ÖSTERBOTTEN: NYBYGGEN

De unga män, som inte efter föräldrarna fått övertaga hemman eller som måg svärföräldrarnas, hade en dyster framtid framför sig. De var skyldiga att taga årstjänst hos andra för en ringa lön samt tjäna, så länge de hade krafter därtill. Och under tiden var de när som helst främst i tur att tagas ut i krigstjänst. Ett sådant öde var varken drängen eller hans husbonde glad över. Detta framgår av en tingsnotis.  Vid tinget i  Ilmola 1573 bötfälldes en bonde i Kurikka »för han slog emot fjärdingsmannen, som skulle uttaga i konungstjänst en lös dräng». Att dessa män främst skulle utskrivas får vi f.ö. veta av följande: Johan III gav 1591 knekthövidsman Lasse Nilsson befallning att tillsammans med översten för norrländska krigsfolket uttaga knektar i Österbotten för att uppfylla sin »fänika» (fana). De skulle utnämna till knekttjänst »allt löst parti, som icke har hemman att förestå och bruka, som är gärningskarlar, fördelsmän, husmän o.a. sådana, som finnas där i landet». Utsikt för knekten att snart bli fri från krigstjänst, ifall han inte stupade i strid eller dog av någon fältsjukdom, fanns knappast. Han måste vara soldat, så länge han lämpade sig därtill. Gustav II Adolf bestämde, att soldaten skulle bli fri, då han fyllt 50 år. En och annan äventyrslysten yngling lät kanske värva sig till krigstjänst, men flertalet ville helst undslippa denna, ifall någon utväg därtill fanns.

En utväg var att söka sig till skogsmarken och där upptaga ett nybygge, som kunde bli hemman. Gustav Vasa manade flera gånger fogden i Österbotten att söka förmå lediga personer att flytta ut till »erjemarken» för att anlägga nybyggen. Medan Sverige och Finland på 1500-talet var i krig med Ryssland, var faran att bli uttagen i kriget en kraftig maning till alla lösa manspersoner att söka sig bort till platser, där nybyggen kunde upptagas. Under denna tid, senare hälften av 1500-talet, uppkom också många nybyggen i södra Österbotten, mest i socknarnas inre delar.

Nybyggaren sökte sig främst till en trakt, där tillfälle till fiske fanns, d.v.s. till en insjö eller ett träsk. Vid stränderna växte gräs att skörda till foder åt kreaturen, och marken vid träsken kunde lätt förvandlas till åker. Sådana platser fanns i sydöstra delen av Karleby och Pedersöre socknar samt i östra delen av Vörå, Närpes och Lappfjärds socknar. I dessa trakter uppkom under 1500-talet nybyggen, som med tiden blev stora byar och socknar.

Inflyttningen till dessa nybyggen var svagare från de svenska kustsocknarna än från de inre finska trakterna, emedan de unga männen i kusttrakterna hade lättare att fara över till Sverige på arbetsförtjänst, där de av allt att döma ofta stannade kvar. Nybyggena i våra socknars inre delar fick därför slutligen övervägande finskspråkig befolkning och blev helt finska bygder. Några exempel på uppkomsten av nybyggen i södra Österbotten må här omtalas.

Vi börjar med Terjärv. Vid vintertinget 1551 blev bonden Per Andersson (Storrank) i Terfvejerfvi bötfälld »för orätt kärande till (länsman) Knut Jönsson (Fordell), att han skulle sålt konunglige majestäts utmark», men den var »lagligt köpt». Länsmannen hade således upplåtit mark i Terjärv till nybygge åt någon person, vilket bonden Storrank icke tyckte om. Nybyggaren var kanske Jakob Svensson, som bosatte sig vid Kuhulambi (Kolam) och som 1556 började erlägga skatt till kronan.

År 1580 bestod Terjärv av fyra byar: Nyby med tre bönder, Kuhulambi med en bonde, Hästbackan med tre och Terfvejerfvi med tio bönder. Nyby kallades 1581—1603 Nyland. Namnen Nyby och Nyland säger oss, att byn är yngre än Hästbackan och Terfvejerfvi. Det förefaller, som om Nyby hade fått bebyggare omkring 1560. År 1567 hade Terjärv 13 bönder men 1568 15. De två bönder, som nämnes sist i byn, var åbor i Nyby. De hade självfallet varit skattefria några år. Återstår att taga reda på, vilken trakt i Terjärv Nyland är.

Tiondelängderna visar, att nybyggarna i Terjärv började som husmän (backstugubor), blev sedan torpare och därefter nybyggare och bönder. Självfallet startade nybyggarna på andra orter på samma sätt.

Markbygden i Pedersöre socken, Järviseutu (sjöbygden), som den nu kallas av de finsktalande ortsborna, har mottagit sina första bebyggare från de svenska kustbyarna. Dessa har sökt sig dit längs Esse å och bosatt sig vid insjöarna. Denna slutsats har författaren av Lappajärvi församlings historia kommit till. Han har i 1548 års skattebok sett, att Evijärvi socken denna tid på ett jämförelsevis litet område hade 13 hushåll och 82 personer, medan Lappajärvi och Vindala, som ligger längre från kusten, hade endast 11 hushåll med 69 personer och att de ännu längre bort liggande orterna Alajärvi, Enaperä och Purmojärvi saknade inbyggare. Svenska tillnamn och ortnamn vittnar även om svenskt inslag i dessa numera helt finska bygder: Spongar, Stränga, Stronga, Klockar och Girs i Evijärvi, Frabacka, Forsbacka och Storhök i Alajärvi, Lund, Sandbacka, Visti och Elgland i Vindala och Dalbacka, Söderena, Norrena, Stenbacka och Björkbacka ytterligare i Evijärvi.

Tre pedersörebor klagade hos Gustav Vasa, att de av Lasse Knutsson Fordell blivit utskrivna till krigstjänst, »för det vi icke hava råd att giva honom stora skänker i händer, och ogifta kärar få bli hemma, efter de hava något att skänka och utgiva». Dessa tre personer, en lappajärvibo, en Iepplaxbo och en essebo, omtalade att de för 15 år sedan (således omkring 1540) »av mark och skog upptagit sina lägenheter och efter yttersta förmåga utgjort skatt, men nu måste deras hemman falla i öde, om de bli uttagna i krigstjänst». De synes inte ha blivit befriade. Lepplax- och essebons namn är ej upptagna i tiondelängden och jordeboken, men där finns lappajärvibons.

Olof Andersson i »Överste Purmo» förordnade 1574, att hans son Peder Olofsson skulle efter hans död få hemmanet, »vilken jord han utav ödemarken upptagit haver». Olof Andersson ville självfallet därmed trygga sonen mot att bli tagen till soldat. Detta hemman torde redan på 1530-talet ha upptagits som nybygge, eftersom Olof Andersson redan 1548 är bonde i Purmo. Han nämnes först i längden, sannolikt därför att han bodde överst i »byändan», Kylänpää, som hemmanet började kallas.

I Jeppo framträder 1571 tre nybyggare, som då började betala skatt för sina hemman. De hade således på 1560-talet upptagit sina nybyggen, självfallet för att undgå utskrivning.

Ett nybygge, som 1538 upptogs i Vuoskoski i Alahärmä, synes ha blivit genomgångsort för personer, vilka för att undgå utskrivning, sökte upp lämpliga platser i östra Munsala och Vörå till nybyggen.

På 1570-talet har »några finnar» upptagit ett nybygge i Pensala, som nu är en by i Munsala. Men så har de sannolikt som »vinterliggare» i Sverige fått veta, att hertig Karl tog mot nybyggare i sitt hertigdöme. De sålde då sina nybyggen i Pensala åt tre munsalabor och reste till Sverige. Köparna sålde dem i sin tur åt Anders Mårtensson i Munsala. När han besuttit dem 8 år och utvidgat odlingarna, utverkade han vid vintertinget 1600 fastebrev å desamma.

Kimo å, som har sitt tillflöde från fyra träsk i skogsmarkerna mellan Vörå och Härma, torde förr i tiden ha erbjudit goda tillfällen till fiske. Detta drog nybyggare till Kimo. År 1551 har orten två nybyggare, Rochus Nilsson och Anders Eriksson. Namnet Rochus säger oss, att de bosatte sig nära det ställe, där åarna från Röukas och Kalapää träsken förenas. Dessa första nybyggare drog snart flera andra till Kimo. År 1566 består bosättningen av två byar: »Kimå nybyggare» som har åtta och Keskis som har sju bönder, vilka då erlade råg och korn som tionde. De hade följaktligen redan flera år bott där. De synes ha kommit hit från Tuckor och Rökiö byar i Vörå, men även österifrån. Inflyttningen av svenskar måtte ha varit större, eftersom Kimo blev en svensk by.

I östra Närpes och Lappfjärd har det likaså funnits utkomstmöjligheter för nybyggare vid övre loppet av Närpes å, Tjock å och Lappfjärds å, eftersom folk flyttat dit. I dessa trakter uppkom under senare delen av 1500-talet sådana nybyggen som Östermark (Teuva), Bötom (Karijoki) och Storå (Isojoki), vilka orter nu utgöres av socknar. Inflyttningen till dessa orter var starkare från de inre finska trakterna, så att de med tiden blev helt och hållet finskspråkiga.

År 1647 satte regeringen i Sverige, d. v. s. högadeln, stopp för nybyggarrörelsen. Herrarna hade fått stora jordområden i förläning och behövde många tjänare. Regeringen utfärdade därför förbud mot bosättning på byarnas gemensamma marker. Endast med »alle Jordägandernes fulla samtycke» kunde man härefter få bosätta sig på sådan mark. Då jordägarna inte ville att betesmarken, svedjeområdet och skogen skulle minska, fanns det alltid någon, som motsatte sig bifall till anläggande av nybyggen.

Avsikten med förbudet mot nybyggen var, enligt rikssvenska historiker, en helt annan än den här framhållna. Man ville därmed trygga tillgången på bränsle för gruvor och bergsbruk. Självfallet avsåg man även detta, men icke uteslutande. Varför tillät inte regeringen obesuttna att bo i egna stugor i byarna? Där hade dessa inte stor möjlighet att skövla skog. Ett uttalande bland många liknande giver klart besked om att man därmed avsiktligt tvingade de obesuttna till att taga årstjänst. I en resolution av regeringen till Österbottens södra fögderi av 1672 punkt 19 säges: »Den insolention, som i gemen över hela landet beklagas, sker av en hop löst folk, att (de) sätta sig neder i backstugorna inhyses hos knektar eller gammalt folk eller själva stugor sig uppbygga, varigenom borgerskapet och allmogen hava ont att få tjänstefolk och legohjon,  befaller Kongl. Maj.:t landshövdingen och justitiebetjänte, att de sådant skadligt missbruk i alla måtto med högsta flit förekomma och det lösa folket samt själva härbärgeraren med straff och böter så belägga, att de därav sky och varnagel äntligt taga mage, och för dem som uppsätta dem nederriva».

På 1680-talet uppkom en ny rörelse för anläggande av nybyggen. Regeringen tillät åter, att nybyggen fick grundas på oskiftade marker. Den såg gärna detta. Kronan skulle med tiden få uppbära skatt av dem. Bondsöner och drängar fick 1693 indirekt en kraftig maning att upptaga nybyggen. Regeringen utfärdade då en förordning, som försvårade eller omöjliggjorde resor till Sverige på arbetsförtjänst. Som en direkt följd av denna inskränkning ser vi på 1690-talet uppkomsten av många nybyggen, bl. a. minst tio i östra Vörå och i Uttermossa by i Lappfjärd.

Nybyggarrörelsen avbröts genom stora ofreden. En ny rörelse uppkom först i mitten av 1700-talet och blev mycket livlig i de byar, där överloppsjord blivit avskild vid storskiftet. På anhållan av 1769 års riksdag började regeringen 1770 bevilja både understöd och lättnader åt nybyggare. Dessa skulle de två första åren erhålla två tunnor råg och vara fria från personella utskylder i sex år. Regeringen utfärdade 1774 en förordning, enligt vilken nybyggare tillförsäkrades 15—30 års skattefrihet och 1788 en annan om penningeunderstöd. Nu uppkom talrika nybyggen i flera socknar, bl.a. i Nedervetil, Esse, Purmo, Petalax, Malax, Pörtom, Korsnäs och Lappfjärd. T.ex. den stora byn Taklax i Korsnäs är en frukt av denna rörelse.

Ur ”Lantbruket i  svenska Österbotten”, jubileumspublikation 1904-1954

Redigering Elof Granholm 13.08.2012