| Hantverk och hemslöjd |
| Skrivet av K.V.Åkerblom |
| 2012-09-24 16:54 |
|
Hantverk och hemslöjd Hantverk och hantverkare Intill 1860-talet var yrkesarbete av hantverkare tillåtet på landet. Hemslöjd för eget behov fick utföras i hemmen. Näringsslöjd var däremot inte tillåten i hemmet. Finska hushållningssällskapet måste 1821 av myndigheterna utverka rätt för de flickor, vilka gått i linneslöjdskolan i Kaskö, att bosätta sig för att fritt och på egen hand få syssla med spanad. På dessa fick inte de för obesuttna kvinnor gällande författningarna tillämpas, ifall de uppförde sig anständigt och ägnade sig åt linneslöjd. De personer, vilka, utan att ha antagits av socknen till hantverkare, i egen stuga sysslade med slöjd av något slag, betraktades av myndigheterna som lösdrivare och behandlades såsom brottslingar. Först efter utfärdandet av förordningen om hantverkerier och manufakturer 1859 avlägsnades detta hot. Från denna tid kunde den, som hade håg och fallenhet för hemslöjd, ägna sig däråt i syfte att därmed få sitt levebröd. Vad vet man om denna närings- eller handelsslöjd på 1800-talet? Tyvärr känner vi till blott strödda uppgifter. Det, som i det följande omtalas, omfattar därför inte allt som förekommit. Det får därför utgöra endast exempel på sådan slöjd. Uppkomsten av näringsslöjd av olika slag berodde på enskilda personers företagsamhet. I några fall har den hantverksmässiga hemslöjden utvecklats till fabriksmässig tillverkning. Så skedde t.ex. i Karleby med tillverkning av kardor och handskar. Kardtillverkningen började där redan på 1830-talet och ökades småningom tack vare uppfinningen av maskiner för ändamålet. Kardtillverkningen gav på 1860-talet upphov till tillverkning av arbetshandskar. Den tunnare delen av kalv- och fårskinnen användes till kardor, av den tjockare delen gjorde man handskar. I Vörå, Övermark, Lappfjärd, Korsholm m.fl. socknar har tillverkningen av väggur skett i stor skala, men har numera upphört. I Vörå, Lotlax by, utövades detta yrke av tre generationer från 1806 till 1900-talet. Dessa urmakare var Simon Simonsson Åkers, hans son Slätts Simonsson Åkerblom och dennes tre söner. De tillverkade väggur av samma slag som moraklockor och hade god åtgång på sina ur. De förmådde inte behålla marknaden, när de utländska, fabrikstillverkade uren kom i handeln, emedan dessa kunde säljas billigare än de för hand gjorda klockorna. I Övermark tillverkade en med namnet Vallin och senare Johan Erik Hedman likadana väggur; i Lappfjärd Carl Gustaf Bergholm på Dåli hemman i kyrkbyn och senare Johan Erik Ingves i Härkmeri på Sjuls hemman; i Korsholm i Veikars K. O. Glasberg. Denne flyttade på 1870-talet till Storkyro. Han har bl. a. tillverkat tornuren till kyrkorna i Tavastehus och Nykarleby. Urmakaren Pelo i Nedervetil gjorde ett väggur, som visade sekunder, minuter, timmar och dagar samt årets månader och dessutom frälsarens lidande och uppståndelse. Hans son Abraham Pelo bjöd 1871 ut detta ur i Petersburg. Det uppgavs vara 30 år gammalt. Det hade tagit tre år för urmakaren att uttänka konstruktionen och tre år att tillverka uret. Flera personer i svenska Österbotten har varit gelbgjutare. Bonden Matts Svedberg eller Mattlar i Malax gjöt ljuskronor och slutligen även kyrkklockor. Ljuskronor av honom, gjutna 18371849 och kyrkklockor, gjutna 18481853, påträffas i olika kyrkor i Finland. Han dog 1855. Mickel Mickelsson Ahlholm, f. 1815, bonde på ett nybygge i Pörtom, blev 1882 omtalad såsom en skicklig gjutare av kyrkkronor. Han hade först tillverkat bössor, men efter Matts Svedbergs död började han med gjuteri och fortfor därmed till 1880. Karl Gustaf Karlsson, bonde i Lappfjärd, var en mycket skicklig gelbgjutare. Han har bl. a. gjutit kyrkklockor till tre kyrkor. Han emigrerade i slutet av 1860-talet till Amerika. Hans hustru fullgjorde med hjälp av sin svåger 1870 gjutningen av en klocka till Längelmäki kyrka. Denne svåger torde ha varit Erik Carlsson Bränn i Lappfjärd, som senare gjöt klockor till fyra kyrkor. Han dog 1895. Gustav Blomqvist i Bergby, Vörå, specialiserade sig på tillverkning av söljabälten. Dessutom smidde han liar och konstruerade t.o.m. en slåttermaskin. Hans söljabälten var mycket prydliga. Artisten Arvid Liljelund köpte av Blomqvist ett sådant bälte och uppträdde under en karneval i Düsseldorf förklädd till österbottnisk bonde med bältet spänt kring midjan. Han väckte stor uppmärksamhet. Det blev beställningar i mängd till Tyskland, Amerika och Ryssland. General Lindfors i Petersburg beställde 2 dussin bälten med slida och kniv för att utställas i Moskva. Det var arbetsdrygt att göra söljabälten med dekorationer och mässingsstjärnor och hjärtan hängande från varje sölja. Ett tackjärnsgjuteri inrättades i Petalax 1849 av bröderna Jakob och Gustaf Hedberg. Här tillverkades grytor, pannor, våffeljärn, mortlar o. a., som beställdes. Verksamheten upphörde omkring 1859. I Pedersöre, Östensö började bröderna Anderssén på 1890-talet som hemindustri tillverka orgelharmonier. Då åtgången ökades, nedlade de anläggningen i Östensö och uppförde i Bennäs en ändamålsenlig orgelfabrik förenad med såg samt byggnads- och möbelsnickeri. Deras orglar har vunnit stor uppskattning i hela landet. Flera andra personer tillverkade även orgelharmonier. Bonden och orgel-nisten Petter Lybäck i Kronoby hade 1872 byggt en orgel till Alavo kyrka. Han deltog i konst- och industriutställningen i Helsingfors 1876 med en kammarorgel, som blev fördelaktigt bedömd och hade till följd, att han blev i tillfälle att med statsmedel studera orgelbyggarkonsten vid P. L. Åkermans orgelfabrik i Stockholm. Han byggde sedan orglar för kyrkorna i Vetil, Terjärv, Pyhäjoki, Purmo, Ylivieska och Haapavesi och anlitades att reparera och renovera orglar. Han dog 1901 i sitt 60:de år. Kantor J. W. Hanelius i Kvevlax och arbetaren Isak Östergård i Munsmo, Solf, gjorde på 1880-talet orgelharmonier. Men det stannade för dem med några få instrument. En skicklig linnevävare var Carl Gustaf Svedlin i Munsala. Finska hushållningssällskapet tilldelade honom 1850 en silvermatsked »för utmärktare skicklighet i garnspinning och vävnadskonst». Spinnrockstillverkning i stor omfattning uppstod 1815 i Stobacka by i Närpes. Gabriel Ehrström, f. i Övermark 1784, som hade gått i svarvarlära i Vasa och praktiserat i Stockholm, började hemma hos sig göra spinnrockar. Han gifte sig till Stobacka och fortsatte där sitt yrke. Hans fyra söner ägnade sig även med iver åt samma hantverk. De hade avnämare i hela södra Österbotten och förde båtslaster spinnrockar till Åland. De tillverkade årligen omkring 110 stycken rockar, år 1890 t. o. m. 145 stycken. Tillverkningen har fortsatts till våra dagar. En änka Eriksson i Munsala började omkring 1870 på egen hand göra leksaker. Hon vistades sedan i en leksaksfabrik i Ekenäs, där hon fick vidare övning i detta yrke och sedan försörjde hon sig och de sina därmed med lätthet, i synnerhet sedan hennes barn också börjat ägna sig åt detta arbete. Snickaren Erik Mälsor på Skatan i Kvevlax kyrkby, f. 1823, tillverkade ännu som 80-åring gungstolar, som var mycket bekväma och prydliga. Gåsjärvislädar var på 1870-talet allmänt kända i norra delen av svenska Österbotten. De tillverkades av flera personer i Nedervetil, men mästare på området var smeden Hans Henrick Gåsjärvi, på 1870-talet en gammal gubbe. Deras slädar var både snygga och starka. Före första världskriget såg man mycket möbler från Malax på torget i Vasa. Denna tillverkning fick sannolikt stöd av de pojkar, som 18901907 gått i slöjdskola i Malax. I Kvevlax har obesuttna kvinnor länge tillverkat halvmånformiga mattor av säv. Denna växt finns vid stränderna i Petsmo och Vassor. Under ledning av slöjdföreningens konsulent Eric Kamis började man i Kvevlax tillverka inläggssulor av säv. Dessa fick god åtgång i affärer. Men tyvärr avbröts tillverkningen av kriget 1918, då lärft till kantband och foder till sulorna ej stod att köpa. Produktionen har senare inte upptagits. Sävarbeten tillverkas för närvarande mest i Kronoby. Åtgärder för hemslöjden Här har lämnats endast några strödda uppgifter om enskilda personers företag under 1800-talet på hemslöjdens och hemindustrins område. Något behövde göras för att främja hemslöjden. Minnet av »storfattigåret» 186768 föranledde ledande personer i landet att skrida till stödåtgärder. En kommitté tillsattes för att föreslå lämpliga metoder att upphjälpa hemslöjden. Kommittén framlade 1873 sitt betänkande. Däri föreslogs att slöjdkunnigheten skulle främjas 1) med slöjdundervisning i folkskolorna, 2) av kringflyttande lärare, som skulle biträda slöjdare i hemmen, 3) med fasta verkstäder, där artiklar till försäljning skulle tillverkas och 4) med en slöjdundervisningsanstalt vid Evois forstinstitut. I Vasa län behandlades slöjdfrågan samma tid i olika sammanhang. Guvernör C. G. Wrede utsände i början av 1871 till kommunalstyrelserna en uppmaning, att kommunerna skulle bevilja frivilliga bidrag till bildandet av en fond, varmed en »Depot för hemslöjdsalster» kunde öppnas och slöjdalster därifrån säljas. Uppropet vann ringa gehör. Ingen sådan slöjddepå kunde då öppnas. En utställning av slöjdalster, den första i sitt slag, hölls den 18 juni 1873 i realskolan i Vasa. Den omfattade 110 nummer av snart sagt alla arter av hemslöjd. Tyvärr blev den inte visad för allmogen, som skulle ha haft största nytta av att se samlingen. Föremålen skulle avsändas till Wien för att utställas i ett museum, där man ställde ut likadana alster från Europas olika länder. Slöjdsaker hade erhållits från 24 socknar, bland dem Munsala, Närpes, Pedersöre, Malax, Karleby, Nykarleby, Pörtom, Korsholm, Vörå och Solf. Vid Vasa läns lantbrukssällskaps möte i Jakobstad i juli 1873 behandlades slöjdfrågan i samband med frågan om utvandringen till andra länder och såsom skild fråga. Under diskussionen om utvandringen talade doktor Otto Donner kraftigt för åstadkommande av industrier, i vilka ortens slöjdkunniga finge arbete. Han understöddes däri av seminariedirektor Conradi. Denne inledde frågan »Vilka arter av husflit borde uppmuntras?» Conradi föreslog anställande av slöjdinstruktörer, som skulle lära tillverkning av lantbruksredskap och husgeråd, vidare inrättande av slöjdverkstäder antingen i stad eller på land, där man skulle tillverka stolar, vagnar, kärror m. m. samt slutligen upplagsdepåer, där folk skulle få köpa slöjdalster. F.ö. beslöt man invänta publiceringen av slöjdkommitténs betänkande. Vid samma möte var även anordnad en utställning av slöjdalster, den första i denna trakt. Alstren av kvinnlig slöjd var rikligare än av manlig. Hela utställningen upptog 251 nummer. 60 pris utdelades, utgörande 300 mk. Pris erhölls för fartygsmodeller, stolar, spinnrockar, laggkärl, en symaskin, orglar (av två mästare), tyger, broderi-, sticknings- och syarbeten m. m. Om slöjdskolor och hemslöjdsföreningar berättas i annat sammanhang. K.V.Åkerblom Ur boken Lantbruket i svenska Österbotten Österbottens Svenska Lantbrukssällskap 1904-1954 Jubileumspublikation - 1954 Redigering Elof Granholm 24.09.2012 |
| Senast uppdaterad 2012-09-24 16:57 |
