Terjärv

De grekisk-ortodoxa ryssarna har under tidernas lopp inte känt någon djupare vördnad för lutherska kyrkor och församlingsut­rymmen. Det var följaktligen mer regel än undantag att våra kyr­kor plundrades och skövlades de gånger vårt land ockuperades av ryska styrkor.

Terjärv utgör i detta sammanhang ett undantag. Dess kyrka blev nästan helt oskadd under Stora ofreden. Kyrkböckerna för­des visserligen bort, liksom på så många andra orter. Papperet användes nämligen som packning, då man laddade gevären. En mässhake och en silverkanna försvann också, förutom en del mindre inventarier, men detta var småsaker i jämförelse med vad som hände på andra orter.

Befolkningen skonades dock inte. Människor greps och torte­rades för att berätta var de gömt sina eventuella värdeföremål. Kustbefolkningens möjligheter att fly till Sverige fanns inte för in­landsborna i Terjärv. Där bodde dåförtiden ett par hundra perso­ner, av vilka 22 fördes i fångenskap. Yngst bland dem var en sjuå­rig pojke, Hans från Furu hemman. En pojke vid namn Johan från Kolam togs tillfånga 1714. Hans moder fick ihop en lösensumma och friköpte honom. Följande år greps han på nytt och fördes bort. Han var fjorton år. Ingen av de bortförda var över 30 år. För tre av dem, en kvinna på 26 år, en flicka på 14 och en pojke på 15 år är antecknat "flycktat med ryssarna", vilket kunde tyda på ett frivilligt avsked till hembygden.

Under Finska kriget kom man lindrigt undan. Inga gårdar brändes, inga civilpersoner dödades. Detta kan ha berott på att befolkningen höll sig lugn. Man planerade visserligen att gripa till vapen mot ockupanterna. Vid Rank bro var det meningen att möta de framträngande ryssarna, men kapellanen i Terjärv, S.A. Fontell lyckades avstyra aktionen.

En mindre drabbning utspelades mellan reguljära trupper och ryssarna den 13 september 1808. Det skedde alltså under det andra återtåget, och det var Otto von Fieandts trupper som tog ett nap­patag med de ryska förtrupperna vid Lövbacka (Lehtikangas).

Det finns inga detaljerade uppgifter om vad som hände där, det talas bara om en "affär". Den kan möjligen sättas i samband med ett gravområde ungefär en kilometer därifrån, vid den gamla väg­korsningen mellan Terjärwägen och riksvägen.

Ett bevis på att stridsmoralen inte vid det laget mera var den bästa, är att ett kommando på en officer och ett fyrtiotal man utan strid nedlade sina vapen och gav sig fångna åt ryssarna.

På hösten 1917 bildades en skyddskår, som till en början kalla­des brandkår. Den fick en viktig uppgift i att handha vapentransporter inåt landet efter det Equity lossat sin last. Själv fick kåren behålla ett hundratal gevär och ammunition.

Utbildningen kom att utformas något annorlunda än på andra orter. Strax före jul anlände två österrikiska officerare och tog hand om den. Det var personer, som tillfångatagits av ryssarna och lyckats fly ur fångenskapen. Rätt många sådana kom till Fin­land och fördes av jägaretappmännen över till Sverige. Dessa två, som egentligen var ungrare, stannade här någon tid. Heribert Granbacka och Lennart Kulenius deltog i Vindalakursen och blev efter det kårens ledare. Övningarna var ingående och effektiva och omfattade t.ex. samövningar med kåren i Kaustby.

Kulenius var en militär begåvning, som i ett senare skede an­förtroddes större uppgifter och befordrades till löjtnant. Han stu­pade i Tammerfors, där han ledde en styrka på två kompanier.

Terjärvkårens första stridsuppgift kom i samband med strider­na i Gamlakarleby, och där gav den förste terjärvbon sitt liv, redan innan striderna började. Frans Richard Hästbacka hade infunnit sig på förhand för att delta i planeringen av anfallet på sta­den. Tidigt på morgonen den 29 januari trängde en väpnad trupp på ett tiotal soldater in i hans kvarter, släpade ut honom på gårds­planen och mördade honom.

Källförteckning:

Finlands frihetskrig år 1918. Utgivet av Kommittén för frihetskrigets historia. Andra bandet. Helsingfors 1920. För frihet och fädernesland. Vasa 1943.
Släkt och hävd. Nr. 181975.
Terjärv hembygdsförening.
Tegengren, H., Kronoby sockens historia. Åbo 1943.

Kronoby

Då ryssarna år 1714 anlände till Jakobstad och antände staden, man i Kronoby se ljusskenet och röken. Det resulterade i att man beslöt vädja till det ryska befälet om att skona bygden. I gengäld var man beredd att erlägga också ansenliga summor.

Rådmannen Herman Ross från Vasa var på flykt norrut och  just anlänt till Kronoby. Man fick honom att upprätta en böneskrift, ett underkastelsebrev, och med det gav sig fyra man iväg för att uppvakta ryssarna.

Detta företag slutade snöpligt. Major Mareks von Würtenberg sänts till det ryska högkvarteret för att anhålla om tillstånd att få ta hand om stupade, som befann sig bakom de framträngande ryssarna. Brevet kom i hans händer, och han anklagade un­dertecknarna för otrohet, svek och förräderi. Detta resulterade i att bönderna på andra håll hårdnackat vägrade att be om nåd, då ofärden svepte över deras byar.

För Kronobys vidkommande resulterade det inträffade i att så gott det lät sig göras försökte rentvå sig. Sålunda grep man till vapen då landet redan var ockuperat, och detta gerilla­krig spred sig sedan till andra orter.

Ryssarnas motåtgärder lät inte vänta på sig. Kyrkan plundrades på det man inte hunnit gömma undan. En del hade sänts till Sve­rige, en del hade grävts ner i jorden. En kyrkklocka, ljuskronor, lampetter och ljusstakar blev ryssarnas byte.

Kapellanen Gabriel Werander hade stannat hos sina försam­lingsbor i stället för att fly. Han fängslades och fördes till det ryska högkvarteret. Han anklagades för att sockenborna gjorde väpnat motstånd mot ryssarna, och torterades för att berätta var bönderna gömde sina vapen.

Antalet kronobybor som bortfördes av ryssarna var 92. Av dem togs 83 år 1714, sju år 1715 och sju likaså år 1720. Åldern är inte an­tecknad för alla, men enligt de uppgifter som föreligger var den yngsta fem år. Det var en pojke vid namn Anders från Merijärvi. Sjuåringarnas antal var nio. Om en 22-årig kvinna sägs det att hon "följde med ryssarna". Detsamma sägs om en 37-årig änka, som tagit sina tre barn med sig.

Under de laglösa tider, som Stora ofreden medförde, hände det att förrymda soldater, men också civila personer, slog sig på röve­ri. De höll till i skogarna och överföll resande. Enligt en rapport från 1726 fanns det bl.a. i Kronoby "Snapphanar eller Röfware".

I månadsskiftet mars-april år 1808 tågade de retirerande svensk-finska soldaterna genom Kronoby. En del stridshandling­ar mellan eftertruppen och de främsta ryssarna torde ha före­kommit, men inte någon större strid.

Inte heller i samband med sommarfälttåget blev det någon drabbning i Kronoby, trots att såväl ryska som svenska trupper tidvis fanns där.

Efter slaget vid Oravais gällde det att framför allt trygga reträt­ten. Slaget vid Jutas var ett led i denna strategi. Men längre norrut kunde det bli kritiskt. Till Gamlakarleby hade en rysk styrka på 600 man trängt fram under ledning av general Wlastoff. General­major Gripenberg fick i uppdrag att ta sig an denna trupp. Till sitt förfogande hade han tre bataljoner, 40 dragoner och tre kano­ner. Han var sålunda numerärt överlägsen men antog att de ryska styrkorna var större. Därför gick han inte till attack utan ingick i försvar söderom ån i Kronoby för att där möta Wlastoff, som vid budet om hans ankomst bröt upp och gick till anfall.

Den 15 september utkämpades striden i Kronoby. Den började med att en spaningspatrull, som Gripenberg sänt mot Gamlakar­leby blev tillbakaslagen ett tiotal kilometer från Kronoby cen­trum. Patrullen förenade sig med huvudstyrkan. Ryssarna grupperade sig för anfall norr om ån och inledde med en livlig gevärseld, som dock inte hade någon större verkan. Gripen­bergs artilleri däremot tillfoga­de ryssarna förluster. Sitt eget artilleri hade dessa inte hunnit få i ställning.

Under ledning av löjtnant A. F. Stenfelt från Tavastehus re­gemente gick en styrka på 150 man till attack, ryckte an över åbron och bildade ett brohu­vud på motsatta stranden. Rys­sarna tvingades temporärt till reträtt.

Efter en timme anföll två ryska kompanier vid ett vad­ställe vidpass 1,5 kilometer öster om bron. En bataljon åbolänningar och en kanon sändes för att förhindra dem. En mindre styrka tog sig med båtar över ån ett stycke öster om vadstället och hotade ryssarnas flank. Dessa bröt då upp och drog sig till Nedervetil. Gamlakarleby var utrymt och vägen norrut fri.

Gripenbergs totalförluster var fjorton man. Uppgifter om de ryska förlusterna saknas. Det som anges är att de denna dag för­lorade inalles 53 man, men i denna siffra ingår också förlusterna vid Kauko bro, en strid som det berättas om i kapitlet om Karleby.

Motståndsrörelsen vid senaste sekelskifte fick allmän uppslut­ning i Kronoby. I samband med John Graftons ankomst till Larsmo skärgård var två båtlag från Kronoby ute. I den efterföljande distributionen och smugglingen tog kronobybor aktivt del. De lyckades förhindra att aktivistledningens vidlyftiga planer på att spränga det ryska vaktkommandot i luften och lägga beslag på alla vapen förverkligades. Man kunde övertyga helsingforsherrarna om att det effektivaste och lugnaste sättet att få vapen var att köpa gevär och ammunition av de bestickliga ryska vaktposterna. Som tidigare framhållits dög både pengar och brännvin som be­talningsmedel.

I Kronoby fanns sådana mängder vapen, att det i nästan varje gård fanns gevär, förutom många allmänna upplag. Gendarmeriets letningar och husundersökningar var resultatlösa.

År 1906 bildades ett skyttegille i kommunen. Det fick ett fem­tiotal medlemmar, och aktiviteten var livlig. De tillfälligt lagliga förhållanden, som småningom uppkom, gjorde att verksamheten inte längre var nödvändig. Dessutom var man vid det laget be­redd att följa myndigheternas direktiv, och de förbjöd Voima-förbundet, med vilket hela skytteverksamheten varit lierad.

Men lugnet varade inte länge. Vid första världskrigets utbrott stationerades ryska soldater också i Kronoby, inalles omkring 60 man.

1 juni 1917 bildades en frivillig brandkår, som "tillika vid före­fallande behov" skulle uppträda som kommunens skyddskår. Den inledde sin verksamhet med övningar av olika slag och ådrog sig givetvis ryssarnas intresse. En dag i augusti arresterades 30 av medlemmarna i samband med övningar på sportplanen. De för­des till tingshuset och kvarhölls där till följande dag. Kårens chef, Gustav Biskop, fick tillsammans med Johannes Åminne order att bege sig till Gamlakarleby för förhör. Därifrån sändes de vidare till Jakobstad för nya förhör men redan följande dag fick de resa hem.

Kronobyborna gjorde en imponerande insats i samband med vapensmugglingen på senhösten 1917. Det började med att en båt tog sig ut till Tolvmansgrund redan under lossningsnatten. Båttrafiken fortsatte, för att sedan isarna lagt sig efterträdas av häst­transporter. Stora mängder vapen kom till Kronoby, men mycket större mängder förmedlades av kronobyborna till andra orter, ända till Uleåborg och Viborg. Ryssarnas förhör och husundersökningar blev också nu resultatlösa på grund av kallblodighet och påhittighet från befolkningens sida.

Utbildningen av skyddskåren kom delvis att omhändertas av "den bajerske löjtnanten Karl von Zedtwitz". Som sådan kom han till Kronoby och visade sig vara en utmärkt instruktör. I själva verket var det fråga om en sudettysk korpral, Karl Müller, som blivit tillfångatagen av ryssarna och lyckats rymma.

Han ledde kronobyborna i anfallet mot Gamlakarleby, då order därom kom den 27 januari 1918. Han sårades i kriget och lämnade vårt land efter krigets slut.

Källförteckning:

Finlands frihetskrig år 1918. Utgivet av Kommittén för frihetskrigets historia.
Andra bandet. Helsingfors 1920.
Kronoby och vårt lands frihetskamp. Vasa 1928.
Nikander, G., Kokkolan kaupungin historia II. Turku 1945.
Petander, C-B. J., Striden vid Kronoby under kriget 1808-09. Vasa 1958.
Tegengren, H., Kronoby sockens historia. Åbo 1943.

Nedervetil

Karl Knutsson Bonde var konung i tre repriser under unionsstri­derna på 1400-talet. Han förlorade sin krona för andra gången år 1465 men fick områden i Finland, bl.a. Österbotten som plåster på såren, och reste över till sina områden här. Enligt traditionen kom han då till Nedervetil. Efter besvärliga färder påstod han sig ha sovit bättre på Annabacka än i sitt kungliga slott. Namnet Slotte anses ha uppkommit av detta yttrande. Efter vistelsen här återvände han till Stockholm för att ännu en gång bli konung. Hans beväpnade följe var de första soldater nedervetilborna sett.

Under Stora ofreden lär man ha sänkt en kyrkklocka i brunnen på Kallgård för att ryssarna inte skulle få tag på den. Människorna från Överby gömde sina dyrbarheter under en stor sten vid Loulusträsket. Ofärden gick skoningslöst över bygden. Då freden kom, fanns bara en fullvuxen person på Tast, en kvinna vid namn Karin Hansdotter. Endast en gård hade sin boskap kvar. Husbonden där beskylldes för att ha friköpt sina kreatur med en "silverne sked".

Under Finska kriget kom befolkningen i Nedervetil att på nytt drabbas. Det skedde på ett betydligt hårdare sätt än vad fallet var i Kronoby. Under krigets första skeden genomtågades orten av såväl vänner som fiender. Alla tog vad de behövde och tvingade befolkningen till skjutsar och leveranser.

Den 14 september^ utkämpades en strid vid Tast under von Fieandts reträtt. Han kvarlämnade en styrka, som fick till uppgift att bränna åbron och hindra ryssarna att tränga fram längs vägen till Kelveå. Denna styrka kom i en strid, vars förlopp inte är närmare känt. Ryssarna gjorde ett misslyckat försök att forcera ån. De hade av allt att döma artilleri till sitt förfogande, eftersom ka­nonkulor har påträffats i omgivningarna.

Då posteringen vid bron dragits bort, beslöt bönderna att själva överta försvaret av det strategiskt viktiga stället. En del av dem var beväpnade med skjutvapen, andra med yxor och liar. De kom överens om att den som lämnade ställningen skulle skjutas. Det blev ingen drabbning av, och skaran skingrades småningom.

Ryssarna hade nämligen lyckats ta sig över ån på annan plats. De kom fram till Emmes, som plundrades i grund. En annan rysk avdelning kom fram till Jolkka men mötte där en svensk styrka som hade anlänt från Lohteå. Tjugofem ryssar togs tillfånga, och bara några lyckades komma undan.

Skriko plundrades, och byborna tvingades skjutsa ryssarna och deras rövade gods ända till Brahestad. Där måste kuskarna gå i närkamp med kosacker för att återfå sina hästar.

Några ryssar miste livet i nappatag med befolkningen. En kurir blev ihjälslagen på Tast, en annan dödades i Helibacka. Man kom åt honom genom att skrämma hans häst, så att han kastades ur sadeln. En tredje ryss fick skallen spräckt av slag med en fimmelstång.

Den 21 september 1808 anlände general Gripenbergs soldater till Nedervetil. Det var de som besegrat ryssarna i Kronoby några dagar tidigare. Någon strid blev det inte nu, och inte senare hel­ler, eftersom reträtten mot norr fortsatte. Kriget tog slut, men det tog lång tid för Nedervetil att repa sig efter förstörelsen och plun­dringarna.

Under Krimkriget var en större rysk styrka inkvarterad i kom­munen. Ryssarna var dock denna gång inga fiender, utan utgjor­de skydd mot eventuella brittiska plundringar. Därför hade be­folkningen ingenting mot dem.

Den mest kända nedervetilbon under 1800-talets senare del var Carl Johan Slotte, bondehövdingen. Han var med om samtliga lantdagar från 1863 till 1900, och 1877-1891 var han bondeståndets talman.

Det som gjorde honom känd över hela landet var ett tal, som han höll vid lantdagens högtid­liga öppnande 1891. Alexander in var kejsare då, och de första förryskningssträvandena hade kommit igång. Bl.a. inom post­verket skedde en förryskning. Senaten gjorde ett uttalande, som kejsaren inte alls uppskat­tade. Hans kommentar var: "Jag är häpen över vad det är fråga om. Månne om en del av det ryska kejsardömet eller ett utländskt rike? Vad är Ryssland slutligen? Tillhör det eller är det en del av Finland eller hör stor-furstendömet Finland till ryska kejsardömet?"

Det stod klart, att lantdagen måste göra ett uttalande. De övriga talmännen var rädda för att säga något som kunde såra kejsaren, men Slotte hänvisade till folkrepresentationens ur­gamla rätt att delta i lagstift­ningen och fortsatte; "Därför väcker allt som stöder dessa lagar folkets glädje, varemot allt som hotar dem med fara berör det smärtsamt.

Vårt lands högsinte monarker hava städse även unnat vårt folks allmoge att öppet och ärligt bringa till deras kunskap anledning­arna till såväl sorg som glädje. Därför anser sig Finlands bonde­stånd icke fylla sin plikt, om det ej i djupaste underdånighet omtalar, huru det stilla lugn som nyss rådde i sinnena, under de se­naste tiderna t.o.m. i de ringaste hyddor förbytts till oro och sorg."

Sedan kejsaren tagit del av talets innehåll ville han veta vad det var som framkallat "oro och sorg". Med bistånd av Leo Mechelin och Jonas Castrén avfattade Slotte en skrivelse, som gjorde ett djupt intryck på kejsaren. Följden blev ett reskript, i vilket han i allmänna ordalag försökte lugna stämningarna i Finland. Här trodde man, att Slotte hade "tala hövå åv sä", men kejsaren ön­skade tvärtom på något sätt belöna talmannen "till följd av det klara uttryck för undersåtarnas vördsamma känslor som han framfört". Han fick välja mellan något värdeföremål och kontan­ter. Han valde kontanterna och fick kvittera ut 1 000 mark "i klingande mynt".

Som jämförelse kan nämnas att en resebiljett från Vasa till den amerikanska västkusten vid samma tid kostade 450 mark. En snickare på den österbottniska landsbygden tog 5 mark för att tillverka en "amerikatrunk".

En hel del graftongevär kom till Nedervetil. Den som stod för den trafiken var mejeridisponenten J. A. Klemets, en av bygdens förgrundgestalter vid sekelskiftet. Han var ursprungligen närpesbo och hade varit besättningsman på John Grafton.

Ortens skyddskår grundades först i slutet av november 1917, och dess medlemsantal var något under etthundra. Någon sänd­ning av gevär från Equity nådde inte kommunen, varför beväpningen var mycket bristfällig. Endast fem militärgevär stod till kå­rens förfogande.

Den 28 januari 1918 blev det liv och rörelse. Skyddskårister från Terjärv, Kaustby och Vetil anlände med slädar och gjorde uppe­håll inför färden mot Gamlakarleby. Det blev att ta hand om dem, att ge dem tak över huvudet i ungdomsföreningens hus och att förpläga dem.

Beväpnade vakter skickades ut åt alla håll. Det gällde att förhin­dra eventuella överfall på de församlade männen.

På natten satte sig truppen i rörelse mot staden. Den fick för­stärkning av tjugo nedervetilbor, som beväpnades med reservvapen från övriga kårer. Vid fyratiden hade man uppnått sitt mål, och kunde förbereda sig på striden.

Källförteckning:

Finlands frihetskrig år 1918. Utgivet av Kommittén för frihetskrigets historia. Andra bandet. Helsingfors 1920.
För frihet och fädernesland. Vasa 1943.
Nedervetil kommun - hembygdsbok. Jakobstad 1958.
Svenska Österbottens historia

Nils-Erik Nykvist
Ur "Stenarna talar"
1995