Regnat har det gjort också förr om åren...

En minnesbild från sommaren 1902

- - - Hela försommaren har en torr och kall blåst, va­rit rådande, så kall att vi inte har kunnat börja driva det tillärnade tegelbruket fastän midsommarn är inne - - -.

- - - Så har då en vecka gått och det är nästan "påkos­ta" att börja med tegelslåendet för att hinna få det undan fö­re höbärgningen. Vi är flera delägare: Skomakars-Gosta,  Bjerkback'-Anders o. Kalle, Tolmans  Stor-Ant' o. Oskar samt Österback'-Alfred.

Men vädrets makter hade inte blivit nådigare. Det var alltfort så kallt, att då tegel­bruket äntligen kom igång så måste vattnet från Heimsjön uppvärmas i en stor gryta för att kunna användas vid lertrampningen i "lertråde", (stör­re, låg behållare för lera, sand och vatten vilken massa tram­pades smidig med fötterna) samt vatten för diskningen av "stormanä" (tegelstensformar­na).

Tegelbruket var förlagt till en riebyggnad invid Nabba sjölid, där nordanvinden till­delar oss sina pisksnärtar. Som tegelslåerska fungerade yrkes­mässiga Kamas-Maj för en av­löning av 1 mk per dag. Hon var skicklig nog att slå  l.000 tegelstenar om dagen.

- - - Och så blev även detta arbete utfört med den ihärdighet, den uthållighet och det trots som är känneteck­nande för bondens hårda värv. Höbärgningstiden var inne. Den 20:e juli var på vår gård liksom start för höbärgningen. De sumpigaste mossängarna togs vanligen först, såsom "Bäcksmåsa, Ämasmåsa, Mommos-räniln och Vissijärv övran ända". Men innan vi denna sommaren 1902 kom till Såksbäcks-ängen med höbärgningen in­föll en regnperiod som lade sistnämnda äng helt under vatten och den kunde inte mera höbärgas den sommarn. Så gott som samma öde rönte även Kolam-ängen, ty regnet strilade ned i en oavbruten följd vecka efter vecka tills fram mot hösten då regnet upphörde. L-byborna for en vacker dag "gålgrant" till vägs i avsikt att höbärga i Kolam. På natten efter det ängen ha­de slagits började det regna på nytt och där blev höet i "flytande form".   

Det blev höst. Till följd av den otjänliga väderleken var skörden försenad, ty det var bara att vänta på mognaden. Den sista rågåkern togs på Mikaelilördagen då far lycka­des få Langback'-Jock till dag­karl och sände mig (då 14 år) jämte syster M. till Kolam för att försöka samla ihop det hö som var kvar på de högsta tu­vorna. (Min far framstår i folkminnet såsom den personi­fierade sparsamheten.) Vi an­trädde vår Kolam-färd till fots — tre mil fram och tillbaka — fick åtta små "höböölor" och då far tyckte att vi hade ut­fört ett gott dagsverke gav han oss i belöning 25 penni var.           

Årets säd blev halvmogen och höet blev dåligt bärgat.

— Det var fram på vintern samma år som humoristen Gabbas-Villiam från Terjärv kom in till staden till apotekare Vallin,  och begärde att få köpa sex par gröna glasögon — för kornas räkning!

Året 1902 har inte historieskrivits såsom nödår men bon­dens näring kom det året att bli i knappare laget.

J.B.

Öb 14.08.1957