Elsa Marttila-Strandén

GLIMTAR FRÅN TERJÄRVTIDEN

Sommaren 1939 kom jag som 18-åring till Terjärv. Af­färslivet var intressant och ungdomslivet likaså, allt såg fint ut i sommarens soliga dagar. Lönen var knapp och arbetsdagarna långa, man var van att få handla både på övertid och på söndagar.

Heimsjön var fin som rekreationsplats både för sim­ning och båtfärder. Men mörka skyar hopade sig. Inkallelse­order och krigsutbrott och allt vad det hade med sig. Ung­domstiden fick sin mörka stämpel av krigen. Döden tog sin skörd och glädjen tonades ner. Brev och paket blev kontaktsymboler. Ångest och oro och nöd blev daglig gäst, varuknapphet gjorde sig påmind och evakuerade institu­tioner kom till Terjärv. Kriget, som senare skulle dra ut på tiden, var en verklighet.

Broderlandet Sverige hjälpte med mångahanda ting. Selma Lagerlöf låg sjuk, men hade gett sin Nobelmedalj till Finlandshjälpen. Den löstes sedan tillbaka av svenska staten. Minns den kvällen när man meddelade att Selma Lagerlöf dött. Jag hade sett en "stjärna falla" och ana­de att denna min ungdoms beundrade författare hade läm­nat jordelivet för en bättre värld.

Jag lämnade Terjärv, men efter många långa år kom jag igen och nu med en lärarman i följe. Många av ungdoms­vännerna hade gift sig och fått barn. De sände dem nu till skolan i vår vård. Så gick vi in för det ädla vär­vet kanske för intensivt ibland. Man tyckte, att just det man hade att lära ut var väldigt viktigt. Senare kom lärdomen, att viktigast var mänskorelationer, att trivas med varandra, förstå och kunna resonera i olika förhåll­anden.

Åren gick. Nya släktled dök upp och de som växte upp fick mål och mening i sitt liv. En del fortsatte studier­na, en del fick arbete på ortens industrier, andra arbe­tade hemma eller flyttade till Sverige och klarade sig i allmänhet bra.

Terjärv med 26 skolår plus de några ungdomsåren blev en avhållen ort med många uppgifter för oss. Skolan bygg­des under våra första år, kyrkan på krönet står där som förr, hembygdsgården, gamla hus revs och massor av nya byggdes: det blev en kär ort med många minnen.

Många av dem som verkat och varit goda vänner är borta. Nya livskraftiga industrier etablerades och förändrade förhållandena från strong jordbruksbygd till industriort. Kommunsammanslagning med vilda vågor följde. Skolföränd­ringarna var mångahanda med något nytt så gott som varje år, ibland mera revolutionerande ibland av mindre betydelse. Obligatorisk fortutbildning för lärarna var vad med en frivillig vidareutbildning, men under alla nya försök fanns gamla önskningar kvar: katekes, religionsundervis­ning, morgonbön med psalmboken i undervisningen. Föräldrasamlingar skapade goda kontakter. Misstag och fel­grepp gjordes förstås.

Hundratals upplevelser strömmar genom minnet och sin­net. År läggs till år men än kan man påminna sig glädjefyllda stunder blandade med vemod. Det skulle bli en lång historia om allt skulle bli nedskrivet av det som hänt. Så möter man vid besök i Terjärv nya släktled bland dem som fått sakta på stegen. Sången, musiken och mycket annat lever vidare. Nya krafter tar vid, livet fortgår.

De som en gång var ens elever är nu t.ex. lärare och ledare med uppgifter av mångahanda slag. Livet försvinner i hast som en dröm. För mången gick drömmen måhända i full­bordan, för mången blev det måhända ej det man hoppats och önskat.

Man önskar bygden och dem som bor och verkar där de bästa förutsättningar att leva och arbeta vidare. Vi tac­kar för tid som gått och för alla dyrbara minnen vi har med oss på äldre dar. Mycket ter sig som en dröm. Bläddrade just igenom en pärm med "samlade arbeten" av elever. Där ingår lekar som de leker, ramsor som de läser, uppsatser som talar om hur de hade det hemma och i skolan, vad de önskar bli som stora, intervjuer med mormor och farfar, farmor och morfar samt dikter till de gemensamma tidnin­garna. Där ingår också Mikaels fyndiga "farväldikt" till lärarinnan.

Tack för de många åren
som gett dig de gråa håren
men det är kaffetåren,
som räddat dig från båren.

De elever man haft är nu till åren komna. Förhållan­dena ändrar hela tiden. Livet blir dels lättare dels svå­rare med allt av oro och farligheter i luft och vatten. Terjärvbygden med alla vi haft att göra med lever i vårt minne. Vi följer med allt som händer där i helg och soc­ken.

Släkten följer släktens gång. Man önskar alla som lever och verkar i Terjärv lycka och välsignelse och vi tackar för allt vi fick uppleva av både glädje och möda. Där ar­betade det gamla släktet, nu lever de yngre vidare mitt i sina uppgifter.

Ur ”Släkt och Hävd nr 23 – 1986”