Vi har i våra nejder haft stor beröring med Satakunta- och Savolaxbor. Deras medeltida färdvägar var främst vatten­dragen, som från inlandet gick ut mot "saltsjön".

Gick Sveriges första östgräns genom Småbönders?

För ettusen är sedan be­räknades vårt lands be­folkning till omkring 50 000 personer. En fast bosättning hade då uppstått i landets sö­dra delar, men de som levde i "erämarkema" kännetecknades främst av en fångstkultur - de levde som nomader och flyttade från plats till plats.

När mystiken och det tänkta skeendet i Elias Lönnrots Kalevala var utspelad, när hedendom och kristendom möttes i våra nordliga sfärer, då började även konturer av en första östgräns skönjas mellan Sverige (Finland) och Ryssland (Novgorod). Sta­den Novgorod, sydost om Le­ningrad, bildade på 1100-talet ett eget storfurstendöme omfattande nordvästra delen av Ryssland samt Karelen. Senare kom Nov­gorod under Moskvas välde och då flyttades riksgränsen, eller rät­tare sagt de två staternas intres­seområden, längre norrut.

Tyskarna dominerade handeln i östersjöområdet på 1100-talet. Efteråt kom svenskarna och fick större makt - deras härtåg till Finland i mitten av 1200-talet be­nämndes även som korståg. De­lar av södra och sydvästra Finland samt Österbottens kusttrak­ter kom då i svenskt välde, något som katolska kyrkan också er­kände.

Vid Kymmene älvs utlopp finns i stenar inhuggna "djupa kors, varom allmogens berättelse ähr, at gräntsen emellan Ryss­land och Sverige i urminnes tider warit här" (David Starck). Även Jaakko Teitte omnämner här "en Rydse Steen".

I Jämsä var ån gräns. Namnen Ruotsinoja, Ruotsinkorpi, Venäjänkorpi och Venäläismäki visar här historiens väg. Även de ner­tecknade orden "Men desse som bo i Moskela fierding och widh åhn, hwilken före detta varit rå-åskilt mellan Rysslandh och Stoorförsten i Finland", är också en länk i beviskedjan.

Vi kommer till Soine, som har gränsstenarna "Iiroonkivi" och "Konungsstenen". I Soini bodde även bonden Filip  Keisar i Konungsby i dåvarande Pedersöre storkommun. Filip föddes 1562 och är anfader i den omfattande släktboken "Från Kejsarbacken ut i världen".

Från Soini går gränsen mot Vetil. Observeras bör att när vi talar om gränser på 1100-1300-talen så var de inte fasta och slut­na likt nutida statsgränser, utan bestod de av strategiska orter som i första hand avskiljde in­tresse- och strövområden från va­randra. Även den stora obebodda vildmarken hade värde för här­skarna. Kyösti Julku anser också att gränslinjen här i våra nejder främst var en intressegräns där Sveriges och Novgorods strövområden möttes.

Vi har i våra nejder haft stor beröring med Satakunta- och Sa­volaxbor. Deras medeltida färd­vägar var främst vattendragen, som från inlandet gick ut mot "saltsjön".

Birkarlarna, som under medel­tiden hade privilegium på han­deln med lapparna, och tillika uppbar skatt, hade vattenrutten Lappajärvi-Evijärvi-Esse i sina händer. De behärskade sina om­råden suveränt och berikades snabbt genom att en stor del av skatterna hamnade i egna fickor.

Enligt traderade berättelser har en färdrutt (saltväg) gått frän kusten och genom Evijärvi (Enaperä) till Räyrinki och sedan mot inlandet. Den användes av savolaxare på handelsresorna och minnen från dessa tider är nam­nen Pirkalaises och Pirkkalaisenjärvi i Räyrinki. Rutten gick snett över sydligaste Terjärv, således i området Småbönders. Här har vi även namnen Kåta järfvi och Tavast träsk, minnen från resenärer som dragit förbi eller slagit sig ner här.

Intressant i sammanhanget är Kvarnbacka, en grus-/klapper-stensås väster om Widjeskog. Stället är högsta punkt i norra svenska Österbotten, cirka 92 me­ter över havet. På åsen finns över 30 stycken så kallade lappgravar (traditionsnamn här).  I många fall kallas dylika fornminnen nu förvarings- gropar, där villebråd förvarades. Jag ställer mig myck­et frågande till denna teori. Nämnda lappgropar går nästan i nordlig riktning och de största, bortåt 4 meter i genomskärning och över metern djupa, ligger längst i söder. Sedan blir gropar­na mindre och mindre, den sista är bara några tiotals centimeter i diameter. Cirka 100 meter neråt från nämnda gropar finns några annorlunda fornminnen. Där är 5-6 stenar placerade i en ring och i mitten finns en sten. Ringen är 3-4 meter i genomskärning och är platt.

Kan nämnda fornminnen, lik­som urgamla jättekyrkor, ha nå­got med vidskepelse och fornnor­disk gudatro att göra? Mirja Miettinen från Museiverket har be­sökt stället. Hon fann det intres­sant och fastslog att groparna är fornminnen gjorda av människo­händer. Någon tidsbestämmelse ville hon inte ge, förutom att de tillkommit efter stenåldern.

Nämnda ås är i söder och syd­ost omgiven av stora myrar och mossmarker. De sträcker sig långt in i Vetil och Lappajärvi socknar och till Evijärvi sjö i nordväst är det ett par kilometer. På 1200-1300-talen var mossarna under vatten och bildade en stor sjö, således ett område som gav utkomst åt folk med nomadliv, och dessutom var som gjord för färdvägar.

I en artikel om svenskarnas an­komst och bosättning i Vetil, be­rör Pauli Löija, Räyrinkibo vid födseln, även den forna riksgränsen.

Löijas tes är att svenska ny­byggare kom upp efter Poras å och att endel stannade i västra delen av Räyrinki. I denna del av byn (Storby) talades svenska ända till 1800-talet jämsides med "finska, särskilt på hemmanen" Lång, Löja och Ahlberg. På sist­nämnda hemman var Margareta Håkansdotter från Ljungby i Småland husmor i mitten av 1600-talet. Hon är en av mina an­fäder

Området hör till Kronoby kommun och nedanför backen har vi Rånabba. Detta med för­svarsverk har jag dock svårt att tro; vi har många ställen i Terjärv med stenmurar i skogen, endel odlingar har övergivits halvfärdi­ga och sedan har skogen fått växa fritt.

Från Räyrinki tar vi riktning mot Vetils centrala delar och Perho å. Här är forsen Karjalankoski intressant. I utgåvan "DE Ostro-Botnia" har historiern J. Messenius en traderad berättelse enligt vilken Karjalankoski skulle ha fått sitt namn av att en hel grupp "venäjänkarjalaisia" skulle ha drunknat där under en han­delsresa. Forsen är även känd som Ryssforsen och ån som Rysseån. (Johannes Messenius, 1580-1636- född i Östgötaland, miss­tänkt för konspirationer med Po­len, dödsdömd, benådad, förvisad som fånge till Kajaneborgs slott i Finland - skrev under sin fängelsetid bland annat Sveriges historia från syndafloden till år 1611. (Scondia illustrata).

Jalmari Jaakkola anser att for­sen fått sitt namn genom att om­rådet öster om ån hörde till karelarnas intressesfär - deras utmar­ker sträckte sig hit. Från Karjal­ankoski till Småbönders är det cirka 8 kilometer och härifrån till Evijärvi sjö hälften kortare sträcka. Så vi befann oss under medeltiden i ingenmansland. Evijärvi hörde till en början un­der Pedersöre storkommun och sålunda till Sveriges intresseom­råde. Nämnda kommun är känd från 1300-talet. Till kommunen hörde i ett skede ett 30-tal kyrksocknan från Soini och Lehtimäki i söder till Himango i norr. Pedersöre som administrativt områ­de var dock något obestämt när födslovåndorna pågick. Kompo­sitör och professor Erik Bergman (Småböndersättling) har för mig berättat att han under en resa i Italien blev visad en gammal kar­ta över Norden, och där sträckte sig Pedersöremarkene långt upp mot Lappland.

Ett tiotal kilometer från Vetil ligger centrala Kaustby. Ilmari Wirkkala, intresserad fornforskare, har om sin födelsebygd anfört att många ortnamn där har an­knytning till 1100-1300-talen då tyska Hansan behärskade fisk-och skinnhandeln här uppe. Minnen från denna tid är Gentala (nu Kentala) från tyskans Genx eller fornnordiska "genta" (jänta). Vid Gentala gör ån en s-krök och här finns namnet "Weka". Här bygg­des i tiderna ett katolskt kapell tillägnat Sanct Jacob - katolska kyrkan var mån om sina adepter. Backen där kapellet stod fick namnet Kapellbacken (senare Kappelinmäki). Vid "Weas" på andra sidan ån finns en brantstu­pande ås, Temppelinharju, till minne av att kapellets vigda alta­re ömsom stått på denna plats. Sådana flyttbara altare kallades capelia.

I början av 1500-talet förföll kapellet - Luthers läroteser hade gjort intåg i nejden.

(Skräddarsonen Ilmari Wirk­kala studerade till arkitekt, grundrenoverade flera kyrkor, var bild- huggare med granit som främsta råmaterial, mångsidig skribent om fornforskning, sär­skilt beträffande som födelse­bygd. Äpplet föll nära trädet - sonen Tapio Wirkkala blev världskänd designer med bland annat egna utställningar i Mos­kva, Paris, New York och Mexi­co City.)

Från Kaustby var följaktligen Perho å gränslinje ut till Botteviken. Här ligger Rödsö, ett namn som ännu idag enligt rödsöbon Holger Snickars, uttalas "Röösi" sålunda så nära ordet rös man kan komma. De första kobbarna på den tidigare ön Rödsö stack väl upp ur havsytan redan i slutet av järnåldern och för 700 år sedan kan ön ha varit en strate­gisk pärla som åtskiljde Sveriges och Novgorods ströv- och intres­seområden.

Heimer Furu

Källor:

Handlingar från Chydenius-Institutet
Kronoby och Pe­dersöre kommuners historieböcke
samt uppgifter från i artikeln nämnda personer

P.S. Denna artikel som ingick i Vasabladet den 15 april 2000
torde ha varit en av de sista artiklarna Heimer Furu skrev innan
han insjuknade.
Artikeln ur ”Släkt och Hävd nr 35/2004”