(21.05.2004) Monica Cederberg

För Linnéa Forsén i Terjärv, till sommaren nittio år, har den bästa tiden varit då hon arbetat bland och för ungdomar. Under en lång räcka av år arbetade hon som vävlärare på vintern och 4H-ledare sommartid och hon trivdes bland de flitiga och trevliga ungdomarna.

– Alla behöver ombyte, kommenterar hon den tudelade uppgiften. Att undervisa i vävning på vintern och i lantbruk på sommaren var idealiskt.

Vävkurserna hölls i någon tom bondgård i Terjärv där det fanns möjlighet att rigga upp ett flertal vävstolar. Tiden var strax efter kriget, samtidigt som storskiftet blev klart i kommunen, vilket innebar att många flyttade och det fanns tillgång till lediga hus.

– Allt tog slut under kriget och man kunde inte köpa varor, berättar Linnéa. Det fanns därför ett stort behov av att lära sig väva speciellt för unga flickor som ville väva sin hemgift.

På den tiden skulle man själv väva de lakan, handdukar, bordsdukar och annat i linneväg man förde med i boet då man flyttade hemifrån, om man var flicka vill säga. Linnéa lärde flickorna att väva allt från klänningstyger till mattor. Under en sexveckorskurs hann de med mycket. Linnéa upplevde att de var ambitiösa och ville hinna mycket. Bekvämligheterna under kursdagarna var det si och så med. Flickorna bar turvis ved och eldade och var och en hade sin egen mat med till kursen.

Linnéa Forsén hade själv lärt sig väva genom att delta i en liknande kurs och hon skryter mycket på sin inspirerande lärarinna. Tack vare kursen fick Linnéa ett intresse som hon utövat under hela livet. Fyra gånger har hon varit på fortbildning i Dalarna, på Klockargårdens hemslöjd, för att lära sig mera om vävning. Hon vävde under tremånadersperioden för att lära sig och för att förtjäna pengar, men berättar att så bråttom var det inte att hon inte hade skidorna med sig.

– Ibland gjorde vi så att vi vävde morgon och kväll och var ute och skidade på eftermiddagen. Ett år var jag på plats då Vasaloppet skidades och det var en speciell känsla att vara på plats då Mora-Nisse skidade över mållinjen och kranskullan slängde kransen om hans hals.

Idé att utveckla

Sagt och gjort. De gamla husen på gårdstunet utvecklades och det byggdes till efter behov så i början av sextiotalet kunde vandrarhemmet slå upp sina dörrar liksom kaffestugan och med tiden hemslöjdsboden. Linnéa berättar att systrarna skötte kaffestugan och hantverksboden medan brodern och hans familj hade hand om vandrarhemmet. Man tog till vara det som fanns och byggde till det som behövdes, så i Forséns vandrarhem fick gästerna sova i gamla sädlårar som byggts om till sängplatser.

– Terjärvborna stödde också vår verksamhet och kom ofta och drack kaffe på söndagskvällarna, säger Linnéa.

Vandrarhemmet kunde ta emot en hel busslast gäster för övernattning. I Dalarna hade hon lärt sig att turister tycker om lokal hemslöjd, så alla systrarnas alster märktes med husets varumärke. Vintertid ägnade Saimi och Linnéa sig åt att framställa de produkter som sedan såldes i hemslöjdsboden under somrarna.

– Det enda som kunde ha varit annorlunda är att vandrarhemmet borde ha legat vid en sjö, ån här bakom smäller inte lika högt.

Priser och utmärkelser

Hon berättar om hur det var när hon vann pris för ”finaste festduken”. Priset var en resa för två personer till en mässa i Piteå, men det råkade sig så illa att Sverigebåten slutade trafikera. Följande år kontaktade hon utdelarna och frågade om priset gäller också den nya båten, men priset hade då bantats att gälla bara för en person.

Linnéa hade hört om en grupp från medborgarinstitutet som skulle åka till mässan samma dag och hon bespetsade sig på att följa med dem. När hon kom till båten stod hon likväl där ensam. Bäst hon funderade kom en grupp Munsalabor och hon frågade om hon fick följa med dem. Det gick bra och Linnéa fick nya vänner. Piteåresan gick utmärkt bra i deras lag, så när de berättade om en kommande resa till Sotji, Svarta havet, anmälde sig Linnéa som första reserv. Någon backade ur och Linnéa kom sig i väg på en minnesvärd resa med buss till St Peterburg och flyg vidare till Sotji.

– Det var en romantisk resa och slutet var bäst, skrattar Linnéa.

Hon går inte med på att berätta riktigt alla detaljer, men en dags äventyr var att hon tillsammans med en annan dam ville bese en kyrka de sett på avstånd. Det var emellertid inte så lätt att hitta dit och damerna gick litet fel. De såg vart de borde gå och de såg en väg som ledde dit, men det var en och en halv meter ner till den vägen från platsen där de stod. En tillfrågad man som kom förbi tyckte också att det var den bästa vägen och lovade lyfta ner dem på vägen. Linnéa berättade att hon väl nere på vägen tackade honom med orden ”Kekkonen, Kekkonen”. Kyrkan visade sig vara väl värd ett besök.

Bästa platsen

– Terjärv, säger Linnéa rappt. Det är bra att se sig omkring, men nog är det bäst i Terjärv.

I Terjärv finns hemmet och blommorna och vävstolen. Fast Linnéa medger att brorsonens hustru fått ta över de bägge sistnämnda i stor utsträckning. Visst både väver hon och sköter blommor, men inte lika mycket som tidigare. Däremot klirrar sticksömmen flitigt. Linnéa stickar sockor till småpojkar i Ryssland. Hon visar vinterns tredje låda som snart börjar vara full med halvstora sockor i olika randning. De sänds till Karelen och för med sig dubbel nytta och glädje. Förutom att de värmer pojkfötter berättar Linnéa att hon finner det så rogivande att sitta och sticka. Fullstora fyrtiofemmor vill hon inte sticka längre, de är för tunga. Men pojksockor är lagom då hon vill ha något för händer.

– Jag kan inte bara sitta hemma och rulla tummarna.

I Terjärv finns också syföreningen och pensionärsträffen, där Linnéa träffar vänner och bekanta. Det är alldeles lagom mycket program då de dagliga sysslorna kräver en del. Maten ska lagas, men matvarorna ska också skaffas. Till butiken är det två kilometer och Linnéa tar sig fram med cykel. Hon berättar att det går bra då det finns cykel- och gångbana vid sidan. Hon behöver inte heller ta sig till affären varje gång hon behöver en mjölkliter, eftersom hon får hjälp av grannen med sådant.

– Det går bra så länge jag får ha hälsan, som jag hittills haft, säger Linnéa och ser underfundig ut.

Ännu har hon kvar glimten i ögat.

Fakta om Linnéa

Namn: Linnéa Forsén

Ålder: 89 år

Bor: i Terjärv

Intressen: Handarbete, att väva och sticka, inte att sy

Läser: Två dagstidningar, Allers och ibland någon bok

Odlar: Pelargoner och nypotatis

Beundrar: Föreningsmänniskor som tar ansvar

Motto: Arbeta som om allt hängde på ditt arbete och bed som om allt hängde på din bön.

Till innehållsförteckningen

För Linnéa Forsén är stickningen en rogivande hobby. Mest blir det sockor till ryska barnhemsbarn.