POJK- OCH GUBBDANSERNA

Många bröllopsdanser har förr haft en ren ceremoniell karaktär, särskilt de danser som utfördes av pällhållarpar, se­nare kallade vigningsklädpar. Långt in på 1800-talet var det brukligt att prästen och bruden öppnade dansen med en menuett, polonäs, polska eller långsam vals. Stämningen under de första dan­serna var mycket högtidlig på ett bröl­lop. Det hette att man dansade "Gudi till ära". Den värdighet som präglade de äldres dans på bröllop var som helt bort­blåst vid ungdomarnas knut- och log­danser, där dansades det i flygande fläng, vilt och uppsluppet.

Pojk- och gubbdanserna i Terjärv

Som avslutningsdans "förr i väädä" dansades på första bröllopsdagen den s.k. pojkdansen. "Fåstorättarna" fick lov att lämna danslaven när pojkdansen började. Spelmännen drog till med en sprittande polska till tecken på att vigningsklädparen skulle söka sig i samma ordning som vid vigseln. Först efter tredje uppspelet började dansen. Efter sluttonerna tågade alla ut på gårds­planen och brudparet satte sig vid ett bord, som pyntats med franslakan och grönt. Där placerade sig också de övriga paren och alla skålade i tur och ordning med brudparet, varvid man sjöng "Jag bjuder Eder alla en skål till att dricka". Efteråt sattes brudparet på två ihopbundna stolar och blev ordentligt "hurrade". Vid dessa tillfällen förekom mycket skoj och ibland försökte poj­karna röva bort bruden, så att gubbarna inte hade någon att skåla med.

På fordom timade bröllop dansades gubbdansen först på bröllopets andra dag. Denna sed ändrades dock med ti­den så att pojk- och gubbdanserna gick efter varandra. I gubbdansen deltog brudparet och deras föräldrar samt alla gifta gäster. Den gick till ungefär på samma sätt som pojkdansen, förutom när det skålades; då hälsade de gifta paren på brudparet med orden "Välkomi i våra hoope".

Då alla skålat och dansat så spelades en polska upp och efteråt tågade alla förbi ett bord, där någon av brudparets närmaste släktingar satt och tog emot betalning för den välfägnad de fått på bröllopet. Gåvans storlek var frivillig, men en och annan pamp slog till med någon stor sedel, som uppspärrade ögonpar runt omkring bevittnade.

Purpuri

Purpuri var förr i tiden en av allmogebröllopets största händelser.

Namnet purpuri kommer från fran­skans Potpurri = blandning av populära musikstycken, sammanfogade till ett verk. Purpuri har också dansats i en del socknar i Nyland. Längst har dansen be­hållit sin popularitet i Åboland samt i norra svenska Österbotten. I Pedersöre och Purmo kom purpuri ur bruk runt sekelskiftet, i Esse och Larsmo två årti­onden senare. I sydligare nejder i Öster­botten nämndes som svar på en förfrå­gan i seklets början att purpuri inte "dansats i mannaminne". I purpuri fanns alltid spexmakare med, som med temperament och sirliga piruetter tju­sade åskådarna. Hornmusik var mest populär när purpuri dansades.

Vid soaréer efter travtävlingar dansa­des också en schottistakt i purpuri, en sed som torde ha kommit från Kaustby/Vetil. Vid tidsbrist kunde någon takt i dansen bortlämnas och efter varje slut­förd takt följde en enkel gångmarsch runt dansgolvet. Från 1960-talet blev det glest med bröllop där purpuri dansa­des i Terjärv och numera hör denna folk­dans inte mera till bröllopssederna i våra nejder.

Denna dans är rätt så okänd av dagens ungdomar och även äldre personer har glömt mycket om denna tidigare så po­pulära folkdans. Nedan en beskrivning av händelseförloppet i dansen. Beaktas bör att sederna i purpuri varierade på olika orter.

Åren 1910-1930 dansades purpuri i Terjärv ungefär på följande sätt:

1. Paren utropades, dock inte alltid. En s.k. "freistanvals" spelades, avsikten var att dansarna söker sig en partner, för­utom vigningsklädparen som är med.

2. Uppspel 1-2 gånger, polonäs samt gångtakt. Polonäs kallades också "roso" men nämndes sällan och blev inte popu­lär i Småbönders.

3. Hopptakt, galoppmelodi. Mest enkel handfattning, liksom i takterna 4.8.9.

4. Hopptakt II, snabbare än föregå­ende.

5. Slätvals.

6. Låne- eller bytanvals. Paus

7. Figuré / figuretakt / figulerstakt. Från franskans Figurera = utföra dans­steg.

8. Hopptakt, en mycket snabb me­lodi.

9. Gångtakt.

10. "Langmarsch". Alla paren samti­digt med, varierande figurer / formatio­ner runt dans- golvet.

Som avslutning polska.

Vigningsklädpar

I samband med bröllop omtalades ofta vigningsklädparen, men deras upp­gifter är mindre kända. Paren kallades på 1800-talet pällhållare/pällhållarpar. De­ras uppgift var att hålla en päll över brudparet vid vigseln, därav namnet. Flickorna stod i en inre ring och pojkarna utanför dem, alla med uppsträckta armar som höll upp pällen. Denna var en vävd råna eller duk i gran­na färger med nedhängande fransar.

Till en början var endast några par med, men med tiden ökade pällhållarparens antal till ett tjugotal och på 1910-1940 talen kunde ända upp till 150-200 par vara med. I Terjärv lämna­des namnet pällhållare Sort under 1900-talets första årtionden, man bör­jade då tala om vigningsklädpar, som på dialekt fick varierande uttal.

De som stod för bröllopet försökte på bästa möjliga sätt para ihop ungdo­marna till vigningsklädpar. Det fanns alltid ledtrådar att gå efter, om t.ex. en pojke hade kända friarvägar, då fick alla på bröllopet beskåda hans käresta och bedöma utsikterna för en lycklig fram­tid. Från långa listor uppropades så paren före vigseln och de gick i en lång rad till denna akt. Men uppgifterna var inte slut med vigseln. När tonerna från danslaven hördes, då sökte vigningsklädparen igen upp varandra. På stora bröllop blev det ibland så trångt att flickorna fick sitta i famnen på pojkarna under purpuridansens gång. Endast pällhållare dansade med bruden på ett bröllop, förutom brudgummen och i några fall prästen.

Sagesman för avsnittet om purpuridansen i Terjärv är purpurispelmännen Jan-Erik Granbacka och Torolf Furu, kompletterade med sakuppgifter från boken FOLKDANS, 499 sidor, utg. 1938, nyutgåva 1982.

Merparten av de andra avsnitten i denna redogörelse över gamla bröllops­seder kommer också från nämnda bok. Uppgifter till boken har insänts från Ter­järv av bl.a. följande: Allmogespelman Hugo Bexar, f. 1888, Oskar Fors, bank­tjänsteman, f. 1876, J.E. Hästbacka, riksdagsman f. 1872, "samt hans hus­tru" och Anders Kolam, f. 1849.

Helmer Furu

Ur  "Bröllopsminnen" - 2000