JÄMNA    PLÅGOR 1

Vimsiga damen i telefon:

— Jag vet att doktorn inte gör några hembesök egent­ligen, men skulle vi inte kunna träffas nånstans på hal­va vägen?

Doktorn blir bjuden på kaffe av gamla Sara efter ett sjukbesök. Han accepterar artigt att dricka ur husets enda kopp, men tar den försiktigtvis i vänster hand för att slippa dricka på samma sida som Sara. Gumman skrockar förtjust:

— Jag ser att doktorn är vänsterhänt, precis som jag.

En gammal dam på 90 år med god vigör blev en dag sjuk. Doktorn tillkallades, gjorde en noggrann under­sökning och sa:

— Jag vill vara helt uppriktig. Ni är mycket gammal och jag ska göra mitt bästa för att hjälpa er. Vänta er bara inte att jag skall göra er yngre.

— Det vill jag inte alls, sa 90-åringen. Det enda jag önskar är att bli äldre.

En idrottsfantast har i början av träningssäsongen fått en våldsamt svullen vrist. Doktorn kommer på besök.

— Ni måste ha tagit ett litet snedsteg.

— Men snälla doktorn, vad har det med foten att gö­ra?

Doktorn är på sjukbesök hos den nästan döva fru A. Doktor och patient konverserar en längre stund hög­ljutt med varandra. Då öppnas dörren och en odal­man träder försynt in med mössan i handen.

— Vad har ni här att göra mitt under min undersök­ning? ryter läkaren.

— Åh, förlåt. Jag åkte förbi och trodde det var auk­tion på gårn.

Gammelmor har blivit krasslig, och sonen skickar ef­ter doktorn.

— Ge henne en konjak, så känner hon sig nog bättre, försäkrar provinsialläkaren efter undersökningen.

— Det går inte. Mor har inte smakat en droppe starkt i hela sitt liv.

— Ja, men blanda konjaken i varm mjölk då!

Sonen gör som doktorn sagt, och då gammelmor druc­kit sitt tredje glas mjölk suckar hon belåtet:

— Vad du gör gossen min, sälj aldrig den kon!

Halv tre på morgonen blir den gamle husläkaren upp­ringd av maken i en familj som han inte haft kontakt med på några år. En röst flämtar i luren:

— Doktorn måste komma genast. Jag tror att min fru har fått blindtarmsinflammation.

Den minnsegode läkaren erinrar sig snabbt familjens medicinska situation och protesterar.

— Jag tog ju blindtarmen på er fru för tre år sen. Hon kan omöjligen ha fått en ny.

— Nej. Men jag har fått en ny fru.

Det ringde i telefon hos doktorn^ En liten ängslig pojkröst stammar:

— Förlåt farbror doktorn, jag slog fel. Jag skulle till veterinärn.

— Jaså, sa doktorn. Vad är det som har hänt då?

— Våran häst har sparkat pappa i huvet.

— Då har du hamnat rätt. Jag kommer ögonblickligen.

— Klarar doktorn det då, sa pojken klentroget. Pappa är det inget fel på, men hästen har brutit benet.

En gammal torpare ligger sjuk och febrig i sängen. Doktorn tillkallas, och när han sent omsider kommer till torpet, kan han inte finna, minsta tecken till liv hos patienten. Bedrövad vänder sig läkaren till torparmor och säger:

— Han är ju död.

Från soffan hörs då ett svagt väsande:

—Nä!

Torparmor vänder sig snabbt mot soffan och säger förebrående:

— Tyst med dej, Johan. Det vet väl doktorn bättre än du!

— Doktorn måste komma genast. Min man har råkat ut för ett olycksfall. Vi spelade bordtennis, och han gäspade.

Doktorn besöker en gammal skärkarl och undrar:

— Hur är det att bo så här ute i havsbandet?

— Bara bra. Fast vintern är förstås besvärlig.

— Men om ni blir sjuka då?

— Då botar vi oss själva.

— Ni har aldrig legat på sjukhus?

— Nej, aldrig.

— Och aldrig ätit någon medicin heller?

— Jovars, det har väl kunnat hända ibland.

— Hur får ni tag på medicin då?

— Den köper vi på auktion.

Den äldsta i familjen var illa däran. Alla hennes barn och barnbarn hade kommit tillstädes, prästen vänta­des, och som en sista åtgärd undersöktes gammelmor också av en specialist.

— Vem var egentligen det där? undrade gumman med svag röst efter undersökningen.

— Det var den bästa doktorn i hela Värmland, sa dot­tern.

— Jaså, doktorn! sa den gamla. Ja, jag tyckte nog att han tog sej väl stora friheter för att vara kyrkoherde.

Doktorn har hämtats med hästskjuts till en mycket sjuk patient. På vägen passerar de en gård, där flag­gan är hissad på halv stång. Skjutsbonden berättar att det är husbond själv som har dött på den gården.

— Jaså. Vad sökte han för läkare då? undrar doktorn.

— Äsch den snåljåpen, svarar bonden, han dog allde­les utan doktor!

När sjukbesöket är klart vill gamla Johanna bjuda på kaffe, och doktorn tackar ja. Innan Johanna sätter fram koppen, torkar hon av den på förklät.

— Men inte ska väl mor Johanna torka av koppen på sitt förklä, protesterar läkaren som är van vid bättre hygien.

— Äsch det gör inget, försäkrar Johanna. Förklät var smutsigt förut.

Dricksvattnet i en liten by har blivit förorenat, och distriktssköterskan kommer på besök för att höra hur man klarar upp problemen. En torpare berättar:

— Först kokar gumman vattnet, sen silar vi det, och sen kokar vi det igen och för att sen vara alldeles på den säkra sidan så dricker vi öl.

En ganska fattig småbrukare fick lov att ta häst och vagn in till stan för att hämta läkare till gumman. Doktorn kom och klarade av sitt ärende. Han såg sig om i den påvra miljön och sa att betalning skulle det inte bli tal om. Tvärtom, när bonden hade skjutsat honom tillbaks till stan, tog doktorn upp sin plånbok och överlämnade tio kronor som hjälp till medicinen. Bonden bockade och tackade. Efter några minuter knackade det på dörren till dok­torns mottagning. Den fattige småbrukaren stack in huvudet och sa:

— När jag tänker närmare efter, skulle inte doktorn kunna ge mej en femma för skjutsen också?

— Titta på mej, skröt den gamle krutgubben. Jag rö­ker inte, jag dricker inte, jag äter mycket lite, och fruntimmer har jag aldrig befattat mej med. Det är därför jag är i sån fin form. Kan ni tänka er att på fredag fyller jag 75. Det ska vi fira!

— Fira? sa vännerna. Med vad då?

Nykterhetstalaren demonstrerade alkoholens farlighet. Han släppte ner en mask i ett glas, fyllt med snaps. Ef­ter några krampaktiga ryckningar avled masken i gla­set. Talaren vände sig triumferande till församlingen och frågade:

— Vad drar ni för slutsats av detta experiment? En trygg odalman reste sig upp och svarade:

— Att brännvin är förbaskat bra mot mask i magen.

Mor Kajsa är lite småkrasslig och ruggig. Maken försö­ker kurera henne genom att tvinga i henne en stor sup.

— Tvi för den lede vad det var beskt och starkt! säger mor.

— Jo, jo, säger maken. Nu får du känna på hur en an­nan måste plåga sej vareviga dag.

Nyopererade farbror Oskar har vaknat ur narkosen och småpratar lite med personalen på postoperativa avdelningen.

En direktör ringer sin vän läkaren för att höra hur han ska få lindring för sitt ryggskott.

— Massage kan vara bra, säger doktorn. Och så insmörjningar. Har du nån sprit hemma?

— Ja, det händer nog att jag har.

— Ta då och skicka hem den till mej, för sånt får du inte dricka.

Rödmosige Anton får sin hals undersökt.

— Gapa och säg aaaaaah, sa doktorn.

— Va! Utan å ha fått en droppe?

— Jag undrar om syster vet var min bortopererade blindtarm kan vara nånstans nu.

— Det är nog olika med det, säger sköterskan. Men kanske doktorn har lagt den i sprit.

— Jaså, det var bra det, myser farbror Oskar. Det är den van vid.

Ni har väl följt mina ordinationer? Piller tre gånger om dan, och så ett litet glas konjak innan ni går och lägger er.

— Jo tack! Jag ligger kanske lite efter med pillerna, men i gengäld är jag tre månader före med konjaken.

— Lider ni ofta av svår törst?

— Nej doktorn, så långt låter jag det aldrig gå.

Doktorn till den rödnäste patienten:

— Har ni möjligen problem med spriten?

— Nej då, inte alls. Men jag har ett litet helsike med nykterhetsnämnden.

— Det är alltså spriten som gjort att ni hamnat här?

— Inte fan! Här finns väl ingen sprit.

Det var på motbokens tid. En västgötabonde lycka­des övertala den misstänksamme veterinären att för­skriva sprit till suggan för tvättning av sår. Medan han skriver säger veterinären:

— Kom nu ihåg att det är suggan som ska ha spriten! Bonden vänder sig om i dörren och säger:

— Det tör vä i alla fall inte va farligt å skåla me hen­ne?

— Om ni inte slutar upp med att dricka sprit, särskilt hembränt och T-sprit och såna farligheter, så kom­mer ni faktiskt att bli blind.

En stunds tystnad.

— Tja, säger patienten och suckar. När en som jag är 79 år så har en la sett det mesta.

— Ta nu den här medicinen. Och kom ihåg: Avstå från all sprit!

— Oj då, protesterar den sjuke. Kan jag inte få göra ett undantag nästa lördag? Jag ska gifta mig då.

—Nåja. Det kan väl gå för sig. Men gift er inte för of­ta, det säger jag!

Doktorn har ordinerat mej ett stort glas sherry innan jag går till sängs för att kunna somna lättare.

— Nå, hjälper det.

— Jodå, när jag har lagt mej en sex-sju gånger så ...

Det har varit en sen natt, och nu är det tidig morgon och obehagligt ljust. Den stackars mannen kvider från sängen:

— Anna, lilla söta, ge mej två magnecyl, men slamra inte med locket!

— Tänka sej så hemskt, min man har blivit inlagd på sjukhus.

— Hur kom det sej?

— Jo, han var så fruktansvärt berusad igår kväll att han kraschade rakt in i garaget.

— Och hur gick det med bilen då?

— Den hade han som tur var inte med sig.

Till en patient i mycket dålig kondition säger doktorn allvarligt:

— Fattar ni verkligen inte att spriten långsamt tar död på er?

— Kanske det, men jag har ingen särskild brådska.

— Dricker Johansson? frågar doktorn med allvarlig min.

— Tackar som bjuder, svarar patienten, men inte så här tidigt på dan.

Doktorn har gjort en lång och grundlig undersökning och säger till sist till patienten:

— Jag kan inte hitta något egentligt fel på er. Jag tror närmast att det beror på spriten.

— Jaså, svarar patienten, då kommer jag väl igen nån gång när doktorn är nykter.

Efter undersökning av en patient som levt en smula hårt kommer doktorn med ett förslag.

— Jag anser att ni bör sluta använda sprit och tobak helt och hållet, så får vi se om några veckor, ifall det har blivit någon förbättring.

— Säg doktorn, undrar patienten efter en kort tyst­nad, skulle man inte kunna tänka sig att fördubbla användandet i stället och se om det blir någon för­sämring?

— Brukar ni ofta dricka sprit?

— Bara vid högtidliga tillfällen, doktorn.

— Och när är det högtidliga tillfällen?

— Tja, det är väl när jag har sprit, det.

Doktorn: Nej men käre herr Svensson. Ni skulle ju sluta upp med att gå på baren och ta en drink, och så möter jag er just på väg därifrån. Svensson: Ja, det var så att jag bestämde mej för att gå förbi, och det gjorde jag också. Då blev jag så glad över att det lyckades, så jag måste in på baren för att fira det.

Efter en noggrann undersökning avger doktorn följan­de utlåtande:

— Jag ser ingen annan råd än att ni får sluta med spri­ten.

— Men snälla doktorn, jag är ju godtemplare!

— Det hjälps inte. Ni måste sluta i alla fall.

— Har ni haft några besvär med spriten?

— Inte direkt sedan motboken avskaffades.

Företagsläkaren till en patient som ser ovanligt vissen och hängig ut:

— Ni var visst med på firmafesten igår?

— Joo, det var jag. Men det är inte det. Jag är alldeles stel i axlarna.

— Det är lätt avhjälpt. Ta bara bort klädhängaren som sticker upp i nacken!

En ovanligt högröstad patient hemsöker akutintaget på lördagsnatten.

— Vad är det för fel med den nya patienten? undrar doktorn från sitt bås.

— Så vitt jag förstår, svarar syster Doris, så är det nå­got fel på vätskebalansen.

— Ett glas sprit då och då kanske inte skadar. Men ak­ta er för missbruk.

— Missbruk tål jag inte. Jag blir rasande när folk häl­ler brännvin i håret.

Doktorn märker att hans patient är mycket darrhänt.

— Hur är det? Ni dricker kanske en hel del? undrar han försiktigt.

— Knappast, svarar patienten. Jag spiller ut det mes­ta.

— Det var en svår frossa Johansson har. Ni vill kanske ha en värmeflaska.

— Tack gärna, men i så fall ska den vara trestjärnig.

Doktorn tar i på allvar med en patient som har tämli­gen vårdslösa spritvanor:

— Om ni fortsätter att dricka som nu, så kommer ni att bli alldeles döv. Tänk på det nästa gång, så låter ni nog spriten vara!

— Knappast, doktorn! Det jag dricker är alltid mycket bättre än det jag får höra.

Johansson vaknar upp efter personalfesten — med fötterna på huvudkudden. Suckar tungt:

— Här har jag legat och inbillat mej hela natten att jag hade huvudvärk, och så är det bara skorna som har klämt!

Den s.k. rundnätta damen suckar:

— Det är absolut ingen ide att ens försöka banta. Var­je morgon går man ju opp i alla fall.

— Varför lyder inte er man mitt råd och börjar spela golf?

— Han är för tjock tyvärr. Om han kan se bollen kan han inte nå den med klubban — och ligger bollen så att han kan nå den, då är sikten skymd.

— Doktorn, jag är så förtvivlad över min fetma så jag gråter hela nätterna.

— Det är bra. Det lättar.

— Tycker inte doktorn att jag är för tjock?

— Aldrig i livet!

— Jo, just där!

Jonas på Gaveln har lagt ut på äldre dar och har fått medicin och dietlista på vad han får äta. Men vid näs­ta besök har han gått upp ytterligare.

— Följde ni inte mina dietföreskrifter? undrar läka­ren förbryllad.

— Till punkt och pricka, svarar Jonas. Lika noga som jag har passat alla di vanliga måltiderna.

—Är det sant att fetma försvinner, om man motione­rar tillräckligt mycket?

— Absolut, särskilt om det sker dagligen.

— Då begriper jag inte hur min fru har kunnat få dub­belhakor.

Enok var onormalt korpulent, och till sist skickades han av sin hustru till doktorn. Han gjorde noggrann undersökning men hittade inget allvarligt fel. Till sist frågade han:

— Mår ni på något sätt illa av den här fetman?

— Inte jag inte! Men kärringen och grannarna!

— Om ni följer de här dietföreskrifterna ordentligt under ett par månader så kan tre fjärdedelar av er komma tillbaks för kontrollvägning.

Det finns faktiskt folk som inte behöver banta. Prob­lemet är i stället tvärtom. Så var det för en mager små­länning. I en tågkupé beklagade han sig för sina med­resenärer och slutade med att säga:

— Jag har rådfrågat minst tio specialister och prövat mer än femti olika mediciner och kurer. Men lika tunn och mager är jag i alla fall. En skåning, som med förfäran lyssnat till samtalet, vågar komma med en försynt fråga:

— Säj mej — har han forsögt me mad nån gång?

— Det är inte alls så besvärligt att banta riktigt hårt. Fru Johansson får faktiskt äta precis allt vad ni tyc­ker om.

— Oh, så bra!

— Och här har fru Johansson en lista på vad ni får tycka om.

Svensson är satt på sträng diet, närmast en svältkur. Vid tredje middagen serveras en tärningstor köttbit i gelé och två vindruvor.

— Säg syster, undrar Svensson, skulle jag inte kunna få ett femöres frimärke också?

— Jo gärna, men varför det?

— Jag brukar alltid tycka om att läsa en stund efter maten.

— Den här kuren är rätt så besvärlig, säger läkaren. Kosten kommer att bli synnerligen enkel. Och råkar ni nån gång på nåt som smakar gott, så ska ni omedel­bart spotta ut det!

Han var verkligen oerhört korpulent, nästan flöt ut över doktorns besöksstol. Han ville ha hjälp att gå ner några kilo. Ganska många.

— Vad tycker ni bäst om här i världen? undrade läka­ren.

Den fete mannen funderade, slöt ögonen och sa med känsla:

— Hemlagad leverpastej! Doktorn skakade på huvudet.

— Men snälla människa. Nog finns det väl annat värde­fullt i livet? Underbara kvinnor kanske. Bra böcker att läsa, härliga platser att besöka — nog finns det väl något annat som ni tycker hemskt mycket om?

Den tjocke funderar på nytt, skiner upp och säger:

— Doktorn har alldeles rätt. Riktigt fet skinka är än­nu godare!

Femårige Sven har lagts in för observation på sjukhus. Vid intagningen frågar syster Svens mamma, om det finns något som Sven är allergisk mot. Sven rycker mamma i ärmen och viskar ivrigt:

— Säg »fisk», mamma!

Johan, 4 år, skulle ut och åka kälke. Det var kallt, men Johan ville absolut inte ha handskar på sig.

— Det måste du ha, sa mormor.

— Varför det? undrade Johan.

— För att inte din hosta om nätterna ska bli värre, sä­ger mormor bestämt.

— Äsch! Jag hostar väl inte med händerna heller!

Janeric ligger sjuk med ont i halsen på sin 7-årsdag, och mamma tycker det är rysligt synd om honom.

— Asch, säger Janeric, jag är glad så länge jag inte får påslakan.

öroninflammationen gjorde förskräckligt ont, och den snälla doktorn gav lille Mats ett smärtstillande medel och sa:

— Nu ska du bara ligga stilla tills tabletten börjar ver­ka.

— Va! sa Mats och satte sig kapprak upp i sängen. Ska den också börja värka? Räcker det inte med örat!

Kristina kom in och sa att hon inte fick leka med Ulf på någon vecka för han hade blivit sjuk. Mamma und­rade vad Ulf hade för sjukdom, och Kristina svarade:

— Det kommer jag inte ihåg, men han såg ut som en stor prickig korv.

En liten grabb kom in på apoteket och frågade apote­karen:

— Är det farbror som säljer ricinolja?

— Jaha, min lille vän.

— Ävla tjyvgubbe!

Lille Hans kommer fram till klassföreståndaren och frågar:

— Min syster har fått scharlakansfeber. Är det farligt?

— Scharlakansfeber, säger magistern förskräckt. Ta dina pinaler och ge dej av hem igen! Och våga inte komma tillbaks, förrän din syster är bra.

— Gärna det, jag lovar. Sa Hans och lämnade visslan­de skolan.

Då räcker en av klasskamraterna upp handen och be­rättar:

— Magistern! Hans syrra är gift och bor i Göteborg!

Lilla Marianne hade ont i huvudet och fick en halv huvudvärkstablett av mamma. Det gick en stund, sen snyftade Marianne:

— Den hjälper inte alls. Tabletten hittade nog inte in på huvudleden.

— Bertil, ring genast efter doktorn. Kenneth har ont i huvet och vill inte stiga upp.

— Äsch, det händer ju så ofta.

— Ja, men aldrig när han har lov från skolan som nu.

Pelle är på väg till skolan. Klasskamraten Olles mam­ma ropar på honom och ber honom tala om för lära­ren att Olle inte kan komma till skolan för att hans sänka är alldeles för hög. Pelle fortsätter till skolan och berättar i klassrummet:

— Jag ska tala om att Olle inte kan komma till skolan idag därför att hans sängkant är alldeles för hög.

— Varför gråter du, min lille vän?

— Jo, doktorn sa att min bror hade fått svullna mand­lar, men jag har inte fått en enda en.

En liten flicka skall följa med sina föräldrar och hälsa

på släktingar.

Flickan säger eftertänksamt:

— Men tänk om jag smittar ner dom?

— Är du sjuk då?

— Ja, skoldoktorn sa ju att jag var så plattfotad.

En liten pojke har kommit in för misstänkt blind­tarmsinflammation. När doktorn skall undersöka, får han se att pojken har målat en stor TV-ruta på ma­gen. Doktorn tycker det ser roligt ut och vill skoja lite med den unge patienten.

— Det var en fin TV det där, men jag tycker nog att antennen verkar vara i minsta laget.

— Den blir nog större tills det blir aktuellt, svarar poj­ken.

— Öppna nu munnen ordentligt Per, säger den tål­modiga mamman, så att farbror doktorn kan få till­baks sin ficklampa!

— Hur kom det sig nu att lille Jonas svalde en hel enkrona? Och att han hade ena armen fastbunden vid kroppen?

— Det var dom andra barnen som lekte att han var en enarmad bandit.

Fadern åker tåg med sin lilla flicka. Hon får syn på nödbromsen och undrar vad det är.

— Det är en nödbroms.

— Vad gör man med den?

— Det kan ju kanske hända att någon blir sjuk. Då kan man dra i den.

— Blir dom friska igen då?

Ur en skoluppsats om drömyrket: »När jag blir stor ska jag bli sjuksyster på ett barnsjuk­hus, för jag tycker så mycket om barn. Jag ska vara snäll mot barnen och dom ska få precis så mycket me­dicin som dom vill ha.»

Läkarundersökning i skolan:

— Nå min vän, har du några besvär med öronen eller näsan?

— Bara när jag ska ta av mej tröjan.

Maria vägde 17 kilo när hon fyllde fem år. Strax där­på fick hon röda hund. Prickig och grann klev hon upp på vågen och frågade mamma hur mycket hon vägde.

— Sjutton och ett halvt kilo.

— Va?! Det måste väl vara med prickar då.

Åttaårige Olle har varit hos doktorn och fått en stor flaska riktigt otäck medicin som han knappt kan sväl­ja. En dag sitter han och läser mödosamt på flaskan: »Förvaras oåtkomligt för barn». Då ropar Olle till sin mamma med hög röst:

— Och sånt ger ni mej!

Lärarinnan gör hembesök hos en elev som har den trå­kiga vanan att skolka. Mycket upprymd kvittrar hon:

— Jag trodde faktiskt att du narrades, men nu ser jag ju till min glädje att du är riktigt ordentligt sjuk.

Lasse har fått tag i en bok om barnpsykologi och slu­kar den från pärm till pärm. Så slår han belåtet ihop boken och säger:

— Jag blir nog inte god att tas med om ett par år.

Olle, 6 år, har varit på sjukhus för en liten operation som utfördes under narkos. Nu är han hemma igen, och samtalet har kommit in på barndop. Mamma berättar att de flesta barn brukar skrika när de döps. Olle undrar:

— Skrek jag också när jag döptes?

— Det kan du lita på, svarar mamma.

— Ja men mamma, varför döpte ni mej inte under narkos?

— Vad gör du?

— Hostar.

— Men varför tittar du genom nyckelhålet?

— Kikhosta!

— Var nu en snäll gosse, Olle, och säg aaaaah, så att farbror doktorn kan få ut sitt pekfinger ur din mun!

— Mamma, skoldoktorn sa att jag hade nåt fel på lymmelkörtlarna.

När mamma kom hem från BB med lillasyster var hon rätt så trött. Det var besvärligt när femårige storebror ville klänga och kela. Efter att ha blivit avvisad några gånger säger femåringen bekymrat:

— Nån gång får jag väl sitta hos dej? Du är väl inte barnförbjuden för hela livet nu?

Storebror Björn undrar varför lillebror Bengt är så grinig. Mamma förklarar:

— Lillebror har fått en spruta mot smittkoppor, och den har han blivit sjuk av.

— Varför måste han få en spruta då?

— För att inte bli sjuk, förstår du.

Lille Lasses pappa har ryggskott och ligger till sängs. In stormar Lasse:

— Får jag se på hålet, pappa?

—Vilket hål?

— Där kulan gick in förstås.

— Mamma i morgon skall vi ha en liten flaska med oss till skolsköterskan för hon säger att doktorn vill veta om vi har nån äggula.

Läraren: Vad heter det där som skjuter upp på kame­lens rygg? Någon?

Eleven: Ryggskott, magistern. Och pappa säjer att det ska man bära med jämnmod.

Lille Olle råkar en morgon svälja en sån där liten båt av plast som ibland finns med i frukostflingepaketen. Mamma blir alldeles ifrån sig och släpar iväg Olle till doktorn. Han lugnar snart den upprörda modern. Båten kommer säkert ut med tiden den naturliga vä­gen.

På eftermiddagen kommer Olle springande till sin mamma och ropar:

— Nu kommer båten snart, mamma. Den har redan tutat två gånger.

— Det är alldeles omöjligt att få er flicka att räcka ut tungan, suckar doktorn till barnets mor.

— Om doktorn skulle försöka vända ryggen till, före­slår modern.

— Mamma, hur kom jag egentligen till?

— Det har jag själv frågat doktorn som skrev ut mina p-piller.

Mamma har kommit hem från en gallstensoperation och berättar om hela proceduren för sin lilla flicka: undersökning, sövning, operation och kontroll av att operationsärret var ordentligt hopsytt. Dottern lyss­nar andäktigt och frågar till sist:

— Men hur fick doktorn egentligen upp dej på syma­skinen, mamma?

En liten flicka var bjuden på kalas tillsammans med föräldrarna. Men mamma blev sjuk i hongkong-influensa och måste stanna hemma. På bjudningen frågar någon den lilla flickan, varför inte hennes mamma är med. Flickan vet besked:

— Nej, hon kunde inte, för hon ligger hemma med Honken.

När alla svenskar gick riksmarschen stod ett par grab­bar och tittade på. Det gjorde också en äldre man, stödd på sin käpp.

— Ska inte farbror gå? undrade en av grabbarna

— Jag har gikt, sa den äldre mannen.

— Det heter inte gickt, det heter gått! sa pojken.

En liten flicka beskriver en blindtarmsoperation: »Di sa att det inte skulle göra ont sedan stack de en nål i armen och så försvann jag.»

I en tågkupé sitter en mamma med en rätt så kinkig liten baby. Ännu kinkigare är en medresenär, en äld­re herre, som irriterat fräser:

— Att ni inte kan hålla ungen hemma. Han är ju sjuk. Tänk om jag blir smittad!

— Det ska ni i så fall vara glad för, säger mamman. Barnet håller på att få tänder, egna tänder.

— Gapa nu, och sträck ut tungan ordentligt! sa dok­torn.

Pojken gjorde som doktorn sa.

— Sträck ut tungan ännu mer! sa doktorn.

— Det kan jag inte, sa pojken. Den sitter fast där bak.

Lilla Mona, 7 år, ringer till mormor för att tala om att hennes bror Torbjörn har råkat ut för var i bihålorna.

— Mormor förstår att det är spännande med Torbjörn, säger Mona. Han har fått var i bikuporna.

Så här lyder ett barns ordagranna beskrivning av en intagning på ett sjukhus:

»Sen kom jag in i ett stort rum och där fanns det två änglatanter, alldeles vitklädda. Sen kom två änglafarbröder in i rummet. En av änglafarbröderna såg mej i halsen och sa:

— Herre Gud, titta på den här ungens tonsiller! Då tittade Gud mej i halsen och sa:

— Dom ska jag genast ta bort.»

—  Det är lite krångel med hjärtat här. Lite ojämnt. Röker ni?

— Nej.

— Ni kanske dricker — sprit och så?

—  Nej!

— Ni kanske är förälskad?

— Nej. Jag är gift.

Patienten skulle just lämna röntgenavdelningen då han blev tillbakaropad av en röntgenassistent.

— Ni måste stanna ett tag. Vi ska ta om en gång till. Plåten var alldeles svartfläckig.

— Ja, jag säger då det, suckar patienten. Ni måtte ha fått med en bit av själen.

— Nu har jag suttit med tungan ute i minst fem minu­ter utan att doktorn ens har tittat på den, säger den mycket talföra damen.

— Det behövs inte. Jag behövde bara lite lugn och ro medan jag skrev ut receptet.

En dam bakom skärmen där hon klär av sig rätt om­ständligt.

— Säg doktorn, ska jag ta av mej ögonfransarna också?

Den försiktige patienten:

— Innan jag godtar doktorns diagnos, skulle jag gärna vilja konsultera en annan patient.

— Vad lider ni av då? 

— Jag brukar tituleras grevinnan.

— Det kan ni väl få en ändring på utan att komma hit.

— Bortsett från att jag har ont i huvet är det inget fel med mej. Jag äter som en varg, arbetar som en häst och sover som en gris.

— Ni borde kanske ha sökt en veterinär i stället?

Den gamla damen som är en mycket ivrig besökare hos många läkare tappar till sist tålamodet:

— Doktorn säger hela tiden att ni inte kan hitta några fel på mej. Det verkar som om ni ville påstå att jag är frisk. Men då vill jag bara tala om för doktorn att jag minsann var sjuk innan doktorn ens var född!

— Hur har ni helt plötsligt kunnat få en sån förfärlig hösnuva?

— Det hände på firmafesten igår. Jag dansade med en gräsänka.

— Diagnosen är enkel. Ni är helt enkelt uttråkad.

— Absolut inte, doktorn.

— Vad har ni för arbete då?

— Jag sitter på posten och stämplar brev hela dagarna.

— Men det måste ju vara fruktansvärt enformigt.

— Inte alls doktorn. Det är nytt datum varenda dag.

En gammal förskräckt man kommer darrande in till läkaren och överlämnar en påse. Doktorn tittar på innehållet och säger:

— Jaha, minsann, ni har tydligen binnikemask.

— Gudskelov, suckar gubben. Jag trodde det var nerv­systemet.

Byoriginalet August har aldrig förr varit sjuk i hela sitt liv men tvingas slutligen gå till doktorn för en undersökning. Efteråt säger doktorn en smula förebrående:

— Ni kunde väl i alla fall ha gjort er snygg och ren innan ni kom hit.

— Jo, jag gick å grunna på de, svarar August, men så tänkte jag att det var onödigt eftersom det nog var en invärtes sjukdom.

En dam besökte en läkare som var professor och fråga­de till en början vad hon skulle kalla honom — doktorn eller professorn.

— Det gör precis detsamma, sa läkaren vresigt. Säg vad ni vill. En del människor kallar mig för »en gammal idiot».

Damen blir svårt chockad och stammar hjälplöst:

— Men kära nån — det måste väl i så fall vara folk som känner er närmare.

En landsvägens riddare knackade på en dörr. På skylten stod det »Doktor B. Williams». En dam öppnade och luffaren frågade artigt och belevat:

— Tror frun att doktorn har några gamla byxor som jag kunde få?

— Knappast, svarar damen älskvärt. De skulle i varje fall inte passa er.

— Är ni säker på det? undrar luffaren, som tror att han blir avsnoppad.

— Absolut säker! Det är nämligen jag som är doktorn.

— Ni borde verkligen inte röka mera!

— Det tänker jag inte göra heller. Jag röker tillräckligt mycket redan nu.

— Varför kom ni inte på återbesök för 14 dar sen som vi hade bestämt?

— Jag kände mej faktiskt lite dålig den dan.

— Ni behöver allt ordentliga glasögon ni!

— Hur kan doktorn veta det? Ni har ju inte undersökt ögonen än.

— Nej. Men ni kom in genom fönstret.

Tandläkaren till sin patient före rotfyllningen:

— Kommer du ihåg när vi gick i skolan och du alltid släppte ner levande grodyngel innanför kragen på mej?

— Kan doktorn ordinera något bra medel mot tunn hårväxt?

— Nej, det kan jag inte. Bristande hårväxt är något ärftligt.

— Men min far hade massor av hår även när han var gammal.

— Men farfar då?

— Ja, flintskallig var då det sista han var!

— Jaså. Hrrm. I så fall börjar ärftligheten tydligen med er.

— Varför kommer ni till mig? Jag är inte läkare. Jag är doktor i musik.

— Just därför. Det ringer så förskräckligt i mina öron.

— Det enda som kan göra er frisk är att ni slutar med cigarretter och brännvin och lägger er senast klockan tio varje kväll.

— Ensam?

— Jag har så förfärligt ont i halsen.

— Det är körtlarna. Dom tar vi bort. En månad senare.

— Det gör så ont här nere i sidan, doktorn.

— Det är blindtarmen. Den tar vi bort. Två månader senare.

— Jag vågar knappt tala om det, doktorn — men jag har en sån förskräcklig huvudvärk.

Gumman Karlsson, som bor på övervåningen i ett litet hus i samhällets utkant, söker doktorn. Hon tror att hon har något fel på hjärtat. Doktorn instämmer efter sin undersökning.

— Jag ska skriva ut lite medicin, och så ska ni undvika att gå i trappor. Kom sen tillbaks om en månad, så får vi se!

En månad senare är gumman Karlsson på undersökning igen. Doktorn lyssnar på hjärtat och blir mäkta belåten. Nu var gumman Karlsson så kry att hon kunde börja gå i trappor igen, förklarade han.

— Tack och lov för det! sa gumman. Då slipper jag det där förbaskade klättrandet på stupröret varenda gång jag ska in eller ut.

— Tror doktorn att jag kommer att kunna spela piano efter den här operationen?

— Javisst. Absolut!

— Så bra! Det har jag aldrig kunnat förut.

— Men snälla doktorn, säger patienten bestört. Det här är ju en helt annan diagnos än den som doktorn ställde i förra veckan.

— Ja, vetenskapen går snabbt framåt nuförtiden.

— Får ni hjärtklappning när ni dansar?

— Det beror på vem jag dansar med. 

- Ena ögat är fullt normalt, sa ögonläkaren, men det andra har enligt mina undersökningar bara halv synskärpa.

- Men är inte det rätt så bra — för att vara ett emalj­öga?

En högdragen greve har infunnit sig på lasarettet för röntgen. Hans betjänt medföljer. Röntgenläkaren, stressad som alltid, kommer in och ropar:

— Nå, hur var det här då?

Greven vänder sig lugnt till sin betjänt:

— Jean, tala om för fotografen varför vi är här.

Den unge medicinaren får varje journatt på kirurgen besök av ungefär samma stökiga patienter — de är närmast stamkunder. Någon gång mellan 4 och 5 på morgonkulan suckar han gäspande till den lika trötta sköterskan:

— Vi har engångskompresser och engångssprutor och engångskatetrar och engångslavemang och engångshandskar — när ska vi månntro få engångspatienter!!!???

— Varje gång jag dricker kaffe får jag så ont i vänstra ögat. Vad ska jag göra åt det?

— Enkelt, sa doktorn. Ta skeden ur koppen!

— Det känns så konstigt, doktorn. Som om huvet inte sitter där det ska.

— Äsch, ni pratar som om ni hade huvet under armen.

Patienten beundrar doktorns imponerande boksamling som fyller många och långa hyllor.

— Doktorn har visst bara gamla läkarböcker, ser jag.

— Ja, mina patienter är mest pensionärer.

— Vad fattas er då?

— Hälsan, doktorn.

En man som hette Kropp hade fått influensa och värk i hela kroppen. Han måste gå till doktorn. På vägen dit tänkte han: Det låter nog dumt om jag säger att jag heter Kropp och har ont i hela kroppen. Jag kallar mig för Pettersson i stället.

När han kom in till doktorn tog han så ordentlig sats och rabblade:

— Goddag doktorn. Jag heter Kropp och har ont i hela Pettersson.

Karl hade skadat sig i foten. Till sist blev han tvungen att uppsöka läkare. Doktorn klämde på foten och undrade:

— Hur länge har ni gått med det här?

— Två veckor.

— Men snälla människa, det är ju ett ben som är brutet i foten. Varför kom ni inte tidigare?

— Jo, doktorn förstår, sa Karl, att så fort det är någe fel på mej, så säger gumman att jag måste sluta opp med å tugga snus.

Edvin i Torp hade vid vedhuggning råkat hugga sig ganska illa i benet. Med mycket besvär lyckas han själv ta sig till läkare utan hjälp. Doktorn börjar genast göra såret rent. Det gör ordentligt ont, men Edvin är inte den som jämrar sig i första taget. Till sist tycker han dock att det går för långt och utbrister:

— Om det är yxa som doktorn letar efter så kan jag tala om att hon ligger kvar på vedbacken.

— Jag har så förfärligt dåligt minne, doktorn, kommer knappt ihåg nånting från det ena ögonblicket till det andra. Vad ska jag göra?

— Hur länge har det hållit på?

—Vilket då?

På den gamla »goda» tiden var det ofta mycket folk hos doktorn dan efter marknader och auktioner med tillstötande slagsmål.

När samma patient dyker upp tredje gången bara på en månads tid för att bli omplåstrad, gör den bistre och tystlåtne läkaren kommentaren:

— Jaså. Dags nu igen?

— Ja, men idag behöver doktorn bara tråckla lite, för i övermorron är det auktion igen.

En dam som klagade över ont i ryggen tillstod sam­tidigt lite generat för läkaren att hon först hade varit hos en kiropraktiker.

— Jaså minsann, sa doktorn myndigt. Och vad fick ni för idiotiskt råd av honom då?

— Han sa att jag skulle gå till er.

En bergsprängare hade skadat sig rätt svårt i ena han­den. Doktorn karvade och bökade och måste tyvärr göra det utan bedövning. Bergsprängaren var helt obe­rörd. Till sist blev doktorn nästan otåligt nervös och undrade:

— Har ni inga som helst känslor, människa?

— Jodå, svarade bergsprängaren lugnt, men bara för fruntimmer!!

En dam söker läkare för fel på stämbanden. Doktorn ber damen att säga »pepparkaka».

— Pepparkaka.

— Lite mjukare.

— Mjuk pepparkaka.

Ung vacker dam: När jag sitter i tankar så händer det nästan alltid att jag rodnar så förfärligt. Vad ska jag göra åt det?

Doktorn: Tänk på något annat!

Jonas kommer till företagsläkaren med ett sår på fing­ret.

— Det var allt tur att ni kom hit med fingret så snabbt, säger doktorn.

— Varför det?

— Jo, om ni hade väntat till i morgon, hade det varit läkt.

— Jo, doktorn, det gör så ont varje gång jag vrider över­kroppen ett halvt varv, böjer mej framåt, trycker ihop bröstkorgen, böjer på knäna och sjunker bakåt.

— Men varför i herrans namn bär ni er åt på det viset?

— Hur ska jag annars komma in i bilen.

— Doktorn får ursäkta att jag inte har kommit tidigare, men jag har faktiskt varit sjuk.

Gustavsson, inte känd för någon större arbetsvillighet, konsulterar sin företagsläkare.

— Vad arbetar Gustavsson med? frågar doktorn.

— Jag är gruvarbetare.

— Gruvarbetare? Här på företaget har vi väl ingen gruva.

— Nej, men jag gruvar mig för att gå till arbetet varenda dag.

Sjöbjörnen Österman har låtit tatuera in hela världs­kartan på överkroppen. Så utstyrd står han framför doktorn som undersöker hans onda rygg.

— Var gör det mest ont? undrar läkaren.

— Där! I närheten av Brasilien.

Fru Johansson drar utan att låta sig hejdas en halv­timmes sjukdomshistoria, medan doktorn tålmodigt lyssnar och undersöker.

— Det enda fru Johansson behöver är faktiskt lite vila, säger han till sist.

— Ingenting annat? Så sjuk som jag är! Titta bara på min tunga.

— Det är framför allt den som behöver vila. 

— Vad fattas er då?

— Ja, det är just det som jag skulle vilja veta.

En lantarbetare har i hällande regn cyklat nästan två mil till den barske dr A för undersökning. Eftersom lantarbetaren är våt och nedsmutsad gör dr A en myc­ket hastig undersökning och säger:

— Femton kronor! Kom igen nästa torsdag! Patienten känner sig inte vidare nöjd med beskedet och funderar ett tag:

— Om det är lika dåligt väder nästa torsdag, kan jag inte sända femton kronor på posten då i stället för att cykla hit med dem?

Till den barske doktor B kommer den pratsamma fru O. Hon har svår värk i en stortå, men i doktorns besöksstol talar hon mest om tråkigt väder, besvärliga barn, otäcka trappor, den långa väntetiden, kaffekala­set hon hade när tån började värka osv. Doktorn för­söker behärska sig, men till sist förlorar han tålamodet:

— Hör nu frun! Har hon stortån med sej, så fram med den nu!

Hos tandläkaren:

— Hur kommer det sej egentligen att ett rätt så litet hål i en tand känns så stort när man känner efter med tungan?

— De flesta tungor har nog en viss benägenhet att överdriva.

Gubben Efraimsson har blivit sparkad av en häst och kommer linkande in till doktorns mottagning. Det är sent på eftermiddagen, och doktorn är trött och grinig.

— Egentligen stänger jag mottagningen klockan fyra, säger doktorn. Vet ni inte det?

— Jodå, stammar gubben. Jag vet det, men det gjorde inte hästen. Han sparka mej inte förrän en kvart över.