ANDLIGT  LIV   I   EN  SVENSK  BOND­GÅRD 
FÖR  70 ÅR  SEDAN

1.

I en backsluttning står där en gammal gård, omgiven av rönnar, aspar och björkar. Den är av äldre typ med kamrar vid sidorna och ser trevlig ut, när man kommer längs byvägen genom Hembacka skog. Den breda byggna­den ligger så vilsamt på den fasta marken, något avskilt från övriga gårdar, vilka bilda en klunga, och solen faller vackert på dess röda väggar med vita fönsterbräder, knu­tar och krusverket under takkanten. Inte drar den främlingens uppmärksamhet till sig, men för dem, som bo där, är marken helig, ty fäderna ha under många släktled röjt skogen undan och gjort åkrar av hårda stenbackar, utdi­kat kärren, som sedan givit foder åt hästar, kor och får. Den har gått i arv från far till son i över 200 år, och ingen främling har trampat dess jord.

För 70 år sedan bodde där en far och mor med två växande flickor om 13 och 17 år; de hjälpte föräldrarna i deras arbete för dagligt bröd. Där fanns ock en liten pojke, vilken med runda ögon såg på den värld, som om­gav honom. Han var tills vidare blott 5 år och kunde in­genting uträtta, blott leka, men han var lycklig, om han någon gång fick hålla pärtan och »lysa», såsom det hette, när far slöjdade. För 70 år sedan utfördes allt arbete un­der den mörka årstiden vid ljuset från brasan i den öppna spiseln eller vid pärtans eld, när det gällde arbete vid hyvelbänken eller vid svarven. Till folket i gården hörde alltid en tjänarinna och en dräng.

Det var trevligt i den stora stugan, där man satt om kvällarna i en halvcirkel kring brasan. Där hördes intet gräl och inga hårda ord; man pratade och skämtade ofta under arbetet, som var gårdsfolkets stora glädjekälla. Spinnrockarna surrade och väven dunkade annars dagen lång. Far stod vid hyvelbänken eller satt vid svarven, om vädret lade hinder i vägen för arbete i skog och mark. I gården fanns intet överflöd, men man hade alltid det som hörde till livets nödtorft, t.o.m. under det stora nödåret 1867.

Till lyckan bidrog gårdsfolkets fasta tro på Gud. Pietismen hade förmörkat de äldres liv, men dess livsfient­lighet hade mojnat av och kvarlämnat vördnaden för det heliga och ett djupt sedligt allvar, som dock inte lade alltför hårt band på oskyldig glädje. Böckerna i gårdens bokskåp buro vittne om det religiösa livets riktning. Där stodo i bredd med bibeln postillor av Martin Luther, Peter M u r b e c k, Anders Nohrborg och Anders Björkqvist ävensom Johann A r n d t s »Sanna kristen­dom» och Scrivers »Själaskatt». Där furnnos också andra, till vilka jag senare skall återkomma.

Man trodde vid denna tid icke endast på Gud utan även på djävulen, som oftare kom på tal än Gud själv, ty den onde var en levande verklighet, ett rytande lejon, som man predikade om i kyrkorna mycket mera för 70 år se­dan än i våra dagar. I kyrkorna nego kvinnorna för varje gång Guds eller Frälsarens namn nämndes. En gång neg vår tjänarinna, även då hon hörde djävulens namn, och då jag efteråt frågade, varför hon neg för djävulen, sva­rade hon: »Satan är mäktig, man måste vara hövlig mot honom, så att han inte frestar». Svaret var för mig en överraskning; jag trodde, att hon nigit i distraktion.

Luthers rena evangeliska lära var en källa till stor glädje: man visste, vad man skulle tro, och behövde inte höra på pratmakare.

Läsförhöret var vinterns stora tilldragelse. Barnen trä­nade för detta förhör, såsom sportsmännen i våra dagar träna för de olympiska spelen. Att få en anmärkning av prästen för bristande läskunnighet var en stor skam liksom det var en stor heder att få beröm. En och annan lyckades stundom få som premium för god läsning ett exemplar av Nya testamentet. Det var den tidens guldme­dalj och ett minne för livet.

Med andligt liv menar jag i denna framställning inte blott religiöst liv utan även sinne för konst och litteratur. Konstsinnet förekommer i olika former även i en bond­gård, ty det är lika gammalt som livet självt. Ett barn tilltalas avi bilder vid 2 å 3 års ålder, och vid 4 år börjar det teckna. Huru gläder sig inte barnet åt en snögubbe med två kolbitar som ögon och mun! Och fort är det inne i sagans värld.

3.

I hemmet gjorde jag min första bekantskap med skulp­turen. En av våra drängar förfärdigade vackra hästar av trä, en annan var specialist på flagabräden, vilka före­komma, så ymnigt i våra museer. Högre i konstnärligt av­seende stod dock en vandrande sven, Gustav P i r i 1 ö från Pedersöre. Han skar i trä gubbar och gummor med myc­ket liv. Han färgade dem ibland i brunt och sålde dem för en billig penning. Det starkaste intrycket på mig gjorde dock fattiggubben på klockstapelns vägg, ehuru han som skulptur inte hade något högre konstvärde. Men han representerade ett slags allmänt samvete och fick därigenom liv. Han krävde in det som man lovat honom. »Betala här ditt löfte, ty Herren haver hulpit dig» stod det på hans tavla. Och människorna kommo ihåg maningen.

Finlands första bildhuggare, Erik C a i n b e r g, född 1771, död 1816, var från Nedervetil, men han hade inte efter­lämnat något minne av sin konst i hembygden, där han också var så bortglömd, att jag inte ens hört hans namn, förrän jag var student, ehuru han var från Kaino 4 kilometer från oss och från en av granngårdarna till mors hem. Jag frågade henne en gång, om hon kände till Cainberg och om han möjligen hörde till vår släkt. Mor svarade, att hon mycket väl kände Erik Cainberg till nam­net, men hon trodde inte, att han hörde till släkten. »Han var», sade hon, »en slarv, som inte i dag visste vad han skulle äta i morgon.»

Denna karaktäristik var dess värre alltför riktig. Erik Cainberg fick i Stockholm en ordentlig utbildning i sitt yrke och verkade som bildhuggare i Åbo, då akademins nybyggnader blevo i början av 1800-talet uppförda, men han dog i armod vid 45 års ålder. Bouppteckningen uppta­ger enligt Tor Carpelan i Finsk Tidskrift för 1905 bland hans tillgångar 3 skjortor, 3 1/2 par strumpor, en silver­snusdosa och en vargskinnspäls. Skulderna voro inte heller stora, endast 23 rubel. Dessa siffror tala om ett konst­närsöde, som inte är alldeles ovanligt.

Mors antagande, att Cainberg inte hörde till släkten, var också riktigt. Han tillhörde på fädernet en kyrkbyggarsläkt R i f  från Pedersöre, och en av hans förfäder hade kommit som måg till Kaino. Av sin fädernesläkt hade han ärvt konstnärsanlagen; men inte heller på mödernet hörde han till mors släkt.

Numera känner man väl till Erik Cainberg i hemsock­nen, och man är stolt över att han hör till de våra.

Min första bekantskap med konstnärliga bilder fick jag göra i fars dyrbara bibel med kopparstick. Det var högtidsstunder, när jag fick sitta vid den boken. I Nedervetil kyrka fick jag se den första oljefärgstavlan föreställande helvetet. Den gjorde ett starkt intryck på mig, i synner­het som där voro avbildade många vackra kvinnor. De sågo bekymrade ut, när mörkrets furste stod mitt ibland dem och med sin brandgaffel rörde om veden i den eviga elden. Jag kunde inte begripa, varför konstnären placerat de snälla kvinnorna i helvetet, då himmelen borde varit deras rätta plats. Jag fick förklaringen, när jag blev äldre: nian betraktade under medeltiden kvinnorna såsom i nå­gon mån besatta av djävulen, ty de stackars karlarna blevo förvridna av dem och kunde inte emotstå dem. Så har det varit från världens begynnelse. Adam var den första, som föll för en kvinnas frestelse, och då Herren förebrådde honom, sade han: »Kvinnan, som du gav mig, räckte mig äpplet och jag åt.»

Helvetestavlan i kyrkan var på sin tid av ett aktuellt intresse, men nu är den borta; människornas åskådnings­sätt har förändrats; man tager inte helvetet med dess eviga eld på fullt allvar.

Det väcker kanske någon förvåning, då jag nämner, att vi hade levandebilder i Nedervetil för 70 år sedan. Och dock är det så. En gammal man från Pörtom vandrade årligen omkring med ett skåp på ryggen. Det hade ett hål i väggen, och genom ett förstoringsglas i hålet såg man bilder, som vevades fram på rullar. Gubben förklarade, vad de föreställde. »Här kommer», sade han, »kejsar Alexander II och hans ädla gemål; här tronföljaren och den blivande kejsarinnan; en så nätter människa är hon. Här är Otto v. Bismarck, som just nu förtrampar Frank­rikes härliga jord; här ha vi kejsar Napoleon med de spetsiga mustascherna». Och många av samtidens rykt­bara personligheter följde: konung Oskar II, som just be­stigit  Sveriges tron, drottning Viktoria av England m. fl.

Bilderna beredde åskådarna stor glädje, men nöjet an­sågs dyrt: 10 penni för vuxen person och hälften för barn.

Scenkonsten representerades av en dockteater, Harlekins dockor1), på bygdemål »Halitjis - dockuna». Föreställningarna gåvos i en vanlig bondstuga, där ett hörn av­skärmats. Dockorna fördes fram på ett bräde eller en ribba, som belystes av ett par talgljus. Publiken stod i den mörka  stugan och gladde sig i hög grad åt spelet på ribban. Repre­sentationerna gingo för fulla hus.

Musiken stod kanske högst bland de fria konsterna. En fiolspelare Klang från Kronoby infann sig alla år och spelade i stugorna, likaså en annan, Rita-Rutto från Kelviå. De voro relativt obetydliga, Men Pensar-Matt från Gamlakarleby har blivit en nästan legendarisk person, som tecknats t.o.m. av skalden Alex. Slotte i en dikt. Han var inte blott en skicklig spelman utan hade även det tempera­ment, som tände eld i människornas sinnen. Han spelade dansmusik, vals och polka, än i dur och än i moll, men i synnerhet menuetter och polskor, gammalmodiga redan på den tiden. De framkallade tårar i ögonen på åldrande kvinnor, vilka av melodierna återfördes till ungdomen, som aldrig skulle komma åter.

Pensarn stannade alltid ett par dagar i byn, ungdomen ville nämligen dansa på kvällarna till musiken av en verklig spelman.

Dessa vandrande konstnärer voro sorglösa män utan större intresse för vanligt arbete. De kände sig lyckliga med sin fiol och levde för dagen såsom »lekare» under medeltiden.

I hemsocknen funnos även andra musikanter, vilka ut­övade sin konst jämte ett hantverk. Henrik P e 1 o (Lill-Heikko) var skräddare, Johan S i m o n s b a c k a (Smed-Mattas-Junno) var skomakare liksom hans broder Matts S i m o n s b a c k a, Johan Storbacka var målare och kalla­des i dagligt tal Storback-målare. De bildade en trio med Henrik Pelo som första fiolist, bröderna Simonsbacka spela­de andra fiol, »sekunderade», såsom det hette, och Storbacka violoncell, på folkspråket basfiol. Deras musik var på 1870- och 1880-talet förstklassig med en orkestral klang. Då man kom till ett bröllop under tonerna av deras brud­marsch, såg flaggorna, lövsalarna och det högtidsklädda folket, hörde hästarna gnägga, bjöds på kaffe av beskäf­tiga »skaffare», ja, då kände man sig upplyft över jorden. Sedan kom prästen och sist bruden med hög krona i spet­sen för »brudskaran» med spelmännen. Då var det fest och en stämning, som man inte upplevat senare.

Bröllopet räckte i två eller tre dagar, och ännu ett par dagar efter hemkomsten ljöd musiken i öronen: brudmarschen, brudens avsked till ungdomen, (Jag bjuder eder alla en skål till att dricka) och slutvalsen i moll med ve­modets sorgblandade glädje. Då blommade livet.

4.

Den sköna litteraturen saknade i hembygden egna repre­sentanter för 70 år sedan, men tre folkskaldjers namn levde på de äldres läppar: Jakob H a n h i (Hanhis-Jaako), Maria Björkbacka i Gamflakarleby och T j ä r u – J a k i Öjan, sedermera bosatt i Kronoby under namnet Jakob Snåre eller Hällas-Jak. De levde emellertid före min tid, och jag känner inte till något alster av dem. Tjäru-Jak mördade sin hustru 1835 och skrev därefter en ryktbar visa, innan han fördes till Sibirien. Jag hörde på 1870-talet brottstyc­ken därav, och visan har bevarats i avskrift, men jag har inte läst den.

Hemma hos oss berättade man om kvällarna »sannsa­gor», som mycket intresserade mig. Mag. J. E. W e f v a r bodde en gång hos oss och upptecknade en del, som san­nolikt finnes bland hans samlingar.

Ett starkt litterärt intresse fanns dock i hemgården. Bland postillor och uppbyggelseböcker stod i bokskåpet ett världsberömt arbete: »En kristens resa» av John B u n y a n, född 1628, död 1688. Han var engelsman och en puritansk väckelsepredikant med världsrykte. Hans bok har översatts till nästan alla europeiska språk, inte mindre än 25 gånger till svenska, och sista upplagan på svenska utkom 1894. »En kristens resa» togs fram ungefär vart tredje år och lästes vid brasan. Då stannade rockarna, då lades hyveln och yxan att vila. Jag, som blott var 6 å 10 år, tog intryck av de ovanliga namnen, Kristen, Kristinnan, Trogen m.fl., så att jag minns dem än i dag, och av det färgmättade språket, varmed det nya Jerusalems härlighet beskrevs, dess gator voro av guld, människorna buro kro­nor på huvudet och palmkvistar i sina händer samt hade gyllene harpor, med vilka de spelade till Guds ära. En annan bok av samme författare var »Kristinnans resa», men jag erinrar mig inte, om den lästes med samma in­tresse. Även Bunyans »Den himmelska löparen» fanns men lästes inte högt.

Detta var däremot fallet med G e n o v e v a, en prosaroman om dottern till en hertig, som levde på 700-talet. Genoveva förmäldes med en greve, och på grund av en falsk angi­velse dömdes hon till döden men återvände till sin make, då hennes oskuld blev uppenbar. Genoveva utkom på 1600-talet och blev en kär folkläsning i de germanska och skandinaviska länderna. Huru boken sökt sig fram ända till en bondgård uppe i Österbotten, vet jag( inte; men den gjorde mig beklämd, ty den framkallade tårar i mors och systrarnas ögon, så att de måste läsa den turvis.

Utom de föregående innehöll bokskåpet ännu en raritet: Daniel de F o e' s »Robinson Crusoe». Förf., född 1660, död 1731, var en engelsk äventyrare, som med denna bok vann världsrykte. Hans bok utkom 1719 och översattes till svenska 1750 men har utkommit i många upplagor, den senaste tryckt 1922. Boken intresserade de vuxna mycket, men tilltalade inte mig; jag minns dock än i dag en del namn däri och det väsentligaste av dess innehåll.

Som en märkvärdighet må nämnas, att författaren hade svårt att få förläggare till boken, och han fick 10 pund i honorar för ett arbete, på vilket boktryckare och bok­handlare förtjänat miljoner. Robinson Crusoe hör nämli­gen till världens mest lästa böcker och är översatt till över etthundra språk.

Snart sökte sig även nyare litteratur till hemgården. Omkring år 1868—1870 kom till oss Z. T o p e l i u s' »Fältskärns berättelser», som väckte ett oerhört intresse. Man kunde inte läsa dem vid brasan; man slutade arbetet tidi­gare på kvällen, satte sig vid det stora matbordet och läste vid hemmagjorda talgljus ända in på natten. Far blev så intresserad av bondekungen, att han velat resa till Storkyro för att se på de berömda åkrarna.

År 1871 kom till oss en del av J. L. R u n e b e r g s  Sam­lade arbeten. Den innehöll »Fänrik Ståls sägner», som märkligt nog inte väckte nämnvärt intresse; men »Idyll och epigram» lästes högt. Då gjorde jag min första bekantskap med den fromme »Bonden Pavo», som jag dess värre inte träffat senare i livet. Far intresserade sig mest för tavastländaren »Ojan-Pavo», som var så stor och stark, att han lovade på lagmanstingets gård all sin egendom åt den, som förmådde hålla honom kvar på stället. Priset vanns av vackra Anna, vilken trädde fram ur kvinnohopen, slog armarna kring Pavos hals, pressade hans kinder mot sina och ... Ja, läsaren vet, huru det gick och går i dylika fall: den starke blev svag och kunde inte röra sig från stället.

Far var inte någon litteraturkritiker, men då han hört sagan om Ojan-Pavo, log han över hela ansiktet och sade: »Somliga kan skriva».

5.

I början av denna uppsats nämnde jag några författare, vilka lästes flitigt och gåvo riktning åt det religiösa livet. De voro betydande män, och några korta uppgifter om dem belysa icke blott det religiösa utan även det andliga livet över huvud i hemgården.

Dr Martin L u t h e r  är bekant än i dag men kanske blott till namnet. Där hemma läste man hans skrifter, visste vad han sade i sin »Kyrkopostilla» och i sin »Huspostilla» och utbytte tankar därom. Hans skrifter voro levande.

Och vem var Johann A r n d t?

En ryktbar predikant, född 1555, död 1625. Man har kallat honom »reformationens reformator», och hans »Sanna kristendom», som är översatt till nästan alla euro­peiska språk, är en av världens mest spridda andaktsböc­ker. Den har hållit sig i bokhandeln i över 200 år och kom ut i nya upplagor ännu under 1800-talet.

Christian S c r i v e r (1629—1693), överhovpredikant i Quedlinburg, är den gammallutherska kyrkans klassiska författare, läst och uppskattad ännu i vår tid. Han före­nar i sina skrifter inre liv med fantasi och har ett öppet sinne för naturen. Scrivers »Själaskatt» anses oöverträffad som populär uppbyggelseskrift och är läst i vida kretsar. Hans »Paradis lustgård» hörde jag ofta nämnas, men bo­ken fanns inte hos oss.

Peter M u r b e c k (1708—1766) är en svensk folkpredi­kant, vilken samlade omkring sig stora skaror av anhängare, mest hantverkare och bondlfolk. Han utövade ett stort inflytande som själasörjare i pietistisk anda. Han dog som kyrkoherde i södra Sverige, och hans predikningar, tryckta efter hans död, ha utgått i ständigt nya och åter nya upplagor.

Anders N o h r b or g (1725—1767), präst i finska försam­lingen i Stockholm, sedan hovpredikant, vann rykte genom sina predikningar bl. a. »Den fallna människans sa­lighetsordning», en själfull och med förtroende omfattad andaktsbok. Författaren var en målsman för den av pietismen påverkade kyrkliga förkunnelsen i Sverige.

Anders B j ö r k q v i s t (1741—1809), bondson från Nousis och präst i Vehmais, är en väckelse- predikant och före­gångsman inom den finska pietismen.

Om man förbinder namnen på dessa andens män med namnen Esaias Tegnér, J. L. Runeberg, Z. Topelius m. fl., får man en levande bild av andligt liv i en svensk bond­gård för 70 år sedan. Urvalet av författarna är överraskande: de hörde nämligen till Europas yppersta. Jag ser ännu för mig böckerna, slitna och nötta av många händer. Och detta i ett hem. där alla voro upptagna av strängt kropps­arbete och där ingen åtnjutit skolundervisning, inte ens i skrivkonsten.

K.J.Hagfors

1937

1) Namnet intresserar. Harlekin var under 1500-talet en figur i ett italienskt lustspel och vandrade sedan som en löjlig figur genom hela Europas teatervärld, tills han slutligen blev klaun på cirkus och hörde till Casperskåpets dockor. På sin färd kom han sedan ända upp till Nedervetil, där han kanske nu är glömd.