SOLDATTORPEN I SVENSKA ÖSTERBOTTEN  
OCH DERAS INVÅNARE

LITET NYBYGGES-, KRIGAR- OCH  SLÄKTHISTORIA

Det gick trögt med nybyggesrörelsen i svenska Österbot­ten under 1500- och 1600-talen. Man kunde kanske tro, att här försiggått en »jämn samhällsutveckling», att bebyggel­sen och markernas uppodling fortskridit i jämn takt år efter år. Men så lyckligt har det tyvärr icke varit. När his­toriens ljus på 1400- och 1500-talen börjar falla över byar och bondgårdar i denna landsdel, så finna vi, att byarna redan då hade ett betydande antal hemman. Men under tvåhundra års tid ökades detta antal i de flesta byar icke alls. Orsakerna därtill voro många. Statsmakten tillät under en lång tid inga hemmansklyvningar. Detta var redan i och för sig ett ödesdigert förbud. Men även mån­ga andra tvång och förbud hämmade utvecklingen. Back­stugor fingo icke byggas på byarnas marker. Yrkesidkande personer fingo ej bo på landsbygden; de skulle bo i stä­derna. Utskrivningarna till krigstjänst verkställdes så ofta och strängt, att de berövade hemmanen välbehövliga arbetskrafter. De drevo dessutom många i landsflykt. Att bli utskriven uppfattades nära nog som att bli dödsdömd. Man måste stanna i krigstjänst, tills man fyllt 50 år, ifall man lyckades behålla livet så länge. Till­fällena till arbetsförtjänst i Sverige lockade till utvandring redan på 1400-talet och senare. Dessa tillfällen begagnade sig främst kustbygdens lediga män och kvinnor av. In­tet under då att nästan ingen nybyggesrörelse alls före­kom i Österbottens kustbygder under flera hundra års tid.

Det fasta knekthållet införes i Österbotten.

På 1730-talet anlades likväl ehuru ofrivilligt flera nybyg­gen i det svenska Österbotten. Det var soldattorpen, som då inrättades i samband med införandet av det fasta knekthållet.

Enligt det här före 1733 tillämpade indelningsverket in­delades vanligen alla manspersoner över 15 år i rotar med tio man i varje rote och ur varje rote uttogs en man till knekt. Oftast togos de yngre männen ut. På de övriga i roten ankom det att utrusta den utskrivne med kläder och lön, så länge han var i krigstjänst. Vid 1680 års riksdag försökte Karl XI förmå allmogen i Österbotten att åtaga sig ett ständigt knekthåll, som innebar, att fyra bönder ge­mensamt skulle uppställa och underhålla en knekt. I flera landskap biföll allmogen till förslaget, men bönderna i Österbotten insågo  att detta skulle öka deras börda och motsatte sig förslaget. För att säkrare undslippa det fasta knekthållet åtog sig Österbottens allmoge 1682 att hålla sitt regemente fulltaligt med 1,200 man och svara för 300 båtsmän samt underhålla Uleåborgs fästning, Korsholms residens och Kronoby hospital. Karl XI försäkrade då (11 jan. 1683), att allmogen icke skulle behöva åtaga sig det ständiga knekthållet, »så länge de werkeligen och owägerligen fullgöra hwad de sig i så måtto til förbun­dit hafwa».

Detta var emellertid ett indelningsverk, som officerarna i Österbottens regemente icke tyckte om. I de landskap, där det fasta knekthållet införts, hade officerarna fått hem­man till boställen, medan de i Österbotten endast hade rätt att uppbära lönen från vissa hemman, icke att vidare nyttja dem. De fortforo därför tid efter annan att yrka på det fasta knekthållets införande. T. ex. vid 1723 års riksdag anhöll »samtelige befälet vid Österbottens regementet, att de måtte blifva försörgde med boställen äfvensom deras vederlikar vid de indelte regementene». Rik­sens ständer sökte också förmå allmogen i Österbotten att åtaga sig ett roterat knekthåll, men allmogens riksdagsmän läto icke övertala sig därtill. Officerarna förnyade sitt yr­kande vid följande riksdag. Allmogens riksdagsmän sva­rade envist nej. Men regeringen påtvingade slutligen med list och våld allmogen det fasta knekthållet. Skildringen av tillgången härvid förbigås här. Vid ett sammanträde i Vasa den 14 aug. 1733 underskrev allmogens ombud i södra Ös­terbotten knektkontrakten och den 12 dec. s. å. stadfästes de av konungen. Från början av år 1734 började de tilläm­pas.

Bönderna hade haft grundad anledning att motsätta sig det fasta knekthållet. T. ex. Korsholms socken hade dittills varit indelad i 44 båtsmansrotar och Vörå i 49. Nu indelades Korsholm i 60 och Vörå i 75 rotar. Och så kommo härtill an­läggningen av lika många torp och skyldigheten att fortfa­rande betala andelar i båtsmansvakansavgiften för 300 båts­män från Österbotten. Härtill kom ytterligare vargeringsmän d. v. s. reservsoldater, som rotarna måste antaga un­der lilla ofreden och åt vilka även torp inrättades, åt­minstone åt en del. Den indelta truppstyrkan ökades ytter­ligare år 1806 genom Vasa regementes uppsättande, men torp för alla de nyantagna soldaterna hunno genom krigs­utbrottet 1808 icke inrättas.

Huvudsyftet med det fasta knekthållet var ju att skapa en stående militär, ett syfte som också nåddes. Officerarna och soldaterna flyttade med glädje in i sina boställen eller torp. Men erfarenheten skulle visa, att denna indelta mili­tär blott var en svag milis, spridd som den var utöver hela landet. Den fick alltför liten Övning och befanns dessutom vara alltför fåtalig, när krig utbröt. Soldaten tog ju sold för livstid eller så länge han hade krafter att stå i tjänst. Med detta system kom militären småningom att bestå av medel­ålders män, gifta torpare, som icke hade samma håg och förmåga att uthärda strapatser som de unga män, vilka plägade tagas ut genom utskrivningen.

De indelta soldaterna fingo emellertid i praktiken större betydelse för landet som kolonister än som krigare. Det är av denna orsak vi här vilja berätta om soldattorpen och deras invånare.

Soldattorpen som nybyggen.

I knektkontrakten bestämdes, att allmogen i Österbotten ständigt skulle underhålla 1,200 man. Dessa skulle fördelas på alla hemman, utom på präst- och domarboställena, Vasa trivialskolas 5 hemman och Björkö by. Det blev då om­kring 3—4 hemman på en rote. Bönderna i varje rote skulle hjälpas åt att på utmarken upprödja ett torpställe för soldaten. Där skulle uppsättas en stuga med ugn eller skorsten uti, dock icke över 9 alnar i längd och bredd, en bod av 6 alnars längd och bredd samt ett litet foder- och fähus. Till torpet skulle höra åker till 1/2 tunnas utsäde, en kåltäppa och ett stycke äng om tvenne vinterlass hö.

Knekttorpen kommo sålunda att inrättas i alla byar. Dock skulle roteringsherrarna se till, att torpen placerades

så, att de längst bort boende soldaterna skulle ha lika lång väg till samlingsplatsen inom varje korpralskap och till kompaniets mötesplats. Torpen blevo sannolikt anlagda ge­nast de första åren efter 1733.

Österbottens regemente indelades nu i åtta kompanier med 150 man i varje. Första kompaniet blev Livkompaniet. Det åttonde blev Närpes kompani. Dessa båda voro indela­de huvudsakligast i de svenska socknarna från Nykarleby till Lappfjärd. Det är nu 200 år sedan soldattorpen anlades. De avskaffades efter fredsslutet 1809. Man vet numera i bygderna knappast, att sådana torp ha funnits eller var de stått, än mindre vem som bebott dem. Något spår ha de dock lämnat efter sig. I många fall torde torpet ha fortsatts som jordtorp under ett hemman, som bostadsplats eller kanske utvidgats till hemman. Det har kanske därför sitt intresse att få kännedom om de förra soldattorpens platser. Se här namnen på några torp i ett par socknar. Namnen torde vägleda till platserna på ort och ställe. Vi följa ett syneprotokoll av 1752.

N:o 1. Korpral Mårten Westerdahl på Böhlebys ägor i Korsholms socken.

2 och 3. Dahla Backa och Smeds på Smedsby utmark.

4. Laurbacka på Vasa stads ägor.

5—6. Klåckars backan och Nästorp på Höstvesi utmark.

7—8. Korsbergs och Pörne backan på Veikars utmark.

9—10. Krukbacka och Sältingsbacka på Anixor utmark.

11—14. Torp i Lillkyro.

15. Krutars torp på Staverby utmark.

16—18. Hålmas, Holmen och Korpsor backa på Voitby utmark.

19—20. Qvarnbacka och Ahlnäs på Kvevlax bys utmark.

21. Linskata på Petsmo utmark.

22. Lillöhre på Västerhankmo utmark.

23. Kiäldnäs på österhankmo utmark.

24—25. Strandbacka och Broås på Vassor utmark.

26. Linhem på Maxmo bys utmark.

27—30. Kråklund, Lill Kråklund, Hemkull och Smeds­backa på Kärklax bys utmark.

32—34. Yrjesbacka, Ströms back och Knus back på Palvis utmark.

31, 35—36. Kroksbacka, Håfback och Slögsbacka på Lotlax utmark.

37—43. Thors back, Zakris back, Lunden, Smeds back, Wijken ell. Kålaxbacka, Wijken och Brinmåsan på Bertby utmark.

44. Smultrons backa på Kvimo utmark.

45—46. Dalabacka och Miölknäs på Kaitsor utmark.

47—48. Sten hammar och Enbacka på Karvsor utmark.

49—50. Kifwisor el. Kofvisor och Stenborg på Kåvik ut­mark.

51—53. Lundbacka, Lustig back och Rönnbacka på Tuckur utmark.

54—55. Nyby och Stenkull på Lålax utmark.

56—61. Furuberg, Furubacka, Trångberg, Risberg, Klubbenhus, Bergs Påtten och Älskogs backen på Rökiö utmark.

62 och 65. Pärs backa och Packamäki på Mäkipää ut­mark.

63—64 och 66. Nikusbacka, Linnamäki och Åjasen på Miemoisbys utmark.

67—69. Åjasen och två torp på Paulamäki på Koskeby mark.

70, 72 och 75. Rutuna, Jopers backa och två torp på Lemsal Kulla på Bergby utmark.

73—74, 76—77. Kausall Kulla, Rasmus backan, Neder-dahl och Dahlabacka på Lomby utmark.

78, 81 och 83. Bertils Backa, Dahla backa och Dahla Platsen på Jörala bys utmark.

80, 82, 84—89. Pömullbacka, Åmar hälla, Lillbacka, två torp på Bengts backa, Lillberge, Walla och Lillbergs bac­kan på Reipelt utmark.

90—94. Kyras, Mutta backa, Kullbackan, Ny sweds backa (Nysmedsbacka 1791) och Grind tompten på Kimo utmark.

95—100. Två torp på Båtnäs och två på Tierunäset, Win-gars (Ringnäs 1791) och Heikberg på Oravais bys utmark.

Torpen N:o 101—150 funnos i Munsala, Nykarleby, Jeppo och Härma.

Vid storskiftet kommo soldattorpens åkrar och ängar här och där att tillskiftas enskilda bönder. Det var då dessas sak att i stället upparbeta nya odlingar för torpen. De od­lade markerna blevo sålunda utvidgade. I samtida handlingar påträffas flera upplysningar härom. T.ex. från Vörå vid tinget i nov. 1771. Reipelt bönder omtala, att de låtit utsyna mark att uppodlas till soldatägor av byns utmark vid Högholmen uti Kaurajärvi marken och på Harfwansu måsan i Kaurajärvi strax inom rågatan mellan denna och Storkyro socken. Bönder i Rökiö anmälde vid samma ting, att de ville upprödja soldatägor vid Röukas träskets södra ända och vid Kalapää träskets västra sida. Förslagen blevo synbarligen icke godkända, då det armiärktes, att markerna voro för avlägset belägna.

Soldaternas levnadsvillkor.

Utom bostaden och torpägorna fick soldaten uppbära som lön 30 daler kopparmynt om året. Då han legdes överlämnades åt honom 6 daler kopparmynt som städsel, en ko. en tunna spannmål, en kostym kläder, nämligen en vad­malsrock och väst med tennknappar, ett par vadmalsbyxor, ett par pjäxor, en skjorta, en halsduk, ett par ullstrumpor, en hatt, ett par ullvantar och en luden ränsel av kalvskinn.

Levnadsvillkoren voro på 1700-talet sådana, att det icke var svårt att mot sådan lön och bostad få unga män legda till soldater. Det var ju dessutom fredstid på 1730-talet. Enda svårigheten var måttet på karlen. Han skulle mäta en viss längd, och endast resliga män kunde komma i fråga.

Då soldaten icke var på kommendering eller i fiske, var han skyldig att arbeta hos sina rotebönder emot vanlig dag­lön, ifall de så önskade. Det var väl med stöd av detta stadgande som översten på Tottesund år 1800 kallade sol­daterna i Vörå och angränsande byar till arbete, då ny ka­raktärsbyggnad uppfördes. Han höll dem i arbete från klockan 5 på morgonen till kl. 8 om aftonen med blott 2 timmars avbrott för måltider, således 13 timmars arbetsdag. Soldaternas rotebönder med bonden Mårten Höijer i Rökiö i spetsen klagade hos regeringen över att soldaterna måste arbeta »från solens uppgång till dess nedgång». De yrkade, att soldaternas arbetsdag måtte fastställas från kl. 6 om morgonen till kl. 6 om aftonen. Men krigskollegium behandlade klagomålet på militärt vis: soldaterna hade icke anmodat bönderna att klaga. (Detta hade de naturligtvis icke vågat göra.) Alltså förkastades klagomålet. Dessutom stadgade ju 1739 års legohjonsstadga dagsverket från kl. 4 om morgonen till kl. 9 om aftonen. Bönderna förnyade klagomålet. Men då blev Höijer fälld till tio riksdalers bö­ter för sitt »obehöriga försök att ånyo draga en avgjord sak under vår prövning». Man har till senaste tid vetat om­tala, att soldaterna, som arbetade på Tottesund byggnads upptimrande, voro så förbittrade på översten, att de me­nade ställa så, att en timmerstock skulle falla på honom, när han komme att se på bygget.

Lillpensala soldattorp.

Låt oss nu göra ett besök på ett soldattorp. Vi välja n:o 114, torpet Lillpensala på Kärv hemman i Munsala. Vid be­siktningen 1752 antecknades om detta torp sålunda:

»Torpet Lillpensala är till hus uppbyggt, stugan låg på mellantaket, som bör med 2:ne eller 3:ne varv påtimras, då den av nyo kommer att täckas. De övriga husen (äro) i stånd, undantagande fähuset, som av ålder förfalnar. Dock kan det än stå i några år, då det sedermera av rotesällarna kommer att uppbyggas. Brunn, som rotesällarna grävit, håller ej alla tider vatten, för vilken orsak soldaten ny uppgjort, den han föregiver vara duglig och att därföre för sitt besvär påstår av roten någon ersättning, det ock ro­ten honom försäkrade, sedan de blivit därom förvissade, att den ständigt håller vatten. Kåltäppan i bruk samt tom­ten hägnad. Under detta torp hava rotesällarna försatt den vid första torpstakningen utstakade åker i fullt stånd och den till dåvarande soldaten zigenaren Anders Munck i fullt bruk lämnat. Men denne Munck har bemälda åker i vanrykt förfalla låtit, så att den överallt med tistelrötter sig rotat, som jorden utmärglat, så att nuvarande soldaten Munck ingen särdeles nytta av åkern haft, ehuru han all flit och möda haft ospard bemälte tistel utdöda, han det dock ej förmått. Påståendes det rotesällarna måtte på an­nat rum upptaga åker i dennas ställe av utmarken.» Denna anhållan avslogs, men rotesällarna skulle hjälpa till att ånyo iståndsätta åkern.

Man verkställde, som vi se, en grundlig syn, när man äg­nade en så ingående granskning och protokollföring om varje torp. Man snuddade också vid soldaternas öden på detta torp. Den första soldaten här var en zigenare. Det var ju givet, att han icke skulle ha ro här eller ha intresse för jordbruket. Denna soldat, Anders Larsson Munck, var på rymmarstråt i början av 1740, men blev av myndighe­terna »efter slagen», så att han återvände till torpet. Där­ifrån fördes han till Vasa i arrest och rotebönderna ålades att lega en annan karl. De antogo då Henrik Munck. Denne var till yrket hjulmakare.

En veteran från pommerska kriget.

»Vet man någonting närmare om soldaten Karl Rahm?» sporde nyligen en ättling till honom i Vörå, och samma fråga ha visst flera andra gjort mer än en gång. Vi begagna tillfället att tillmötesgå de frågande och berätta här hans levnadssaga. Han var född i Stockholm (i Klara församling enligt traditionen) omkring år 1735 (han angives i sept. 1757 vara 22 år gammal). Han skall ha haft nio syskon i Stockholm. Detta förklarar, varför han vid mycket unga år tog tjänst borta i Österbotten. Den 10 mars 1752 inträdde han som vargeringskarl i Livkompaniet av Ös­terbottens regemente och »undfick beklädnad». Han blev placerad på roten n:o 124, Hannula hemman i Kovjoki by i Nykarleby socken. Han benämnes då endast Carl Olofs­son och får 1757 tillnamnet Ram. Detta skrevs även Ramm (1775) och Rahm (1788). Som ordinarie soldat förflyttades han till torpet i Pensala. Där förblev han stationerad i 31 års tid.

Åren 1757—1762 var Karl Rahm med i pommerska kri­get och blev därunder sårad i vänstra låret. Det blev för honom en nyttig blessyr. Den blev anledningen till att han fick insikt och praktik i fältskärsgöromål. Inom släkten har man velat tro, att han gått i apotekslära i Stock­holm och att han i Pommern studerat medicin tillsammans med en viss Kantzau, som sedermera verkade som apo­tekare i Vasa. Men detta torde vara endast gissnin­gar. På grund av sin blessyr kom han alltnog un­der behandling av fältskären eller någon av dennes gesäller. Möjligen använde dessa honom därunder som bi­träde vid behandlingen av andra sårade. Och då kriget va­rade hela fem års tid, fick Rahm en lång praktik. — Rahm skall också ha fungerat som regementsklockare. Johan Haartman, sedermera kyrkoherde i Vörå, var då fältpräst.

Enligt traditionen blev Rahm jämte en mängd andra sol­dater tillfångatagen, men lyckades tillsammans med dem rymma ur fångenskapen över en sank mosse. En finne skall ha ridit före, och när han slapp över, följde andra efter. Mossen var obevakad, då tyskarna trodde, att ingen kunde komma över den. Kompanichefen förmodade, att Rahm för­svunnit i okända öden. När mönstring hölls på Nykarleby torg med de hemkomna, ropade han: »Finns här någon, som heter Rahm?» — »Här står jag», blev svaret.

Efter Rahms återkomst från Pommern spreds snart ryk­tet, att han var en fältskär. Man började söka bot hos honom för sjukdomar av olika slag och han måtte ha betjänat de sjuka med framgång. En kvinna från Rausk (Gräddjas) i Pensala kallade på honom för att se på hennes dotter, som låg sjuk, och sporde om han kunde bota henne. Han såg på henne och gav beskedet: »Frisk ska hon bli — och hon ska sedan bli min hustru.» Flickan rodnade. Det gick som han försäkrat.

Vid en mönstring i Vasa sommaren 1775 antecknades om Carl Rahm bl. a.: »Nychter och beskedelig, aldrig lidit straff. Bevistat Pommerska kriget. Längd: 5 fot 9 tum (= 172.5 cm). Ålder: 38 år. Tjensteår: 18. Gift.» — Rahm var enligt sägen en förskräckligt »hastig» karl.

När kriget 1788 började, hölls kassationsmönstring med Livkompaniet den 31 juli. Carl Rahm ansågs då vara för gammal att gå i fält, varför han fick avsked. Han hade då varit i krigstjänst i 36 års tid. I stället antogs till sol­dat på denna rote Johan Lihn, född i Österbotten. Rahm torde efter avskedet ha flyttat till sin son, som var bonde på Kuckus hemman i Kimo by. Rahm livnärde sig även med spanad. På Vörå prostgård spann han med en rock, som hade ett ofantligt stort hjul, vilket icke trampades utan slogs till med handen. Han var gärna sedd på prostgården, så länge Johan Haartman levde, då han biträtt honom i kriget som klockare, och de kunde gemensamt leva på minnena från de fem åren i Pommern. — När Rahm kände sitt slut nalkas, sade han: »Jag skall anträda min resa klockan tolv i natt.» Han dog verkligen vid detta klockslag. Hans yttrande har blivit ett ordstäv i trakten (Kimo by).

Rahms äldsta dotter Sann(a) gifte sig till Sandbergs hem­man i Oravais kyrkby. Hon hade av fadern lärt sig behandla sjuka och fortsatte därmed, likaså hennes son, bonden Mårten Sandberg. Denne blev en vida känd bonddoktor. (Om honom har berättats i Wbl. 23. 11. 1932 av A. B—m.) — Dottern Lena Kaisa Karlsdotter Rahm var först gift med bonden Matts Karls i Oravais kyrkby och senare på Seiplax hemman i samma by samt efterlämnade barn från båda giftena. — En tredje dotter, Ulla, blev gift till Härma. — Sonen Kristian Wilhelm Karlsson Rahm blev ge­nom gifte bonde på Kuckus hemman. (Om hans ättlingar berättades i »En släktsaga från Kucku i Kimo» i Wbl. 29. 8. 33.)

Data och dater.

Vi ha kommit in på kapitlet om soldaternas ättlingar. »Min fader var en ung soldat», kan nog mången i våra bygder sjunga och lägga tonvikten på min, dock med den underförstådda meningen: min fader för flera släktled till­baka. Soldatrullorna innehålla varjehanda upplysningar, som släktforskare få ledning av. T. ex. om soldaternas fö­delseort. Under mitten av 1700-talet synas många ynglin­gar i Sverige ha värvats till soldater i Österbottens rege­mente. I Livkompaniet funnos 1775 ett tjugutal rikssven­skar som soldater. I Närpes kompani synas rikssvenskarna ha varit ännu talrikare. T.ex. i Korsnäs voro år 1775 åtta soldater födda i Sverige och endast en i Österbotten.

Ahlnäs torp.

Vi ville efter allt detta se en bild av ett soldattorp. Ty­värr torde icke något sådant mera stå kvar i sitt ursprung­liga skick. Men byggnadsskicket hos äldre backstugor har icke mycket förändrats. Den stuga och de åbyggnader, som nu stå på platsen för soldattorpet n:o 20 i Kvevlax kyrkby, torde därför tämligen nära återgiva de ursprungliga husens utseende. Vi välja därför bilder av dem.

Till bestyrkande av att vi verkligen ha för ögonen ett f. d. soldattorp med anor från år 1733, må några uppgifter och data anföras. Vid utsyningen av soldattorpen i Kvev­lax kyrkby år 1733 utsågs för roten n:o 20 i torp på »Ahlnäse år Qveflax bys utmark». Ar 1752 beboddes detta torp av soldaten Jacob Svahn. Det benämnes då Ahlnäs. År 1802 bodde på samma torp soldaten Johan S t a m r o t, född 1746 i Österbotten, antagen till soldat 1789; han deltog i kriget 1808—09. Ännu under mitten av 1800-talet kallades bondgården närmast söderom torpstugan Alnäs. Stugan på det förra soldattorpets tomt benämnes nu Stamrotis. De äldre i byn ha vetat omtala, att en soldat bebott stugan. Vi ha alltså verkligen återfunnit ett av soldattorpen från 1733. Soldattorpet blev anlagt på byns gemensamma mark. Det har därför icke tillskiftats något hemman, utan tagits i bruk för byns gemensamma behov. Byns småbarnsskola byggdes här 1880. Barnaläraren fick då börja odla den förra soldattäppan och nyttja de förra uthusen. Senare har även en bysmedja uppförts här och en stuga för bysmeden. Den senare nyttjas nu till »fattigstuga», tills ett kommunal­hem blir byggt. Stamrotis backstuga är från 1800-talet, men torde stå på soldattorpets tomt och vara av samma storlek och skapnad som torpstugan.

Till sist må vi stanna vid några soldater, som voro med år 1788. Männen från 1808 ha ju ofta ihågkommits.

Mårten Hagman, född i Österbotten, antagen till soldat 1779, bosatt på Skyttas hemman i Kantlax by i Munsala. Fick blessyr i huvudet i affären vid Parkumäki 1789. Fick avsked 1802; dubbelt underhåll.

Petter Smed, f. i Stockholm, antagen 1779, soldat på Jackola hemman i Mona. Fången under kriget 7. 9. 1789.

Var 1802 gammal och sjuklig. Fick då avsked och under­håll, emedan han utmärkt väl förhållit sig i kriget.

Korpral Anders Skatt, f. i Österbotten, ant. 1761. Soldat på Vidd hemman i Kåvik by, Vörå. Var 1802 gammal och orklös; fick avsked och dubbelt underhåll, emedan han tjänat mycket väl i 41 år och med utmärkt välförhållande deltagit i sista kriget.

Johan Ekblad, f. i Österbotten, ant. 1767, soldat på Sten­kull hemman i Kärklax by. Fick 1802 avsked, varvid han tjänat 35 år och med utmärkt välförhållande deltagit i sista kriget; fick dubbelt underhåll.

Korpralen Matts Friberg, f. i Österbotten, ant. 1788, har medalj för tapperhet i fält. Soldat på Lapp hemman i Kvevlax.

Korpralen Olof Skåttfri, f. i Västerbotten, ant. 1770. Sol­dat på Fogdas hemman i Malax. Har med utmärkt förhål­lande bivistat sista kriget. Var 1802 gammal och sjuklig: avsked med dubbelt underhåll.

Indelningsverket upplöstes 1809. Det återupprättades 1854 efter samma grunder som 1733 års indelning. Men denna indelta militär upplöstes efter 14 års tillvaro. Dessa sista soldattorp och deras inbyggare kommo därför icke så­som de första att lämna djupare spår efter sig, varför vi nu icke stanna vid dem. Det, som här berättats om soldat­torpen och deras inbyggare, torde lämna det slutintrycket, att vi här ha ett område, från vilket rätt mycket vetande står att framhämta, vetande som i många fall på det när­maste berör våra bygders näringsliv och släktförbindelser i gången tid.

K.V.Åkerblom

1937