FÖRSAMLINGEN - SKOLANS MODER

Då Terjärv år 1667 bildade eget kapell under Kronoby moderförsam­ling och 1671 fick egen präst, började en ny epok i ortens andliga liv. Anteckningen om hans frånfälle, som är införd i församlingens första bok över födda, döda etc. först mer än 45 år efteråt av den fjärde kapellanen i Terjärv, Lars Häggman, lyder så: "Comministern Herr Carl Werander, som ifrån år 1671 varit denna församlings första Lärare, afsomnade år 1699, den 18 Junii på 11 Sond. efter Trinit. under Kyrke­tiden och begrofs där 9 nästfölj Julii af Herr Pr(eses) M. Jacob Falander, och lades den förste uti den så kallade Prästegrafven." Det genom generationer bevarade minnet av den förste egna prästen gömmer i ordet "Lärare" en nyckel till förståelsen av kyrkans dåtida funktion även på det pedagogiska området.

Församlingens tillkomst sammanfaller med stormaktstidens kraft­utveckling även på det kyrkliga området. Karl XI gynnade av religiösa och politiska orsaker uppkomsten av nya församlingar. Vid denna tid pågick ett sjudande nydaningsarbete inom kyrkan under konungens en­väldiga ledning. Mellan åren 1686—1703 utkom den nya kyrkolagen, Svebilii katekes, ny handbok, av vilken förresten ett exemplar skänktes av Karl XI till Terjärv, ny psalmbok, ny skolordning samt ny Bibel­upplaga.

Ortodoxiens ivrande för ökad läskunnighet betraktades inte som ett självändamål, utan avsåg att bibringa gemene man bättre kunskap i kris­tendomens huvudsanningar. Redan vid medlet av 1600-talet var allmo­gen på många orter läskunnig på grund av prästerskapets bemödanden. Särskilt i de "norra prosterierna i Österbotten" nåddes goda resultat. Sålunda skriver biskop Terserus år 1660 till Per Brahe, att han vid visitation i Österbotten funnit det vara ganska väl beställt med det kyrkliga arbetet. "Kvinnfolk och manfolk, så många som till förstånd komne äro, kunna mest i alla socknar, helst i de norra prosterierna, alla både läsa katekesens hufvudstycken med Luthers förklaring och svara till alla nödi­ga frågor, deras salighet angående." År 1673 går biskop Gezelius utta­landen i samma riktning. I somliga församlingar finns inga familjer, som saknar en boklärd, som kan lära sig och andra. Han anser förkla­ringen härtill vara fliten hos lärarna, d.v.s. prästerna. Terjärvbornas iver att få egen kyrka och präst beror inte bara på det långa väglösa av­ståndet till moderkyrkan i Kronoby utan även på behovet av egen Lärare. Kyrkans alltjämt stigande krav på folkupplysningen tog sig bl.a. uttryck i bestämmelser om att ingen skulle få admitteras till Nattvarden, som ej kunde "göra reda för sig uti deras kristendomsstycken".

Terjärvs första Kyrkobok från år 1708 utgör sålunda endast en bok med anteckning av namn på dem, som kommit till de anbefallda kate­kesförhören och läsförhören. Luthers lilla katekes var den enda läro­boken, och vitsorden i dess samtliga huvudstycken antecknades skilt för var och en liksom datum för allas nattvardsgångar. Andra data såsom födelse, vigsel m.m. saknas i denna bok liksom namnen på icke konfir­merade. Kyrkolagen angav själv, att barn, drängar och pigor skulle lära sig läsa i bok för att "se med egna ögon vad Gud i sitt heliga ord bju­der och befaller". Ortodoxiens företrädare hade en nästan naiv tilltro till den yttre formella kunskapens betydelse. Det var dock nödvändigt att genom sådan skolning och en sträng kyrkotukt bryta med hedendom, vidskepelse och råhet hos folket.

Uppsikten över barnens första kristendomsundervisning ålåg i första hand hemmen, varvid man fick anskaffa utomståendes bistånd, om för­äldrarna inte kunde sörja för den. Den egentliga undervisningen sköttes av prästerna själva genom bibelförklaringar, katekesutläggningar och katekesförhör. Predikan kom därför att få ett framträdande pedagogiskt-didaktiskt drag.

Redan i prästerskapets privilegier år 1675 underströks dock även klockarens undervisnings- skyldighet. Detta stadfästes i den nya kyrko­lagen 1683. Ingen fick antagas till klockare som inte kunde undervisa och lära ungdomen i församlingen att läsa och skriva. Han hade att med all flit driva barnaläran. Praxis gestaltade sig dock olika på olika håll. Den allmänna fattigdomen, långa avstånd m.m. hindrade förverkligandet av bestämmelserna.

Den svenska ortodoxiens hedersamma insats i folkupplysningens tjänst lade grunden för det religiösa och kulturella arbetet för århund­raden framåt. Upplysningstiden och de religiösa strömningarna i kyrkan ändrade inte något i den hävdvunna och lagstadgade undervisningen. Man tycker sig dock märka, att den kyrkliga folkundervisningen små­ningom försvagades efter skilsmässan från Sverige genom 1808—09 års krig. Men så småningom vaknar ett nytt intresse för skolidén hos präs­terskapet i Kronoby-Terjärv.

På en allmän kapellstämma i Terjärv den 9 januari 1825 bestäm­des om att reglemente för ett blivande lånemagasin. I dess 15 § stadgas, att sedan "Magazins Fonden" stigit till 800 tunnor för andra gången "må det ankomma på Sockneboerne at i en framtid och derest omstän­digheterna dertill kunna föranleda använda öfverskottet till beständigt understöd antingen för någon Schola eller Fattighus inrättning inom församlingen ..."

Protokollet är undertecknat "På samteliga Teirijärfvi kapell boernes vägnar" av magister Jonas Reinhold Granlund, som var kapellan i församlingen 1821—39, samt av tolv skattebönder med kyrkvärden Nils Danielsson Sandkulla och nämndeman Hans Björk i spetsen.

Kapellanen Häggström led sålunda ett svidande nederlag. Inte en enda röst synes ha höjts för hans planer. Hans uthålliga kamp för skolidéns genomförande i Terjärv väcker respekt. Ehuru han var pietist till sin religiösa åskådning såsom många andra präster på denna tid, väckte hans reformiver och något buttra sätt församlingens ovilja. Från och med hans egid har vi vår första kyrkostämmoprotokollbok i församling­ens ägo. Ett av de första protokollen berättar om hans kamp mot oseden att medföra hundar till kyrkan, vilka störde gudstjänsten med sitt oljud. Strävan att förbättra skolförhållandena kännetecknar hela hans ämbetstid. Men församlingsbornas mostånd hårdnade också. År 1869 i maj måste han låta stämman behandla frågan om okynnesdåd mot appara­turen i klockstapeln, såsom sandkastning på klockaxlarna, buller, oljud och ringning av storklockan överända. Han måste också fatta beslut om stängning av kyrkdörrarna efter gradualpsalmens slut på grund av det ständiga springandet in och ut. Hans eftermäle i folktraditionen blev därför inte heller så bra det hade förtjänat. I detta delar han sitt öde med de flesta framstegsivrare.

Nederlaget i folkskolfrågan bekräftades år 1859 totalt vid behand­lingen av församlingens övriga pedagogiska frågor. Detta år hade man på läsförhören bestämt, att söndagsskolor avsedda att lära barnen stava och läsa skulle inrättas i de läslag, där bokläsningen hos de mindre var svagare, än man av deras ålder kunde vänta, "isynnerhet hvad stafningen vidkommer". Sådana söndagsskolor ordnades i Kortjärvi på fem stäl­len, i Kyrkoby på fyra och i Hästbacka by på ett ställe. Skolmästare­befattningen skulle byalagens husbönder på söndagseftermiddagarna utan ersättning turvis bestrida, envar omkring en månad. Häggström hade sina dubier beträffande sina husbönders lärarkompetens och tog därför upp frågan om att en längre tid, t.ex. ett år, låta den person er­farenheten visat vara lämpligast fungera som skolmästare. Enär ingen utan ersättning skulle åtaga sig att arbeta så lång tid, föreslog han, att var och en skulle årligen erlägga några kopek till skolmästarn för sina barn. Han skriver vidare om detta i protokollet: "Denna kostnad kunde nogsamt enhvar vidkännas, då den blefve hvida mindre än en ordentlig byaskolmästare skulle medföra, om den rätta kristna kärleken till sina barn bodde i hvarje faders och moders hjerta och finge utgöra den rätta måttståcken å deras handlingar, men då den saknas blir följden som äfven vid detta tillfälle förspordes, nämligen att största delen af för­samlingens närvarande medlemmar satte sig emot all betalnings erläggande till söndagsskolmästaren och ville att skolgången skulle förblifva på den fot som här förut är omnämndt". Detta betydde, att skolmästarturen även komme till den, som "sjelf ej kände grunderna för stafningen och den rätta läsningen". Följden bleve, att hans undervisningsmetod skulle vara "mindre ändamålsenlig, ja måhända skadlig för barnen".

Att Häggström till sist dock vann i denna strid framgår av en kyrkostämma, som hölls den 6 juli 1862 under ordförandeskap av fält- och kontraktsprosten Jacob Adolf Cajanus, församlingens kyrkoherde. Utan att protestera gick församlingen med på att i varje skoldistrikt låta upp­teckna barnen och för varje söndag erlägga den bestämda betalningen vare sig barnen var med eller inte.

Den i Kyrkolagen av år 1686 ingående bestämmelsen om klockarens undervisningsskyldighet var inte fullt klar. Huvudsaken var, att han kunde leda psalmsången. Klockarskolor kunde väl inrättas tidigare i mera välbärgade församlingar. Men praxis förblev olika. I Terjärv kun­de detta förverkligas så sent som 1857, då klockaren Sund avled och tjänsten som resultat av den ovannämnda skolstriden förenades med en nyinrättad lärartjänst. Den var då avsedd till något vida mer, nämligen en fast folkskola, såsom Reglementet utvisar. Den förste innehavaren blev klockareleven Carl Johan Bergman, som för den ökade tjänst­göringsskyldigheten fick en löneförhöjning av 12 tunnor spannmål från Låne och Besparingsmagasinet. Domkapitlets Memorial angående Reg­lementet för Skolinrättningen behandlades på kyrkostämma den 27. 12. 1857 och godkändes med smärre ändringar. Ett hemman för inrättande av nytt klockarboställe inköptes genom beslut den 28. 9. 1856, beläget vid Märabacka, där alltså skolan kom att hållas. Den började sin verk­samhet hösten 1859. 

Det ihärdiga intresse för folkskolidén, som pastor Häggström lade i dagen, måste ses mot bakgrunden av utvecklingen på det religiösa och kulturella området i vårt land. Den framstegsvänliga pietismen hade segrat över hela linjen och godkänts även av kyrkans styrande kretsar. Intresset för kulturella strävanden var på 1840- och 1850-talen i Finland större än någonsin förut. Folkskolfrågan var under allmän debatt. Alexander II lät kungöra sitt liberala program år 1856. Det upptog bl.a. införandet av folkskolor i Finland. Då senaten gav tillfälle att inkomma med förslag i den aktuella skolfrågan, inlämnade Uno Cygneus år 1857 ett opus "Strödda tankar om den tillämnade folkskolan i Finland". Detta ledde till hans utrikesresa på offentligt uppdrag och hans "Förslag rörande folkskolväsendet i Finland", som sedan kom att giva prägel åt landets folkskolförfattning år 1866. Denna skilde från början kyrkan och skolan åt i administrativt hänseende, säkerligen till nytta för båda parterna. Kyrkans banbrytande arbete genom prästerskapet i Terjärv på det pedagogiska området under århundraden når ett principiellt genombrott för folkskolidén i den s.k. Klockarskolans tillblivelse. Mot bakgrunden av svårigheter i form av fattigdom och hårt motstånd från allmogens sida samt med hänsyn till det osjälviska uppsåtet, som tydli­gast kommer fram i C. J. Häggströms skolprogram, har vi anledning ägna kyrkans insats för skolan vår tacksamhet och honom vår hyllning för hans pioniärinsats för folkskoltankens förverkligande på orten.

Runar Weckström

Ur ”Skolväsendet i Terjärv intill 1960”