om Jutas. Det var det blodigaste under detta krig och ett af de sorgligaste vår krigshistoria har att uppvisa. Icke genom någon feghet å truppernas eller deras anförares sida. Deras tapperhet var fastmer höjd öfver beröm, särskildt när man betänker, huru utmattade de voro af umbäranden och lidanden. Och fastän fjärdedelen af svenska styrkan, 1,100 man och 39 officerare bland dem den unge, af Runeberg besjungne löjtnant Schwerin blef på valplatsen, föll dock ingen fana, ej heller någon kanon i fiendens hand. Slaget, som började i dagbräckningen och slutade först vid tiotiden på aftonen, artade sig ock i början till seger, för de svenska vapnen, men slutade som nederlag och därtill ett nederlag, som alldeles bröt den svenska härens motståndskraft och beseglade krigets utgång och Finlands öde. Tillsammans med min värd och hans 19-årige son företogs en utfärd till slagfältet vid Jutas. Det ligger en half fjärdingsväg söder om gästgifvaregården med samma namn. Stora ängar utbredde sig utmed vägen, på hvilka stodo små timrade hölador; en af dessa var på flera ställen genomskjuten, ett vittnesbörd att den var med 1808. Ännu hittas ej sällan kulor i åkrarna. Man måtte ej ha sparat på ammunition. Af en gosse köpte jag för 75 penni ett på platsen upphittadt så kalladt drefhagel, en järnkula af något mer än en tums genomskärning. Kanonerna plägade laddas med flera sådana. Tätt vid vägen står det vackra monumentet öfver Döbeln. Egentligen äro de två. Först inhöggs för länge sedan på en större sten en kortfattad redogörelse för slaget. 1885 restes det egentliga Döbelnmonumentet. Det utgöres af en hög sten, på hvars framsida är infattad D:s porträttmedaljong; nedanför densamma i brons gjutna sinnebilder af strid och seger. Den hvilar på ett stort kummel af stenar, af hvilka några på sina tillhuggna ytor ha inskriptioner. -------------- Men nu skulle ock något förtäljas om Topelius. Strax utanför staden, utmed Lappoälfvens högra strand, ligger egendomen Kuddnäs. Där föddes Topelius den 14 jan. 1818. Hans far var läkare och ägde gården, som då hade ett ej obetydligt jordbruk. Ännu står huset kvar, där T. föddes och växte upp; det påminner med sitt brutna tak och sina hvitmenade väggar om våra gamla herrgårdsbyggnader. Fadern bröts tidigt ned af en svår sjukdom, modern efterlefde honom länge, och min vän, direktör S., som var son af T:s enda syster, hade tillbragt en längre tid af sin barndom i mormoderns hus, där han kände till hvarje vrå. Dess yttre är oförändradt, men ej så dess inre. Kuddnäs har nämligen, sedan det mesta af jorden undansålts, blifvit förvandladt till ett slags fattiggård, som medfört stora förändringar i manbyggnadens inredning. Ena gafvelrummet, som varit T:s goss- och skolrum, var dock sig likt, likaså ett gammalt lusthus i trädgården, som T. bland minnena från sin barndomsvärld mer än en gång omtalar. Det är upptimradt, har kvar åtskilliga minnen från topeliska tiden, och systersonen umgicks med tanken på att dit samla än fler, för att där få till stånd ett litet Topelius-museum. Fram till gården leder en gammal, rätt vacker allé. S. berättade, att, när kejsar Alexander I på sin ofvannämnda rundresa 1819 också kom till Nykarleby, körde kusken galet och for fram till Kuddnäs med marschaller upplysta allé i stället för att styra in i staden. Då kejsaren kom fram till gården, gick han ur åkdonet. Där stod bland andra Topelii sköterska med den lille gossen. Alexander tog honom då i armarna och gaf honom en kyss. Så länge modern lefde (hon dog 1868), tillbragte T. alltid sommaren på Kuddnäs och på ett litet i skärgården utanför staden liggande landtställe: Majniemi, där han passioneradt hängaf sig åt sin älsklingssport, att fiska. S. sade mig, att fiskarne i trakten, som nog eljest tyckte väl om den snälle professorn, dock icke voro rätt belåtna med, att han tog så mycket fisk ifrån dem. T. fiskade nämligen oftast med god tur. Ännu lefver T:s nu 84-åriga syster som kyrkoherdeänka, och bor tillsammans med en ogift dotter i Nykarleby. Genom S. hade vi redan förut blifvit för hvarandra kända, men det var kärt att nu få tillbringa en eftermiddag hos den fromma, mycket enkla och anspråkslösa gamla. Trots åldern var fru S. vid goda både kropps- och själskrafter, hade fin hjärtebildning och mycket litterärt intresse. Något litet fick jag höra ur den stora samling bref från skalden till systern, som ännu finnes i behåll hos systersonen. Och jag må säga, att det föreföll mig som det älskligaste jag läst af denne eljest så älsklige författare. Synnerligen vackert var det bref, hvari han meddelade nyheten om sin förlofning. Det är en lycka för finska folket, att det under det gångna århundradet, som för dess utveckling till nationellt själfmedvetande varit så betydelsefullt, haft sådana män som Runeberg, Topelius, Stenbäck, Snellman m. fl., hvilka fått gåfvan att, såsom de gjort det, uttala hvad folket af naturen ägt djupast, ädlast, bäst och skönast och därigenom vända utvecklingens riktning mot verkligt upphöjda mål. När ett helt folk älskar och tillägnar sig en sådan författare som Topelius, såsom man kan säga, att finnarne i det stora hela ha gjort och göra, då får det därigenom ej blott mycket positivt godt, utan ock ett starkt skydd mot mycket ondt. Och huru har icke han, såsom kanske ingen, förstått, att man skall börja med de små. Den minnesvård, som T. rest åt sig i finska folkets hjärtan, skall länge förblifva. Äfven ur den synpunkten kan, tyckes det, en yttre minnesstod öfver honom vara obehöflig. Emellertid lär man vara betänkt på att åt honom resa en sådan. Den 19 september på middagen lämnade jag Nykarleby, passerade åter Lappo, nu i sällskap med dess kyrkoherde. Ett par mil söder därom, vid Östermyra, går en bibana till Vasa, dit jag hann fram först på natten och därför genast körde ned till ångbåten »Sundsvall», som tidigt följande morgon gick öfver till Härnösand. Min önskan hade varit att få gästa stadens kyrkoherde, prosten H., som upprepade gånger vänligt inbjudit mig och lät en poliskonstapel uppsöka mig vid tågets ankomst för att öfverlämna ett hjärtligt afskedsbref. Men det lät sig icke göra. Det kändes ej heller angenämt att lämna Finlands jord i nattens mörker. Så gärna hade jag vid dagens ljus velat sända den en sista hälsning. Staden Vasas officiella namn är nu Nikolaistad; den ligger ej heller på sin gamla plats, utan 7 kilom. därifrån. Anledningen till dess flyttning var den fruktansvärda eldsvåda, som 1852 lade nästan hela gamla Vasa i aska. Några servila borgare begärde och fingo då kejsar Nikolais tillåtelse att efter honom få uppkalla den nyuppförda staden. En senare petition af ett stort antal att få återtaga det gamla namnet afslogs, men faktiskt är dock detta det i dagligt tal allmänt använda. Det härleder sig från Karl IX, som gaf det åt Mustasaari by och handelsplats, hvilken sedan uråldriga tider var en i Österbotten betydande ort och af Karl förvandlades till stad. Det lilla, som jag vid den klart strålande elektriska belysningen såg af staden, gaf anblicken af en modern stad med många ståtliga byggnader och mycket breda, trädplanterade gator. Den räknar ock sina 1,200 invan., är säte för hofrätt, guvernör, två lyceer, ett svenskt och ett finskt, m. m. samt har en mycket liflig handel. Därifrån går ock den kortaste öfverfartsvägen till Sverige öfver Bottniska viken. Färden på »Sundsvall», som mest transporterar finsk boskap, både Iefvande och slaktad, till Sverige, var icke vidare behaglig. Vid femtiden på e. m. kommo vi till Härnösand, i hvars biskopshus jag vänligt upptogs som gäst till följande morgon, då en minnesvärd färd anträddes utmed den underbart vackra Angermanälfven till Kramfors stora sågverk. Där gjordes ett par dagars uppehåll hos goda vänner. Sedan fortsattes resan till Långsele, därifrån på norra stambanan öfver Uppsala till Stockholm hem. Förut hade jag ej sett Härnösand, ej heller Ångermanälfven. Bada voro öfver min förväntan vackra, den senare allra mest. Ett sådant sceneri som t. ex. vid Sollefteå får man länge söka maken till. Men beskrifningen däraf hör icke hit. Med tacksamma, om än mycket vemodiga, känslor lämnade jag Finland. Under en god ledning hade resan företagits, och allt hade gått mig väl i händer. Nästan öfverallt träffades goda och värderika människor, så att läsaren af dessa minnen kan frestas till antagandet, att Finland måtte vara öfverflödande rikt på sådana. Förklaringen är, att jag lyckats få mången anbefallning till godt folk och af dem sedan visades till andra af samma slag. Äfven i Finland finnas nog samma blandade element, som annorstädes. Människonaturen är sig någorlunda lik; öfverallt, pch mycket har under de sist gångna åren kommit i dagen, som bekräftar detta äfven med afseende på Finland. Om också detta icke bör väcka så mycken förvåning, må det dock djupt beklagas. Det är bekant, hvilka hårda öden gått öfver det finska folket under de år, som förflutit sedan tiden för mitt besök där. Men det som nog icke är hos oss så allmänt kändt är den djupgående splittring inom folket själf, som däraf redan blifvit och kanske än mer kommer att blifva en följd. Man begär för mycket, om man menar, att sådant nu i Finland ej skulle ha skett. Men det gör ställningen ej mindre sorglig och vemodsfylld. Mycket svart har finska folket fått genomgå; hvad det nu lider, får säkerligen ej räknas till det minsta. Men ställningen bör icke ses hopplös. Ett folk, som ännu har bevarad så mycken ädel, sedlig och religiös kraft som det finska, skall icke gå under. Man får fastmer hoppas, att den gudomliga skickeisen har åt detsamma förvarade tider af upprättelse för hvad det nu lider. Det ligger för ett folk ett stort anbud däri, att det, såsom nu det finska, från alla sidor trängas till att för skyddet af sina högsta och dyrbaraste intressen se upp blott till Gud efter hjälpen. Måtte finnarne rätt fatta innebörden af detta anbud. Erinringen om att jag vid mitt korta besök i Finland lärde känna så många dess barn, som på allvar vilja göra detta, och hoppet om att de bland sina landsmän hafva många likasinnade bröder och systrar, står för mig som mitt både ljusaste och ljufvaste reseminne. Det är likt den gryning, som säkert bådar dagens frambrytande äfven efter den mörkaste natt. Därför vill jag till dem, som kunna åtlyda den, framföra den an manin g, hvilken gafs mig som den sista hälsningen från en finsk man, då jag lämnade landet, genom slutorden i prostens H:s i Vasa bref: »Bed Gud för oss och för vårt arma land!» Redigerat Elof Granholm 21.01.2009 |
| Senast uppdaterad 2009-01-21 23:47 |
