PRÄSTFRUNS  SKOLA

En dag på vårvintern 1938 sammankom några personer i Terjärv kyrkoby för att med kyrkoherdskan Ethel Weckström rådgöra, om det skulle gå an att få till stånd privatundervisning i mellanskolans ämnen under hennes ledning. Sammanträdet ledde till positivt resultat, och un­dervisningen påbörjades redan följande höst.

Tolv folkskolgångna elever hade anmält sig till denna hemundervis­ning, vilken kom att försiggå i prästgårdens bastukammare. Folkhumorn döpte adepterna tämligen snart till "bastustudenterna".

Från folkskolan lånades sex gamla tvåmanspulpeter. Terjärv försam­ling utlånade ett orgelharmonium. En svartmålad pappskiva fick tjänst­göra som klasstavla. Ett enkelt bord och en stol utgjorde kateder. Lära­rinnans kartbok användes under geografilektionerna i stället för vägg­karta. Lokalen befanns snart vara både för trång och för kall och använ­des bara ett år.

Följande höst bröt vinterkriget ut. Följden för skolan var, att en del föräldrar började betvivla nyttan av fortsatt skolning av barnen. Under­visningen fortsatte dock, ehuru den flyttats till prästgårdens norra vinds­kammare. Då evakuerade tog den i besittning, upplåts kanslirummet i stället. Följande år togs den bofälliga landbondsstugan i användning och senare för en längre tid det gamla bönehuset, som ligger i prästgår­dens omedelbara närhet. Huset torde vara en enastående byggnad i Fin­land, uppfört av kyrkoherde C. A. Mellberg för egna medel och med talkohjälp till söndagsskolehus. Tyvärr var denna lokal för kall. Det gällde att ha ytterplaggen på inomhus när det blev högvinter. Huset reparera­des först hösten 1952. Det upplåts gratis av församlingen, som även stod för renoveringskostnaderna. Åren 1955—1958 tilläts undervisning­en försiggå i prästgårdens nyinredda källarlokaliteter, avsedda till pas­torskansli- och konferensrum.

Hösten 1958 grydde en ny epok för denna undervisning, då den med inspektor Johannes Åbondes förord och Skolstyrelsens svenska avdel­nings tillstånd inordnades som experimentklass i Kyrkoby folkskola. Läsåret 1958—1959 disponerades Kyrkoby utrymda småskolhus, och från hösten 1959 arbetar den i ett av klassrummen i den nya, moderna folkskolbyggnaden.

Verksamheten har fortgått sedan hösten 1938, med två års avbrott, i aderton år som hemundervisning och tre år som specialklass inom folk­skolans ram.

Med de tre första elevgrupperna lästes lärokurserna för mellansko­lans kl. I-IV på två år. De flesta eleverna var då utdimitterade från folkskolan. Under kriget var lärdomsskolans kurser förkortade i hela landet. Emellertid förlängdes kursen år 1943 till tre år, enär nu även yngre elever intogs. Lärdomsskolans kurser återgingo också så små­ningom till normal omfattning. Sedan dess har alla kurser pågått i tre år. F.n. pågår den åttonde kursens sista läsår.

Elevmaterialet har varit ordinärt, och flertalet har arbetat målmed­vetet. Efter genomgången kurs har eleverna tenterat till lärdomsskolans femte klass i olika läroverk i Österbotten. Inträdeskontrollen har varit ganska påfrestande för eleverna. Svagare elever har kommit in i kl. IV. Vid ett tillfälle har fyra elever med sin treårskurs nått kl.VI efter kom­plettering av V klassens kurs under sommarmånaderna.

Tack vare lärdomsskolelärarnas välvilliga inställning och uppmunt­ran har arbetet kunnat fortsätta.

Totalantalet elever i hemundervisningen utgör 146. Av dessa har de flesta nöjt sig med mellanskola och sedan inträtt i arbetslivet som bank-, kontors- och affärsanställda. Studentexamen har avlagts av 28, av vilka 20 har valt den akademiska banan. Av första kursen har 2 bli­vit missionärer i Afrika. Av de akademiskt utbildade har bl.a. 7 blivit teologer, 2 diplomingenjörer och 1 agroforstmästare, 1 arkitekt, 1 far­maceut och 1 har genomgått Handelshögskolan.

Av eleverna har i övrigt 5 utbildat sig till sjuksköterskor, 1 till diakonissa, 2 till postföreståndarinnor, 2 till ingenjörer, 3 till folkskollä­rare. Andra har blivit byggmästare, radio- och televisionstekniker, skol­kökslärarinna osv.

Trots svårigheter och trånga ekonomiska villkor har arbetet dock kunnat fortgå. Huruvida denna undervisningsverksamhet och liknande på andra orter kan bidraga till lösningen av problemet, huru lärdomsskoleundervisningen för begåvningsreserven i avlägsna mindre lands­kommuner skall lösas, är en fråga, som det ovansagda inte besvarar. Be­hovet är uppenbart. Att på något sätt tillfredsställa detsamma synes vara en samhällets angelägenhet, värd att diskutera.

Ethel  Weckström

Ur ”Skolväsendet i Terjärv intill 1960”