www.mamboteam.com
loffe.net
 
 
Kuddnäs
Skrivet av Sigmund Schalin   
2012-10-02 16:43

   (Österbottens museum)

Kuddnäs

Så kommer det sig att jag som vuxit upp i Nykarleby ej lång ifrån min, farmors barndomshem omgiven av nära anförvanter och personliga vänner till familjen Topelius, alltid följt Kuddnäs skiftande öden med varmt intresse. Händelsernas utveckling ledde småningom till att jag kom att medverka till räddandet av Kuddnäs undan förstörelsen och slutligen anförtroddes uppdraget att försöka återställa skaldens barndomshem i dess ursprungliga skick till ett nationellt nämnesmärke för eftervärlden. Min far Zacharias Schalin var direktör för Nykarleby folkskollärarseminarium från 1886 till 1904 och min farmor och faster bodde ännu därefter i Nykarleby. Min far och hans båda systrar hade i sin barndom i flere repriser bott hos sin mormor på Kuddnäs och kunde därför ur minnet i detalj berätta om hemmets inredning och livet på Kuddnäs på 1860-talet. Min far har dessutom publicerat uppgifterna i bokform på Svenska Litteratursällskapets förlag.

Skaldeynglingens utförliga dagböcker med levande skildringar av vardagliga episoder i hemmet på 1830 och 1840- talet, och många av hans senare i versform klädda "Minnen och hågkomster" samt noveller och berättelser har givit värdefulla uppgifter om förhållandena på Kuddnäs.

Utan dessa minutiösa dels skriftliga dels muntliga beskrivningar, som jag sålunda erhållit i arv av åsyna vittnen till Vita byggningens rumsindelning, inredning och möblering hade det varit helt omöjligt för mig att autentiskt rekonstruera och återinreda skaldens barndomshem på Kuddnäs sådant det var intill dess upplösning efter skaldens moders död under det stora nödåret 1868.

Även bouppteckningen den 30 mars 1831 efter doktor Topelius död och av den 2 september 1868 efter doktorinnans frånfälle samt auktionsprotokollet för den 3 september 1868 har givit många värdefulla upplysningar om inredningsföremålen, i hemmet likasom korrespondensen mellan anförvanter och arvingar angående möblernas förvaring och transport.

Med stor tacksamhet vill jag ännu framhålla den beredvillighet varmed alla Kuddnäs arvingar i tredje och fjärde led med stort intresse och självuppoffring velat medverka till återinredning av hemmet på Kuddnäs genom att avstå från sina kära och pietetsfullt bevarade möbler och husgeråd, som nu förlänar inredningen dess levande charm.

Från landsvägen ledde såsom i dag en allé av björkar, rönnar och tallar till en på tre sidor kringbyggd mangård med den vita huvudbyggnaden i fonden flankerad närmast på norra sidan av den gula byggnaden och mittemot densamma en rödmålad bagarstuga innanför ett spjälstaket och utanför detta bodar, vagnslider och vedlider samt på norra sidan ladugård och stall m.m.  Bakom dessa rann en bäck med en badstuga jämte husbehovsbränneri samt lägre ner en liten vattenkvarn och en smedja. I trädgården står ännu det sexkantiga lusthuset med utsikt mot älven och staden. Norr om inkörsvägen stod en nymodig ria, där röken leddes ut genom en murad skorsten.

Den vita huvudbyggnaden hade mitt i fasaden mot gården en frontespies mer tre fönster över en öppen trappa från vilken en dubbel dörr ledde in i en kall förstuga. Till vänster öppnade sig en dörr till doktorns mottagningsrum och innanför detta sovrummet, där skaldens vagga stod, och ett fönster där man kunde se björken  och stjärnan.  På motsatta sidan i förstugan ledde en trappa upp till den stora öppna vinden och södra vindskammaren, där gossen Zachris bodde med sin informator.

Rakt från förstugan kom man in i den stora salen, där även måltiderna intogs under doktorns tid. Till vänster från salen fanns två sällskapsrum i fil och till höger kökskammaren, där familjen senare åt sina vardagsmåltider, samt bredvid kakelugnen en dörr till en handkammare, där Bullerbasius tömde syltburken.

Gula byggningen hade i vänstra ändan mot älven en stor oinredd sal, som användes för skiftande ändamål. En period inkvarterades där ryska soldater, tidvis var den uthyrd och stundom spelade ungdomarna teater eller dansade till sångmelodier. Även bröllop firades där. I den östra ändan bodde drängar och annat tjänstefolk.

Mellan boningshuset och älven fanns en trädgård och ett par kryddgårdstäppor. Denna trädgård med sitt lusthus spelade en mycket stor roll i familjen Topelius sommarliv med firningar av födelsedagar och namnsdagar med kaffebjudningar, verser, utklädningsspektakel och tablåer.

Trädgården omgavs av en enkel rosenhäck av Rosa Canina längs det vita spjälstaketet mot älven och på norra sidan. Där växte en allé av gamla knotiga aspar, som var skaldegossens speciella älsklingar. Där fanns en hummelberså med sittbänkar och en soffa av björnmossa. Bärbuskar inramade kvarteren med jordgubbar, potatis, ärter och bönor. Där fanns sibiriska ärtbuskar, röda blomhallon, vita rosor, gula dagliljor, svärdsliljor, akleija och s.k. blåpojkar. Dessutom experimenterades med allt möjligt, t.o.m. tobaksplantor och en liten plantskola av små lindar och lönnar som unge sonen hämtade från Södra Finland och planterade ut omkring 1840 på olika ställen, bl.a. längs landsvägen där några träd ännu lever kvar.

I hela 37 år efter doktor Topelius död skötte hans änka med klokhet och omtanke sin egendom, som omfattade Kuddnäs hemman om 7/24 mantal och därmed förenade Frill hemman om 11/24 mantal eller tillsammans 3/14 mantal med ett arrendetorp och tre dagsverkstorp. Skogen var den bästa på orten och den stenfria åkerjorden odlades i skiftesbruk. Potatisskörden var 100 tunnor. Kreatursbesättningen utgjordes av 18 st. nötkreatur, 30 får och fyra hästar.

Den åldrande doktorinnan, vars son professorn bodde i Helsingfors och svärsonen, prosten Schalin i Larsmo tröttnade småningom på jordbruket som därför utgavs på arrende.

Under de svåra nödåren 1867-68, då stora hungrande skaror strövade längs landsvägarna, var det helt naturligt att doktorinnan så gott det sig göra lät utspisade och vårdade de sjuka. Hon ådrog sig dock därvid smitta av tyfus och dukade själv under för sjukdomen och avled den 1 juli 1868 77 1/2 år gammal.

Kuddnäs erbjöds som plats för det planerade folkskollärarseminariet i Nykarleby, men myndigheterna beslöt sig för den grevliga residenstomten på motsatta sidan av älven. Då denna av arvingarna varmt omhuldade planen gick i stöpet, såldes hela egendomen åt kaptenen Jakob Kerrman jämte handlanden Alfred Häggblom, men dessa överlät den snart åt ångfartyget Österbottens välkända kapten Carl Oskar Olson och hans maka Catharina Charlotta von Schantz. Under hans tid torde endast en förstukvist med sex fönster ha tillbyggts framför den tidigare kalla förstugan, och vindstrappan ändrades så att den fick sin nya ingång utifrån förstukvisten.

Men snart tröttnade även kaptenen och överlämnade egendomens skötsel åt sonen, stadsfiskalen och kronokassören Fritz Olson, och flyttade själv in i den gula byggningen.

Nu började en vidlyftig nybyggnadsperiod, som väsentligen förändrade - ja man har lust att säga förstörde den vita huvudbyggnadens klassiskt rena utseenden och bottenplan. Utanför husets södra gavel tillbyggdes i en våning en stor sal 7x7 meter i fyrkant med 4 fönster samt i vinkel därmed mot gården två rum med en skild förstuga till det yttre rummet, som användes som stadsfiskalens kansli. På trädgårdssidan utökades och ändrades fönsterindelningen. En del gamla dörrar med mässingshandtag och smidda gångjärnsbeslag flyttades till mindre krävande platser och ersattes med större dubbeldörrar mellan finrummen. Väggarna tapetserades ånyo enligt den tidens smak.

Snart tröttnade också fiskal Olson på sin bostad på Kuddnäs, och då Nykarleby landskommun måste inrätta en fattiggård — ja så kallades kommunalhemmen den tiden — sålde Fritz Olson år 1900 mangårdsbyggnaderna på Kuddnäs jämte 1/4 mantal av Frill hemmans jord till landskommunen och byggde själv åt sig ett nytt storståtligt corps de logis kallat Åminne gård på kuddnästorparen Frilunds boplats längre ned vid älvmynningen, varvid Frilunds flyttades till en tomt närmare staden.

Landskommunen övertog Kuddnäs. Och nu randades återigen en ny ombyggnadstid för Kuddnäs. Mellanväggen mellan doktorns rum och sängkammaren bröts ned och där inrättades fattiggårdens matsal. Väggarna tapetserades ånyo. Likaså nedrevs väggen mellan kökskammaren och köket. Köksspisen och kakelugnen ersattes med två inmurade grytor för fattighjonens mat. Väggarna täcktes helt med panelbräder. En del av familjen Topelius forna sal inreddes till skafferi och mjölkkammare och innanför densamma en gång från det nya stora köket till matsalen. Ett rum avskildes för föreståndarinnan, och fattighjonen inlogerades i de övriga rummen och i gula byggnaden. Bagarstugans vävkammare apterades till dårhus—ja så hette det på den tiden — och utanför bagarstugans östra gavel byggdes en av ett högt rödmålat plank kringgärdad yttre rastgård för dårarna. Det kallades sinnessjukvård i början av 1900-talet!

Endast den avskilt belägna södra vindskammaren, där ynglingen Zachris logerat som skolgosse och student och det gamla minnesrika lusthuset i trädgården kunde ej användes för fattiggården. Därför biföll kommunalstämman med tacksamhet den 28 december 1901 ett anbud av Zachris Topelius arvingar att, som det heter i protokollet "till Kuddnäs gård få lämna åtskilliga äldre möbler och ting för att därstädes, uti lusthuset och vindskammaren, som Topelius minne bevara". Bland föremålen fanns doktor Topelius gamla skrivbord, hans sängsoffa och fyra stolar med läderklädd sits och böjda kors i ryggen. Dessa föremål kompletterades därefter av anförvanter till Topelius med skaldens vita vagga, hans insektlåda med glaslock, hans lilla väggur från skoltiden, hans föräldrars reskantin bestående av en låda med fack och läderväska för vägkost.


(Österbottens museum)

Sålunda uppstod det första anspråkslösa Topelius museet på Kuddnäs. Men trots allt besöktes vindskammaren och lusthuset, som försetts med eftergjorda möbler och bevarade rester av gamla Kuddnäs-gardiner av tusentals personer årligen, som där själva ville uppleva den underbara stämning som Topelius skildrat i sina dikter och sagor om hemmet på Kuddnäs.

Redan efter skaldens död år 1898 hade studenterna i Helsingfors diskuterat möjligheterna att inlösa Kuddnäs till ett nationellt minnesmärke, men förslaget kunde då icke realiseras. Tanken kvarlevde dock på olika håll att måhända en gång i framtiden kunna återinlösa hela Kuddnäs för att där i fylligare form kunna återuppliva barndomshemmets inspirerande miljö för den unga skalden, som med tiden vann en sådan uppskattning både i Finland och Sverige.

Den dagen skulle verkligen randas då fattiggården och dårhuset ej mera motsvarade det uppvaknande sociala samvetets krav - på mänsklig behandling av samhällets fattiga och elände. Kuddnäs byggnader var gamla och delvis förfallna och fattigvårdsmyndigheterna yrkade på genomgripande förbättringar i socialvården. Landskommunen insåg sitt ansvar och diskuterade möjligheterna till ombyggnad eller radikal rivning av de gamla husen och deras ersättande med en tidsenlig inrättning.

Nu blev frågan om Topelius hemgård skulle kunna räddas undan förstörelsen brännande och saken väckte spontana diskussioner på olika håll både i huvudstaden och Österbotten. Då skrev folkskolläraren Oskar Emil Lång från Petalax efter ett besök på Kuddnäs till Wasabladet den 20 juli 1929 en vädjan om att till offentlig prövning upptaga möjligheten att nu kunna återförvärva Topelius barndomshem och göra det till hela det finländska folkets egendom. Österbottniska Posten och Wasabladet påpekade i september behovet av snabba åtgärder innan det bleve för sent. Den 18 november 1929 hölls ett medborgarmöte i Nykarlaby för frågans dryftande. En lokal kommitté tillsattes bestående av pastor Olav Schalin som ordförande jämte professor Woldemar Backman, bankdirektör Einar Hedström, doktor Johannes Qvist, trädgårdsmästare W. Bergman för att förbereda en garantiförening och insamling av medel för ändamålet.

Även i huvudstaden upptogs frågan om räddandet av Kuddnäs, och på Topelius födelsedag den 14 januari 1930 publicerade tidningarna en inbjudan till för saken intresserade personer och sammanslutningar till ett allmänt möte den 2 mars 1930 för att diskutera frågan om bildandet av en förening eller stiftelse för bevarande av detta kulturella minnesmärke till eftervärlden. Samtidigt meddelades att tvenne betydande donationer ställts i utsikt och att en motion undertecknad av 30 riksdagsmän ur olika partier hade den 12 februari 1930 inlämnats till riksdagen av magister Aina Lähteenoja.

Kallelsen till mötet var undertecknad av flera prominenta personer representerande olika kulturella kretsar i huvudstaden, samt lokalkommittén i Nykarleby.

Mötet hölls i Nationalmuseum, varvid doktor Juhani Rinne ledde ordet med dr. Paul Nyberg som sekreterare. En nio-manna kommitté tillsattes för vidare beredning av ärendet. — Vidare beslöts göra en hänvändelse till vetenskapliga, konstnärliga och kulturella organisationer med förfrågan om intresse för deltagande i bildandet av en eventuell stiftelse.

Professor Antti Tulenheimo uppgjorde ett förslag till stadgar för den blivande stiftelsen, som skulle kallas: "Stiftelsen Z. Topelius barndomshem - Z. Topeliuksen lapsuuskotisäätiö", och dess styrelse skulle bestå av 12 medlemmar tillsatta av särskilda organisationer och sammanslutningar.

Enligt prof. Tulenheimos förslag skulle en del av egendomen upplåtas till ett museum medan den del som icke behövdes för detta ändamål skulle inrättas till ett ålderdomshem eller till exkursionshem för skolungdom.

Stiftelsen Z. Topelius barndomshem höll den 14 januari 1931 sitt konstituerande möte i Nationalmuseum i Helsingfors. Som grundare av en stiftelse hade anmält sig 31 organisationer och ett tiotal privatpersoner. Vid mötet undertecknades stiftelseurkunden och fastställdes dess stadgar. Som grundkapital anmäldes 87.000:.— mk och dessutom komme stiftelsen att erhålla en av skaldens dotter Toini Topelius efterlämnad fond om c. 100.000:— mk.

Stiftelsens stadgar fastställdes sedermera av justitieministeriet den 16 mars 1931. Styrelsen konstituerade sig och valde till sin ordförande professor Gunnar Castrén och till sin sekreterare och skattmästare diplomingenjören Sigmund Schalin.

Först vidtogs definitiva underhandlingar med Nykarleby landskommun om villkoren för inlösen av Kuddnäs mangård jämte närmaste jordområde. Samtidigt gjordes en inventering av tillgängliga gamla möbler och inredningsföremål från Kuddnäs, som fanns spridda hos arvingarna på olika orter i landet.

Riksdagsmotionen ledde till att Undervisningsministeriet beviljade 300.000:— mk i ett för allt för inköp av fastigheten jämte nödiga reparationer. Svenska Litteratursällskapet ställde ytterligare 100.000:— mk till förfogande. Den 8 maj 1933 undertecknades ett köpebrev med Nykarleby landskommun varigenom stiftelsen mot en köpeskilling av 350.000:— mk blev ägare till Kuddnäs gård jämte ett 1,7 ha stort jordområde med tillträde den 14 januari 1934 i det skick den då befann sig.— Mina gamla fastrar skrev i februari 1933 bekymrade till mig att: "vi systrar ha börjat tycka att det vore bättre om köpet går om intet. Det blir så otroligt svårt och bråksamt att få de stackars omändrade rummen att likna det de fordom voro".

En bland Finlands skolbarn med namnlistor åren 1933 —34 verkställ insamling av medel för restaurering och inredning arv hemmet på Kuddnäs inbragte sammanlagt nära 89.000 mk.

Nu började ett stort arbete med restaureringen av de gamla byggnaderna. Alla senare tillbyggnader revs. Fönster flyttades, väggar och dörrar återinsattes på gamla platser. Tapeterna revs ned för att kontrollera de gamla kuddnäsbarnbarnens minnesuppgifter, som nu kunde bekräftas. Så återfanns bakom fattiggårdens väggpanel i kökskammaren-matsalen de med blekröd limfärg målade och med bruna och vita prickar bestänkta väggpappren, som kunde identifieras som Helsingfors Tidningar för den 8 oktober 1842. Sängkammaren hade väggar i pastellgrön limfärg. Salens väggar var gula och på nåterna mellan stockarna i förmaket återfanns rester av en takfris på blå botten med terracotta-färgade achantusblad mellan gråvita gripar. — Salsgolvets tiljor befanns lagda på diagonala skalningar parallellt med de fyra väggarna omkring en rektangel i mitten. — Förstukvisten revs och vindstrappan återfick sin ingång från tamburen varvid svängningen kunde rekonstrueras med ledning av skurvattenränder på väggarna och det kvarstående översta steget på vinden. Brädvalvet under trappan över salsdörren fick sin gamla bågform då tapeten revs. Köksspisens murkåpa och ståndare kunde rekonstrueras och Carl Basiliers initialer på spishällen kom på sin rätta plats sedan fattiggårdens murgrytor rivits.

För att betrygga brandsäkerheten installerades centralvärmebatterier innanför de gamla kakelugnarnas gula kakelfasader. Alla elektriska installationer utfördes likaså av säkerhetsskäl med blymantlade ledningar i infällda pansarrör, och lamporna installerades i glaskupor så osynligt som möjligt ovanpå kakelugnarna. Gårdsledningarna förlades i jordkablar mellan husen och kabeländförslutningen i Vita byggningen med sina strömbrytare och säkringar doldes i en kabelbox av gjutjärn inuti ett litet väggskåp i köket.

Den vita byggningens tegeltak reparerades med inköpta gamla tegelpannor och den gula byggningens pärttak ersattes med ett nytt tegeltak.

Sedan restaureringen sålunda slutförts kunde dem vita byggningen inredas med de återförvärvade möblerna på sina gamla platser. Även ljuskronorna är de ursprungliga jämte ett stort antal små inredningsföremål, som ger interiören dess levande charm. Även bordslinnet och sängkläderna är vävda på Kuddnäs.

Efter en högtidlig festakt i strålande solsken på Kuddnäs gårdsplan midsommardagen 1934 kunde dörren öppnas till skalden Zachris Topelius barndomshem för en talrik inbjuden festpublik. Bland dem nämner jag särskilt några av skaldens egna barnbarn och två ålderstigna Kuddnäs-barnbarn, min far och hans yngre syster, utan vilkas livliga medverkan och stora intresse det icke varit möjligt att bringa detta stora arbete till ett lyckligt slut.

Nu kunde dessa åldringar till sin innerliga glädje konstatera att det för dem så kärvordna och i minnenas värld kvarlevande Kuddnäs nu hade kunnat återställas sådant det varit i slutet av 1860-talet i deras barndom hos mormor.

Själv känner jag en ödmjuk och djup tillfredsställelse över att jag fått medverka i detta arbete och att jag med denna beskrivning får avsluta det verk, som jag med själ och hjärta ägnat en stor del av mitt liv.

Redaktionens kommentar

Kuddnäs av i dag är en av Svenska Österbottens dyrbaraste skatter. Restaureringen leddes med sakkunskap och pietet av skaldens systerson Sigmund Schalin, outtröttlig sekreterare i stiftelsen Z. Topelius barndomshem Kuddnäs i 30 år. Midsommardagen 1934 var en stor dag i Sigmund Schalins liv, då återinvigdes det gamla Kuddnäs.

Den 3 augusti 1973 samlades Svenska Österbottens Hembygds- och Museiförbund på Kuddnäs. Nära på 40 år efter återinvigningen stod han åter fast och säker på Kuddnäs trappa.

Entusiasm och skaparglädje, uppskattning av kultur och kulturarv var utmärkande för budskapet från Kuddnäs trappa den dagen. Sigmund Schalins tal är återgivet i denna artikel. Hembygds- och museifolket i landskapet känner glädje, uppskattning och stolthet över Sigmund Schalins insats för restaureringen av Kuddnäs,  Zachris Topelius barndomshem.


Sigmund Schalin

Ur ”Botnia-75”
Redigering Elof Granholm 02.10.2012


Senast uppdaterad 2012-10-02 20:14
 
 
Top! Top!