MITT ELFTE ÅR PÅ TV

-----------------------

1.4.82
 

Pontus Dammert som är en fantasifull realisatör av Moralväk­tarna meddelade just att sändningskopian på en av scenerna postats till Norges TV där den sänds i magasinprogrammet På plakaten innan det ens varit premiär här hemma. Ett norskt filmteam var här och samlade intryck från nöjesfronten.

Scenen gäller en tänkt jämförelse mellan finsk och svensk militär träning. Den utfaller förstås till svenskarnas nackdel. Inte att undra på om den föll norrmännen i smaken.

Såhär intimt är ibland det nordiska samarbetet.

2.4.82

Jag för höra att radionämnden i Stockholm friat Cumulus à la carte. En andra anmälan hade gjorts av centerriksdagsmannen Torsten Bengtsson.

En förmildrande omständighet lär i nämndens ögon ha varit programmets höga underhållningsvärde. Nämnden hade visst inte läst Harry Schein. Detta borde tvärtom ha ökat program­mets förföriska farlighet.

Det är sannerligen inte lätt att vara konsekvent i övervaknin­gen av andras moral eller hälso- tillstånd.

11.4.82

Under påskhelgen då jag inte har så mycket annat för mig än att bygga en innebur åt dvärgkaninen, stryka resten av bastu­golvet med betongfärg samt eventuellt byta till sommardäck på bilarna, om det sista är klokt så länge snön faller så tätt som den gör, städa och leka med barnen, inställer sig endel allmän­na reflektioner.

Framför allt känner jag ett behov av att återkomma till de förbigångna frågorna om verklighetsflykten i underhållningen och den s.k. tredje kanalens krav. Här skymtar ständigt miss­uppfattningar och vad jag ville kalla vanföreställningar som jag inte kan nonchalera. Speciellt gäller det tron att en tredje kanal kan vara lokalt förankrad, att ett av målen för den svens­ka avdelningen hittills skulle ha varit att flirta med den finskta­lande publiken, att nordiskt samarbete är reprisering av svens­ka program och att lätt förströelse är vad folk vill ha.

Låt mig tackla problemen i den ordning de nämnts här.

Tron att en tredje kanal skall kunna vara lokalt förankrad, att den äntligen skall förena finlandssvenskar i alla landsdelar, att den är rätta forumet för lokala nyheter och lokala reportage och att dessa skall konkurrera ut Sveriges TV i de kusttrakter där denna syns, att program om närmiljön är vad tittarna vill ha — det är i mina ögon en enda stor villfarelse. Den omhuldas i såväl Vasabladet som Folktidningen/Ny tid, för att bara ta ett par exempel. Här väljer jag att citera chefredaktören för den senare. Johan von Bonsdorff skriver i en ledare i det senaste numret: »Kustkanalen skulle ge möjlighet att arbeta fram en ny programprofil, som skulle utgå från det finlandssvenska närsamhällets kontakt- och kommunikationsintressen och -behov. . .».

Det är samma tongångar som i Vasabladet.

Varför inte låta kabel-TV, om den sedan är kommersiell eller betraktas som rundradioverksam- het, svara för den lokala informationen? En rikskanal, som når åtminstone halva landets befolkning, kan inte göras till annat än vad den är: En rikskanal.

Erfarenheterna från Helsingfors kabel-TV gör inte framtids­utsikterna ljusare för lokal-TV. Det som enligt VD Saraste har attraherat minst är de lokala nyheterna och de lokala reporta­gen. Nåja, det beror förstås på hur de gjorts och hur stort pa­rallellutbudet på orten är. I Helsingfors lär alternativen förslå till att ta död på valhänta försök med lokal-TV.

I alla händelser säger sig HTV satsa mer på underhållnings­kanalen efter detta. Ett faktum är förresten att de flesta anslut­ningarna har underhållningskanalen i de östra arbetarstads­delarna, en iakttagelse som ingalunda överraskar i ljuset av ti­digare rön.

Jag är inte överraskad av vad jag läser i ett nummer av Va­sabladet för mars månad. Två driftiga killar i Terjärv har star­tat egna sändningar till de 262 hushåll som är anslutna till cent­ralantennen. Direktsändning. Folk från utbyarna samlas på kaféet i kyrkbyn som håller extra öppet. Information om tra­fikfällorna i kyrkbyn, litet idrott, en tittar-tävling om vem som har de flesta gästerna för kvällen, rekordet 14 stycken, kungö­randet av korsordsresultatet som lämnats till banken på dagen, andakter, intervjuer, hemlig gäst som skall identifieras, en in­samling för Polen som inbringar 10.000 mark m.m.

Dethär är sådant som drar, särskilt i Terjärv.

För snart tio år sedan gjorde Pontus Dammert och jag ett längre underhållningsprogram just från Terjärv. Jag intervjua­de en bykonstnär som snidade i trä, och en f.d. sjöman vars historier på vedbacken levde på de våldsamma kontrasterna till hans dåvarande torparverklighet. Vi var med om en festkväll vid ett träsk med Fars Vila och Kortvanns Mört, två samman­slutningar som roar sig med att överträffa varandra i mötesrefe­raten i lokaltidningen samt med att ordna tillställningar som det på orten är ont om. Man vill vara självförsörjande också ifråga om underhållning, precis som förr i världen.

Jag tror inte att vi då helt insåg hur långt tillbaka i tiden vi förflyttade oss. Långt borta i Småbönders intervjuade jag en äldre man som hört till de mångbesjungna stockflottargängen i inlandet.

Inte överraskande mötte vi i Terjärv det största främlings­skap inför TV som man kan tänka sig.

Det är alltför lättköpt att skylla på TV. Det är ohistoriskt och osociologiskt.

Vem kan tro att sändningarna i Terjärv TV skulle få folk på benen i Pojo? Jamen, säger någon, reportage från textilfabri­ken i Terjärv kyrkby skulle intressera Pojoborna. Säkert. I den mån de är bra gjorda och inte glömmer de allmängiltiga förhållanden som lika väl kunde exemplifieras på annan ort.

Jag hoppas att jag har lyckats klargöra min syn på en lokalt förankrad tredje kanal och kan gå vidare. Det finns nämligen en massa andra synpunkter som talar emot de oöverlagt popu­listiska tongångarna på såväl höger- som vänsterkant. Populis­tiska och opportunistiska.

Den som nu tror att jag här talar emot en tredje kanal gör det sannerligen lätt för sig. Det är inte dess vara eller icke vara jag diskuterar. De diskussioner som jag har hänvisat till har gällt innehållet, programutbudet, den finlandssvenska TV-programpolitiken.

Låt mig så komma till det nordiska inslaget. Lättvindigt gör man gällande att sändningstiden långt bör fyllas med nordiskt material.

Fyllas!

Johan von Bonsdorff går visserligen inte närmare in på den problematiken, han konstaterar bara att utbudet bör bestå av »återutsändning av svenskt och nordiskt material». Så kan man kanske säga men visst låter det passivt i mina öron. Förstås är situationen en annan om vi har Nordsat eller om fri­köpet genomförs inom Nordvisionen så att allt som görs t.ex. i Sverige utan extra kostnader kan sändas här, och det som nu är ett stort problem, de upphovsrättsliga ersättningarna, alltså är löst. Men det som i ljuset av dagens erfarenheter är mest givan­de är det dynamiska samarbetet, på en gång ett givande och ett tagande. Om inte den tredje kanalen skall bli en slavsändare måste den följaktligen ha någonting att ge i gengäld.

Det ville jag få sagt redan för drygt två år sedan när jag fick en chans att delta i den österbottniska TV-debatten. Missa inte dynamiken, dethär är kulturell verksamhet. Se på historien!

Skulle Nordsat eller något motsvarande satellitprojekt bli av, kan det förstås gå som Sakari Kiuru har förutspått, att Nordvisionssamarbetet upphör. Men som sagt, i dagens pers­pektiv bör man diskutera innehållet i en eventuell tredje kanal utgående från andra premisser.

Då gäller, tycker jag, Erik Allardts ord: »Förmågan att för­medla mellan Finland och de övriga nordiska länderna hör till finlandssvenskarnas viktigaste uppgifter.»

Flirta med finnarna!

Jag har i den beskyllningen aldrig kunnat se annat än avund­sjuka från de yrkesbröder som skriver ner den i sina tidningar.

Vi skall vara tacksamma för TV som har gett oss möjlighet till direkt kommunikation med hela landets befolkning. Den första auktoriteten som erkände detta, låt vara med långa tän­der, är chefredaktören för Huvudstadsbladet Jan-Magnus Jansson. På nyårsaftonen 1979 skrev han en ledare, »Kanske några vårtecken», i vilken utgångspunkten var den finlands­svenska Herr Puntila och hans dräng Matti och Lilla teaterns finskspråkiga föreställningar av olika pjäser. Först därefter kom han in på den sedan många år regelbundna tvåspråkiga service som den svenska TV-avdelningen har stått för. Han nämner Stormskärs Maja, Professorsrundan, Om vi skall hålla oss till sanningen och / väntan på bättre tider. Men nan tänker tydligen inte på de många vardagsreportagen som för den fins­ka majoriteten hållit fram andra finlandssvenskar än skolbokens brukspatroner. Han tänker inte på kulturreportagen som åskådligare än mycket annat befäster värdet av flerspråkighet.

Kanske jag får citera mig själv ur Vasabladet 12.7.80: »Hur egendomlig är inte i dagens värld tanken att en minoritetskul­tur inte skulle vara mån om att profilera sig utåt och befrukta den majoritetskultur som är med om att forma dess framtid?».

Jag påminner mig den iver med vilken särskilt endel stäm­mor i Österbotten velat ifrågasätta alla andras finlandssvenskhet utom de enspråkigas. Identitet och grupptillhörighet är känsli­ga saker som bara vederbörande själv kan redogöra för. Men säkert kan man säga att finlands- svenskheten i ett jobb som mitt bara stärks i samarbetet med finsktalande. Ju klarare för­väntningar från andra mänskors sida desto starkare reagerar man på dem.

Såhär försökte jag 1980 beskriva min egen identitetskänsla:

»När jag reflekterar över min finlandssvenska identitet söker sig tankarna bakåt i tiden. Identiteten har en emotionell ladd­ning som inte låter sig fångas så lätt.

Jag låter minnena komma.

Krigsåren är dunkla. Kvevlax kyrkby före storskiftet har kvar sin 1800-tals prägel med leriga bygator och stor gudsför­gätenhet. Grannen K.V. Åkerblom som är riksdagsman före­träder någonting oerhört och avlägset. Jag minns en DC trea som sträckte över himlen men jag har först efteråt hört hur det såg ut i skyn när Vasa brann.

Före krigsslutet blev jag åbolänning liksom min far och hans släkt hade varit sedan 1700-talet. På både sin mors och sin fars sida ledde han sina anor till typiska rusthållsmiljöer med jord­bruk och sjöfart som näringar. Jag minns den totala isolerin­gen från det övriga efterkrigstida Finland. Jag minns en gyllne hägring som var Sverige och som bara ett lyckligt fåtal hade sett i sinnevärlden. Via radion hade vi ändå daglig kontakt med denna sagovärld. Minst tjugo år förflöt innan jag förstod att ...

-----------------

Vad är det egentligen vi satsar på i de samhällsägda bolagen?

Senare på dagen får jag besök av den danska wienersångaren Jörgen Malmström. Han hade i förväg sänt informationsmate­rial om sin person vilket jag tyvärr inte hade haft tid att stude­ra. Livfullt och självmedvetet berättar han om sin internatio­nella turné. Besöket i Helsingfors föranleddes av Reklam-TV:s 25-års jubileum. Hemma i Danmark leder han en förening vars målsättning är en andra TV-kanal med reklam, en fri TV som han säger. Mina kolleger på Danmarks TV karakteriserar han som ett kotteri folkskollärare, den miskrediteringen samt satel­lithotet mot den nationella kulturen tycks vara hela kampanj­uppläggningen.

Han presenterar sina wienersånger, bl.a. en som lär skall ha bränts på Goebbels och Hitlers bokbål för att i sen tid återupptäckas.

Men vad skall just vi göra med denna mellankrigstidsnos­talgi av mellaneuropeiskt snitt?

Vi avbryts av flere telefonsamtal, bl.a. ett av korresponden­ten för tidningen TV-world. Hon har förstått att jag bör interv­juas om det nordiska samarbetet, som hon är ombedd att pre­sentera. Jag berättar vad jag vet och hon undrar: Varför finns det så få samarbetsprojekt med bolag utanför Norden?

Ja, säg det. Inte är det väl i första hand en fråga till den fin­landssvenska TV-avdelningen men berättigad är den.

Jag önskar att litet fler hade hört den.

T.ex. Gösta Ågren som i senaste nummer av Folktidnin­gen/Ny tid skriver sin TV-historia. Kampen för en tredje kanal har i hans ögon fått sin start i och med televiseringen av Herr Puntila och hans dräng Matti på vridscenen i Närpes. Han är ännu gripen av stundens högtidlighet och skriver att de (tittar­na) »hade upplevt en kulturell och språklig kontakt, en ge­menskap med hela det finlandssvenska folket som var djupt tröstande och själsligt läkande. . .».

Den starkt personliga kontaktupplevelsen skall ingen frånta honom men när Ågren talar om språklig gemenskap i det sam­manhanget förstår jag honom inte. Vi kan vara stolta över Närpes-dialekten, en av de äldsta påminnelserna om fornnordiskan, men inte har den någonting med den finlandssvenska identiteten i gemen att göra. Slikt tal är romantiskt och farligt vilseledande.

Jag minns en fråga till Professorsrundan vid bandningen i Sideby sommaren 1981: Har finlandssvenskarna någonting an­nat än språket gemensamt? Man kan med fog fråga sig, sade österbottningen Lars Huldén, om vi ens har språket gemen­samt. Och det borde också Ågren veta att närpesiskan om något är främmande för nylänningen.

När diskussionen om en tredje kanal förs på en argumenta­tionsnivå som denna är det förståeligt om ingen egentligen till slut vet vilka målsättningarna skall vara.

Den pionjäranda som vilar över t.ex. TV-experimentet i Terjärv räcker omöjligt till för en rikskanal och all annan ambiti­on för en finlandssvensk TV-satsning än denna riksprägel måste ses som ett hot mot en dynamisk finlandssvenskhet.

Jag är dock medveten om att Ågren höll sitt anförande vid DFFF:s förbundsstyrelsemöte där all vädjan till folkets djupa rötter har sin givna klangbotten.

-----------------