Areal 533,9 kvkm, därav åker 12586 hektar (23,4 %). Folkmängd 8761, därav svenskar 8383 (95,7%). Byar Bäckby (1927), Böle (1915), Finby (1908), Gottböle (1915), Kalax Kaldnäs (1915), Knåpnäs, Kåtnäs (1927), Norrnäs (1906), Nämpnäs (1914), Näsby (1910), Pjelax (1911), Rangsby (1898), Ståbacka (1915), Tjärlax (1926), Träskböle, Västeryttermark (1910), Österyttermark (1919).

av

J. A. Södergrann

Närpes var ett eftersökt pastorat berättade gamlingarna i min barndom. En gammal man, Jakob Lillnix i Finby, omtalade att då prosten Carlborg dog 1766, ville man i Närpes ha hans son till efterträdare. För att vara säker om att få tjänsten reste denne till kungen för att utverka fullmakt; han var ung och saknade meriter. På trappan till kungliga slottet mötte han professor Laihiander, som klappade sig på fickan och sade: »Hela Närpes är mitt!» Den unge Carlborg blev så gripen av denna underrättelse att han svimmade och föll ned för trapporna. Laihiander blev kyrkoherde i Närpes och dog där 1799.

Då kyrkklockan hade spruckit och skulle omgjutas, reste biskopen i egen hög person till gjuteriet och fällde med egen hand tunga silvermynt i smältdegeln. Närpes kyrkklocka skulle ha silverklang.

Om den första åbon på Karla krononybygge i östra Närpes berättas det att han fick resa till kungs, förrän han fick rättigheter på sitt nybygge. Sägnen förtäljer följande: »Vaktmästaren i det kungliga ämbetsrummet hade avlägsnat sig och i stället stod där självaste C. M. Bellman. Nybyggaren från Karla anhöll att få träffa kungen, ifall han icke redan stod inför Majestätet självt. Bellman lovade gubben att han skulle få träffa kungen. Denne ville så gärna träffa sina trogna undersåtar och få tala med dem om deras bekymmer, i synnerhet bönderna, som voro landets ryggrad och hos vilka kungen hade sitt pålitligaste stöd, men han ville att de skulle vara rena och snygga då de kommo inför honom. De måste därför först avlägga ett besök i den kungliga badstugan. Rummet intill var avklädningsrum. Gubben fördes dit in och avkläddes in på bara mässingen. Försedd med en badkvast som fikonalöv föstes han därpå in i det kungliga kansliet, där han väckte både häpnad, uppståndelse och ej så liten munterhet, i synnerhet som samtidigt med gubben, men från annat håll, insläpptes en hund, vilken fann gubbens närvaro i det kungliga gemaket opassande och försökte driva ut gubben, som emellertid slog ifrån sig med kvasten. Genom detta spektakel ville man ge kungen en föreställning om huru man badade finsk badstuga, vilket tidigare någon gång varit på tal, ehuru man hade oklara föreställningar därom. Kungen hade genast klart för sig vem som ställt till spektaklet och tog icke illa vid sig. Gubben fick sitt Karla nybygge och det var ju huvudsaken.»

Om böndernas deltagande i 1808—09 års krig har Petter Södergrann, »Steinbro-Pell» (född omkr. 1838) berättat följande. Ryska fångar togos av närpesborna och fördes till en svensk fregatt, som låg i Kaskö hamn. Då vid transporten till Kaskö rum ej fanns i båtarna för alla, kvarlämnades två ryska fångar liggande rygg mot rygg med bakbundna händer i en säng i »Sörstu framstugon». Som vakter tjänstgjorde två gubbar från byn (Tjärlax), »Grannas in gåbb» och »Hajin» (från Hag). Den ene av fångarna lyckades lösa den andres händer och denne reser sig helt plötsligt och försöker gripa den ryska värja som en av vakterna håller i handen. Han lyckas dock icke lösa värjan ur gubbens händer, huru han än försöker böja klingan för att skära vakten i handen, och trots att den andra vakten inskränker sin mellankomst till höga rop: »Hala i nu, Hajin». Slutligen springer soldaten ut genom fönstret, rycker lös sin ridhäst och rider tvärsöver Innerfjärden till det ryska högkvarteret i Närpes prostgård. Om den sades det efteråt att han haft »böksår»: så omöjligt ansågs det att till häst ta sig över den sänka Fjärden, som var »glöitåt» nog t.o.m. för fotgängaren.

Då pastor Eneberg sökte kaplanstjänsten i Närpes, rådde liksom tidigare och senare vid dylika tillfällen olika meningar om vem man skulle rösta på. En tjärlaxgubbe, namnet må vara glömt, hade den ovanan att alltid börja sitt tal med ordet ilak. Då han avgav sin röst kom detta ord med som ett slags attribut med den följden att pastor Eneberg länge av motparterna i valet kallades Ilak-Eneberg. En bonde frågade en gång pastor Eneberg huru han trodde sig kunna stå till svars inför Gud för en så bångstyrig församling som Närpes var. »Ja, inte vet jag», blev pastorns svar. »Men ja väit», sade bonden, »pastorin ska säj : Ja ha int haft na får ti jer me i Närpes utan bara båkkar.»

Vid valet av livsbeledsagerska(-are) stannade närpesbon inom socknen. Den som inte gjorde det var i någon mån brännmärkt: »Han (Hon) gåta ga ur klåkkjude fö ti val gift», hette det. Ja, maken eller makan skulle inte tagas ur vilken by, inte heller ur vilken gård som helst. »Ja tykkt nu he on va åv rektitfålk å tärfö börja ja fri», hörde man männen säga i förtroligt lag.

Närpesbon ville ha ett socknebarn som andlig ledare, därför att han litade på att inte då bli förd från den av ålder upptrampade vägen. Utan denna livsinställning hade närpesbon ej varit den han i allt väsentligt är än i dag, den konservativaste bland konservativa österbottniska bönder. Han var tungkörd för den, som höll i tömmarna, och ville vika av från vägen, men han »stjena» inte och stjälpte inte lasset. En bonde från Tjärlax, Matts Hermans, som i Kristinestad åsåg en fullriggares stapellopp, ett evenemang som samlat en mängd skådelystna, svarade på en fråga om han inte ville byta bort sitt hemman mot skutan »Nej int för hör mangar som helst.»

Om närpesbons inställning till de religiösa tingen vittna följande anekdoter: Om Matts Hermans från Tjärlax, densamme som förhöll sig så kritiskt till Nikolai I:s kungörelse, sägs det, att han efter åhörandet av en predikan över långfredagstexten utbrast: »Men jessus hevar ås, konna di bjer se åt med Guds sån åp he vise.» På sin dödsbädd ville han höra prästen i de eviga frågorna, men då prästen började tala om orättfärdigheten, som hindrade människan att komma till Gud, utbrast gubben otåligt: »Di rövar, di strövar, di mördar, di stjäl; tårdde ha int ja jort». — En annan närpesgubbe, en aktad man, som vid läsförhören i Tjärlax tjänstgjorde som assistent åt prästen, yttrade i samma situation: »He kan ful nov val na tjetåt ti ta se in i himelin.»

Kaskö var fordom ett litet fattigt predikogäll under Närpes. »Ja je från Kaskö, Gu nåss» och »vi je mang om e sam kasköboan om fatidomin», voro fordom vanliga uttryck, som numera sakna berättigande. Pastoratet var ej eftersökt och invånarna fingo ofta nöja sig med predikningar av utsända prästmän. En prästman, som hette Moliis, och bodde på nybygget Bockholm mellan Tjärlax och Kalax hade ofta detta uppdrag. Han gick därvid med kyrkostövlarna under armen barfota över Boskogen till Kaskö. Moliis gick strängeligen tillrätta med åhörarna, i synnerhet dem, som han var i delo med. En gång började han sin predikan med orden: »Alla som rött skägg hava, skola till Helvetet fara», men erinrade sig med ett grepp mot hakan det egna skäggets färg och fortsatte: »Icke alla ändå.» Åhörarna hade svårt att tillbakahålla ett leende, prästen observerade detta, drämde handen i predikstolen och fortsatte: »Där sitter du, du krögare och grinar, i Helvetet får du grina, — och du, som kommer där på gången försenad, får följa honom åt.» Sitt tjänstefolk höll han strängt efter. En av Bockholmsprästens tjänarinnor, Anna Lisa Stam (f. 1800), har för undertecknad berättat, att då hon en gång för prästen-husbonden klagade över illamående fick hon av denne rådet: »Är du sjuk så lägg dig, men kom ihåg, ingen mat.» Hennes syster som också tjänade i gården, fick följande orlovssedel efter ett års tjänst: »Inte kan hon brygga och inte baka, inte spinna och inte väva och förresten är hon oduglig till hela årets tjänst.»

Om tvenne tullmän i Kaskö, med vilka närpesborna hade mycket att göra, berättas följande historia. »En bonde från Tjärlax, namnet må lämnas osagt, hade skjutit en spillkråka, som han sålde åt en av tullmännen, föregivande att det var en orrtupp. Han skulle sälja den för mycket lågt pris. Då tullnären kom hem, avslöjade emellertid pigan fågelns identitet. Ursinnig sprang nu köparen genom staden ropande åt de mötande: »Har ni sett en hjulbenter bonde; han sålde mig en skrikenskrak i stället för en kutterhän, en barkspännare, en trädrännare, en mordängel och en djävul.»

Läsförhören voro stora tillfällen, som motsågos med fruktan och bävan av alla läslagets medlemmar. För att hjälpligen reda sig i förhöret, satt man om kvällarna vid sitt arbete ett par veckor på förhand med katekesen uppslagen och försökte i minnet återkalla kristendomens huvudsanningar. — Då läsförhörsdagen grydde, klädde man sig, i »di betär kledän»  och varje familjemedlem fick av värdinnan en bit av den sämre osten, som stoppades i fickan. Den andra osten skulle prästen ha, om man hade någon självaktning. Sockenbor med mindre självaktning behöllo den bättre osten, och förde den sämre till prästen. Detta var läsförhörsosten, enkom beredd för tillfället. Den fick ej vara så hård som den, som var avsedd för »brösåppon» och »drekksveljin»-¹) Till läsförhöret måste samtliga läslagets medlemmar undantagslöst infinna sig. En och annan som tidigare fått anmärkningar i »Tjörkbotjän», brukade 'kraba' och fick givetvis nya anmärkningar. Mången hedervärd gubbe tog läsförhöret lika andäktigt och pliktskyldigt som sakramentet en gång om året. De i läsning och kristendom mindre bevandrade fingo rampfeber, då prosten ropade upp dem och de måste stiga fram och läsa ur den stora Karl XII:s bibel, som låg uppslagen på bordet. Förhöret förrättades av någon i innanläsning säker bybo. Skolmästaren läste frågorna ur Svibelii katekes och förhörde svaret på frågorna. En del fruntimmer blevo vid läsförhören så uppskakade att de hade otrolig möda att få fram glasögonen ur kjolsäcken. Tårar rullade utför mången fårad kind och gråten stockade sig ofta i halsen, så att ett ord framsnyftades nu och ett annat då, med långa uppehåll och djupa in- och utandningar. — Den andra prästen och klockaren förhörde barnen i ett annat rum. Läsförhören räckte till mörkrets inbrott. Under en så ansträngande dag var ostbiten i fickan välbehövlig. Läsförhörshållaren brukade vid sidan av den i lag påbjudna middagen för prästerna och klockaren, bjuda läslagets medlemmar på läsförhörskalas med mat och dryckjom. Ungdomarna ställde till dans i glädjen över att skärselden var genomstånden. Man väntade otåligt på att prästerna skulle fara sin väg. »Bara di sku nu ha veta läit se åv, så vi sku ha fåji buri dans.» 

Många roliga historier hände i samband med lösförhören. Då pastor Eneberg förrättade läsförhör i Kalax, fick han i stugan syn på en konstifik man, som tidigare aldrig infunnit sig och utbrast: »Jaså, Ni är också här för att läsa nu en gång för undantags skull.» — »Ja ha nov inte ga hit fö ti les, utan ti krafs grytår», blev svaret. Då pastor Liljeblad var på läsförhör i Tjärlax framträdde en syndens träl, som haft turen eller oturen att överleva tre hustrur och som för tillfället var änkling. Prästen, som var en spjuver, föreslog att, då i katekesen icke finnes något direkt uttalande om huru änklingar skola förhålla sig, »husbond skulle försöka uppläsa det som står om en rätt änka, det är ett så härligt uttalande av aposteln». — »Kva je e pastorin säir, ska int änklinjan få jift se na mäir», undrade den konsternerade gubben.

En rikssvensk vapensmed, som i Närpes gick under namnet »Grönsmedin», var under 1800-talets förra hälft en vida känd gestalt i socknen. Han hade tillhört armén, måhända Bergenstråhles tragiska expedition sommaren 1808, och under ett kraftigt och långvarigt rus kommit bort från sin trupp; då han vaknade syntes icke minsta skymt av vare sig befäl eller manskap och kamrater. Han gjorde sig emellertid icke omak härav utan började vandra nedåt landet, på vilken vandring han slutligen kom till en av de dåförtiden nordligaste byarna i Närpes. Han var hungrig och gick in i en gård, där han bjöds på mat. Efter slutad måltid frågade han om det fanns smidbart järn i gården. Han fick anvisning på en smedja, där han på stället åt värdinnan smidde kniv och gaffel. På detta sätt började Grönsmedin sin långa verksamhet inom socknen. Av hans tillverkningar finnas ännu i Närpes allmänt stocklås för häbbrena. De äro av ansenliga dimensioner. Det på undertecknads häbbre har följande storlek: stocken 34 x 7 x 10 tum; kolven 1 ½ x 2 tum; nyckeln: bladet 3 ½ x 2 tum, ringen 4 tum (diameter), röret 1 tum (diam.); vikt 1 1/4 kg.

På 1870- och 1880-talen började i Närpes den stora emigrationen till Amerika, och den lättade icke förrän U. S. A. efter förra världskriget åren 1921 och 1924 genom kvotsystem satte en damm för invandrarströmmen. Under denna fyrtioårsperiod förföllo hemmanen litet varstans i hela Närpes. Det österbottniska småbruket upplevde då en förfallsperiod. Hemmanen voro små, och vad de kunde frambringa hade dålig marknad. Seglationen på Sverige var i nedåtgående. För en och annan »koskrått» som såldes åt kreaturshandlare för export till de motliggande svenska kuststäderna kunde bonden få en liten slant då och då. Leverantörerna av mjölk till skumstationerna i socknen (Vilka dels tillhörde prosten Dahlbergs, dels Yttermark bys mejeri) klagade över det dåliga priset. Andelsmejerirörelsen tog då sin början Och genom den fick bonden åter småningom en ekonomiskt förbättrad ställning. En ivrig förespråkare för grundandet av ett andelsmejeri var prosten Dahlberg, som under läsförhören drev propaganda för saken. Vid ett sådant tillfälle i Näsby, frågade gubbarna varandra efter läsförhöret: »Kva va e he an tala om? Sku e grundas na andelit mejeri?»

Att den bästa arbetskraften under denna period var borta, syntes snart. Byggnaderna förföllo. Jordbruket råkade i vanhävd. Åkrarna blevo tistelsnår. Vägarna underhöllos icke och voro på höstarna en enda lervälling. Vandraren på byvägen såg ut »såm åm an sku a kumi ur läirtrudon» (»läirtrudon, läirtrampninjen eller »trådninjen» = det arbete, som fordom utfördes inne i riorna, där man genom fotvandring bearbetade den till tegel lämpade leran; på så sätt tillverkades mörkröda skorstenstegel, mycket starkare än de, som senare tillverkades i »läirkranon»). — Svår var under denna tid bristen på arbetskraft och högljudd de hemmavarande föräldrarnas och 'amerikaänkornas' klagan. Ofta hördes de gamle utbrista: »Jaa, vi sku a borda vuri född, tå föreldran vår va född, så ha vi int behövd slisk åp å arbet ömsand. Ti gambäl feg hav bånen sjär häim mess se å tå vört e na jort; di hendar knafft få lesningan från se nu, föran di far åv.» — Efterföljande dialog tankes förd mellan två amerikaänkor i Närpes i slutet av 1800-talet, vilka mötas på den sönderkörda byvägen. Den ena skuggar med handen för ögon (»haldär solbågan») och inleder samtalet:

— Jasså, e va tu. Ja sku int ha tjänd de, solen stjäin me i ögon. Int ha et hört na åv tänn tu nu? Skrivar an åm nain sänt (cent)? Ja ha int hört na från männ åp lang tid, int åp fläir år. Ja väit int kva e je åm, kva såm gar åt an. Åm e ska nu va naon olökk, såm ha hend an. Fösjt skriva an ju nov na, men he a vali allt lengär å lengär milan bräivän, å nu ha an sluta åv häilt å haldin. —

— Ja visst feg ja e bräiv sjennom dajin. Ja, ja trol he va sista påstdajin i förr vikon, he påitjin vånn kåm me a. Han sa full nov i bräive, he an sku försjök, åm an sku få häim na lete tärt dreng- å piglönan ska ut. Han ha nu som allti bruka stjekk ti han tidin. 

— Kvann haldär hande tänn se nu?

— Han je i Kalkkonen (Californien).

— Kvann je he?

— Nå int väit ja na rektit kvann e je. Må int e va tennar vör Kalefrisko, tenn vör Bjud Multärna nasjtans. Int väit ja nu kvann e je heldär, åm ja nu säir såm sant je. Men ett kva ja trol, så borda e va tenn vör Hulda (Hull), för ter va nov så mytji kalkkonar vör henar, tå männ räist där å skräiv åm he on hav så mytji kalkkonar å tjökälongstuppar vör se å kring se. Ja har nu bräive i behålld, ja ska ju nu fjösjök läit opp a. Men ja buri si så lite nu å int a ja vuri i stånd ti få tag i na glasögon, fast di lär ju nov hav ner Bod-Mari. Sir tu na lite änn?

— Nå visst sir ja, fast tå ja ska stikk i mörkre å fäldär naon lökk, vill e val svårt ti få opp on.

— Ja tu a int sliti tu såm jag. Ja ska ligg å grubäl å gråt halva netträn å va så oroli å ha så ånt i me uvi hede gåbbstäitje, såm an nu int ska hav naon nytta åv kvassjens natt el dag. Åm he ludre ha gai häim å börja arbet, så ja a slåppi legfåltje å slåppi kvärs uvi an. Int a et hört na, he on ska få e lite.

— Köm?

— Nå  väit et int he? Honde tenn i granngålin vann.

— Näi men kva hör ja! Me köm tå? Lett me si. He je funu så langsedan he karin henasj for bort, så int kan e funu va me hånåm? Men märan gar me elv månar. Konan står uvi, å i synnärhäit åm där je åp gamblan halvon å ska få tjurkalv. He hendär ju nov å he kvinnår gar yvi, men honde je funu int så gambäl.

— Jaa, he je nov rektit sant, fö ja så on just tå ja jeg. Hon je nu så långt henda å je så tongfoli, så on rörs nu int ut nu så mytji, å så stjämmes on, å e je nov me hede spötje on dras me där. Han tjenar när klåkkarin å så säir dåm he an brukar säi tå an gar till on, he an ska tit å knugg on å ret ut ryddjin åp on, fö on je ju såm et väit na lete kråkåt i ryddjin. Dåm säir å, he Kalas-Markus ha börja dras me naon aron i Amirika. Men dåm påsto nu he e sku kåm åv he e va systrår hans, såm skräiv tit na stjit. Hör hede nu kan va så je e.

— Ja he je full fläir, såm jer åp he vise, tå di kåmbär ondan ögon.

— Ja, hör e ska nu sta till me hände männ. Fö na besynnelit je e me an. Men hande Markus hav nu sä ong ä vakkär tjälg, så vakkär såm in messåmarsdag.

— Ja så mytji värr ti lägg on i tre (träda).

— Ja! Hanntov! Ja kan nu val så isk åp hede gåbbludre, såm nu inte väit la se häim å buri arbet, så an sku slipp lönan å drenglönan i synnärhäit. Å så buri e nu int val så hanssens gått ti få na arbetsfålk na mäir sjär häim åkring, tå di ska ti hede Amirika all rakodantar, å int väit ja nu, kva di ska jer tit all. Nov a e nu stäiji alisan å betar till när ås å, åm gäbbin he ludre ha halsi häim å arbeta åp häimane. He lillfåltje, såm je nu sjär häim å an sku konn få leg, så ska nu ti Kasköjän åp arhetsförtjenst. Ti tykker he je mytji molian å lettan ter, å tå an kåmbär å ska hör et nar, så väit et kva dåm säir? Jo, dåm säir: »Kva ska ja buri ga å slit ut me ner teg fö asst! Kan ja inte lika bra ga ti Kasköjän å va åp lastase, sa får ja va åp löst mäir än ja arbetar, å förtjenar åp än par vikår mäir än ti va ner teg in häil såmar.» Gåbbin skräiv nov å vela he ja sku kåm ti Amirika, så leng han nu va i reta Amirika (U. S. A.), å ja a nu borda far tit fö ti ta räidon åp an å vård åm an; han skriva he an tenkt ti Ostinjän (Ost-Indien), men ja ha nu int såm naon rekkti lust me hede, å i synnärhäit tå an vela he ja sku aksjoner bårt häimane, tå först börja ja fundär, kva an nu retteligen mena me he, å så lämna ja me sjär häim. Ja tenkt he ja sku nu försjök oppehald me åp häimane tärt bånän val stor. He gåtar funu ga åp na levanst vis, åm ja nu får lev å hav helson å må bra såm gåbbin männ bruka skriv tå ja skräiv å anhold e an sku nu försjök få häim nain sänt.

— Tu ska få si, he je nov såm ja trol, he je nov na ludär ter nasjtans, såm a kålldra bårt an å haldär åp å tar gåbbin åv de. Ja drömd sjennåm nattän he e spök kåm å börja knid se å hald se op et an å hav än pått (flaska) å måra å gav an nain sup, såm e nov gåta va na spökskap i, ett såm an vart så ursinna baket on, så an int nanstin konna va från on.  Nej trånne tov!, tu hör he,an sku va vör sidon åv henar han me ens bå nattän a dajin, å int börja an konn hald se åv na arbet na mäir, så e je nov såm na dålit me an. Hon har na ur Habakuks å sjuond botjän.

-— Nå he va Svartbotjän he, hör ja. Fanns e då int naon ärli å rekkti menisk, såm a konna bränn opp hän botjän, fö di a bruka bränn opp tåli bökär i värdän. Å så sku di a rivi åv an na, åm int anna så in stjortkval elå e såkkband, tå e börja spänn åp såm värst fö an. Men e fanns ful int nar ter, såm förstov se åp he.

— Men ja gåtar nu säi he, he e va in dröm. He kona ful båd fö e ja sku träff teg i dag.

— Kva, va e in dröm? Å tu rakt åv skremd opp me, så ja int veta kvassjen ut el inn åp me. (Hon vänder något på huvudet och ser »Lang-Stina» komma på avstånd.) Ja men jestandes, kva sir ja! Je bonde spyfluvon ut å å veder i gåre (vadar i gyttjan). Jo, si he je nu äin he, såm a vuri me tå tidin byttest. Å tu sir hon a int behöva val arbetsbruti å tongfoli som vi. Hon je ret såm in tjepp å för se såm än prestfru.

— Nå, kva star Ni sjenn nu? Har Ni int na ti jer nu? -

— Vi kåmm nu ti stan åv än litän hanväning fö ti tal me kvararar (varandra), tå vi råka träffas. He je nu så sällan, an kan ta se ut å träff naon menisk, tå e je så gåråt å oföranåt. He je så tonkt ti fälas nu, tå vejin je så slasskåt.

— Ja nov je e na nu me täide bondfanan, såm int is hald vejin i åning, så fåltje ska konn fälas. Ti sku ga å la vejin i åning, tå di spelar vör båtusän (båthusen) å ska jökäl å fisk å treng ondan fati fistjarän. Ja kåm ti ta åp me amirikaklenninjän å -tjengår, såm gåbbin hav häim. Han sa he ja sku ta åp amirikatjengår å råbbin, så sku ja int behöv val nerstjeta å våt om fötträn. Väit, ha je nu nov såm redd för me å helson min.

— Nå men kva hör vi. Ja nov åndra vi, kva et hav fö slapärri utanpå de! Tu så ut rakt åv såm in hombälstak (humlestör) om höstan, förän an stjer åv homblan. Näj, hede ska et legg i dreddjän i ställe Jö homblan, så behöver et int hald de i la me Hombäl-puson.2) Men tu ska int kled åv de nu, förän vi ha skuri korne, så får et kåm å va kråkskrem milan stjylan å så kan et si ett lökklande mett me samm, tär bånbånän din spelar. Tu hav funu int så bråttom tu nu fö tidin.. Tu behöver int va i slåttän å int i stjölän, tå et int har. na sådd sjölv, å int is hjälp na ar. Förestän sku vi vel vet, köm såra trengär de vör båtusän? Gåbban vår je i Amirika, å bånän ji för små, så nov får et va i fred fö ås no v. — Kvart tenkär et de nu annårsj, tå int vejin dågar åt de.

— Ja tenkt ti Mari-Opp-i-Boden (handl. Maria Häggblom i Kalax) å handel na lete, å hör åm on har na rågmjöl nu. Ja hörd nu nov av, he Rosenlektår (Ruusulehto) i Kasköjän säljar mjöl för femm pänn bilian åp settjin, åm e nu je sant.

— Ja tit ska et ga. Tär har di funu vågan såm dågar åt de. Men åm et gar ti Bod-Mari så ska et hör et åm na amirika-bräiv je där. Kva brukar et nyti fö mjöl tu nu för tidin då?

— Ja int väit ja, men ja ha nu nov bruka hald me ti Libau. Ja a tyckt he ja a få så gått brö åv he mjöle.

Men nu ska et försjök Tjäningsbärg, fö he hav ja sist tå ja baka. A he vört retens gått å vakart brö.  Så försjök nu Tjäningsbärg!

— Näj, nov gåtar ja ga nu, annåsj kåmbär nov gåbbin å läitar. (Hon går sin väg, och våra två amerikaänkor fortsätta samtalet.) Ja visst har honde a bra. Int je e mytji, honde a uträtta i värdän. Äin ko ha on haft, ätt bån å gåbbin ti stjöit. Int ha arman dåmna ut vör liknavlan el refskafte. Int ha on behöva siti å knugg handledän halva netträn å hav ånt i se åm hör e ska sta till me gåbbin. Nov sku nu honde ha haft tid ti hav bånän, men hon ha inte vela, tå on je så lat å otjyndåt. Gåbbin lär nu nov ha vela hav na fläir, så an a försjökt till å me ti lägg in täliuksän å tvärt unji senjän, men int vela he nu hjälp na int.

— Vi gåtar full försjök jev ås i veg vi nu å . . . Honde tong slåttän je snart sjer. Ja för männ däil trol e ja gåtar få tag i nain, såm kåmbär å slår åv a åt ås me masjinin.

— Ja, tu kan ju he tu, såm får pengan från Amirika. Näj, ajö nu. Kåm till åss naon gang. Åm int förr, så tå et buri me na kardas å spinnas i vintär, så kan et ta kårdan å ollkårjin me de, så får vi talas vör na mäir. He val full na betär ti buri fälas tå e buri frys åp baket tjärrfyllon (väggyttjan). Men he brukar nu val så krakåt först, tå e frysar åp, så an rakt åv kan bryt tånan åv se, men he ska funu naongang val na betar, bare nu täide karan sku kåm häim.

— Ajö!

— Ajö,ajö!

^l) Om ostarna må tilläggas, att de förfärdigades av den mjölk, kon mjölkade efter kalvningen, efter råmjölkperiodens slut, ostmjölken. Råkade kon kalva kort före läsförhörsstiden, hade man mjuk, färsk ost, annars gammal och torr. Prästen lade vid uppbörden ostarna efter kvaliteten i olika staplar. Qm det blott var möjligt, sålde han ostarna redan vid uppbördstillfället, de togo fel vid längre lagring. Ost förekom alltid i en välfylld matsäck den tiden, så både i »hålldvakkan», som skjutsbönderna vid gästgiverierna förde med sig och i Amerika-fararnas resväskor. Dock var den ämnad till mellanmåls »Ja, he sku så va i in bondmasekk; ostin öväsjt, men rör int an!»

²) Kvinna, som sålde humle.