URMAKARS FRANS

Frans Jansson (Urmakars Frans kallad) var under sina verksamma år något av ett bygdegeni, en person som märktes i mängden. Härtill bidrog att Frans var en mycket uppskattad målaret med ådringar som specialitet. Särskilt hans s.k. ek-imitationer vid dörrmålningar var nästan bättre än verkligheten. En annan särprägel var musiken och egna folkvisor. Urmakars Frans kom, som folkmusiker, att spela en framträdande roll under första delen av 1900-talet, en tid då allmogekulturens flammande eldar spred ljus och värme över våra odalbygder i Österbotten.

Frans Jansson föddes 5 dec. 1879 och dog 27 maj 1935. Som tjugoåring for han till Helsingfors och vann inträde i Järnvägens Yrkesskola, med målning som särämne. I huvudstaden gifte sig Frans med Ingeborg Söderberg från samma stad, vigseln skedde 1905. Ingeborg härstammade från släkten Ray i Esse.

I huvudstaden bestod ar­betet mest i målning av specialkarosser till bi­lar, samt av järnvägsvag­nar, de skulle vara fina både på in- och utsidan. Även offentliga byggna­der, privata hus och olika slags inredningsmålnin­gar bidrog till utkomst och levebröd.

I Helsingfors medverkade Frans även i musiksäll­skap, likaså hade han privata uppträdanden. Då förtiden var det vanligt med långa uppehåll i biograferna när filmbyte skul­le ske. Då tog Frans fram sin fela, spelade och sjöng egna visor, berättade anek­doter och kåserade om li­vets fröjder och besvär.

I ett tidningsurklipp från februari 1903 heter det:

En humoristisk sång- och musikafton gav herr Frans Jansson från Terjärv senaste söndag i Samlingshuset. Rolighetsmakaren hälsade den talrika publiken välkommen på ett sätt som genast slog an, och det alltigenom humoristiska programmet avlöste den ena skrattsalvan efter den andra.

I sång och musik berättade herr Jansson om de amerikanska damernas "måleriska" skönhet så, att auditoriet förnam färgernas, oljans och parfymernas odör; han skildrade det brokiga livet i storstaden New York, i luften, på jorden och under jorden, han sjöng och spelade om det första luftskeppet, byggt 1846 i Evijärvi, och misslyckade metfärder och färgglada bröllop.

På alla områden tycktes herr Jansson vara hemma, och för intet var hans konstmusik främmande. Han var snart sagt en tusenkonstnär på fiol, han trakterade den med båda händerna och fötterna, den lät sig behandlas på rolighetsmakarens rygg, mellan hans knän o.s.v. Konstgreppen voro rent av fenomenala och visorna dråpliga.

I Släkt och Hävd nummer 24 har Elnes Andersson en artikel om TERJÄRV-GILLET och dess verksamhet i Helsingfors. Om Urmakars Frans omnämnes att han spelade Tärjär- brudmarsch år 1919 på en gillessammankomst.

I fortsättningen skriver Andersson att Frans utförde cirkuskonster med sin fela. Ibland var han utklädd så att bakhuvudet föreställde en konkurrerande spelmans ansikte och kläderna var olika framtill och baktill och pjäxorna visade framåt i båda ändarna. Först spelade konkurrenten, så vän­de sig gestalten och där stod Frans. Men felan var förstås nu på ryggen och tonerna ljöd lika klara som förr.

Andra konster var Kvastskaftspolskan och Knästråkavalsen och det var tokroligt med alla under fyndiga kommentarer som hördes. - År 1926 spelade jag tillsammans med Urmakars Frans i New York, vi hade en föreställning på en lokal där.

- Så långt Elnes Andersson.

I boken HUNDRA ÅR FÖR HEMBYGDEN SKRIVER Jan-Erik Granbacka att i Svenska litteratursällskapets samlingar finns upptecknade ett trettiotal folkmelodier efter Frans Jansson. Den mest kända är en menuett ocksåärvmenuetten"'. Denna vackra menuett har sedermera arrangerats för tre violiner av professor Johan Rosas. kal­lad "Terj

Efter ca 20 år i Helsingfors återvände Frans med familj till Terjärv. Här blev det uppträdanden av alla möjliga slag. Frans spelade på bröllop, på ungdomsföreningens möten, vid sportsoaréer,vid offentliga sammankomster samt påäkt- och vänskapsträffar. Ibland blev det uppträdanden tillsammans med Fride Sandberg, som var självskriven ledargestalt i idrotts- och ungdomssammanhang. Nu kom även unga dottern Anna-Lisa med i en del sammanhang, och bidrog till förhöjd stämning. sl

Frans diktade ofta visor till egna musikstycken. Han hade lätt för att improvisera och fatta hastigt uppkomna situationer. Många av hans låtar spe­las fortfarande, men tyvärr har nästan alla av visorna glömts bort och uppteckningarna förkommit. Till detta är Frans också delaktig, han tyckte att visorna inte var något att orda om, han lärde sig dem utantill och hade föga bekymmer om koncepten. När hans kumpan och lärjunge i målarbranschen Oskar Johansson en gång förebrådde honom för likgiltigheten att ta till­vara det han skrev och sjöng så svarade han: Ti som vil sjöng kan djära visona åt se sjölv.

Frans var originell som spelman även i det avseendet att han var vänsterhänt och förde stråken med vänster hand. Strängarna och stallet på hans fiol var dock normalt placerade och härigenom väckte spelsättet stor be­undran överallt där han uppträdde. En av specialiteterna var låten som kallades Vörå-djäsbo. Här spelade han med stråken mellan benen, anknytan­de till brudparets väntan på sängen och natten. När Frans igen spelade med fiolen på ryggen så var det ett tecken på att bröllopsgästerna snart fick bege sig hem.

Som tidigare nämnts var Urmakars Frans även till guldlandet Amerika. Men präriernas vidder gav inte något svar påå efter ett år var Urmakars Frans åter tillbaka i Terjärv, där de sista levnadsåren tillbringades. hoppet om frid och ro i sinnet. S

Musikarvet från Urmakars Frans har gått vidare till dottern Anna-Lisa, gift Salovaara och omgift Fordell. Anna-Lisa har studerat musik och verkat som musiklärare. Under årens lopp har hon även medverkat vid många musikkväl­lar samt gett violinkonserter på olika håll i vårt land. Även om Anna-Lisa bara vistades sex år i Terjärv så känner hon varmt för orten, rötterna finns här.

Heimer Furu

Släkt och Hävd 26/1992

Källor: Henrik Johansson, Elnes Andersson, Anna-Lisa Fordell