Ett halvsekelminne:

TORS BÅL

Slåttern går. Den tryckande middagshettan frampressar svetten på skördeflickans och gossens kinder, där de med friska tag drar fram genom floras rike. Krafterna svälla och sångerna ljuda: 

Gräset meja gossarna av på våra ängar,
efter komma flickorna, räfsa det i strängar.”

Solklotet sänder en nästan olidlig värme, och på avstånd höres ett svagt torndöns- mullrande, som tilltager i styrka, snart  hälsas nejden av det kraftigaste åskväder.

Flickan blickar skrämd mot molnen, där blixtarna korsa varandra och åskskrällarna dåna bedövande:

" Väldig är Tor, åskans gud, när han med sin hammare drar i fejd med jättarna ...”

" Talar du om Tor”, sa gossen.” Tala hellre om din midsommarkung, med vilken du dansade älskogsdanser på Ungdomshemmet härom kvällen...”

”Ack du, skämta inte . . . men - vad! Hör, jag ej kyrkklockorna ringa, och se, dit bort om skogens horisontlinje stiger en tjock rökpelare upp mot de svarta molnen.”

Liar och räfsor kastas åt sidan, och ungdomarna ila som för livet den 3 km långa vägen till byn och möter sitt stolta Ungdomshem – i lågor.

Tor hade antänt bålet, blixten hade slagit ned, med ens var hela borgen ett flammande eldhav.

Folkmassor strömmar till, bilda vattenkedjor från ån intill Rankas bron. Transporten fungerar utmärkt. Bland de effektivaste i ledet förmärktes den kände resepredikanten Frank Mangs, medan kyrkoherde Isidor Eriksson förde kommandot över vatten- distributionen från Forséns brunn.

Allt släckningsarbete är förgäves. Det hemska eldhavet tycks vilja nå ända upp i skyn för att slicka eller dra­ga ned de tunga åskmolnen och få sitt raseri hejdat. Det rasslar - sprakar.  Det är som trollskratt och hån mot mänskliga verk. Det är som röster med rop ur förgängelsens lag.       

Ni röda eldtungor, är det schottis eller mazurka ni dan­sar, ackompanjerade den brinnande flygelns dödsmusik, där ni löper längs de sammanrasade väggarna eller fattar tag i de rosafärgade dramatiska gasslöjorna -  eller smälter silvret på Sportklubbens minnesklenoder? Varför dansar ni alltings förstörelsedans på Fröjdernas tempelgård? Är det rättvisans rättvisa straff mot en nöjesjäktande ungdom, är det en högre makters. - Se uppåt du kultursträvande folk, mot ett vetandets och allmaktens urkälla.

Vi tänker våra tankar, medan tornen, de olika avdelningar­na jämte scenen störtar samman. Den från vilken man så mången gång njutit av scenisk konst lämnar nu rum för nya scener.

På landsvägen, som stryker tätt förbi, kör en kärra fram. Det är Björk-gårdens tjänstefolk, som återkommer från sitt dagsverke ute på höängen. De församlade har med ängslan och spänning emotsett detta ögonblick. Ty bland de ankom­na befinner sig vaktmästarinnan, som bebott lokalen.  Hon för sitt änglamilda väsen så allmänt omtyckta fattiga än­kan.

De hemlösas ångestskri och gråt skär genom folkmassan, med dödlig förskräckelse frågar modern: ”Är mina barn innebrända?”  - Nej, de är välbehållna. Men hennes klädesförråd och den lilla sparpenning - den hon under idogt arbete hopträlat i fattigdomen, slukas upp i lågornas hungriga gap.

Utblottad med tre barn under bar himmel står hon, skälvande av skräck och förtvivlan i den slitna, av regnet genomblöta arbetsdräkten.

Kärran rullar bort - gråtljuden höres svaga i fjärran. Livets tragedi.

Tor har rasat ut och tagit sitt rov. Julimånen kastar gula ljusreflexer över ruinerna. Några ynglingar håller vakt vid den rykande, svarta härden.

"Svart är fjärilns vingepar.
Svart den ros rabatten bar.
Svart är gräsets mjuka matta.
Tyst är allt .....”

Då går två unga förbi skådeplatsen. Det är skördeflickan och gossen, de hade dröjt kvar i det längsta.  ”Sörjer du mycket vårt Ungdomshem”, säger flickan. ”Vi får ej mera dansa ut kärlekens och livsglädjens yra virveldans - där nu minnena dansar häxdans efter sorgens symfoni.”

Vi återvänder då till naturens värld, ler och fröjdas med den och sjunger skördesånger i kapp med fåglarna.

Vet du vad - en ur folkhopen, en Åkerblomma visst, sade mig nyss: GUD GJORDE DET.

Teerijärvi, den 17.7. 1919

Emma Björkbacka

Släkt och Hävd nr 14/1969