EN RIKSDAGSMAN FRÅN TERJÄRV –
PER JÖNSSON LILLRANK.

Kronoby- och terjärvborna synas på 1600-talet ha enats om att samverka, så att de, då möjlighet yppade sig, i tur och ordning skulle få vald riksdagsman. Vid valet 1649 blev Daniel Mattsson i Merijärvi vald och angavs höra till Terjärvby, vid valet 1654 Nils Mattsson Skut som representant för norra prosteriet (norra Österbotten) vid valet 1664 dock ej en terjärvbo utan kronobybon Lars Olofsson Byskata vald jämte en Jöns Andersson att representera Österbottens norra fögderi, men 1668 en terjärvbo Per Jönsson Lillrank och vid valet 1676 åter Lars Olofsson Byskata. Därefter dröjde det till 1720-talet, innan Kronoby och Karleby kunde få vald en egen man. Terjärvborna kunde då anse sig företrädda av någon av dessa.

Huru vet man, att Per Jönsson Lillrank varit riksdagsman 1668? Jo, en forskare i Stockholm, Ludvig Mårtensson, som letat efter namn på bondeståndets riksdagsmän och publicerat förteckningen över dessa från 1600- och 1700-talen och fortsatt att se genom de besvärsskrifter, som allmogens riksdagsmän framfört, har påträffat en besvärsskrift från Kronoby socken av Peer Jönsson i Terffjärffssby. Forskaren har meddelat undertecknad om detta o.a. tillägg till sin Förteckning för 1600-talet.

Personlängden för Terjärvby i Cronoby socken från 1654 visar, att där fanns då endast en bonde med namnet Per Jönsson, o. han hade tillnamnet Lillrank, var bonde på 1 mantals hemman och skattade för 5 vuxna personer. Mag. Hugo Lagström har för en tid sedan omtalat i Österbottningen, att nr 17 Lillrank utbröts 1590 från Storrank och att samma släkt i långa tider haft Lillranks hemman samt att det några årtionden före stora ofreden delats, så att nr 17 förblev Lillrank och nr 18 blev Bredbacka. År 1690 har Lars Mattsson och Per Danielsson var sin hälft av Lillrank.

Ur samtida domböcker får man en del upplysningar om Per Jönsson i Terjärv. Här ett par sådana. Vid vintertinget 1649 kärade Per Jönsson i Terijerffwi till Jören Eriksson i Gräänöön, sin hustrus farbror, “om något arv, som skulle restera efter sin hustrus far. Häremot inlade Jören bytesbrevet, daterat 1638, vari honom (Per) är tillräknat 22 daler, de och honom kontenterade äro, eftersom hans kvittans, daterad 1639 den 18 september, det visar. Dock bör honom bekomma av gälden 5 mark, dem Jören haver uppburit”. Per Jönssons hustru hade således fått 22 daler och skulle därtill få 5 mark av betalade lån.

Vid vintertinget 1653 valdes Per Jonsson i Terfiärf att tillika med nämndeman Matts Larsson Rankbacka och länsman Gustaf Gabrielsson syna ett kvarnställe och “swedaland” varom Johan Hindersson i staden och hans fader Hindrich Thomson i Terfiärf, som “i ader gifte gått haver”, voro i tvist och varifrån Johan Hindersson ville få ut sitt mödernearv. Vi får här veta att Per Jönsson Lillrank var en man, som man ville få till skiljedomare, en förståndig man således. Av domboken för 1654 framgår också, att Peer Jönsson i Terfjärff var nämndeman. Självfallet får man vete mera om honom, om man ser genom flera års domböcker o.a. samtida skrifter. Det anförda är blott tillfälligt antecknade notiser.

Vi borde kunna följa Per Jönsson även till riksdagen för att få se, vad han uträttat där. Detta låter sig icke göra, då vi icke har tillgång till den besvärsskrift, som han framfört. Vi vet blott, att 1668 års riksdag började den 16 juni och avslutades den 29 augusti. Regeringen beviljade den 18 juli allmogens riksdagsmän “vardera en riksdaler in specie till hjälp och underhåll”, så att de så mycket bättre skulle kunna reda sig till dess riksdagen var slut. Det var ju annars de hemmavarande bönderna som hade att hopbringa lön åt sina riksdagsmän.

Vår man hade vid riksdagen sällskap av bonden Mickel Frantzon Nyby från Vörå, som då var riksdagsman tredje gången, och nämndeman Erik Jönsson Mara från Helsingby i Korsholm, som var representant för Korsholms grevskap. Norra häradet hade dessutom med en man från Salo och Lappo socken en egen man. Vi taga för givet, att Per Jönsson ivrigt förenade sig med Mickel Frantzon och de andra österbottningarna, när de hos en medlem av regeringen yrkade på bifall till vad de i sina besvär anhållit om, bl.a. om sänkning av det höga saltpriset, avskaffande av förtrycket av tjärkompaniet och tobakskompaniet och om lättnader på flera andra områden. Men tyvärr hade förmyndarregeringen för vana att avspisa bönderna med intetsägande löften, i de fall då den inte genast gav bestämt avslag. Regeringen var som vanligt i penningenöd, fastän riket haft åtta års fred. Allmogen måste åtaga sig en råg- och riksdalershjälp. F.ö. var riksdagen 1668 en av de lugnaste på 1600-talet.

K.V. Åkerblom
Öb (1949)

Ang. riksdagsmän från Österbotten
Se ”Österbottniska allmogeriksdagsmän
1573-1800” under ”Artiklar”