| Kallmejerierna |
| Skrivet av Julius Björkbacka |
| 2008-10-06 22:58 |
|
Julius Björkbacka: - Jag minns . . . . KALLMEJERIERNA - Då man tänker sig med vilka miljonomsättningar våra dagars mejerier rör sig så är det kanske svårt att fatta under vilka små och anspråkslösa förhållanden våra fäder startade denna så betydelsefulla näringsgren - mejerihanteringen. Under adertonhundratalets sista decennier fanns det i Terjärv sockens alla byar ett flertal s.k. kallmejerier. Samtliga dessa småföretag upplöstes omkring år 1900. Den 6 november 1905 vidtog Insjö andelsmejeri med sin verksamhet. För att nu nämna några så hade kolamborna sitt eget mejeri beläget i Pellas-kröken och med Alina Knutar som mejerska. Hästbackas kallmejeri var stationerat i framlidne klockaren Sunds stora bondstuga på Sunabacka med Lovisa Ravall i mejersketjänsten. Närmare sekelskiftet fungerade även ett ångmejeri i byn vid Nybondas, där en brunn i närheten ännu bär namnet Mejeris-brunn. Alina Zittra var mejerska. Sandkulla mejeri i kyrkbyn sköttes av Mathilda Sandkulla (Sanddjäls-Tilda), Granö mejeri av Amanda Sågslamp och Kortjärvi kallmejeri på Djupsjöbacka av Edla Ahlsved. Samtidigt med kallmejeriet på Björkbacka existerade i grannskapet ett ångmejeri på Fors hemman och konkurrensen var därför livlig om från vilket mejeri man kokade den bättre vit-varm-mjölken. Därifrån historien om gubben, som inte fick sova på två veckor. Då det var uppehåll för reparationer på mejeriet fick han inte sova i avsaknad av varm-mjölken och då mejeriet kom i gång måste han som oftast upp på natten och smaka på anrättningen. På nämnda ångmejeri vid Forsas tjänstgjorde som första mejerska Edla Nylund ( utbildad). Hon efterträddes av Maria From (Jonnas-Maj) och därefter vidtog vetilflickorna Kristina och Lisa, den senare är nu 88-åriga Lisa Ahlsved i Djupsjöbacka.  Alla kall- och ångmejerier handhades dessutom av en manlig disponent, vanligen någon därtill kompetent person, utsedd av och ur grannskapet. Som första disponent på Björkbacka kallmejeri fungerade Emil Byskata (Tolvmans-Emil, f.d. lärare vid ambulerande småskolan) med syster Hilma som mejerska. Den tidens inkomstmöjligheter var små. -Tå mååna var slut å Emil gav me löönä, så hadd ja 10 mark ti't a' heim i vantn, berättade mejerskan. Efter Emil Byskatas frånfälle år 1894 efterträddes han i disponenttjänsten av Anders Byström (Kaitback-Anders) Efter det Anders Byström avtjänat sin värnplikt i rysk-finländska militären i Uleåborg åren 1884-86 och de påföljande åren övat reserverna på Merijärvi-åsen, så mottog han uppgiften som ansvarig kontrollör på sin hembys kallmejeri. Han hörde till det slaget av människor som vi kallar en praktisk hand eller varför inte tusenkonstnär, ty det fanns få yrken på det praktiska området som han ej bemästrade. Plåtslagaryrket var inte heller främmande för Anders Byström och mejeriets inventarier, för smörtillverkningen behövliga attiraljer, såsom mjölktinor, gräddslevar, hinkar, vingeltjärnan och smörmangeln var alla gjorda av disponentens hand.  Deltagarna i Björkbacka mejeribolag var till antalet 10 bönder, som regelbundet varje morgon och afton förde sin mjölk till mejeriet. Efter det mjölken uppvägts hälldes den i tinor av 10-15 kg storlek, vilka var försedda med respektive leverantörs bomärken. Mjölktinorna placerades därefter i en omkring två meter lång träbalja fylld med vatten och is för att stå tills grädden steg till ytan. För gräddens stigande åtgick ett dygn och då handskummades mjölken med slev och grädden sattes (något syrd) på halvvarmt ställe tills varannan dag vingeltjärnan kom i gång. Den bestod av en större fyrkantig trälåda på fotunderlag. Den löpte på en roterande axel och var försedd med handtag på båda sidorna. Gräddens värmegrad avprovades först av mejerskan med en termometer, och så sattes kärnan i rörelse, dragen av ett par manliga leverantörer, som också drog smörmangeln. Ingen som helst provning av mjölken, vare sig fetthalt eller kvalitetsklass förekom. Man räknade endast med att mjölk är mjölk och smör är smör. Reda och renlighet hörde dock till dagordningen (vilket ju främst får påföras mejerskans meritkonto). Det var leverantörernas plikt att i tur och ordning, varje fredag, resa in till Gamlakarleby stad, med häst naturligtvis, och avyttra smöret, en drittel på 50-60 kg per vecka. Smöret såldes vanligen till uppköpare, bl.a. Jenki och Klapunen. Det kan till sist nämnas att då det var husbondens, som ägde mejerihusat, tur att resa in till staden med veckosmöret och han därvid blev tillfrågad om namnteckningen så kom han att fälla yttrandet: Skriv på dritteln Hans Hansson. Mitt mejeri. Detta självsäkra yttrande lever ännu kvar i folkhumorn, ty det har nu en gång blivit så i vår syndiga värld, att om stoltheten och högmodet jäser under en enkel bondtröja så blir egenskapen till åtlöje. Däremot om det stolta hjärtat klappar under en herremansrock, så kan högmodet imponera och finna mera berättigande.. Men det skall väl så förbli till tidens slut, då alla ojämnheter skall utjämnas, då också den gamla tiden med den nya skall förenas i ett förflutet helt. Ur Släkt och Hävd nr 8 - 1964 Redigerat Elof Granholm 06.10.2008 |
| Senast uppdaterad 2008-10-06 23:17 |
