SKRIFTSKOLAN

Skriftskolans början

Skriftskolan är den institution, genom vilken kyrkan i senare tider kanske mest utövat sitt inflytande på allmogeungdomen. Skriftskolans införande i vårt land går tillbaka till år 1740, då domkapitlet i Åbo genom sitt cirkulärbrev av den 12 november lade grunden till den. Allt som oftast hade det inträffat missbruk vid begåendet av nattvarden. Det hände icke alltför sällan, att fullkomligt okunniga och ovärdiga personer blev delaktiga av sakramentet. För att förekomma sådant fann konsisto­riet nödigt, att prästerskapet i församlingarna hölle årligen i 3 eller 4 månaders tid s.k. skriftskola, i vilken de, som för första gången ämnade begå nattvarden, skulle undervisas i salighetsordningen, sedan de först hos klockaren eller någon annan rent lärt sig läsa katekesen innan- och utantill. Var och en, som ej besökt skriftskolan, skulle förbjudas att begå nattvarden.

Förverkligandet av dessa bestämmelser drog dock ut på tiden. Men efter förloppet av några årtionden var skriftskolan överallt allmän. När skriftskola i Terjärv begynt hållas, är ej med säkerhet känt, men den omnämnes första gången på biskop Jacob Haartmans visitation den 12 februari 1784. Av protokollets stilisering framgår ej, huru länge skrift­skolor hållits. Att så åtminstone under de visitationen näst föregående åren varit fallet, kunde vi eventuellt sluta av protokollets uttalande, att skriftskolor flitigt blivit hållna.

Skriftskolbarnen

Från år 1795 har vi sedan noggranna förteckningar över skriftskolbarnen, varför vi skall taga några uppgifter om deras ålder och kunska­per från slutet av 1700-talet och 1800-talets första hälft. Intill år 1806 finnes utförliga uppgifter om skriftskolbarnens kunskaper, men därefter är endast barnens födelseår och antal nämnda.

År 1795 är skriftskolbarnens antal 43. Åldern varierar rätt mycket, i det en flicka är 28 år, en gosse 20 år och en 19. De övriga är förde­lade mellan 16 och 18 år sålunda, att det finns 10 adertonåringar och 17 sjuttonåringar samt 13 sextonåringar. Granskar vi närmare antalet skriftskolbarn årligen, finner vi, att antalet gossar och flickor i det stora hela följes åt. Skillnaden är åtminstone aldrig stor. Tar vi t.ex. tioårs­perioden 1802—12 i betraktande, blir sammanlagda antalet gossar 174 och flickor 177. Motsvarande siffror mellan 1824 och 1834 är 147 och 172. Flickorna håller sig i majoritet, ehuru denna i detta fall förefaller påfallande liten, ehuru tioårsperioder tagits i betraktande. Vad barnens ålder beträffar, kan det ha sitt intresse att få saken belyst med några statistiska uppgifter. Tar vi den sistnämnda tioårsperioden 1824—34 i betraktande, finner vi. att i olika åldrar varande gossars och flickors an­tal är följande, då icke de extrema fallen på ena eller andra gränsen tagits i betraktande.

Ålder-  Gossar-  Flickor
18 år-42-22
17 år- 74- 89
16 år-19-49
15 år-1- 6
Summa-147- 172

Av dessa tal framgår, att 17 år varit den vanligaste skriftskolåldern. Av tabellen framgår även med önskvärd tydlighet, att gossarna vid sitt inträde i skriftskolan i allmänhet var något äldre än flickorna. Så är antalet 18-åriga gossar under tioårsperioden 42, medan antalet av flickor i samma ålder är blott 22. Betraktar vi antalet av under medelåldern 17 år varande, kan vi konstatera samma sak. Antalet 16 år fyllda flickor är 49 och antalet gossar blott 19. Att ungdomar under 16 år besökte skriftskolan under äldre tider, får man anse som undantag. Under senare tider har dock skriftskolbarnens ålder nedgått i någon mån, och för närvarande får man anse den vanliga åldern vara 15 och 16 år. 

Deras kunskaper

Vad skriftskolbarnens kunskaper beträffar, ger anteckningarna där­om vid handen, att flickorna i allmänhet var något mer försigkomna än gossarna. Vi skall taga några uppgifter från början av 1800-talet, de enda år överhuvudtaget, från vilka noggranna uppgifter finnes om bar­nens insikter i katekesens huvudstycken, Svebilii spörsmål, Abc-boken samt läsning och stavning. De tre förstnämnda intresserar oss mindre, emedan det i allmänhet i alla tre fallen är fråga om utanläsning. Abc-boken innehöll ju också en del böcker och sådant, som skulle läsas memoriter. Medan ungdomarna i dessa erhållit nästan enbart bästa vits­ord, tycktes stavningen och innanläsningen som vanligt ha berett större svårigheter. Om vi tar i betraktande de fyra år (1802—06), från vilka fullständiga uppgifter finnes, får tabellen följande utseende med talen uttryckta i %.

   Stavning   Läsning
Vitsord Gossar  Flickor Gossar Flickor
X  37,9 % --- 58,2 % ---46,8 %-------58,2 %
Y  53,1 % --- 39,5 %--- 36,7 %----- -35,1 %
/  8,8 % ------2,1 %----16,4 %-------- 6,5 %

Av denna tabell framgår även med tydlighet, att flickornas kunska­per i allmänhet var större än gossarnas. Även förefaller det, som om stavningen skulle ha berett större svårigheter än själva läsningen, ty av gossarna har endast 37,9 °/o ernått bästa vitsord i stavning, medan mot­svarande procenttal i läsning är 46,8. För flickorna råkar procenttalet bli detsamma både i stavning och läsning. Antalet svaga i läsningen är däremot både hos gossar och flickor större än i stavningen. Medan anta­let svaga både i läsning och stavning för gossarna måste betraktas som relativt stort, är det endast ett fåtal flickor, som har erhållit sämsta vits­ord i dessa ämnen. Dock påträffar man även bland flickorna en och annan, som erhållit improbatur. Så har år 1804 hela tre stycken flickor erhållit underkännande vitsord och sålunda blivit tvungna att ett år till besöka skriftskolan. Det nämnda året var även de underkända gossar­nas antal 3. Samma var även antalet år 1815. Det hände sig således då och då, att någon trögläsare fick gå två år i skriftskolan, innan han eller mera sällan hon ansågs ha de kunskaper, som kunde ifrågakomma. Samma sak har inträffat intill senaste tider, varför det vore oriktigt att tro, att förseelsen blott hör samman med skriftskolans begynnelseperiod.

Tiden  för  skriftskolan

Vad tiden för skriftskolans hållande beträffar, så har den i någon mån växlat. Det vanligaste har varit, att skolan hållits om hösten unge­fär en vecka, medan huvuddelen lämnats till våren. Aldrig har det före­kommit, att skriftskola hållits 3—4 månader årligen, såsom domkapitlets cirkulärbrev av år 1740 angående skriftskolors hållande förutsatte. Att man började redan om hösten, tycks ha haft sin naturliga förklaring. Det var nämligen då, som de ungdomar, vilka sökte inträde i skrift­skolan, borde visa, att de verkligen innehade de erforderliga kunska­perna. År 1807 sades, att skriftskola hållits 6 veckor mellan påsk och pingst, varför det förefaller, som om ingen höstskriftskola åtminstone det föregående året hållits. Att man valt tiden mellan påsk och pingst, sades bero på att allmogens barn då har "den lämpligaste tid i anseende till deras ledighet ifrån hemmansarbetet". År 1856 omnämndes vid visitationen, att skriftskola hölls i vanlig ordning en vecka om hösten och om våren 3 å 4 veckor med 4 eller 5 dagar i veckan. Något skäl att förlänga denna tid ansåg visitator icke föreligga. Men vårterminen kun­de också vara kortare. Så uppgavs t.ex. 1836, att den omfattade blott tvenne veckor, vilket förefaller litet, då man tänker på de nu rådande förhållandena på landsorten i detta avseende.

Skriftskolans betydelse

Skriftskolan har haft ett utomordentligt inflytande på allmogen icke blott som skolinrättning utan även som bidragande till folkets åskåd­ningssätt i allmänhet. Sedan de äldsta tider har ju konfirmationen varit att betrakta som ett slags individens erkännande som fullvuxen i ett eller annat avseende. Ehuru icke konfirmationen genast vid skriftskolans uppkomst i vårt land verkställdes som avslutning på skriftskolgången, bildade dock det första nattvardsbesöket med eller utan konfirmation en viktig vändpunkt i varje människas liv. Den åskådning, som tidigare kommit det första nattvardsbesöket till del, kom nu själva skriftskolan till del, emedan det ju begynte fordras, att var och en, som ville begå nattvarden, måste ha besökt skriftskolan. Denna kom sålunda att bilda gränsen mellan barnets och den åtminstone i något avseende fullvux­nes liv.

Seder och åskådningssätt

Till denna grundåskådning kan vi härleda många seder och åskåd­ningssätt. Så har t.ex. ynglingarnas första nattliga besök hos flickorna sedan äldre tider intill våra dagar just skett under skriftskoltiden. Under skriftskolveckorna har många förbindelser ingåtts, som sedan resulterat i giftermål. Allmän sed har varit, att envar gosse under sin skriftskoltid skulle ha en s.k. skriftskolbrud.

Betecknande för det självmedvetande skriftskolgången åstadkom, är de självsvåld av olika slag, som skriftskolynglingarna hade för sig under sin skriftskoltid, då de från närliggande byar infann sig till kyrkbyn och tog in hos släktingar eller bekanta under den tid de besökte skrift­skolan. Detta självmedvetande tog sig ofta uttryck i ett förakt för de yngre, icke skriftskolgångna gossarna, ett förakt, som mycket påminner om eller kanske helt sammanfaller med den nybakade studentens över­sitteri gentemot beanerna. Just detta förakt är i vårt tycke ett gott bevis för det åskådningssätt bland allmogen, som lät gränsen mellan ynglingar och män sammanfalla med skriftskolan.

Som ett annat bevis för samma åskådningssätt kan vi vidare nämna, att det under inga omständigheter ansågs lämpligt för den icke skriftskolgångne att besöka allmänna danser, medan dessa besök efter genom­gången skriftskola ansågs fullt lovliga och på sin plats. Även då det gällde städslande av tjänstehjon, var skriftskolan utslagsgivande. En icke skriftskolgången flicka kunde på sin höjd påräkna plats som något slags barnflicka, en gosse som dränggosse, båda med en synnerligen obetydlig lön. Endast med den skriftskolgångne ingicks avtal i vanlig ordning vid helgomässtiden med förutsättande av vanlig lön.

Även i annat avseende medförde genomgåendet av skriftskola en viss förändring i den unga människans ställning. Medan det så t.ex. var nöd­vändigt, att den icke skriftskolgångna ungdomen årligen infann sig till läsförhören, räckte det i allmänhet till, om de äldre besökte dessa vart­annat år. Även skriftskolgången ungdom ansågs dock av allt att döma skyldig att infinna sig till läsförhören varje gång under 3 år, som följde det första nattvardsbesöket. Även förefaller det åtminstone tidvis ha varit så, att den skriftskolgångna ungdomen vid visitationerna förhördes blott i avseende å förståndet, icke i stavning och läsning såsom de yngre.

Nils  Hedlund

Ur ”Skolväsendet i Terjärv intill 1960”