| Tal vid hembygdsfesten 1976 |
| Skrivet av Nils Granö |
| 2008-07-02 22:55 |
|
Terjärvbor hemma och Terjärvbor hemma från
förskingringen Nils Granö Tal vid hembygdsfesten 1976 Emigrationen är, som vi vet, en gammal företeelse här i Terjärvtrakten och går tillbaka till mitten av senare hälften av förra århundradet. Folk flyttade då i huvudsak till Nordamerika, men en del så långt bort som till Australien. Sverige var på den tiden ett lika fattigt land som Finland - en fjärdedel av det dåtida Sveriges befolkning emigrerade ofta till samma delar av Nordamerika som emigranter från Finland. Huvudorsaken till emigrationen från våra hemtrakter var naturligtvis svårigheten att hemma få en dräglig utkomst. Det är givet, att också andra orsaker fanns, Äventyrslusten var inte den minsta bland dessa. Eftersom kommunikationerna på den tiden - efter nutida begrepp - var mycket undermåliga, blev emigrationen ett stort företag och också i många stycken mera definitiv. Många av färddeltagarna har egna erfarenheter av eller har hört föräldrar, eller far- och morföräldrar berätta om vilka vedermödor en Amerikaresa på den tiden kunde innebära. En del emigrerade i stort sett för gott, for att stanna i det nya landet och kom kanske aldrig tillbaka. Andra kom tillbaka efter 10-20-30 år eller mera - på kortare besök eller for att tillbringa sina sista år i hembygden. En del åkte över från början inställda på att stanna borta ett antal år, att arbeta, snåla och spara för att sedan återvända hem och för de sparade slantarna köpa en bit jord och bygga sig ett hus och på så sätt skaffa sig en fast egendom som de inte på annat sätt kunnat göra. Även om kommunikationerna var besvärliga och avstånden långa låg dock den största svårigheten i att lära sig ett nytt helt främmande språk och att lära sig ett annat levnadsmönster, att finna sig tillrätta i en i vidaste mening annan kulturmiljö. Man slöt sig gärna tillsammans i kolonier och genom att stöda varandra klarade de flesta den stora omställningen, ett fåtal gjorde det inte och kom hem som misslyckade - eller försvann och glömdes bort. Den emigration - i huvudsak till Sverige - som kom igång på nytt efter andra världskriget under 50- och 60-talen hade givetvis i grunden samma orsaker som den tidigare Amerika- emigrationen. Omständigheterna och förutsättningarna i det nya landet var dock väsentligt annorlunda och steget var på långa vägar när inte så stort. De flesta svenskspråkiga i våra trakter lyssnade under 40-,50-,och 60-talen i huvudsak på Sveriges radio, man läste rikssvenska veckotidningar och ibland även dagstidningar. Man kände en språklig och kulturell samhörighet med grannlandet i väster, som i många fall var större än den samhörighet man kände med andra delar av och andra språkområden i det egna landet. Det kändes för många mera naturligt att söka sig arbete i olika delar av Sverige än t.ex, i de industrialiserade södra och sydvästra delarna av Finland. Lägg till detta att med moderna kommunikationer var resan inte mycket besvärligare och att hålla kontakten med hembygden per brev eller telefon inte svårare eller nämnvärt dyrare från Stockholm än från Helsingfors eller Karhula. Efterfrågan på arbetskraft var tillsynes omättliga och lönerna, sedda från denna sidan av viken, furstliga. Man åkte därför med friskt humör iväg för att tjäna storkovan i det land, man trodde sig känna lika väl som sitt eget hemland. Efter den första smekmånadsperioden då man girigt insög alla nya intryck - både positiva och negativa - började man så småningom inse att man i vissa avseenden inte riktigt passade in i den nya miljön. Steget från ett knapert men relativt fritt liv i ett bondesamhälle till ett industrialiserat stadssamhälle som styrdes av föreskrifter och stämpelklockor var ganska stort. Många hade inte sett en fabrik eller en större verkstad från insidan innan man huvudstupa kastades in i jäktet och hetsen. Omställningen underlättades inte av det faktum, att ett modernt industrisamhälle kan bereda arbete åt oskolad arbetskraft bara i form av tunga och delvis otrivsamma arbeten i gruvor och järnbruk. Många föredrog arbeten inom det traditionella timmermansyrket, som byggnadsarbetare eller det mera fria livet som skogshuggare. Ibland uppfattades hänvisningen till monotona eller tunga och smutsiga arbeten som en form av diskriminering, man blev satt att göra arbeten, som landets egna befolkning var för fin för att göra. Detta hade som följd, att man ofta bytte arbetsplats och i att antalet finländare bland hoppjerkorna var relativt stort. Det fanns kanske en tendens att glömma att ens egen situation hade varit densamma inom en industri i Finland och att den hade mindre med diskriminering att göra än med personens förutsättningar som industriarbetare. Den språkliga samhörighetskänslan fick också sina törnar, Man blev först oförställt förvånad, sedan smått förbannad när man fick höra, att man talade bra svenska för att vara finne. Man insåg så småningom i bästa fall - att sådana uttalanden var sagesmannens ärliga mening och att de helt enkelt bottnade i bristande kännedom om att det existerade en svenskspråkig folkgrupp på andra sidan Bottenviken. Den kantstötta självkänslan tolkade ibland detta som ren, skär dumhet och obildning. Man glömde kanske, att ens egen förmenta kunskap och kännedom om Sverige och svenska förhållanden också borde ha omfattat vetskap om ovetskapen. Olikheter i värderingar och levnadsmönster ger givetvis alltid anpassningsproblem - mer eller mindre allvarliga och mer eller mindre långvariga. Man börjar gärna, på emigranters vis, med att sitta och diskutera sådant som skiljer och mer eller mindre omedvetet blir diskussionen en kritik av det som är annorlunda och värderingarna blir gärna sådana, att det som är annorlunda än det man är van vid, också är dubiöst och rent av sämre, och just därför att det är annorlunda. Den som stannade en längre tid vänjde sig så småningom vid det som avvek, man accep- terade vissa andra värderingar, man blev i viss mån försvenskad" , eller mera riktigt uttryckt urbaniserad d.v.s. mera stadsbo. Många av de, som har valt att söka sin utkomst i Sverige, har varit unga människor i sina bästa ålder. Man har hemifrån varit van vid att hugga i och arbeta när det behövs och hemifrån också fått lära sig att alltid försöka göra rätt för sig. Det är ställt utom allt tvivel, att svenska arbetsgivare och också den svenska allmänheten lärt sig att uppskatta den arbetssamhet och ambition som med några få undantag karakteriserar de inflyttade finländarna. Arbetsviljan och de möjligheter som det svenska samhället erbjudet har i kombination resulterat i att man kunnat skapa sig en tryggad tillvaro på ett sätt som inte för alla varit möjligt i hemlandet. Den insikt som emigranten av egen erfarenhet fått i betydelsen av någon form av yrkesutbildning tar sig också konkreta uttryck. Många har skaffat sig en utbildning eller kompletterat en bristfällig utbildning och de flesta är ytterst måna om att ge sina egna barn en bättre start i livet genom att sörja för att barnen får en utbildning. Jag tror att de flesta emigranter här håller med mig om jag påstår att man kunnat ge sina barn helt andra möjligheter att leva ett mera rikt och meningsfullt liv än man vågar tro att man kunnat ge dem hemma. Man hävdar ofta från politikerhåll att den stora avtappning av arbetskraft som emigrationen till Sverige varit har varit till stort men för hemlandet och dess utveckling. I kalla siffror innebär utflyttningen givetvis en stor arbetskraftsreserv som man ställt till grannlandets förfogande. Man kan dock med viss fog fråga sig hur denna reserv kunnat komma hemlandet till godo då man i hemlandet inte kunnat bereda vare sig sysselsättning eller yrkesutbildning eller bostäder. Kan man förvänta sig, att unga arbetsföra människor av rent sentimentala skäl skall finna sig i att leva på eller under existensminimum och inte heller kunna ställa annat i utsikt för sina barn, ifall man med egna insatser kan skaffa sig en hyfsad tillvaro på så nära håll? Är det inte sannolikt, att denna reserv i själva verket hade blivit en tung belastning om inte reserven hade funnit sin utkomst utanför hemlandets gränser? Exporten är för varje industriland av stor vikt. För det relativt nya industrilandet Finland ligger den närmaste exportmarknaden i väst, i grannlandet Sverige. Det har ofta från finländskt industrihåll omvittnats att Sverige med dess öppna marknad är den marknad på vilken man prövar sina krafter och sina marknadsföringsmetoder innan man ger sig ut i stora världen. Vad har i det sammanhanget arbetssamma och kunniga finländska emigranter betytt för att i Sverige skapa respekt för finländskt kunnande och öppna marknaden för finländska varor? Vad betyder en halv miljon finländska emigranter i Sverige som marknad för finländsk export- industri? Man har också hävdat att Sverige borde "lämna ifrån sig" den finländska arbetskraft man utbildat när Finland har behov av och kan sysselsätta den. En viss sådan effekt kan man spåra, rätt många, har varit sysselsatta inom svensk industri ett antal år och sedan återvänt hem med en yrkesutbildning eller yrkespraktik och tack vare denna kunnat skaffa sig en utkomst i hemlandet. En systematisk värvningskampanj från vissa finlandska industrier i syfte att locka hem yrkesutbildade emigranter gav väl knappast det resultat man i den då rådande högkonjunkturen hade önskat sig. Ett stort hinder var bl.a. bostadsbristen i Finland. Värvningsivern mattades f.ö. också snart av då högkonjunkturen förbyttes i lånkonjunktur. Då finns inte längre behovet av eller möjligheten att sysselsätta den utflyttade arbetskraften. En urinnevånare i något av de större industriländerna som t.ex, USA eller Västtyskland har betydligt större valmöjligheter inom sitt eget land både vad det gäller yrkesval och val av arbetsgivare. I de små nordiska länderna är valmöjligheterna i varje land för sig betydligt mera kringskurna. Att vidga valmöjligheterna genom den gemensamma arbetsmarknaden och genom att i praktiken avlägsna gränserna mellan de nordiska länderna blir ett sätt att i praktiken ge finländare, svenskar, norrmän och danskar förutsättningar som är mera jämställda med de förutsättningar invånare i ett större industriland har. Hur varje individ utnyttjar eller låter bli att utnyttja dessa möjligheter bör vara hans ensak och en del av hans individuella fri- och rättigheter. Hur man än ser på emigrationen - ur den enskilda individens eller ur nationalekonomisk synvinkel - måste man se den fria nordiska arbetsmarknaden som en synnerligen viktig och nyttig säkerhetsventil. Den medger fri flyttning av arbetskraft från områden där det finns ett överutbud till områden där det finnes efterfrågan. Den ger en nyinflyttad samma skyldigheter, men också samma sociala rättigheter som landets egen befolkning har. De senaste decen- nierna har Sverige varit det land som behövt och fått ta emot arbetskraft. I framtiden kan det kanske bli Norge - eller varför inte Finland? Den fria arbetsmarknaden ger ett större hemland och individen större möjligheter att förverkliga sig själv, men ger också möjligheter till större förståelse för nationella egenarter. Den Sverige-emigration, man med blandade känslor upplever bl.a. i vår hembygd, är trots allt bara en liten detalj i ett betydligt större mönster. Den är följden av en samhällsomvälvning som idag pågår överallt i världen och som har sin grund i den industrialiseringsprocess som människor startat och kanske - kanske inte styr. Alternativen är att antingen positivt medverka i den eller att helt isolera sig från omvärlden med stagnation och tillbakagång som följd. Man kan dock inte hindra solen från att att gå upp genom att dra för rullgardinerna och man blir totalt bländad när rullgardinen förr eller senare går upp. Att leva och verka inom en vidgad arbetsmarknad ett större hemland - behöver inte och bör inte betyda, at man klipper av alla band och kontakter med födelsebygden. Den står dock för många av de väsentliga grundvärderingar som man bär med sig , kanske det viktigaste bagaget den dag man ger sig iväg hemifrån. De idealen och värderingarna uppväger oftast de eventnella otillräckligheter man upplever sig ha i en del andra avseenden. Att det avgjorda flertalet av emigranterna har kvar känslan för och kontakten med hembygden illustreras tydligt av den svärm av bilburna flyttfåglar som främst varje sommar i semestertider söker sig tillbaka till födelsebygden och hemtrakterna. Man känner sig styrkt när man återvänder, men lär sig också uppskatta de möjligheter man fått på annat håll. Låt oss därför slå vakt om känslan för hembygd och traditioner, men låt oss samtidigt vara öppna och lyhörda för de förändringar vi ändå inte vare sig kan eller bör försöka att urskillningslöst förhindra. Låt oss i stället försöka ta vara på det bästa ur både det som är gammal tradition och ur det som litet mångtydigt kallas för utveckling Släkt och Hävd nr 19, 1976 |
| Senast uppdaterad 2015-04-12 06:36 |
