Då doktor K. J. Hagfors år 1930 drog sig tillbaka från sin di­rektorstjänst vid Nykarleby semi­narium, hade han varit anställd vid seminariet i 39 år. Han till­trädde nämligen lektorstjänsten i svenska år 1891. Dessförinnan ha­de han åren 1877—82 varit elev vid samma läroverk. Under åren 1912—16 var Hagfors seminariets prodirektor och från år 1916 dess direktor. Han kom sålunda att som lärare vid seminariet ägna sin livsgärning åt de blivande lärarnas uppfostran och främst åt deras un­dervisning i svenska språket. Och denna undervisning bedrev Hagfors med framgång. I den funnos inga döda punkter. Den var ständigt aktiv och intensiv. Hagfors var en arbetets och pliktens man. Och av sina elever fordrade han arbete och plikt­uppfyllelse. Det gick ej att skolka eller slarva med en given uppgift. Inför sådant reagerade Hagfors med kraft och mora­lisk indignation. Varje elev måste i varje nu göra sitt bästa. I klassen såg han till, att var och en ständigt var aktiv och följde med undervisningen.

Hagfors undervisning var klar och redig. Han var en skick­lig grammatiker, och han fordrade, att hans elever skulle kunna grammatiken. På en säker kunskap om språkets regelrätta och logiska uppbyggnad skulle dess skriftliga behandling grunda sig. Övningar och prov i satsanalys förekommo ofta. Men den­na undervisning var ej torr och död. Lärarens intresse medde­lade sig till eleverna, där dessa icke tidigare ägde detta intresse.

I den skriftliga behandlingen av modersmålet fordrade Hag­fors främst saklighet, klarhet och reda. Först i andra rummet kom den rent stilistiska utformningen. Svammel och oklarhet råkade oblidkeligt ut för hans röda penna.

Helt säkert känna otaliga svenska folkskollärare i vårt land tacksamhet mot sin lärare i svenska för den förmåga i språkets behandling han bibringat dem. Glad och stolt var Hagfors, om han fann, att någon elev längre fram i livet visade förmåga att rent och rätt behandla sitt svenska modersmål.

Hagfors var själv en framstående stilist med en avgjort per­sonlig stil. Denna kom till synes bl. a. i de krönikor och Helsingforsbrev han skrev i olika österbottniska tidningar, främst i Österbottniska Posten. Hagfors redigerade den sistnämnda tidningen under ett antal år och tryckte sin personliga prägel icke blott på artiklarna och kåserierna utan även på utform­ningen av notiserna. Även i Svenska folkskolans vänners ka­lendrar har han skrivit artiklar, den första redan i årgång 1886, den sista i kalendern för 1938.

Utom ett skönlitterärt arbete Dagens hjälte har Hagfors i bokform utgivit den personligt färgade historiken till Nykarleby seminariums 50-års jubileum. Och efter hans död utkom hans bok Fädernas gård och dess folk, en varm hyllning till förfäderna och deras gärning på hemgården.

Bland Hagfors böcker må ej glömmas hans lärobok Folk­skolans språklära I och II, som utgått i många upplagor och i en lång följd av år användes vid de flesta svenska folksko­lor i vårt land. Boken utgör ett mönster i fråga om reda och klarhet, och de i densamma ingående skrivövningarna äro i språkligt avseende helt enkelt ypperliga.

Hagfors var en utpräglad och stark personlighet. I sitt för­hållande till sina elever var han främst läraren. Först senare lärde sig dessa att bakom läraren se människan. Och de trodde sig då finna, att strängheten dolde en stor känslighet och även värme, en värme, som han kanske gjorde sig mödan att dölja. De funno då också bekräftat, vad som kommit till synes redan under lektionerna, att Hagfors hade karlebybons utpräglade sinne för humor. Hagfors elever från senare år vittna, att han som direktor visade stor förståelse för yttringarna av deras ungdomslynne. Sina elever följde han med intresse, och han gladde sig över deras framgång. Ett bevis på detta intresse utgör den stipendiefond för lärare, som han år 1937 donerade till Svenska folkskolans vänner.

Hagfors var en vaken iakttagare av det mänskliga i dess olika yttringar och intresserad av det politiska skeendet, men han deltog ej i det politiska livet. I Nykarleby stad åtog han sig ett antal viktiga kommunala uppdrag. Men han koncentre­rade sig på sin uppgift som lärare, och därför blev hans lärar­gärning helgjuten och framgångsrik.

Karl Johan Hagfors föddes i Nedervetil den 17 oktober 1860. Efter att ha utdimitterats från seminariet fortsatte han sina studier för studentexamen. Han blev fil. mag. 1889 och fil. lic. 1891. Hans doktorsavhandling behandlade gamlakarlebymålet. Vid promotionen 1894 promoverades han till fil. ma­gister och fil. doktor. Under studieåren 1887—91 var han samtidigt lärare vid Helsingfors folkskolor.

Efter sin avgång från direktorstjänsten bosatte sig doktor Hagfors i Helsingfors, där han avled den 26 oktober 1939.

Joel Rundt
SFV-1940