Folkmålen 1 (2)

Folkmålen, har det sagts, likna de vilt växande träden i skogen, skriftspråket är som trädet i parken, klippt och ansat av trädgårdsmästaren. När botanikern vill studera trädets växt och livsbetingelser går han till skogens träd. På samma sätt går språkforskaren till dialekterna, ty såsom språk stå dessa lika högt över skrift­språket som detta såsom bärare av kulturen står över de litteraturlösa folkmålen. Dialektstudiet har allt sedan slutet av 1800-talet fått stort rum inom språkveten­skapen. Vid sidan av det rent vetenskapliga intresset har alltid, och i särskilt hög grad under den första tiden, stått ett historiskt-antikvariskt intresse. Man såg i folkmålsstudiet ett värdefullt hjälpmedel vid utforskandet av hembygdens bebyg­gelse- och odlingshistoria. För svenskarna i Finland har därtill kommit rent natio­nella syften. Det är ingen tillfällighet att den svenska nationalitetsrörelsens skapare i Finland, Axel Olof Freudenthal, även var Svenska landsmålsföreningens grundare och författare till flere arbeten rörande finlands- och estlandssvenska dialekter.

Med vetenskapens höga värdesättning av dialekterna såsom studieobjekt har­monierar illa den bland lekmän vanliga ringaktning, som kommer folkmålen till del. Dessa betraktas såsom vulgära förvanskningar av riksspråket, en uppfattning som råder inte minst bland allmogen själv. Ingenting kan dock vara mera vilseledande. Medan riksspråket — såväl skrift- som talspråket — är en konstprodukt, som blivit uppbyggd på grundval av dialekterna i Mälartrakten och Östergötland och som först under 1800-talet nått den enhetlighet och stadga som nu utmärker det, äro dialekterna mer eller mindre rena utvecklingar av det urnordiska språk som talades före vikingatiden.

Denna uppsats är avsedd att ge läsaren någon föreställning om hur de finlands­svenska dialekterna förhålla sig till fornspråket och nysvenskan och hur de inbördes spjälkts i målgrupper av större och mindre geografiskt omfång. Det knappa ut­rymme som står till buds omöjliggör emellertid en systematisk framställning av ämnet. I stället har uppmärksamheten riktats på ett mindre antal frågor som äro av stor vikt i dialekternas historia.

Under hela sin historia ha finlandssvenskarna bott som grannar till finskspråkig inlandsbefolkning. De till flere tusen uppgående svenska lånorden i finskan visa att svenskarna haft en viktig kulturförmedlande uppgift. Många av språkets viktigaste kulturord ha jämte de institutioner och föremål de beteckna, övertagits av finnarna.   Men förbindelserna ha ingalunda varit ensidiga.   Isynnerhet på den materiella kulturens område ha finlandssvenskarna mottagit impulser från de finsk­språkiga grannarna. Som exempel kunna nämnas användningen av torkrior för säd, vissa jakt- och fiskebruk, en del jordbruksredskap, jordbruksmetoder m.m. Dessa finska inslag jämte många i eget land utvecklade egenheter ge en speciell karaktär åt den finlandssvenska folkkulturen. Vad folkmålen vidkommer, äro de finska påverkningarna mycket färre, än man skulle vänta sig. I stort sett är det endast ordförrådet som rönt inflytande från finskan. Där kulturlån gjorts, ha också de främmande benämningarna följt med. Antalet finska lånord är ganska stort, men endast ett fåtal av dem äro spridda över hela det svenska området; det stora fler­talet har en ringa geografisk utbredning och i större mängd uppträda de blott i några socknar, som länge varit mer eller mindre tvåspråkiga. Möjligen har också ordfogningen påverkats av finskan. Den bildade finlandssvenskan har utan tvivel upptagit ett antal finskt klingande uttryck och ordvändningar.

I ett par andra fall har man visserligen ganska allmänt antagit, att finsk på­verkan gjort sig gällande, men än så länge är en sådan slutsats förhastad. Det är för det första frågan om det finlandssvenska tonfallet, d.v.s. ord- och satsmelodien. I den bildade finlandssvenskan liksom i flertalet dialekter med undantag av de västnyländska och de västligaste åländska, förekommer blott en musikalisk accent typ, då rikssvenskan däremot har två huvudtyper. Finlandssvenskan har i alla ord, såväl en- som flerstaviga samma tonfall som rikssvenskan i ord av typen húset, dágen, medan den fullständigt saknar tonfall av typen flìcka, tàla, dàgfarna. Emedan finskan har endast typen huset, alltså akut accent, har man ansett att mot­svarande förhållanden i finlandssvenskan bero på inverkan från finskan. Saken får dock en annan belysning, när man vet, att en hel mängd nordiska dialekter, isynnerhet periferiska sådana, men också mera centrala, visa samma utveckling till enkelt accentsystem. Som exempel må nämnas en del av Västmanland, Öster­åkers härad i Uppland, delar av Danmark och större delen av Island. Vidare har Gottland en musikalisk accent, som påminner om den finlandssvenska, om den också enligt fackmän inte är identisk därmed. Med hänsyn till att större delen av Åland, som veterligen inte varit utsatt för något starkt finskt inflytande, även har finlandssvensk accent är det sålunda icke alls otänkbart, att denna utvecklats självständigt i Finland. Även satsmelodien är karakteristisk. Rikssvenskarna anse, att finlandssvenskarna »sjunga», men en finlandssvensk menar, att det är rikssven­skarna som »sjunga». I själva verket ha båda parterna rätt. Det man går efter, när man tycker att folk från annan ort sjunger, är bl.a. olikheten i ord- och sats­melodi. Den finlandssvenska satsmelodien beskriver ofta större kurvor uppåt och nedåt från normalläget än den rikssvenska. I vanliga utsagor sjunker den starkt mot slutet. Därtill kommer, att intervallen mellan t.ex. första och andra stavelsen i ett tvåstavigt ord som kamma är mycket stor, en oktav eller mera. Det är sådant som rikssvensken fäster sig vid i finlandssvenskarnas tal. Det som finlandssvensken främst observerar i rikssvenskt tal, är den stigande tonföljden i två- och flerstaviga ord.   Västra Nyland har bevarat denna så kallade tvåstavelseaccent.   Man säger där t.ex. tåla för vanligt finländskt »tala», bàkka för »backe». Den västnyländska accenten skiljer sig dock i viss mån från den rikssvenska. Tonen är på andra stavelsen obe­tydligt högre än på den första, medan trycket är i det närmaste lika eller rent av starkare på andra stavelsen. I en böjningsform som flikkona ligger tryck och ton på första och andra stavelsen inte som i rikssvenskan på första och sista stavelsen. På Åland finner man den musikaliska tvåstavelseaccenten fullt bevarad endast på Eckerö.

Ett annat fall där man velat spåra inflytande från finskan på finlandssvenskan är uttalet av stötljuden p, t, k. Den i rikssvenskt tal ofta ganska tydligt hörbara h-artade »blåsning», som följer omedelbart efter det spärren i munnen lösts — alltså p'å, t´å, k`ål — och som vanligen kallas aspiration, anses saknas i finlandssvenskt uttal av dessa konsonanter. Detta skulle bero på inverkan från finskan, där de uttalas utan aspiration, liksom i franskan.

Nu är det emellertid inte riktigt att säga, att finlandssvenskan saknar aspiration. De hittills gängse åsikterna bygga på höriakttagelser, men nyare instrumentella undersökningar ha visat, att aspiration ingalunda saknas, den uppträder blott icke så kraftigt utbildad och förekommer icke så ofta i sin tydligaste form. Detta gäller i varje fall folkmålen. I den bildade finlandssvenskan kan man däremot få höra ptk-ljud, som stå ganska nära bdg-ljuden och som troligen ha finskt påbrå. Det är inte alls otänkbart, att de finlandssvenska folkmålen i detta fall representera ett äldre stadium i språkutvecklingen; svenska språkets ptk-ljud ha nämligen ut­vecklat sig ur bdg-ljud, varför de först på ett senare stadium fått aspiration. —

Egendomligt nog har även engelskan varit i någon mån långivande. I synner­het vissa österbottniska dialekter äga ett antal engelska lånord som genom hem­vändande Amerika-farare kommit in i språket. Förut när emigrationen var som starkast hade nästan varannan österbottning vistats någon tid i Amerika eller Canada och engelska ord och uttryck användes av mången inströdda i hemsocknens dialekt. De ha dock inte kunnat tränga djupare in i språkmedvetandet och för­svinna väl så småningom.

Bortsett från allt detta kvarstår som ett faktum, att de finlandssvenska lands­målen äro typiskt svenska dialekter, till och med om man ger ordet svensk en trängre betydelse. Deras närmaste släktingar äro nämligen att söka i Uppland, Södertörn, delar av Västmanland och Dalarna samt Västerbotten. De äro allmänt taget mycket konservativa liksom de nämnda rikssvenska målen och i vissa avseenden stå de till och med på ett ännu ålderdomligare stadium. Så till exempel i fråga om stavelselängden. Det gamla tillståndet råder dock i stort sett i Västerbotten och spår därav finnas i uppsvenskan. Kontrasten mot riksspråket är skarpare. I den nutida högsvenskan finns praktiskt taget endast ett slags tryckstark stavelse, näm­ligen den långa, varmed menas, att ett ljud i varje stavelse är långt, exempelvis a i lat och t i hatt. I fornspråket fanns det däremot tre slags stavelser: den korta, där alla ljud voro korta; den långa, som var lika med den i nuspråket normala, och slutligen den överlånga, som kan sägas ha bestått av tvenne långa ljud. I ett stort antal av de nutida svenska dialekterna i Finland är det fornspråkliga stavelse­systemet bevarat in i detalj, och alla utom de åländska ha åtminstone två slags stavelser, korta och långa. Så heter till exempel gata med kort stavelse gatu, stege, stiga. Lång stavelse ha vi i hus, bakka o.d. Exempel på överlång stavelse ger ordet slett »slätt» och verbformen spådd »spådde» med lång vokal och lång konsonant. Den olikhet som sålunda i fråga om stavelsernas längd råder gentemot högsvenskan, är i högsta grad betydelsefull för språkets struktur och framför allt för dess rytm. Detta kan man studera i finskspråkig poesi, ty finskan har ungefär samma stavelse­system som en gång funnits i fornsvenskan och nu lever kvar endast i några av våra litteraturlösa folkmål.

Även ljudsystemet företer en mängd ålderdomliga drag. Många av de föränd­ringar, som dialekterna i Sverige genomgått ha antingen inte alls nått Finland eller fått endast ringa utbredning. Mycket karakteristiska äro de gamla diftongerna äi, öy och öu, som leva kvar i hela språkområdet med undantag av Åland, där endast öy finns kvar i en del ord. Sten heter stäin, hö: höj, böla: böul. Ett annat synnerligen typiskt ljud är det korta u-ljudet i hund, kulle, som mångenstädes uttalas hond, kolla. Detta s.k. europeiska u-ljud har troligen en gång varit allmänt också i Sverige. Det långa u-ljudet har likaså i många dialekter en annan klang än det allmänsvenska. I Sverige kallas detta ljud bergslags-u eller norskt u. Det korta o eller u som tidigare funnits i ord som påse, kol, mosse har i Finland liksom i rikssvenskt högspråk blivit ett å-ljud, medan flertalet rikssvenska dialekter ha fått ett u-haltigt ö-ljud eller dylikt. En annan genomgripande olikhet ha vi i fråga om det korta i-ljud, som funnits i ord som bett, vecka, sena. Medan riksspråket och större delen av dialekterna i Sverige nu ha e-ljud, ha stora delar av det finlands­svenska dialektområdet det gamla i-ljudet kvar, I Nyland, Åboland, mellersta och norra Österbotten förekomma former som finu »fena», sidan »sedan», lidugär »ledig». I Nyland och Åboland ha till och med enstaviga ord i: bett heter bit, smed smid eller smed.

Bland ålderdomligheter ifråga om konsonanterna må nämnas följande: g har inte såsom i högsvenskan förmjukats till j i varg, talg, höjd utan uttalas hårt: varg, talg, högd. Likaså är g i allmänhet hårt i förbindelsen gn, exempelvis i vagn, agn, rägn. Förbindelsen ng har inte sammansmält till ett ljud i stäng »stång» o.d.., utan uttalas som »äng»-ljud + g. »Tjockt» l är bevarat i alla dialekter utom Gamlakarleby-Nedervetilsmålet, Jeppomålet och de nyländska målen.

Vid sidan av de många från fornspråket bevarade dragen ha de finlandssvenska dialekterna att uppvisa en mängd nyheter. Endast en mindre del av dem är likväl gemensam för alla dialekter; större delen har mer eller mindre inskränkt geografisk utbredning.

Bland de för hela området utmärkande nya språkdragen må nämnas ett, som ganska starkt omgestaltat hela språkbyggnaden, nämligen den s.k. apokopen, som innebär att alla svagt betonade slutvokaler bortfallit åtminstone efter lång stavelse. Verbet kasta lyder alltså kast, dike: dik, de där höga backarna: tom där hög bakkan.

Denna företeelse har helt visst bidragit till att bryta ned de gamla böjningssystemen hos verb, adjektiv och substantiv, så att de i jämförelse med ljudsystemet äro långt yngre och mera avslipade, än man skulle vänta sig.

Substantivböjningen är visserligen i allmänhet konservativare än i stora delar av det rikssvenska dialektområdet, men saknar de karakteristiska ålderdomligheterna i dalmålet och norrländskan. Den gamla kasusböjningen har helt och hållet försvunnit, så att numera endast vissa ålderdomliga talesätt vittna om, att man fordom kunnat uttrycka sakförhållanden genom böjningsändelser, på ett sätt som nu icke är möjligt, såsom när man i Nyland säger mä äinå »med ens» eller årom »vissa år». Däremot ha ändelserna i bestämd form singularis av starkt böjda sub­stantiv bevarats i relativt oförvanskat skick. Maskulina ord ändas på -in i södra och mellersta Österbotten och Åland, enbart -n efter tungspetskonsonanter, annars -en och -in i Nyland, Åboland och norra Österbotten, t.ex. hestin eller hestn. Femininerna få i allmänhet ändelsen -en: graven, botjen »boken». Den över större delen av Sverige gängse unga femininändelsen -a, t.ex. i boka, natta, är okänd i Finland.

Verbböjningen är på samma sätt synnerligen förenklad. Kvar finnes praktiskt taget endast ett enkelt modus, indikativen och tre tempora: presens ja målar, ja skjutär, imperfektum ja måla, ja sköut, perfektum ja ha måla, ja ha skuti. Någon skillnad mellan ental och flertal så som i skriftspråkets jag bryter: vi bryta, finnes inte. På grund av det förut omtalade bortfallet av slutvokaler ha förut oliklydande former sammanfallit till en enda. De finlandssvenska dialekterna ha åtminstone delvis av denna orsak kommit att få ett böjningssystem, som i stora drag överens­stämmer med den talande högsvenskans.

Olav Ahlbäck

Ur ”Den svenska folkstammen i Finland” – 1940

Del 2>>>