Något om ”det kyrkliga livet i Terjärv 1900—1920”

Sammandrag ur seminarieuppsats i kyrkohistoria vid öppna högskolan vid Åbo Akademi, jan. 1983.

1. INLEDNING.

Kring senaste sekelskifte inträffade några viktiga händel­ser på det kyrkohistoriska området, vilka skulle få följder långt in på detta århundrade. År 1895 hölls bl.a. det ödes­digra Härmä-mötet, som skulle spjälka upp Lutherska Evangeliföreningen i tre fraktioner. Detta möte hade sammankallats av en av föreningens förgrundsgestalter, Johannes Bäck, för att utreda frågan om antinomismen ( = köttshelighet) inom föreningen. Detta möte skulle också få följder för Terjärv församling.

De yttre händelserna blev aktuella i Terjärv år 1901 då två personer med helt olika läroåskådningar tillträdde sina befattningar. Den 1 maj mottog Ernst Gustav Appelberg kyrkoherdetjänsten i församlingen och i augusti blev Gustav Wilhelm Pass lärare vid Kortjärvi folkskola på Djupsjöbacka. Den förstnämnde företrädde den nya kyrkliga väckelsen med pietistiska-anglosaxiska drag. Denna indivi­duellt betonade bättrings- och troslära kom efterhand att stå i skarp motsättning till den fria nådesförkunnelsen i Bäcks anda, vilken presenterades av Pass.

2. UNGDOMSVERKSAMHETEN.

Terjärv Kristliga Ungdomsförening, TKUF.

Då Josef Wilhelm Fontell 1864 tillträdde kapellanstjänsten i Terjärv utbröt en evangelisk väckelse i församlingen. Denna väckelse följdes upp av khde Carl August Mellberg och Fontells son, Johan Wilhelm Fontell. Men då Ernst G Appelberg år 1901 tillträdde, övergick ledarskapet för den evangeliska rörelsen till en lekman, lärare G W Pass.

Samarbetet mellan Pass och Appelberg såg först ut att flyta friktionsfritt, men år 1904 skedde en förändring. Församlingen delades nu läromässigt i två delar: Pass med den evangeliska rörelsen i de södra delarna och Appelberg med den nya kyrkliga väckelsen i centrum och de norra delarna av församlingen.

Orsakerna till att spjälkningen definitivt kom 1904 kan möjligen tillskrivas det faktum att den nya kyrkliga väckel­sen hade börjat i Karleby redan 1898 genom August Jern och Jakob Doctar, men först då Verner Bengs blev kapellan i Karleby 1903 bröt väckelsen ut med kraft. År 1904 samlades man till stormöten, bl.a. i Kronoby, och då kom också Appelberg med i rörelsen. Jern besökte ofta Terjärv och bodde då på prästgården. Man hade nu fått två skilda väckelserörelser i församlingen.

Ungdomsföreningen bildas.

Khde Appelberg arbetade energiskt för ett aktiverande av församlingsarbetet i form av söndagsskola, konfirmand­undervisning och ledande av den nya väckelse, som utbrutit. Han ställde sig själv i spetsen för bildande av en kristlig ungdomsförening. Andra ledande personer var småbarns­lärarinnan Rosa Skullbacka, Nils Sandberg, Tyko Hedlund, Viktor Timgren samt Evert Nylund. Denna förening, TKUF, bildades 1907 och fick genast från början 90 med­lemmar. Föreningen arbetade aktivt för kristendomskun­skapens utbredning bland ungdomen, som ställdes inför valet mellan Gud och världen. Också en kulturell ungdoms­förening hade verkat i kyrkobyn sedan slutet av 1800-talet och en stark själarnas kamp utbröt mellan denna och TKUF.

Under åren 1908—1915 tillväxte TKUF vad gäller med­lemsantalet rätt långsamt. 1912 var det 107, 1915 134 medlemmar. Men vid årsmötet i april 1920 kunde hela 83 nya medlemmar för 1919 inregistreras och hela medlems­talet var 214. Denna stora ökning kan tillskrivas den väckel­se, som utbröt i församlingen genom Maria Åkerblom.

Verksamheten inom TKUF omfattade bibelförklaringar, bibelsamtal, bön, referat och uppläsningar, bl.a. ur den egna handskrivna tidningen "Ungdomstankar". I allmän­het höll man ca 20 allmänna möten årligen.

Vid årsmötet i mars 1918 beslöt man att indela föreningen i tre kretsar, Hästbacka, Kyrkoby och Lytzbacka. Detta var tydligen endast en åtgärd gällande det praktiska arbetet, ty de efterföljande årsmötena talar ej särskilt om dessa kretsar. Men väckelseåren 1915—16 förde fram många självklara gruppledare, i kyrkobygruppen Rosa Skullbacka och Tyko Hedlund och i Lytzbackagruppen Albin Wickman. Denna grupp inom TKUF hade den bästa förståelsen för den evangeliska väckelsen i Kortjärvi och stod den närmast.

TKUF hade i khde Appelberg en självskriven ledare intill år 1917. Därför blev kyrkoherdevalet 1916 något av ett ödesval, ty man kunde inte omfatta Isidor Eriksson, efter­som han räknades som Kortjärvibornas man och inte heller kände man något för de båda andra, eftersom de var finsk­talande och endast med svårighet behärskade svenska. I denna svåra situation vände sig församlingsbor i kyrkobyn till sin tidigare kyrkoherde Fontell i Malax och bad honom ställa sig till förfogande som provpredikant. Detta gick han inte med på och Eriksson valdes och tillträdde 1917.

Eriksson valdes formellt till ordförande för TKUF vid årsmötet 1918 efter L. Fors, som tillfälligt varit ordförande 1917—1918. Med föreningens årsmöte 1920 begynte en stormig tid i föreningens historia genom Åkerblom-väckel­sen.

Evangeliska Unga (Ev.U)

Den evangeliska väckelsen i Terjärv, vilken begynt genom kyrkoherdarna Fontell och Mellberg, fick sitt starkaste fäste i södra delen av församlingen, Kortjärvi, Högnabba, Små­bönders och Emas. Folk samlades i stora skaror till bibelförklaringar och diskussioner, som hölls i hemmen och i folkskolan på Djupsjöbacka.

Väckelsen nådde sin höjdpunkt våren 1908 och det för­värrade schismen mellan Appelberg och Pass. Vid biskopsvisitationen i augusti samma år yttrade Appelberg:

"Den religiösa riktningen (i församlingen) är i allmänhet biblisk­evangelisk, i vilken tyvärr, under de senaste åren genom kolportörsverksamhet delvis fått en osund, ensidig, nästan separatistisk tendens å trakterna i södra delen av församlingen, där även ett bönehus blivit uppfört, varför också en minskning i kyrkogången från den sidan iakttagits."

Av detta yttrande framgår att kyrkoherden kände sig åsidosatt och betraktade den evangeliska väckelsen som en osund, separatistisk rörelse. Sanfrid Wiik, som tillhörde Lytzbackagruppen inom TKUF, har dock en annan syn på väckelsen och kallar den sund.

Bönehuset på Högnabba.

Lutherska Evangeliföreningen publicerade i december 1902 stadgar för bönehus i landsorten. Detta ledde till att många bönehus kom att uppföras i landet under 1900-talets första decennium.

Redan år 1905 hade Pass framkastat tanken på ett böne­husbygge på Högnabba. Den första egentliga diskussionen försiggick två veckor före Mikaelidagen 1906 på Matts Högnabbas gårdsplan efter avslutat möte. På våren 1907 började man bygga och bönehuset kunde tagas i bruk redan samma höst. Invigningen förrättades av prosten A. J. Bäck från Vörå en söndag i mitten av juni 1908.

Trots att Kortjärvi-, Högnabba och Småböndersborna med stor enighet hade gått till verket med bönehusbygget saknades inte kritiska röster i församlingen. Redan i sep­tember 1906 skriver signaturen "Brune Pavel" en kritisk inlaga i Österbottningen och ifrågasätter nödvändigheten av ett bönehus. Han undrar om det inte vore bättre att upplåta det till skollokal. En sådan behövs verkligen. Också signaturen "Potifar" ondgör sig över att bönehuset gjort det möjligt för Pass att bilda egen församling i församling­en. Han säger också att allt inte gått rätt till då bönderna fråntagits sin skola i samband med att bönehuset genom Pass'  förmedling  överlåtits till Evangeliföreningen.  Till detta svarar Pass, att bönehuset från första början var avsett att bli Evangeliföreningens egendom. Inte vill före­ningen med dessa sina bönehus bilda någon skild kyrka eller församling inom vår kristenhet. Bönehuset överläts till Evangeliföreningen 1913.

Evangeliska Unga bildas.

Den starka evangeliska väckelsen år 1904—1908 och uppförandet av bönehuset på Högnabba, ledde fram till bildandet av en ungdomsavdelning. Denna ungdomsavdel­ning, Ev.U. i Teerijärvi, grundades Trettondagen 1909 och dess förste ordförande och ledare blev Gustav Pass.

Pass var en mycket flitig predikant och själasörjare. Var­annan söndagseftermiddag hölls möten i det nya bönehuset och varannan söndag på folkskolan. Vid dessa möten refererades en bibeltext av någon ung medlem med åtföljan­de diskussion, en annan läste ur den handskrivna tidningen "Turturduvan" och avdelningens sångkör sjöng vid de flesta mötestillfällena under Pass' ledning. Pass höll en predikan eller en bibelförklaring och som sångbok användes Sionsharpan. Bönen intog också en central plats i samman­komsterna.

Ett stort evenemang en eller två gånger varje sommar var evangelifesterna. Man var tvungna att ordna dem sommar­tid, ty de stora åhörarskarorna fick inte plats i de små lokali­teter, som oftast stod till buds. I Terjärv anordnades, åtminstone till år 1906, evangelifesterna i kyrkan, men khde Appelberg lyckades förhindra att Evangeliföreningens kolportörer och predikanter fick uppträda i kyrkan genom ett kyrkorådsbeslut 22.7.1906.* Detta ledde till att alla evangelifester kom att hållas i Kortjärvi-byarna under lång tid framåt och medlemmarna i södra delen av församlingen kom att känna sig bortvisade från kyrkan.

Den nybildade föreningen hade faktiskt Andens vind i seglen under väckelseåren. Också under den andra väckelse­perioden 1914—16 tillväxte verksamheten och en viss ömse­sidig förståelse mellan EU och Lytzbackagruppen inom TKUF kunde observeras.

* Kyrkorådsprotokollet 22.7.1906, §1 innehåller följande beslut:

"Enär evangelifest torde komma att hållas härstädes äfven denna som­mar i början av augusti med hr. Hyden som festpredikant o denne veter­ligen icke har tillåtelse af Domkapitlet att offentligt uppträda i kyrkorna i de ev. lutherska församlingarna, ansåg likväl kyrkorådet på kyrkoherdens förfrågan, att för undvikande af förargelse denna gång, men icke fram­deles, kyrkan måtte upplåtas för en lekman, som saknar vederbörlig tillåtelse den s.k. venia concionandi, i synnerhet som detta är stridande mot gällande KL." Undertecknat: Ernst Appelberg, J. W. Bygden, Gustaf Fagernäs, Nils Sandberg, Matts Backman och bomärket "M".

Den starka väckelseandan i denna avdelning har också satt spår i Evangeliföreningens verksamhet därigenom att många av dess predikanter har trätt fram ur dess led. Här tänker vi då främst på bröderna A. R. och M. T. Nygård, Roger Djupsjöbacka, P-O. Skytte, Carl Sandvik m.fl.

3. LÄROSTÅNDPUNKTERNA I FÖRSAMLINGEN 1900—1920.

Bakgrunden.

För att förstå schismen mellan khde Appelberg och Gustav Pass 1904—1917, vilket resulterade i spjälkningen av församlingen, måste vi se på situationen i slutet av 1800-talet.

Då J. W. Fontell på 1860-talet började sin kraftiga för­kunnelse i hedbergsk anda i Terjärv, uppstod en väckelse efter en längre tids andligt vacuum. 1800-talspietismen hade aldrig fått något riktigt fotfäste i församlingen. Inte ens Paavo Ruotsalainens besök 1841 fick någon större andlig betydelse.

Under 1880-talet började vissa spår av antinomism visa sig i den evangeliska verksamheten på vissa orter genom kolportörer, som inte tillhörde Evangeliföreningen. Genom Johannes Granö fick Hedberg veta, att vissa predikanter börjat förkunna en lagfri lära. Om detta skrev Hedberg till Rosengren 1884:

"Just af honom har jag också inhämtat, att (liksom fordom på Tammerforstrakten) många bland de s.k. Evangeliske äfven der wilja förwända Evangeli frihet till en frihet för köttet ..."

Detta ledde till att Hedberg skrev sin berömda protest samma år och inlämnade den till Evangeliföreningen att uppläsas vid årsmötet. Detta skedde dock inte, men "protesten" publicerades 1894 i Kristillisiä Sanomia, vilket gav anledning till spekulationer i att föreningen ville dölja sanningen. Men protesten innehöll dock inget annat än ett klart avståndstagande från antinomismen.

Samtidigt blev den gren av pietismen, som företräddes av tysken Beck, synnerligen populär bland universitetsteologer. Många av de väckta prästerna började anamma denna lära, beckianismen, som man också kallade den "bibliska rörel­sen". Gentemot denna lära kämpade de evangeliska prästerna med F. G. Hedberg i spetsen. Också ärkebiskop Gustav Johansson hade studerat för Beck i Tubingen i nästan två år.

Situationen inom Evangeliföreningen förändrades snabbt fram till 1895 på grund av inre jäsning. Den allt överskug­gande frågan var: Hur och för vem skall evangelium predi­kas? Granö och Bäck skrev varsin artikel i Sanansaattaja och artiklarna publicerades i bredd för att kunna jämföras. Johannes Bäck underströk mera den forensiska rättfärdiggörelsen men den förnekade inte heller Granö.

Detta ledde fram till det berömda mötet i Alahärmä 1895. Detta möte sammankallades av Bäck för att försöka skapa klarhet i den svåra1 frågan om den ensidiga lekmannaförkunnelsen. Ämnet var alltså antinomismen, men det var den allmänna rättfärdiggörelsen som blev huvudämnet. Granö konstaterade att man började granska hans och Trobergs renlärighet då avsikten hade varit att utreda frågan i vad mån de "köttsheliga" hade farit vilse.

Resultatet av mötet blev att föreningens medlemmar delades i tre grupper: högeroppositionen med Granö och Troberg, mitten med Johannes Bäck och Engström samt vänstern med lekmanna- predikanterna. Mittengrupperingen kom sedan i fortsättningen att representera Evangeliföreningens linje. Genom dessa händelser kom Granö att fjärmas från föreningen men kvarstod dock som medlem. Däremot begärde blivande kyrkoherden i Terjärv Ernst Gustav Appelberg avsked från föreningen och detta kom att få följder i församlingen.

Situationen i församlingen intill 1908.

Kring sekelskiftet intogs det kyrkliga slagfältet av beckianismen och dess närstående bundsförvant, den nya kyrkliga väckelsen. Den tidigare så erkända evangeliska rörelsen blev satt på undantag i kyrkan. Detta gäller speciellt om Terjärv, där den högkyrkligt inriktade Appelberg inte kunde acceptera den fria nådesförkunnelsen, som presente­rades av Pass. Nåden fick enligt Appelberg endast förkun­nas för den, som var förkrossad och bidade efter den. Därför koncentrerade den nya kyrkliga väckelsen intresset till den enskildes omvändelse och hans religiösa liv. Väckel­sen blev individualistisk och medlet till den enskildes omvändelse var Ordet. Läran kom att få en underordnad betydelse.

Appelberg fick starkt stöd för sin lärosyn i norra delen av församlingen. Man ansåg att han talade Ordet rent och klart och med Andekraft. Blid och mjuk till sitt väsen var han omtyckt av söndagsskolbarnen och konfirmanderna.

En viss bild av situationen får man genom att kontrollera vad som lästes och vilka tidningar och tidskrifter man prenumererade på i Terjärv år 1906. De viktigaste tidningar­na framgår av denna översikt publicerad i Öb den 20.4.1906:

1.    Sändebudet, 122 exemplar
2.    Österbottningen, 104       
3.    Missionstidningen, 91       
4.    Barnavännen, 81
5.    Balder, 46
6.    Söndagsskolklockan,  40       
7.    Ungdomsvännen, 37       
8.    Eos, 32
9.    Barnens missionstidning, 29       
10.    Husmodern, 28
11.    Pellervo, 27
12.    Helsingforsposten, 26       
13.    Vasa posten, 24      
14.    Sjömans vännen, 21
15.    Ungdomen, 12   

Sedan följer Hbl. 6, Betania 5, JT 5 och en hel rad tid­ningar med 1—4 prenumeranter.

Som vi märker ligger Evangeliföreningens tidningar bland dem, som läses mest. Det kan inte ha varit av ringa betydelse för spridningen av den evangeliska väckelsen i församling­en.

Biskopsvisitationen 1908.

Biskopsvisitationen i augusti 1908 kom att betyda ett stöd för Appelberg i lärofrågan. Utgångs- punkten för ärkebiskop Gustav Johanssons visitationstal i kyrkan var hämtat ur Mark. 1:15: "Gören bättring och tron evangelium". Huvudsaken för varje kristen är att göra bättring och tro evangelium. Det finnes ingen sann bättring utan tro och ingen sann tro utan bättring. Detta släkte är ett vekligt släkte, det vill ej veta av livets allvar och självförsakelse. Man har från evangeliet lösslitit bättringen och vill hava tro utan bättring. Här angriper ärkebiskopen alldeles tydligt den antinomistiska förkunnelsen och dit räknade han helt säkert också den lära, som förkunnades av Pass. Men Pass har aldrig i sin förkunnelse påstått att man inte behöver bättring och tro. Han upprepar tvärtom ständigt lagens heliga krav men också Guds frälsning i Jesus Kristus. Han säger ofta orden: "Detta vittnar ordet för dig, på det att du må tro!"

Ärkebiskopen hävdade vidare att det egendomliga med den katolska läran är, att den vill hava en bättring utan tron. Men inom den lutherska kyrkan är den motsatta villfarelsen allmän, att vilja ha en tro utan bättring.

Ärkebiskopens slutönskan var ett ord av Paulus: "Jag har kämpat den goda kampen ..." (2 Tim. 4:7). En troende längtar med glädje efter Kristi tillkommelse. Han talade om den trygga "terjärv-tron", som han hade hört talas om och som bestod i att ta till sig allt Guds Ord och inte plocka till sig endast det som passar. Han hoppades att detta alltid skulle få gälla.

Efter visitationstalet följde samtal och förhör. Försam­lingen delades i tre grupper

1. De yngre barnen förhördes av de ambulatoriska skol­lärarinnorna i koret
2. De äldre förhördes av de närvarande prästerna.
3. Biskopen samtalade med de äldste i kristliga livsfrågor. Som resultat av förhöret gavs följande vitsord:

— De fullvuxna:
Läskunnigheten, nöjaktig.
Kristendomskunskap, nöjaktig.

— Barnen:
Innanläsning, nöjaktig.
Bibl. historia, ganska försvarlig.
Utanläsning, ganska försvarligt.
Begrepp, ganska försvarligt.

Slutomdöme: Glädjande bevis på att i församlingen arbe­tats träget för barnundervisningen. Församlingen har vårdat sig om skolorna.

Till slut frågade visitatorn om kyrkoherden hade något att anmärka mot församlingen och församlingen mot kyrko­herden. Svaret på båda frågorna blev nekande. Det kan vara av intresse att inte heller Pass kom med någon avvikande åsikt varken här eller senare i tidningspressen. (Sb.Öb.)

Situationen 1909—-1920.

Efter biskopsvisitationen inträder en period på några år, som i lärohänseende kan betecknas som ett bevarande av status quo. Khde Appelberg verkade i norra delen av för­samlingen och Pass i den södra. Men detta betydde i alla fall en viss uppladdning. På grund av försämrad hälsa kunde inte kyrkoherden från 1912—13 mera så aktivt deltaga i församlingslivet och verksamheten inom speciellt TKUF fick en utpräglad läsarkaraktär.

Från jultiden 1914 och vintern 1915 drog på nytt en stark väckelse fram genom byarna i Terjärv. Men nu var tonen en annan. Man frågade efter evangelium och den, som fått sina ögon öppnade, blygdes inte för att bekänna sin tro. Det mest iögonenfallande denna vinter var att inget partisinne gjorde sig gällande. Detta kunde ha lett till ett enande av väckelsen om inte bl.a. prästvalet 1916 hade kommit emel­lan.

På grund av att norra delen av församlingen, och då främst medlemmar av TKUF, kände sig åsidosatta genom valet av Isidor Eriksson till kyrkoherde, blev det igen en skärpning i relationerna mellan de olika väckelseriktningar­na. Åsiktsmotsättningarna kommer tydligt fram i den polemik, som fördes i Öb. mellan sign. "Potifar" (lärare Artur Hedlund) och Gustav Pass. Vi kan särskilja några huvuddrag:

1.  Den evangeliska läroståndpunkten ansågs ha ändrats genom Pass från den linje, som tidigare var rådande. Pass ansågs nu förfäkta en falsk lära i rättfärdiggörelsefrågan. Hedbergs protest 1884 ansågs gälla läran om den allmänna rättfärdiggörelsen och inte antinomismen.

Pass motbevisar detta genom att hävda att grundlinjen är densamma, men att tyngdpunkten har förskjutits. På Hedbergs tid hade man att hävda den illa tålda tron. Nu där­emot har man börjat bygga på tron och trons frukter, såle­des hade också tron blivit en gärning. På det ena eller andra sättet fördunklades begreppet Kristus allena.

2.  Utgående från sångversen "Världen i Jesus rättfärdig är vorden", hävdade "Potifar" att det är en väsentlig skillnad mellan försonad och rättfärdig. Denna fråga har tillhört de större stridsfrågorna.

Pass hävdade att det inte är någon saklig skillnad mellan att världen är försonad och att den är rättfärdig. Ty är den försonad så måste den vara rättfärdig, emedan den Rättfär­dige inte kan försona sig med det orättfärdiga. Och är den rättfärdigad, så är den ock försonad, emedan den Rättfärdi­ge alltid är försonad med det rättfärdiga. En annan sak är ju det, att många ej tro försoningen.

3.  "Potifar" framhåller vidare att khde Appelborg åtnjuter fullt förtroende av biskopen och Domkapitlet och måste därigenom hålla sig till den rena lutherska läran. Hans för­kunnelse står i full överensstämmelse med de tidigare kyrkoherdarnas.

Pass svarar med bibelordet: "Förliten eder icke på furs­tar". Man får ej identifiera de lutherska prästerna med den lutherska bekännelsen. Kyrkans rena lära och prästernas förkunnelse är två skilda saker. Därför kan Pass hävda, att Evangeliföreningen kan stå på bekännelsens grund. Uppma­ningen lyder ju: "Proven andarna om de är o av Gud".

Som vi ser av ovanstående gällde striden rättf ärdiggörelse-läran i första hand. Men man kan ej bortse ifrån att Pass själv också var skuld till att gränsen drogs skarpare än nödvändigt. Men han hade många goda karaktärsdrag, som gjorde honom till en stor ledare. Det var en av orsakerna till att den södra delen av församlingen skonades så gott som helt från Åkerblom-rörelsens villfarelser.

SLUTORD

Den spjälkning av församlingen i lärofrågan, som skedde alldeles i början av detta sekel, inverkade synnerligen menligt på det praktiska församlingsarbetet. I församlingen bildades två helt separata ungdomsföreningar, som sins­emellan beskyllde varandra för falsk lära. Men det hade också obestridligt det positiva med sig, att människorna blev tvungna att rannsaka Skriften för att se, vad Gud säger i sitt Ord. Detta ledde till en andlig fördjupning, som inte utan denna strid hade uppnåtts. Det är därför ingen tillfällighet att många goda ordets förkunnare utgått ur dessa ungdoms­föreningars led under de två första decennierna av detta sekel. De, som på rätt sätt prövat andarna, stod väl rustade att möta 1920-talets stora utmaning — Åkerblom-rörelsen.

Svante Österbacka

Ur ”Evangelisk årsbok 1983 Hemåt”

Anförda källor:

1. Otryckta källor.

— Terjärv kyrkoarkiv.
— Eigil Granvik: G. W. Pass. En levnadsteckning.
— Seija Skyttä: Johannes Granö. Otryckt progradu, Hfors.

2. Tryckta källor.

Alanen, Yrjö J. E., Gustaf Johansson. Elämänkuvaus. Helsingfors 1947.
Berg K-J och Wistbacka Arne i Hemåt 1931.
Björkstrand G., Åkerblomrörelsen. En finlandssvensk profetrörelses uppkomst, utveckling och sönderfall. Meddelanden från Stiftel­sens för Åbo Akademi forskningsinstitut, nr 11. Åbo 1976
Eriksson I, G. W. Pass, Hemåt 1921.
Koskenniemi L., Suomen evankelinen liike 1870—1895. Helsinki 1967.
Schmidt W., F. G. Hedberg. Den evangeliska rörelsens i Finland grunda­re. Lutherska litteraturstiftelsens svenska publikationer n:o 1. Helsingfors 1948.
Wiik S., Minnen från Terijärvi. Hemåt 1940. Den gamla goda tiden. Hemåt 1965. Vårt lutherska arv. Hemåt 1966.
Människovännen 1913—20.
Österbottningen 1898—1920.