Österbottniska kyrkobyggmästare 1 (2)

Folket i södra Österbotten har i långa tider stått framom andra landsdelars allmoge i materiell kultur. »I Österbotten är ett gudfruktigt, civilt, idkesamt, troget och gott folk, uti deras leverne och boningar nobiliteten många annorstädes övergåendes», skrev redan Per Brahe 1639. Orsaken till den tidigare förekomsten av väl byggda och inredda bostäder bland allmogen i Österbotten har visserligen påpekats av flera forskare, men har icke blivit föremål för närmare undersökning. Man har nöjt sig med att konstatera, att så varit fallet.

Förekomsten av välbyggda gårdar och välmöblerade bostadsrum förutsätter skickliga husbyggare och slöjdare. En sådan yrkesskicklighet vinnes endast genom långvarigt och ihärdigt idkande av byggnads- och slöjdarbete. Huru har allmogen i Österbotten redan för århundraden sedan uppnått denna förmåga? Allt yrkesarbete var ju förr genom lag och förordningar förbjudet att idkas av andra än borgare i städerna. Endast det enklaste hantverket fick fritt utövas på landsbygden. Likväl göra sig många allmogemän från den österbottniska landsbygden kända som de skickligaste yrkesmännen, vilka man även i städerna måste anlita i synnerhet vid svårare byggnadsarbeten. Varpå berodde det?

Det var en byggnads- och slöjdverksamhet, som männen på landsbygden allmänt sysslade med, nämligen byggandet av båtar och fartyg. Rikligt byggnadsvirke härtill fanns i Österbotten och efterfrågan på goda båtar och skepp rådde i städerna. Det torde vara just genom båt- och skeppsbyggande, som österbottningarna tidigt utvecklat sin händighet och förvärvat sig goda insikter i byggnadsarbete. Också statsmakten betjänade sig av österbottningarnas skicklighet som båtbyggare, vilket hade som följd att deras insikter och förmåga ytterligare ökades.

Som känt pådrev Gustav Vasa byggandet av både krigsskepp och handelsfartyg för att frigöra riket från beroendet av lybeckarnas övervälde på sjöfartens och handelns område. För detta ändamål lät han inkalla förfarna skeppsbyggmästare från andra länder, särskilt från Holland och Venedig. Också österbottningar ansågos vara så framstående båtbyggare, att timmermän från Österbotten inkallades till Sverige. Den 11 mars 1558 lät konungen skriva till fogden i Nordösterbotten, Lasse Knutsson Fordell, att han skulle »förskicka hit (till Stockholm) tre eller fyra kärar, som väl kunna göra Närpe skutur». Fogden utvalde självfallet de mest dugande han kände. Men sannolikt kommo många andra österbottningar också att anställas vid skeppsvarven. Och naturligtvis hade österbottningarna mycket att lära av byggmästarna från de stora hamnstäderna i Holland och andra länder. Skeppsbyggeriet bedrevs särskilt under förra delen av 1560-taIet i så stor omfattning, att Sverige nära nog var föregångslandet bland skeppsbyggande nationer. Också i Österbotten och Finland byggdes under Johan II:s tid krigsfartyg vid icke mindre än omkring tjugo skeppsvarv, bl. a. i Närpes, Korsholm, Kyro, Pedersöre, Karleby och Limingo socknar.

På 1600- och 1700-talen togs särskilt allmogen i Pedersöre och Kronoby i skeppsbyggeriets tjänst framför andra. Pedersöre sockens bönder förbundo sig att hålla årligen 80 timmermän vid Karlskrona varv, och Kronoby bönder 30 timmermän årligen vid varvet i Kronoby mot att de befriades från erläggande av båtsmanspenningar. Skeppsvarven i Sverige och Finland blevo för österbottningarna de yrkesskolor, varest de förvärvade sig större arbetsskicklighet och tekniska insikter samt fingo kännedom om goda timmermans- och slöjdverktyg. Utrustade med insikter och erfarenheter från dessa byggnadsplatser vågade de på egen hand utan tvekan åtaga sig att utföra andra stora byggnadsföretag: bygga fartyg, kyrkor, bostadsbyggnader i städerna, kvarnar och broar.

Allmogebyggmästarna ha haft att skapa sina verk under mycket ogynnsammare förhållanden än skolgångna byggmästare. Dessa senare ha fått lära känna de förnämsta byggnadsstilarna i olika länder och från olika tider, och de ha vanligen haft tillfälle att ur planschverk se olika slag av byggnader, deras planer, proportioner, konstruktioner och dekorationer. För dem var det lätt att välja ut och göra efter det, som efter deras smak syntes lämpligast och vackrast. Allmogebyggmästarna ha saknat nära nog all denna utrustning. Det väcker då så mycket större undran, att våra allmogebyggmästare likväl lyckats skapa byggnader, som trotsat tidens stormar, som ha ett smakfullt utseende, och som förträffligt tjäna de ändamål, för vilka de byggts.

Och våra allmogebyggmästare förmådde utveckla byggnadsstilen. Så t.ex. bilda våra träkyrkor och klockstaplar på sitt område höjdpunkten av träkyrkostilen. Den österrikiska professorn Josef Strzygowski har i ett arbete över nordens betydelse på arkitekturens område avbildat bl. a. sex finländska träkyrkor, vilka han betecknar som förebilder för snillrik träarkitektur.

Men huru bristfällig är icke vår egen kännedom om skaparna av dessa konstverk i våra bygder! Och huru oklar är icke för oss den utveckling dessa åstadkommit! De allra flesta av våra kyrkobyggmästare äro så förgätna, att man icke ens känner deras namn. Än mindre kan man påvisa det bidrag envar av dessa lämnat till utvecklingen av vår kyrkobyggnads- och annan byggnadskultur. Den nyaste kyrkohistoriska handboken för vårt land, biskop Collianders Suomen kirkon paimenmuisto I, tryckt 1910, som innehåller uppgifter om alla kyrkor i våra församlingar och även bilder av dessa, giver ett klart men sorgligt besked om, huru litet man känner kyrkornas byggmästare. Från icke mindre än 409 församlingar har man icke kunnat lämna upplysning om namnet på kyrkans byggmästare i de fall, då kyrkan byggts före år 1800. Endast från 17 församlingar har man kunnat nämna kyrkans byggmästare eller den arkitekt, som gjort ritningen. Således, endast i 4 av 100 församlingar har man vetat, vem som byggt kyrkan.

Uppmärksamheten har på senare tid riktats på kyrkobyggmästarna i synnerhet genom prof. Heikki Klemettis stora bok »Suomalaisia Kirkonrakentajia 1600- ja 1700-luvuilla». Men ännu vänta vi på en utförlig studie t.ex. över yrkesskicklighetens uppkomst bland folket i Österbotten och de österbottniska byggmästarnas verksamhet på olika områden och i olika landsändar. Här vilja vi bidraga därtill med några strödda notiser om några bygg' mästare i svenska Österbotten. Men det blir blott strödda notiser, ty ännu ha långt ifrån alla sådana, som stå att framletas ur kyrkoarkiven o. a. urkundsamlingar, blivit framletade.

Rätteligen borde alla österbottniska byggmästare omtalas, nämligen skepps-, kvarn-  och husbyggare, kyrkobyggmästare och andra framstående yrkesmän bland allmogen. Många av dem, som enbart sysslat med skeppsbygge, kvarn- eller husbyggande eller med rent yrkesarbete, ha helt säkert varit lika framstående byggmästare som de, vilka kommo att mera syssla med byggande av kyrkor och klockstaplar. Vi måste dock denna gång avstå från att ägna närmare uppmärksamhet åt skeppsbyggmästarna. Vi konstatera blott, att skeppsbyggeriet varit yrkesskolan även för kyrkobyggmästarna, och att de skeppsbyggande allmogemännen i Österbotten voro många gånger flera än kyrkobyggmästarna. Som exempel härpå må nämnas, att under de 24 åren 1741—1765 icke mindre än 75 skeppsbyggmästare, hemma 40 från Pedersöre, 23 från Kronoby och 12 från Karleby socknar, byggde fartyg åt handelsmän i Jakobstad och Gamla Karleby. Vi stanna alltså nu vid kyrkobyggande allmogemän i södra Österbotten under äldre tider. Dessförinnan må dock förutskickas en antydan om orsakerna till att särskilt byggandet av kyrkor av trä var det vanliga under tiden 1500—1700.

Vårt lands kyrkofurstar hade under 1300- och 1400-talen förmått folket i de större församlingarna att bygga kyrkor av sten. Efter reformationen hade biskoparna icke mera samma möjlighet att inspirera folket till så dyra byggnadsföretag. Och från statens sida uteblevo maningar därtill. Allt efter som reformationens grundsatser började tillämpas med större allvar, blev behovet av nya kyrkor allt kännbarare. Man började nämligen kräva allmän kyrkogång varje helgdag. Detta blev mödosamt för dem, som hade lång väg till kyrkan. De stora församlingarna måste delas. Den kraftiga folkökningen på 1700-talet gjorde kyrkorna för trånga, och så valde man ofta att bygga nya kyrkor i st.f. att utvidga moderkyrkan. Huru kraftig denna kyrkobyggnadsrörelse varit, framgår därav att under 1500-talet bildades 61 nya församlingar, som byggde sig egna kyrkor, under 1600-talet 157, under 1700-talet 106 och under 1800-talet (intill 1885) 65. Man har således under denna tid byggt 389 nya kyrkor. De flesta gamla kyrkor ha dessutom utvidgats och många av de 389 ha blivit gamla eller förstörts och nya blivit byggda i stallet. De allra flesta av dessa kyrkor ha byggts av trä. Här ha i synnerhet de österbottniska byggmästarna blivit efterfrågade och fått tillfälle att utveckla sin byggnadsskicklighet.

Jon Eriksson från Vörå har på 1640-talet utfört arbete »på Kyrckiebygningen» i Vasa, för vilket åt honom i januari 1649 utdömdes »hans förtjänta lön» av Korsholms socken. Det torde ha varit för byggande av en läktare i kyrkan, som han beviljades lön. Denna byggmästare — om vi få giva honom sådan titel — var hemma från Jörala by i Vörå socken.

Johan Mickelsson Ilkka från Ilmola var, enligt prof. Klemetti, byggmästare 1650—51 vid Lappo kyrkas byggande. I juli 1653 »ackorderade hr hauptman (Botvid Höök i Vasa) tillika med borgmästare och råd med Johan Ilkka ifrån Ilmola socken och nu stadgade honom, för han över den nya delen av kyrkan skall bygga taket färdigt med spännande och ett litet torn med mera därtill behöves, nämligen 60 daler köps parmynt såsom ock mat och dricka, så länge han däruppå bygger.»

»Murmästare Lars Danielsson» påminde vid tinget i Närspes i febr. 1654, »det han haver utvidgat och murat Närpes sockens kyrka och därföre av socknens inbyggare (undantagandes några) sin betalning och lön bekommit, anhållandes om ovälde män, sådant av de resterande utmäta.» Bifölls. Närmare upplysningar saknas om denna byggmästare. Ingen sådan person var den tiden bosatt i Vasa, Nykarleby eller Kristinestad.

Bonden och snickaren Philpus Olufsson från Lotlax by i Vörå anlitas 1661 »att reparera rådstugutornet» i Vasa. Hans gård och hemman i Lotlax bär efter honom ännu namnet Snickars. Om kyrkobyggnadsarbeten av honom ha vi inga upplysningar. Sonen Anders Philipsson anlitas på 1680-talet av Vasa handelsmän som skeppsbyggmästare.

Matts Knubb från Vörå åtog sig våren 1663 »att spana kyrkotornet» i Vasa. Hösten 1672 »invistes kvarnbyggmästaren Matts Mattson ifrån Vörå att bekomma för sitt omak vid Stadsqvarnen i Vasa havd 25 daler kopparmynt». Enligt 1669 års jordebok var »Matz Matzson Knubb» bonde på 5/8 mans tals hemman i Kåskby i Vörå socken.

Vid de första kyrkobyggena i de nybildade kapellen byggde folket sin kyrka efter den råd och lägenhet församlingsborna hade, och enligt de fordringar de själva ställde på byggnadens utseende, storlek och lämplighet. Sådana församlingar voro ju i regeln lämnade åt sig själva utan ledning från de kyrkliga myndigheternas sida. Ja, ofta nog måste kyrkobygsget ske i kamp mot dessa. De mest dugande bönderna i den egna kretsen fingo taga ledningen som byggmästare. Som exempel därpå kunna nämnas kyrkobyggena i Teerijärvi och Kvevlax. Om den förras kyrka läses i dess äldsta kyrkobok: »Teerijärvi Capell i Cronoby befinnes vara funderat år 1667 och samma tid till väggar och tak uppbyggt. Varom Kolambs Boerne Anders, Daniel och Mårten Olofssöner sig mest vins lagt. Som det ock för visso berättas, att den första av dessa bröderne även gjort predikstolen.» — — De hade ingen hjälp av andra församlingar, utan »betjänade de sig av sitt eget arbete så gott de kunde utan främmande byggmästare.»

Ur protokollet från tinget i Korsholms socken i jan. 1693 få vi veta, att vid »Qweflax Nya Kyrckios opbyggiande» har bonden Hans Larsson (Qveflander) från Kvevlax by »som en Byggmästare der om haft beställa». Kyrkan byggdes av trä med Vasa stenkyrka som förebild. Därom vittnar kyrkans form. Den var en långkyrka och hade östra och västra gavlarna tresidiga liksom Vasa kyrkas östra gavel, brant tak och likadan spira på taket som Vasa kyrka. Bonden Hans Larssons uppgift var således att bygga en stenkyrka av trä. Någon vidare kyrkobyggnadsverksamhet av denna bonde är ej känd. Enligt sägen fungerade kapellanen Wilhelm Grans lund som byggmästare, då Kvevlax kyrka 100 år senare utvidgades till korskyrka. Ovanför kyrkans norra dörr läses, att Carl Strömbäck målat kyrkan (efter ombyggandet 1795). Detta namn går igen i Collianders Paimenmuisto och där heter det: »rakentajana oli Carl Sandback»! Tre oriktiga uppgifter således i fyra ord! Det har inte funnits någon Carl Sandback, som varit kyrkobyggmästare, knappast någon alls i hela världen med ett sådant namn. Konduktören (= arkitekten) Petter Wilhelm Palmroth i Stockholm gjorde ritning till Kvevlax kyrkas utvidgande 1795 och kpl. Granlund var, som nämnt, byggmästare.

Från 1700-talet känna vi flera kyrkobyggmästare och veta mera om deras levnad och arbeten. Det är i synnerhet tre österbottniska allmogemän, som under 1700-talets lopp göra sig framom andra kända som insiktsfulla kyrkobyggmästare, män som envar förmådde utveckla byggnadsformerna. Dessa voro Johan Simonsson Knubb från Vörå, Matts Johansson Lillhånga från Karleby och Jacob Thomasson Rijf från Nykarleby. Men också flera andra ha gjort sig förtjänta att ihågkommas som kyrkobyggmästare, varför vi vilja göra dem alla rättvisa och förtälja, vad vi veta om dem.

Matts Larsson Murik anlitas som byggmästare i Kristinestad åren 1701—3, först att bygga en kyrkport och sedan en ny klockstapel. Man har förmodat, att han dessförinnan (1698—1700 varit även själva kyrkans byggmästare. Hans hemort namnes ej i Kristinestads historia, men namnet säger, att han var hemma från Nedervetil by i Karleby socken. Där var år 1650 Lars Mattson Murick, bonde på 1 mantals hemman, vilken väl var byggmästarens fader. Bonden Gabriel Murick i Nedervetil trädde fram 1750 som förespråkare för en kyrkas byggande i Nedervetil och drev saken till sin fullbordan. Han har sitt namn ingraverat på ena kyrkklockan. Anders Gabrielson Murick var kyrkvärd i Nedervetil 1779.

När det 1797 gällde att börja bygga ett torn av sten åt Karleby sockenkyrka, valdes därtill »byggmästaren Erik Munk eller Granlund», »såsom densamme vilken 1788, 89 och 90 med en otrolig drift och omhugsan så bedrev arbetet vid denna moderkyrkan inom 3:ne år med de vackraste kyrkoportar och fullkomlig symmetri, så näppeligen kan uppvisas exempel på en så lindrigt bygd stenkyrka», berättar prosten Anders Chydenius. Tornbygget i Karleby pågick 1799—1804. Om denna Erik Murik var en ättling till Matts Larsson Murik är ej utrett.

Från Nedervetil, Kainu hemman var också Finlands första skulptör, Erik Cainberg, hemma. Han intager, som känt, en aktad plats i Finlands konsthistoria. Hans levnad inföll 1771-1816.

Snickaren Gabriel Hansson Biskop från Kronoby socken anlitades 1708 att »arbeta i Nya kyrkan» i Nykarleby. »Efter de som förr snickrat, nämligen Olof Arvidsson och Anders Mattsson Håcko i synnerhet varit mycket försumliga, alltså nödgas kyrkorådet sända efter ovanstående Gabriel Hansson att snicka i kyrkan».

Åren 1717—37 var Hans Biskop från Kronoby livligt verksam som bildhuggare i ett flertal kyrkor i norra Sverge. Bl.a. har han byggt tornet på Härnösands rådhus och i Luleå. Som bildhuggare hörde han i likhet med andra av allmogemästarna till den karolinska barocken. Denna Hans Biskop var väl son av förenämnda Gabriel Hansson.

Konsthandlare påträffa vanligen de bäst snidade möbler från äldre tid i Kronoby. Ej under då så många män under lång tid fingo träning i slöjd vid skeppsvarven. Hushållningssällskapets sekreterare C. C. Böcker omtalade i sin rese» berättelse från 1815: »Uti Kronoby är en ganska skicklig bilthuggare, som med fullkomlig färdighet efter ritning utskär vad ornamenter man på möbler behagar. Hans arbeten avsättas huvudsakligast till §tockholm,»

Under senare delen av 180(Malet utförde byggmästaren Johan Sveins, född i Kronoby 30/8 1859, kyrkobyggnadsarbete i Eno kyrka.

A. Grims, bonde i Miemoisby i Vörå, har 1702 byggt ny klockstapel i Vörå. Skall även ha byggt ny klockstapel i Kimito.

Johan Simonsson Knubb har gjort sig känd genom åtminstone fem kyrkobyggnadsarbeten. Han var bonde på halva Knubbas hemman i Koskeby i Vörå socken och torde ha varit dotterson till den förut omtalade bonden och byggmästaren Matts Mattson Knubb på samma hemmansdel. Hans föräldrar voro bonden Simon Tomasson Knubb och hans hustru Lisa. Född omkring 1678, död 1740. Var äldst bland fyra vuxna syskon.

Fädernehemmanet var sedan 1670-talet degraderat till kronohemman till följd av uppkomna resterande utlagor till kronan. Tack vare Johan Simonssons driftighet tryggades hemmanet likväl åt släkten. År 1704 är han gift med en Margeta och har med sig på hemmanet sin bror Thomas. År 1712 är Johan Knubb nämndeman. Då stora ofreden inbröt i Österbotten 1714, gick antagligen brodern Thomas ut i Storkyro slaget och Johan fick bli hemman, eftersom Johan överlevde detta. När ofreden är slut, blir Johan Knubb även kyrkvärd. Från denna tid gör han sig känd också som byggmästare. Var han kommit att arbeta upp sig till en framstående byggmästare, är ej känt. Han hade naturligtvis icke hunnit arbeta under byggmästaren Matts Knubbs ledning. Men han hade väl att brås på, och när ofreden var slut, var han redan över 40 år gammal.

År 1724 byggde Johan Knubb en vattenkvarn i Vörå å. Länsman Georg Oxe åtalade honom, för att han med denna uppdämde vattnet, så att detta blev till men för lombybornas gamla kvarn. Länsmannen yrkade, att kvarnen skulle utdömas eller också ändras. Rätten förordnade förra länsman Samuel Backman och två nämndemän att syna kvarnbyggnaden. Antagligen fick den stå kvar orubbad.

Samma år skulle en ny vattenkvarn byggas åt kyrkoherden, och åtog sig Johan Knubb att bygga hjulverket.

År 1726 leder Johan Simonsson Knubb byggandet av kyrkan i Paldamo. Huru man så långt borta i Nordösterbotten kommit att anlita denna bonde från Vörå som byggmästare, veta vi ej. Kanske hade han under ofreden och flykten gjort sig känd där i trakten som byggmästare? Kanske hade han 1719 byggt Kajana kyrka och därigenom blivit känd här? Kajana kyrka har stora likheter med Paldamo kyrka.

Kyrkan i Paldamo betecknar en övergångsform mellan lång- och korskyrka och är egendomlig även därigenom att kyrktornet givits skapnaden av en klockstapel. Det var väl meningen, att tornet skulle begagnas härtill, ehuru man seders mera byggde en särskild klockstapel Knubb har tagit efter, vad som lämpat sig från Vörå kyrkas konstruktion, särskilt dragbjälkarna att binda ihop byggnadens övre del, men avvikelserna från Vörå kyrka äro många. Korväggen är icke som i Vörå plan utan utbyggd och består av tre väggar d.v.s. tresidig. Och hela kyrkan är, som nämnt, korskyrka samt har mindre brant tak än 1600stalets träkyrkor. — Kajana kyrka av 1719 hade samma form som Paldamo kyrka, men var mindre till dimensionerna. Likheten mellan dess torn och tornen på Paldamo, Jakobstads och och Nykarleby kyrkor, vilka Knubb byggt, är påfallande.

I okt. 1728 vände sig Jakobstads magistrat till byggmästaren Knubb i Vörå för att anmoda honom att åtaga sig ledningen vid byggandet av en ny kyrka i Jakobstad. Arbetet kom dock i gång först i slutet av augusti 1729. I augusti 1730 hade man kommit så långt, att taket kunde panelas, och till den 11 febr. 1731 stod kyrkan färdig att invigas. Jakobstads kyrka har i huvudsak samma form som Kajana kyrka, är korskyrka med ett litet torn ovanpå korsningen av kyrktaket. Gavlarna ha ej byggts upp till rösten såsom på Paldano kyrkas södra och norra kors utan stanna vid samma höjd som de övriga väggarna. Och taken över gavlarna ha givits samma sluttning som taken mot de övriga väggarna. Väggarna bindas ihop med likadana breda dragbjälkar upp» till inne i kyrkan som i Paldamo kyrka.

Hemma i Vörå utförde »Byggmestaren Johan Simonsson i Kåskeby» reparationsarbeten på kyrkan 1727 och på klockstapeln 1729 och 31.

I januari 1730 beslöt Nykarleby magistrat »kontrahera med Kyrkio Byggmästaren i Wöro Sochn Johan Knubb,» som lovat åtaga sig att bygga »denna Stads och Socknekyrkios Tornbyggnad.» Knubb skulle »nu i förstone uppgiva såväl själva deliniationen o:h schaplunen därå som ock ett riktigt förslag på därtill hörande material m. m.» Tillstånd till arbetet utverkades av landshövdingen och konsistorium. Det nya tornet på Nykarleby kyrka blev även byggt samma år. Borgaren Henrik Calamnius krävde senare av Nykarleby socken ersättning, för det han år 1730 bestått »föda och under; håll åt kyrkobyggmästaren Johan Knubb och hans son under påstående dess arbete uti 4 veckors tid», som också utdömdes åt Calamnius. Jämför man efter bilderna Paldamo och Nykarleby kyrktorn med varandra, så finner man, att de hava samma »skaplun», att Knubb alltså fått bygga kyrktornet i Nykarleby alldeles efter sin egen smak. Och Nykarleby kyrktorn skämmer icke sin mästare.

År 1734 är Johan Knubb i Östermark (Teuva) och bygger om dess klockstapel. Denna togs ned till grunden och om» byggdes, »varför till byggmästaren Johan Knubbs betalning först på var bonde fördelades 2 daler 16 skillingar kopparmynt. Men som arbetet blev drygare, än man i början förmodade, så måste ånyo 16 sk. krmts tillökning av allmogen uttaxeras.»

Åren 1734 och 39 är Johan Knubb i Närpes och leder utvidgandat av den gamla stenkyrkan. Det södra korset tillbyggdes och nytt tak gjordes över en del av kyrkan. I sept. 1734 har Knubb upprättat en »besiktningsattest» över de materialer, som behöves därtill. Han uppbar »i arbetslön för taket över korskyrkan» 100 daler. Samma år byggdes även den nuvarande klockstapeln. Sannolikt skedde även det under ledning av Knubb och efter hans förslag.

Antagligen har Johan Knubb utfört flera än dessa här nämnda kyrkobyggnadsarbeten, ehuru vi sakna uppgifter därom. Han levde ju fem år ännu efter det arbetena i Närpes fullbordats.

Som nämndeman blev Johan Knubb ofta ombetrodd att verkställa syner och värderingar i socknen på enskilda hemman, rörande råtvister mellan byar, nya vägars anläggande (bl.a. vägen till Maxmo) o.a. Och för sin hemby Koskeby, var han sakförare, så ofta byn hade något att påminna gents emot grannbyarna. Johan Knubb var nämndeman omkring 30 år. Han satt i nämnden senast 31 mars 1740. Vid tinget i nov. s.å. omtalas han som död.

Bönderna Henrik Katil och Samuel Joskarhu i Vörå togo upp Johan Knubbs fallna mantel som kyrkobyggmästare, men kommo ej att bli så mycket anlitade som han. Henrik Tomasson Katil i Jörala utförde 1738 reparationsarbete på Vörå kyrktorn. Professor Klemetti omtalar, att byggmästaren Henrik Katil från Vörå gjorde år 1746 kostnadsförslag till Etseri kyrka och förmodar, att han byggt Alavo kyrka kort förut samt att han 1748 gjorde kostnadsförslag till Lappo nya kyrkas byggande, vilken följande år även byggdes. Katil vågade bygga kyrkan i längdriktningen norr—söder, så att sakristian kom på västra sidan om altaret i södra ändan. Det vanliga var ju, att altaret placerades i östra ändan och sakristian vid norra sidan av kyrkan. Henrik Katil var, såsom namnet upplyser, hemma från Jörala by i Vörå.

Samuel Mårtensson Joskarhu från Rekipeldo by i Vörå byggde våren 1757 Kvevlax kyrkas klockstapel, vilken ännu står kvar och genom sin vackra form hedrar sin mästare. Den är i det närmaste av samma form som Munsala kyrkas klockstapel, d.v.s. fyrkantig och byggd i tre våningar, en vidare nedre våning, en mindre övre med två dörrar på varje sida att öppnas vid ringningarna, så att ljudet fritt får gå ut över omgivningen och så överst en rund lanternin slutande med en spira. Denna klockstapelform är den i Österbotten utbildade och allmännaste och efter vårt tycke den vackraste formen.

Några andra allmänna byggnadsarbeten, utförda av Joskarhu, äro tills vidare icke kända. Samuel Mårtensson Joskarhu, född 1711, död 7. 12. 1759, var bonde på nuvarande Fors hemman i Rekipeldo by. En ättling i sjätte ledet efter honom var folkskolläraren Mathias Forss i Helsingfors, död 1903.

( del 2>>)