FRIERISEDER OCH BRÖLLOPSFöRBEDELSER
I KRONOBY PÅ 1800-TALET
 

Enligt ett föredrag av Henrik Ståhl, 1893  

Sedan gossen med konfirmationen midsommardagen slutat skriftskolan betraktas han såsom stopåjk. Dock deltager han ej genast i ungdomens förströelser. Seden bjuder att han en tid bortåt genom att hålla sig hemma skall visa sig gripen av de intryck han under skriftskoletiden emottagit. Först på hösten börjar han taga del i ungdomens nöjen, vartill i främsta rummet hör att besöka danstillställningar, att fara ti bys eller jämte andra gossar hälsa på hos flickor lördags- och söndagskvällar. Förut anställdes även mycket ofta oppsitor dvs. gossar och flickor samlades någon kväll i en gård, flickorna försedda med handarbete. Men något ordentligt arbete blev det ej av, utan tiden tillbragtes långt in på natten under lekar och skämt.

Under lösvikon eller första veckan i november, då allt tjänstefolk har ledigt, och de närmaste dagarna efter jul, tillställas ofta stodansar av byns pojkar. En eller två fiolspelmän bestå dansmusiken och ungdomen samlas också från längre bort belägna byar. Slagsmål och knivhugg voro förut icke ovanliga företeelser på dessa tillställningar, men under de senaste årtiondena har dylikt icke förekommit. Förut brukliga danser voro polska och menuett, men numera äro de vanligaste purpuri (en lång dans med 6-8 turer), ett slags kadrilj, polka och såtisk eller schottis.

Seden att lördags- och söndagskvällar vanka omkring i byn är mycket gammal. Redan i kyrkorådets protokoll från 1700-talet klagas över detta "nattlöpande" och över oseden att gossar och flickor sova tillsammans. I regeln ligger dock ingenting osedligt i detta bruk. Nämnda kvällar hälsa gossar på i flickornas sovrum (sommartid i loft, bodar, framstygor eller fåstokambrar, vintertid inne i stugorna), sitta och prata en stund och gå sedan till ett annat ställe eller hem. Blott om någon av gossarne tänkt frejst med flickan (dvs. be att få sova hos henne), stannar han kvar och gör det med ungefär följande ord: "Passar e ti få ligg me de i natt" eller "Ha dy bädda åt me na i natt?". Ämnar flickan bifalla, säger hon: "Int veit ja", samt efter litet parlamenterande: "Nå, vi passar int he" och gossen sover då hos henne inemot morgonen så att säga i syskonsäng.

Att ofta hava besök av pojkar är för en flicka tecken på att hon åtnjuter anseende eller val bra holldi. Någon egentlig rangskillnad mellan gårdsdöttrar och pigor finnes icke. Men naturligtvis förlänar det en flicka ett visst anseende, om hon utom att hon äger de oundgängliga attributerna, röda kinder och ljust hår, även har ett hemman att ärva.

För att frejst med en flicka behöver gossen icke hava någon tanke på frieri. Det är tillräcklig orsak, att flic­kan enligt den allmänna uppskattningen är honom värdig. Finner han behag för henne kan han återkomma flere gånger och, om tycket är besvarat, börja fria på allvar. De lova då varandra att int ligg me ader. Tills vidare lämnar han henne sin klocka, men efter någon tid resa de till staden för att köpa golli eller fästning. Därtill hörde tidigare blott en halvtumsbred fingerring ofta av s.k. kronguld. Senare skulle det därjämte vara örringar, ju större dess bättre, och nu hör till en ordentlig fästning stora örhängen och många, ibland ända till fem, fingerringar. 

Under förlovningstiden går friarn till sin brud i re­geln varje lördags- och söndagskväll och ofta även mitti-vikoskvälldi eller onsdagskvällen samt stannar över natten.

Är friarvägen mycket lång, reser han lördagsafton med häst och blir kvar ända till måndagsmorgonen. Under större hög­tider, såsom jul och påsk, kommer fästmön såsom gäst till friarns hem. Andra helger gästar han i brudens hem. Under förlovningstiden förärar man varandra smärre gåvor. Förut skulle bruden giva ett västtyg, tobakspung, hängslen och strumpband samt ett långt yllebälte, allt så vitt möjligt hennes egna händers verk. Fästmannen skulle visa prov på sin slöjdkunnighet och snidade rullstolar, linklubbar, rock­blad och skrin med utskurna hjärtan, stjärnor, lejon m.m. Numera duga blott köpta presenter.

Ett frieri kan fortgå en rundlig tid, från 1/2 till 5 år, allt efter omständigheterna, varunder det sällan går så lyckligt att ej någondera parten ger kalvstjinni eller korgen, vilket icke hindrar att frieriet börjas på nytt. Under tiden ägnas tillbörlig tanke åt brudens utstyrsel, och sista året av förlovningstiden håller hon sin brudvinter, varunder hon uteslutande är upptagen av arbete därå. En gårdsflicka måste för att vara ordentligt utrustad medföra i det nya boet: 2 á 3 dussin evedeilar eller lin­tyg, ungefär lika många kjolar och tröjor, en hel hop dukar och själar, sängkläder så att hon kan bädda upp flera säng­ar, en spinnrock samt en ko och två får.

Under brudvintern köper fästmannen en bunt bomulls­garn, varav bruden väver lärft och förfärdigar ett plagg åt varje person i friarns hem. Den blivande svärmoderns plagg kallas storsärk, och tyget därtill tages så rundligt att därav skulle kunna göras tvenne av vanlig storlek. Även skall bruden sticka tälomansstrompona, brygomsstrompona och ett par åt prästen, som han skall ha, när lysning uttages. 

Vanligen försöker man ställa så till att förelysning till äktenskap kommer att avkunnas första gången pingst­dagen. Närmast föregående fredagskväll går fästmannen till sin brud, och på lördagsmorgonen, innan han begiver sig hem, friar han lös bruden eller anhåller om hennes hand hos för­äldrarna. Förut har han icke uttryckligen talat med dem om sitt frieri eller giftermål, men naturligtvis har frieriet dock fortgått så länge med föräldrarnas tysta samtycke. Där­på skyndar fästmannen hem, för att högtidligen i sällskap med talmannen återkomma åkande. Man stiger in och talmannen håller allt eftersom han har förmåga att lägga sina ord ett längre eller kortare andragande, kallat tälomansbönon, ofta späckat med uttryckssätt från bibeln och brud­vigseln. Följande fragment har jag lyckats uppteckna: "Jag bjuder ut min son, som ämnar taga hustru av detta släkte. Är detta fars och mors vilja och brudens vilja, (De svara: "Ja".) så giver jag därpå fästning", varpå han räcker åt bruden en av brudgummen köpt pokal eller sked av silver. 

Huru hemlighetsfull man än sökt vara, hava grannarna dock fått nys om saken. Redan tidigt på morgonen ha de upp­hissat flaggor bildade av granna täcken, dukar, lakan o.d. på gården och längs den väg brudparet kommer att taga. Ung­domen anlägger förklädnader. Gossarne med skråbåkkögon för ansiktet och ofta till häst sträva att åstadkomma ett så fult och komiskt yttre som möjligt. Mången har skaffat sig skjutvapen och avlossar nu och då skott till brudparets ära. Flickorna kläda sig i vitt med granna prydnader. På huvudet bära de beklädda manshattar och i handen flaggor bildade av en käpp med en vidfäst liten duk. När brudparet och tälomännen begiva sig i väg, brudparet till staden och talmän­nen eller rättare giftomännen till prästen, för att uttaga lysning, tågar ungdomsskaran framför hästarna och följer ett stycke under hurrarop och skjutande.

I staden köpes brudsjal och ett klänningstyg åt bruden samt brännvin, kaffe, socker och vad annat som kan behövas för att följande dag undfägna släktingar och bekanta. Vid brudparets hemkomst på aftonen är den utstyrda ungdomsskaran åter till mötes och det sparas icke på skott.

Följande söndag förelyses brudparet första gången och säges då komma i tjyrktatji. På eftermiddagen samlas släkt­ingar och ungdom för att dansa på kryttjona (såsom det he­ter) och undfägnas med kaffe och brännvin. Tredje söndagen när förelysning avkunnades, plägade brudparet infinna sig i kyrkan, men mycket sent, och sätta sig i de bakersta bänk­arna, bruden på flickornas sida och brudgummen på gossarnes. Så snart prästen då förelyst tredje gången, började gossarne stampa med fötterna, och detta ofog höll länge i sig trots prästernas straff predikningar. 

Intet brudpar vill gärna undvara bröllop. Till och med om paret alldeles saknar tillgångar, ställdes ibland till bröllop, emedan man i så fall kan hoppas, att gästernas gåvor skola betäcka utgifterna.

Bröllopet hålles helst under den vackra årstiden strax efter midsommar.

Kommentar

Texten ovan utgör första hälften av det föredrag om "Frieri- och bröllopsseder i Kronoby" som Henrik Ståhl (1865-1921) höll vid Svenska Landsmålsföreningens årsmöte i Helsingfors den 6 februari 1893. Den avslutande delen berättar om hur ett bondbröllop firades.

Texten återges ordagrant enligt Ståhls avfattning. Stavningen har dock moderniserats. Ståhls ljudbeteckning (i de understreckade dialektala fraserna) har modifierats enligt samma principer som i den tidigare publicerade texten.

Henrik Ståhls föredragsmanuskript ingår i Svenska Litteratur­sällskapets samling SLS 176 i Folkkultursarkivet.

Peter Slotte