www.mamboteam.com
loffe.net
 
 
Ett oktoberdrama i Terjärv år 1785
Skrivet av Emma Björkbacka   
2009-11-22 14:19

ETT OKTOBERDRAMA
I TERJÄRV ÅR 1785

En barnalärare med namnet Johan Mattsson och hans hustru Anna Tamerin bodde i sin lilla stuga på Heimbacka i utkanten av Terjärv Kyrkoby. Skolmästarn var i medelåldern och utom lärare var han ur­makare jämte snickare och förfärdigade skåpklockor. På Forsas gård i Kyrkoby finns en klocka, som är gjord av honom. Av inskriptionen på densamma, framgår att han hade sinne för det religiösa: - Klockan går och tiden går, döden och evigheten för dörren står. Thärföre låte oss göra godt medan tid är. Gal.br.6:9.

Anna och Johan förde en lugn och fridsam tillvaro i ett undangömt naturens paradis då en mörk höstnatt den 17 oktober 1785 tre sol­dater överrumplade dem i avsikt att rånmörda Johan och hans hustru.

Soldaterna Mathias Hjelt, Abraham Frod och Petter Lindström hade rå­nat, mördat och mordbränt barnaläraren Johan Mattsson och hans hust­ru från ”Kronoby  socken och Tervajärvi kapell”. De avrättades enligt ”Kongliga, Vasa Hof Rätts dom”, den 12 april 1786.

Till Kronoby avrättningsplats (på Kronobyåsen) hade samlats en stor folkskara som nyfiket åsåg hur bödeln eller avrättaren högg i tur och ordning av högra handen och huvudet av de tre männen. Därefter hördes såsom en susning genom folkhopen då till stupstocken trädde en sextioarig gråhårig präst och började tala med av sinnesrörelse darrande men klar och tydlig röst.  Det var nationalekonomen, teologiedoktorn, prosten i Gamlakarleby, Anders Chydenius, som på tjänstens vägnar höll predikan:

- Nu har dessa tre mördares blod flutit. Det avdunstar ännu såsom de mördades blods rop om hämnd; Jorden, som befläckats med oskyldigt blod, att den skulle rengöras från Förbannelse.       

Härefter fick de närvarande höra en noggrann berättelse om soldaterna Hjelt, Lindström och Frod, vilka i avsikt att råna hade mördat barnaläraren Johan Mattsson och hans hustru. Mordet hade begåtts mycket kallblodigt. Först mördades mannen, som försökte komma ur stugan. Hustrun bad om nåd, men Hjelt, som hade bedövat sina öron och för­härdat sitt hjärta, stack henne med det grymma vapnet, bajonetten, som förfärdigats att begagnas emot rikets fiender.

Efter att ha tagit penningarna, ringarna och klockorna antände rånarna stugan och flydde. Men "Herrens namn vare evigt lovat och ärat! Han som genom omständigheterna uppenbarat deras hemska brott och beredde illgärningsmännen deras förtjänta straff".

Legenden förtäljer, att de tre mördarna under flykten hade nått Granö by – eller ”Gräni-brintje” och då kapellets kyrkklockor efter brandens upptäckt, begynte ringa slog samvetet en av förbrytarna så att han återvände och bekände sitt och kamraternas brott.

Den gamla darrar, då han betänker, vad allt som ingår i detta mord. Däri ingår månget dyrt förbunds- och mången dyr eds brytande: dopför­bundet, i vilket de "märktes med vår dyraste Frälsares korstecken", konfirmationen,  i vars  samband de första gången åtnjutit den heliga och dyra nattvarden, där den av kärlek brinnande Frälsaren Jesus erbjöd dem, genom sin lekamens och sitt blods delaktighet, kraft att le­va heligt och gudaktigt". - Och ytterligare: "Såsom soldater hava de vid en upprullad fana med ed svurit: - Att  så sant Gud hjälpe dem till kropp och själ, vilja så vara, konungen och fosterlandet, trogna och skydda dem till sista blodsdroppen. Men o, förfärliga menederi. Dessa fridens och frihetens försvarare, de sticka själva kniven i en oskyldig medbroders hjärta.      

Ju längre prosten begrundar ärendet, desto grymmare ser det ut. Han utropar: - Vems hjärta brister icke, då mördarna i sitt raseri överfaller en oskyldigt. För vilken orsaks skull? Det förbannade be­gäret att röva från nästan hans egendom och tillhörigheter. O, min Gud, har satan så besatt syndens trälar, att de i sin ondska äro värre än skogens rovdjur. - Och han förfäras: - Vi äro alla utsatta i fara att bliva av dylika deras likar, rånade och mördade. Om sådana mördares och tjuvars förbund skulle finnas, vilket skydd skulle vi hava? Vilket lås våra ägodelar? Ett mord strider mot förståndet. Guds ord fördömer det strängt. Du skall icke stjäla. Du skall icke dräpa. Du skall icke hämnas eller hata ditt folks barn. Förbannad vare han, som hemligt slår och allt folket säge, Amen.

Åldringen känner sin bibel. Det ena bibelstället efter det andra åberopas. I alla förbjudas mord. Dödsstraff för mord är i Bibeln påbjudet.-  Hans blod, som människoblod utgjuter, bör genom en människa utgju­tas.

Den närvarande menigheten tiger. Soldaterna, som eskorterat de hals­huggna, lutar sig mot sina bössor. En och annan kvinna gråter. Den gamla prästen lyfter upp sin hand och pekar på de avrättades kvar­levor, som avger ånga i den tidiga vårluften.

- Dessa avhuggna händer och huvuden skola nu steglas och deras krop­par skola läggas på likkärran, för att deras blodtörstande ögon skola av korpar utgrävas och deras kroppar uppätas av örnar.

Avrättningsplatsen skall vara en levande predikan för långa tider. Den är vid allmän landsväg och kan ses av förbipasserande. Många stannar för att betrakta korparnas matplats.   

Predikan är lång. Menig­heten får höra en noggrann beskrivnings om huru Guds ord med avseende på dessa mördare besannats. – En ringa syremängd syrar hela degen. De hade som barn snattat, som ynglingar övat dryckenskap, varit odygdiga och lata. Lättjan efterföljdes av hunger och brännvinstörsten skapade penningbrist. Ynglingar, som växer upp utan tukt och som får hämnas små oförrätter, utvecklas småningom till utövare av våldsgärningar och mord.

Verkställd avrättning talar allvarsamt till alla åskådare. Till prästen säger de: - I haven fått av överherden Jesus den hjärtat rörande befallningen att vårda hans dyrt köpta hjord. Öppnen edra åhörares förstånds ögon genom rörande samtal och inse huru förfärlig synden är, och arbeten för att med Frälsarens försoningsblods kraft uppbygga levande gudsfruktan.

Till föräldrar: "- Eder förmanar jag hållen icke edra barns första förbrytelse i betydelselösa, huru ringa de än i sig själva är. En styv nacke bör nedböjas i barndomstid. Ingen damm kan förhindra översvämmande vatten, ingen medicin kan hjälpa en döende.

”O, I unga”, ropar talaren till unga män, som från närliggande för­samlingar har samlats för att åse avrättningen. ”Umgås med männi­skor, som hava goda seder, undviken syndigt sällskap och förbannen varje steg som I tagen i drinkarnas, kortspelarnas och hädarnas sällskap.”

Även äldre husbönder får sin förmaning: - Vad kunde jag idag säga till eder såsom varning? Jag hyser tvivel angående eder bättring, emedan jag såg senaste vecka eder stå på Gamla Karleby stads torg och I lyssnade utan minsta sinnesrörelse till dessa olyckliges skrik - och vad ännu svårare är, eder förhärdelse är så stor, att I just samma dagar druckna åkte på stadens gator.   

Soldaterna, som skamsna har stått och sett på varandra, spänner sina öron, då åldringen talar till deras: - Fem soldater har jag redan Gud förbarme sig - följt till stupstocken, och jag fruktar - O, jag fruktar - Store Gud! Tillintetgör min fruktan; O, att I i dag skullen förbättra eder!

Slutorden ljuder till hela folkskaran gemensamt: - Du store Herrens församling, som är här närvarande. Rannsaka detta grymma blodsutgjutande och syndens förfärande slut. Berätta denna hemska händelse för hemmavarande, berätta den ofta för edra barn och barnbarn att även de skulle förstå, vilken olycka väntar alla lata, olydiga och elaka. Undviken små förseelser såsom själva helvetet, och må de för­fära eder såsom bödelns yxa.

”- O,syndare, som säker är och trygger,
i syndens som och dödens dvala ligger.
Vak upp och se dig om! Det är hög tid;
Ännu vill Gud vara dig huld och blid".

   Skolmästarns brunn

Ovanstående är en utförlig skildring av "Skolmästarns” i Terjärv livsöde jämte över deras banemäns avrättning. Och man kom­mer att reflektera över hur mycket som lever kvar av denna hemska händelse i hembygdens historia efter de gångna 179 åren.

I en av Terjärv församlings kyrkböcker står antecknat för året 1785: "Johan Mattsson 49 år, 1 månad och 1 dag. Af tre soldater rånad och innebränd. Hans hustru erhöll samma våldsamma död".

Domböcker finns bevarade och ger detaljerade uppgifter enligt brotts­lingarnas egna bekännelser. Och på sydsluttningen av Heimbacka i Terjärv finns några små minnesmärken. En brunn av vanlig storlek ut­märker läget för skolmästarfolkets hem, som kom att bli deras eget krematorium - över vilket århundradens vegetation skall krypa fram och täcka askan.

Emma Björkbacka
 
Ur ”Släkt och Hävd" nr 7/1964
Omskrivet och redigerat Elof Granholm 22.11.2009
Senast uppdaterad 2009-11-24 07:03
 
 
Top! Top!