Seder och oseder vid bröllopsfirande
i svenska Österbotten

Undertecknad har velat påpeka i en liten skildring några seder och oseder, som icke äro så alldeles ovanliga bland vår svenska österbottniska allmoge och särskildt vid dess bröllop. Skildringen, som får tala för sig själf beskrifver sig från en ort, hvars namn jag ej vill nämna, men som tyvärr har sina motstycken både här och där.

Brudparet, för hvars skull det bröllopp tillstälts, som jag här vill skildra, skulle vigas i en af granngårdarna. Där fans en orgel, och socknens orgelnist hade blifvit anmodat att spela en marsch för brudska­ran. Vigselceremoni vid hvilken användes «päll« gick lyckligt och väl undan, sedan skaran väntat en god stund på prästen. Under denna tid hann jag taga brudparet och följet i närmare skärskådande. Bru­den var ganska vackert klädd i modärn krona och slöja; «storkronan« användes ej mera. Både bruden och brudgummen be­gagnade hvita handskar, hvilket ej är sed i de flesta andra österbottniska trakter. Där stodo dessa unga människor midt i rummet en lång stund, stirrande mot golfvet. Hvilka tankar rörde sig månne i de­ras hjärtan kort före ingåendet af det för ett människolif  viktigaste förbund, som kan knytas. Kanske jag misstog mig, men att döma af de båda kontrahenternas kalla och likgiltiga utseende torde de icke ha tagit det så synnerligen idielt. Tärnorna och marskalkerna voro prydda med en mas­sa konstgjorda blommor i skrikande färger, och äfven deras händer voro inklämda i hvita vantar.

Efter vigselns slut begaf sig brudskaran till brudens hem. Jag gick också efter en stund dit för att deltaga i bröllopsmidda­gen. Då jag öppnade dörren studsade jag ofrivilligt tillbaka för det skrål och ovä­sen, som mötte mig. I den något trånga stugan voro tre långa bord dukade för gä­sterna, hvilka redan hade placerat sig ef­ter ålder och anseende. Nu vinkade brud­paret åt mig, att komma fram till dem, men detta var lättare sagdt än gjordt, Jag fick formligen klifva öfver ryggarna och skullrorna på en del gäster för att slippa fram till högsätet, där jag erhöll en par decimeter bred plats. Men , «sämja ger rum«, tänkte jag och försökte att göra mig så smal som möjligt, hvilket dock ej riktigt lyckades, ty alt som oftast kände jag min högra grannes armbåge i min sida. Så skulle aptitsupen inmundigas och åt mig ihäldes af den bästa varan, bränvin blan­dad med sirap. Jag tordes dock ej smaka på den bruna, halftjocka vätskan, utan lämnade artigt glaset åt bruden.

Kokgummorna, hvilka sprungo omkring i sitt anletes svett, hade ej riktigt bra lyc­kats med denna rätt. Kanske den ymniga tillgången på bränvin har någon del häri, tänkte jag i mitt stilla sinne. De tre eller fyra bränvinsglasen, som funnos, hade under tiden flitigt cirkulerat kring bordet. Hvarje gång ett glas kom till mig, tittade jag i det, men ansåg det rådligast att icke smaka, ty i den annars så klara drycken summo brödsmulor och små potatisbitar, troligen rester från gub­barnas mustascher, broderligt omkring. Stämningen började också småningom blifva ganska hög. «I en sådan krets behöfver ingen man sin tunga banda«, tänkte litet hvar. Ordningsmannen försökte väl med dundrande röst tysta ned skrålet, men hans röst hördes knappast till närmaste man.  —

Slutligen kringbars desert, som bestod af kornmjölspannkaka. Den såg ej riktigt aptitlig ut; dock hade den en strykande åtgång, och ungdomarna begynte i all väl­mening rycka bitar af hvarandra och slut­ligen bombardera hvarandra med resten af kakan.

Ändtligen blef det slut också på denna middag. Brudfatet, på hvilket alla skulle offra en skärf, frambärs, en psalm uppstämdes och så bar det af ut i det fria.

Jag drog en lättnadens suck.

I granngården började nu dansen. Jag var nyfiken att se, huru den skulle tagas. Jag väntade naturligtvis till först en lång ceremeniös dans af brudskaran. Men det tycktes vara bestämt af försynen, att alla mina förhoppningar att få se gamla, trefliga brölloppseder skulle ramla denna dag. Brudgummen kom in litet lifvad och med mössan i nacken. Genast då spelmannen började gno på sin fiol, fattade han helt trankilt en tös om lifvet och så bar det af under hyssjande och stampande kring golfvet. Bruden ville icke vara sämre. För grannlaga att bjuda opp en ungersven, högg hon modigt tag i en af sina tärnor. Snart var där endast en virrvarr af stam­pande ungdomar. Jag hade sett nog och gick min väg.

Jag begaf mig hem med en känsla af missräkning. Ofrivilligt runno dessa ord af Topelius mig i sinnet:

 
«Millioner krossa sin tinning
och rinna spårlöst i sand,
förrän med tumsbredd i vinning
sig höjer detta ditt land. «

Dessa tankar voro födda af stundens till­fälliga missmod och sålunda reflexionslösa. Men frågar jag, huru mycket energiskt och kärleksfullt bildningsarbete behöfves ej ännu förrän sederna i vårt älskade land förädlas och vårt folk blir ett folk «som vet och tänker, men trifs vid plogen. «

Sjolf

Norra Posten 20.02.1897

Samma artikel i annan version ur Norra Posten, no 14, sid 1, 20.02.1897

Redigering Elof Granholm 14.11.2009