GREVEN I ÖJA

Polycarpus Salomon Eric Cronhielm

I Pedersöre-bygden och långt utanför dess gränser är »greven i Öja» bekant genom ordstävet: »Jag mår som greven i  Öja, då han var utan bröd». Mången tror att en sådan greve aldrig existerat, men detta är en feluppfattning. Greven har levat och burit namnet Polycarpus Salomon Eric Cron­hielm. Av det ovanciterade ordstävet att döma hade greven nödgats leva i stor fattigdom, och att så möjligen varit fallet bevisas även av historiska fakta.

Stamfadern för släkten Cronhielm var landsdomaren i Meissen i Sachsen Kristoffer Crumbügel. Hans änka kom till Stockholm och gifte sig med köksmästaren Wolff vid drottning Kristinas hov. Kristoffer Crumbügels son Polycar­pus följde med sin mor till Stockholm. Han var född år 1629 och således nästan jämnårig med drottning Kristina, hade ett fördelaktigt utseende och var dessutom intelligent, vilket allt gjorde att han hade stora förutsättningar att bli en lyckans gunstling vid drottning Kristinas hov. Han började som drottningens kammartjänare, och måhända var just denna post ett lämpligt språngbräde för att hans karriär skulle säkras. Ty en bemärkt man blev Polycarpus Crum­bügel, när han sedermera blev landshövding i Västerås län, adlad år 1675 och friherre år 1691 med det verkligt fina namnet Cronhielm. Han dog år 1698. I sitt äktenskap med Hebbla Standorpf hade han två söner, Gustav och Salomon. Gustav Cronhielm var en tid prins Karls (Karl XII) lärare, men mest känd är kanslipresidenten Gustav Cronhielm av Flosta för sin medverkan vid utarbetandet av 1734 års lag. Den klara och kraftiga stilen i nämnda lag är främst hans förtjänst. Från hans broder, Salomon Cronhielm av Hakunge som var landshövding i Närke och Värmland, härstammar greven i Öja, ty en sonson till denna Salomon hette Axel Fredrik Cronhielm och han var far till Polycarpus Salomon Eric Cronhielm. Genom äktenskap blev Cronhielmarna befryndade med Sveriges förnämsta adelsätter, såsom Sparre, Stenbock m. fl.

Axel Fredrik Cronhielm flyttade över till Finland år 1748, då han utnämndes till kapten vid Österbottens regemente och bosatte sig på Tottesund i Maxmo. Han hade kort före sin död den 29 juni 1773 utnämnts till överste vid Österbot­tens regemente och dog på Ilmola prästgård, stadd på resa från Sveaborg till Tottesund. Sonen Polycarpus föddes den 20 april 1757 och har med all sannolikhet vuxit upp på Tottesund i Maxmo. Han blev volontär i sin fars regemente 1767, sergeant 1771, regementsadjutant 1774, fänrik 1778, stabslöjtnant 1782, kapten 1785 och slutligen regementskvartermästare.

Den 21 november 1779 köpte han för 194 rdr 21 sk. av sin svärfar 1/6 av Styrmans skattehemman i Larsmo, som då var 5/24 mtl. Den 23 augusti 1791 köpte han av malmletaren Nils Petter Fougt 1/6 mtl av Gertruds skattehemman för 150 rdr och den 24 mars 1792 av bonden Hans Jakobsson l/6 av samma hemman för 188 rdr 40 sk. Vid sidan av sin tjänst i Österbottens regemente var greven sålunda bonde i Larsmo.

På Styrmans lät Cron­hielm uppföra en gård, och den kallade han Ströms­holm. Greven var gift med Hedvig Regina Strömmer, en dotter till kronofogden Johan Strömmer och hans maka Elisabeth Regina Brodin. Det är inte uteslu­tet att namnet Strömsholm uppstått ur Regina Cronhielms flicknamn Ström­mer, då man vet att prästgården i Larsmo, Marieholm, uppkallats efter An­ders Ehrströms maka Maria och att Ehrström och

Cronhielm var umgänges­vänner. Men när man gran­skar Cronhielms antavla, återkommer anan ofta till Strömsholms slott i Västmanlands län, varför det även är tänkbart, att namnet kan härledas därifrån. Något slott var grevens gård på Styrmans likväl inte, om den också var den största bondgården i Larsmo.

På vardera sidan om ingången till mangårdsbyggnaden fanns rätt mäktiga pelare. Man kom först in i köket, ifall man vill kalla detta rum så. Rummet hade endast jordgolv och sträckte sig tvärs över hela byggnaden. Till höger och vänster om köket fanns tre rum på vardera sidan, varför byggnaden hade 6 rum och kök. Dessutom fanns en dräng­stuga och en hel hop mindre och större uthus enligt dåtida bruk. De 6 rummen i mangården behövdes nog, ty familjen var stor, och gäster vistades ofta hos greven.

Polycarpus Cronhielm förde alltid Larsmobornas talan som en äkta Larsmobo. Det är grevens verk att Larsmo fick en egen kyrka. År 1778 gav Larsmoborna fullmakt åt greve Cronhielm att hos kunglig majestät anhålla om tillstånd att. för Larsmo och Eugmo byar bygga en kyrka. Utlåtande erfordrades först från domkapitlet, moderkyrkoförsamlingen och av prosten Aspegren. På en stämma år 1781 behandlades detta ärende, men man framhöll att moderförsamlingen, som bestod av 89 1/4 mantal, skulle drabbas av en alltför kännbar förlust om Larsmo och Eugmo med sina 21 mantal skilde sig från moderförsamlingen, varför öbornas anhållan avslogs. Några understödde dock Larsmobornas anhållan, enär man ansåg att en tillbyggnad av Pedersöre kyrka inte behövde ifrågakomma ifall_Larsmo skulle erhålla en egen kyrka. Den 15 juni 1781 bifölls slutligen Larsmobornas eller kanske lika riktigt greve Cronhielms anhållan efter en längre diskussion på villkor, att ingen tillbyggnad till Pedersöre kyrka skulle ske.

Naturligtvis blev det sedermera tvist om var kyrkan skulle stå. En del höll styvt på att den skulle uppföras på Gertruds i Eugmo, andra framhöll Knypelbacken som lämplig plats. Greven avgjorde tvisten på så sätt att han stötte en käpp i marken på den plats, där kyrkan nu står, och yttrade lakoniskt: »Här ska kyrkan stå.» Därmed var platsfrågan slut­behandlad, vilket visar att greven kunde uppträda med stor handlingskraft. En längre diskussion om platsen skulle kanske ha fördärvat hela byggnadsplanen. Byggmästare var Jacob Rijf, och arbetet leddes av sexmannen bonden Elias Mattson Fagernäs Grels, f. den 10/1 1759, d. den 19/4 1844. Greve Cronhielm synes ha varit rätt häftig. Som exempel härpå kan nämnas att han år 1785 slog bonden Ivar Hannula två blånader, och för det fick han bota. Ivar fick också bota för att han använt fyra okvädinsord mot greven och dess­utom svordomar. Det vore synnerligen intressant att få veta de fyra okvädinsorden, ty på den tiden var människorna särskilt slängda i att säga elakheter, som var i högsta grad nedsättande. Elakheterna hänsyftade alltid på något sned­språng, som den man ville komma åt hade begått. Något av de fyra okvädinsorden antydde med all sannolikhet att gre­ven var fattig, ty fattig var han måhända. Sålunda häftade han i rätt stor skuld till den första prästen i Larsmo Anders Ehrström. Dessutom berättas det om honom, att han lovat en av sina drängar en päls i lön. Som bekant utbetalades drän­garnas och pigornas löner på den tiden ofta in natura. Drän­gen fick i alla fall vänta otillbörligt länge på sin päls och tog därför hämnd på sin husbonde, i det att han på julmorgonen satte sig i bänken bakom greven i kyrkan, och då församlin­gen sjöng en psalm på samma melodi, som vi nu sjunger »Var hälsad sköna morgonstund» sjöng drängen med i hela psalmen men alltid samma vers. Den lyder, ifall vi får tro Alfred Hannula så:

Vår greve lovt en päls i fjol,
den pälsen måste bliva stor,
när den en gång blir färdig.
Men om jag ej den pälsen får
är greven uppå denna gård
en sådan dräng ej värdig.
Lova gåva
och ej hålla.
Vad kan vålla
lögnens våde?
Giv mig pälsen, Eders Nåde!

Enligt traditionen fick drängen pälsen och detta bevisar, att greven hade humor. Drängen hade lika gott kunnat bli åtalad för kyrkoförargelse.

Traditionen vet berätta mycket om greven i Öja. En del av det som berättas är alltför fantastiskt för att kunna vara sant, men man hör gärna på dessa historier i alla fall.

En gång begav sig greven till sjöss, förmodligen på en fis­ketur eller var han kanske på väg in till Jakobstad i något ärende. I varje fall hade han anställt en roddare för färden och sin vana trogen resonerade greven även nu med mannen av folket — greven ansåg sig nämligen aldrig för förnäm att umgås med enkelt folk, en nämndeman och hans hustru kunde gott stå som faddrar för hans barn — och i Nabbsundet kom mordet på Gustav III på tal. Det var då, som greven skall ha yttrat: »Även jag har del i det skottet.» Detta hans yttrande skall ha fört med sig tråkiga följder för honom. Traditionen vidhåller envist, att han blivit landsförvisad till Ryssland för delaktighet i mordet på Gustav III. Detta håller icke streck, men »landsförvisad» och »avskedad» har kanske förväxlats, ty greven blev avskedad ur krigs­tjänsten den 1 febr. 1794.

Polycarpus Cronhielm levde i en tid, då nästan alla sam­hällen i Europa råkade i gungning, vi erinrar oss den franska revolutionen, Anjala-förbundet och det nordamerikanska frihetskriget. Det är därför inte alls omöjligt att greven i Öja blivit besmittad av en revolutionär anda i likhet med många officerare på denna tid. Tvärtom är det mycket sannolikt att han blev avskedad ur krigstjänsten för en alltför fientlig hållning till Gustav III ty någon vän av konungen hade han inte varit. Detta synes framgå därav att han till gudfar för sonen Axel Fredrik Conrad, född den 25 okt. 1794 i Larsmo, tagit ränksmidaren och stämplaren gen. maj. Carl Fredrik Pechlin. Pechlin satt då som fånge i Varbergs fästning, an­klagad för mordet på Gustav III. Det pechlinska gänget, bestående av Pechlin, Jakob Johan Ancarström, Klas Horn, Adolf Ludvig Ribbing m.fl. såg i kungamordet en ypperlig inledning till en statsvälvning. Hade greven i Öja inte sympa­tiserat med gänget hade han inte tagit Pechlin till fadder för sin son, om också släktskap kunde ha gett anledning därtill. Polycarpus Cronhielms handling var en uppenbar demon­stration mot Gustav III:s anhängare. Pechlin dog som fånge år 1796.

Samma år sålde greven sitt hemman i Larsmo och flyttade in till Jakobstad. Den 13 april 1796 hade han för 1.033 rdr 16 sk köpt 1/6 av det strax utan­för Jakobstad belägna Skutnäs skattehemman i Pedersöre kyrkoby av Ka­tarina Elisabet Wechter, änka efter lagman Idman. Cronhielm dog i Jakobstad den 26 maj 1799 endast 42 år gammal, måhända just i ett ögonblick då hans lyckas hjul höll på att svänga sig till hans för­mån. Änkan bodde sedan på tomten nr 145 enligt stadsplanen från 1700-talet. Gården finns ännu kvar vid Hamngatan.

En annan historia berättas om Hedvig Regina Cronhielm. Grevinnan och greven reste strax efter ingånget äktenskap över till Sverige, och då tappade grevinnan en dyrbar ring i havet genast efter det de lagt ut från stranden. Därvid skall hon ha yttrat: »Det är lika omöjligt för mig att få denna ring tillbaka, som det är för mig att bli fattig.» Efter återkomsten från Sverige köpte greven en gädda av en fiskare och i gäddan återfanns ringen. Grevinnan återfick ringen, och fattig blev hon även.

Regina och Polycarpus Cronhielm hade 12 barn, av vilka endast 7 blev fullvuxna. Barnen är som följer:

1. Otheliana Kristina f. 27/12 1778 dog 15/10 1814.

2. Lovisa Regina f. 26/1 1780 d. 19/10 1851/ Gift med kronolänsmannen i Nykarleby Johan Erik Forshaell.

3. Carl Gustaf f. 25. 5. 1782. Löjtnant vid Österbottens regemente. Dog i Uleåborg 1852.

4. Hedvig f. 1784 d. 1785.

5. Johanna Fredrika f. 20.4.1786  d. 17.2.1815, gift i Gamla Karleby 1811med kommissarie Jakob Fredrik Fredriksson.

6. Axel Fredrik f. 29/11 1787 d. 6/4 1788.

7. Hedvig Charlotta, f. 26/12 1788 d. i Gamla Karleby den 3 sept. 1864. Gift i Pedersöre 14. 9. 1809 med vicehäradsskrivaren Jacob Sjö­berg i Gamla Karleby.

8. Gustava Maria f. 27/3 1791 d. 15/5 1829 i Stock­holm.

9. Axel Otto f. 18/9 1792, dog några år gammal.

10. Axel Fredrik Conrad, f. 25. 10. 1794. Blev kaptenlöjtnant vid kungliga sven­ska flottan. Alla hans ätt­lingar är bosatta i Sverige.

11. Salomon August Polycarpus, f. 19. 12. 1795.

12. Amalia Sofia, f. den 6 aug. 1798 dog 1867.

Av födelsedata att döma var alla grevens barn födda i Larsmo på Strömsholm, och alla barn är också in­förda i kyrkoboken i Lars­mo. Det skulle föra alldeles för långt att här följa alla barns öden. Vi väljer därför ut den yngsta dottern Amalia Sofia, som säkert intresserar oss mest.

Det berättas om Amalia Sofia, att hon fått en grundlig uppfostran. Sålunda skall hon ha talat perfekt franska och dessutom dansade hon ypperligt fransäs, en dans som dansades allmänt på 1700-talet och i Sverige ända fram till 19OO.(Munsala-minuetten av idag har mycket gemensamt med 1700-talets fransäs. Munsala torde vara den enda orten där »fransäsen» hålles vid makt den dag som i dag är. Dansen har sitt urhem i England.) Det är mycket sannolikt att Amalia Sofia vistats i Sverige någon tid hos nära anför­vanter och där fått sin utbildning.

Grekerna målade kärleken blind.

Knappt 20 år en gång förälskade hon sig i en skomakar-gesäll vid namn Johan Henrik Svanström f. den 23 nov.

1794 i Nykarleby. Det är klart att denna för­älskelse inte uppskat­tades av den unga frö­kens anhöriga, men hon gick sin egen väg trots att hon mer eller mindre försköts av alläkten. När Alexan­der I besökte Jakob­stad den 3 sept. 1819, ville man inte låta Amalia Sofia närvara, hon skulle ju bara bli en skomakar hustru. Men hur de var, kom hon i alla fall med på ett hörn, och då hon dessutom. var den enda, som ledigt kun­de konversera med kejsaren på franska och därtill hade äran att få dansa fransäs med hans majestät, blev hon trots allt, så berättas det, dagens hjältinna.

Moderns och släktens tillåtelse att ingå äktenskap med skomakarn fick hon visst aldrig helt och fullt, men fröken Amalia Sofia gick sin egen väg. Hon sammanvigdes med sin 4 år äldre brudgum den 4 juni 1820 i Jakobstad. Man har aldrig hört annat än att äktenskapet skulle ha varit lyckligt, ehuru man förstår att makarna fick pröva på fattigdom och umbäranden. Att föda och fostra en stor barnskara med en skomakares blygsamma inkomster var icke minst på den tiden en krävande uppgift. Men det gick ändå. Tio barn föddes till världen tätt på varandra:

Carl Johan f. 11/10 1820, Regina Sofia f. 29/8 1821 dog s. år, Otteliana Margareta f. 31/10 1822, Maria Amalia f. 9/10 1823, Johanna Fredrika f. 23/l 1825, Gustava Fredrika f. 27/3 1826, Regina Ulrika Matilda f. 26/3 1827, Lovisa Sofia f. 29/11 1829, Sophie Charlot­ta f. 15/12 1833, August Fredrik f. 10/11 1835.

Den sjunde i ordningen var Regina Ulrika Matilda. Matilda eller »madame Häggman», som hon kalla­des i Jakobstad, var gift med styrman Petter Anders Häggman, född den 10 juni 1814 i Jakobstad. Det säges om henne att hon hade ett häftigt lynne, var sträng med sina barn och lät borg­mästaren i staden få höra ord och inga visor om så behövdes. Visade det sig nödvändigt, lät hon folk veta, att det flöt blått blod i hennes ådror. I sitt äktenskap hade makarna Hägg­man bl. a. dottern Ida Ma­tilda, född den 20 juni 1854 i Jakobstad. Hon dog den 26 juni 1904.

Ida Matilda gifte sig år 1880 med Johan Alfred Blomqvist, och i detta äktenskap föddes Berndt Brynolf f. 5/5 1881, bosatt i Jakobstad, Verner Alfred f. 29/3 1884, bosatt i U. S. A. har 9 barn; Agda Matilda f. 9/6 1888, bosatt i U. S. A. 5 barn.

Äldsta sonen Berndt Brynolf gifte sig den 7/7 1907 med Ida Maria Andersson Tarvos från Östensö. Hon är född den 26 juli 1887. I sitt äktenskap har de barnen Saga Maria, f. 21/12 1907; Tor Brynolf, f. 10/9 1910; Margit Matilda, f. 8/4 1914; Karin Maria, f. 9/7 1916.

Sonen Tor Brynolf gifte sig år 1945 med Marta Sund från Nykarleby, och de har nu 3 barn, varför återväxten är tryg­gad.

Här ges inte utrymme att orda mera om Amalia Sofias ätt­lingar, men en Cronhielm måste vi ännu minnas, enär hon är den enda i vårt land, som allt ännu bär det klingande nam­net Cronhielm och härstammar i rätt nedstigande led från greven i Öja. Det är gre­vinnan och målarinnan Vera Cronhielm, bosatt i Helsingfors. Vi erinrar oss att greven i Öja hade en son, som hette Carl Gustav. Denne hade i sin tur en son, Carl Fredrik, och hans son, Konstantin Cronhielm är far till grevinnan Vera Cronhielm. Den sista man­liga ättlingen i vårt land till greven i Öja var Nikolai Cronhielm, en bror till ovannämnda Vera Cron­hielm. Han dog i Helsing­fors den 30 jan. 1948.

Greven i Öja har många ättlingar i Österbotten och även i andra delar av vårt land, och de kan alla vara stolta över att tillhöra en så bemärkt släkt som den cronhielmska. Dessutom står de i släktskap med Sveriges förnämsta ätter, Vasa-ätten inte att förglömma.

Denna skildring av greven i Öja bör inte bedömas med ve­tenskaplig stränghet. Här har återgivits händelser, som berät­tats mig om greven från min tidigaste barndom, och vore man kritisk, borde helt säkert en hel del utelämnas. Så har likväl inte skett, men den kritiske läsaren må själv utesluta, vad han finner för gott.

Den, som besöker Larsmo kyrka, skall finna att på antependiet är fäst en cirkelformad silverbrokad med år­talet 1790 och initialerna H R C, Hedvig Regina Cronhielm, som till kyrkan skänkt prydnaden. Om i en framtid silverbrokaden avlägsnas från altar sammeten, skall den enligt givarinnans be­stämmelser föräras inbyg­garna på Strömsholm.

Tryckta källor: Pedersöre Storsockens historia av dr. K. V. Åker­blom, Nordisk Familjebok, Jakobstads historia av prof. Alma Sö­derhjelm, Finlands hävder av Eirik Hornborg.Riksarkivet: Finska adelns ätter av Wasastjerna, Svenska adelns ätter av Gustav Elgenstjerna, Suomen Kirkon Paimen-Muisto av O. I. Colliander, Svenska Adelns ättartavlor av Bernhard Schlegel och Arvid Klingspor. Kyrkoarkivet i Larsmo.

Källanvisningar och andra uppgifter har lämnats av teol. stud. Arne Sandvik, Alfred Larsson, Ida Holmberg f. Grev, Valter Grev, Artur Grev, Vivi Andreasen, och synnerligen värdefulla uppgifter har lämnats av Polycarpus Salomon Eric Cronhielms ättlingar, Berndt Brynolf Blomqvist och dottern Saga Blomqvist.

H.E.Fagerudd

Ur ”Svenska Folkskolans Vänners Kalender 1949”